Nils Gustafsson

I DN och City Landskrona

2012-01-26T14:19:00.000+01:00

Jag intervjuades i DN den 4 januari och i City Landskrona den 26 januari om direktkontakten mellan politiker och folkvalda i sociala medier. Särskilt i City Landskrona så var citaten quite to the point.

"Ett högt valdeltagande är det bästa formen av politisk input som finns. Man behöver ingen utbildning och alla får rösta. Det finns ingenting som säger att mer direktkontakt är bättre ur en demokratisk synvinkel. Men man kan inte utifrån det säga att det är meningslöst för en politiker att använda sociala medier."

Tre månader utan Facebook och Twitter

2011-12-12T10:10:00.002+01:00

Foto: Kazi Hirok Al-Arafat
På morgonen den 12 september satt jag på tåget till Lund som vanligt och stirrade på min telefon som vanligt. När jag klev av och började vackla mot rulltrapporna med de andra - Sighs, short and infrequent, were exhaled / And each man fixed his eyes before his feet - tänkte jag att nu får det nog faktiskt räcka för ett tag.

Det var inte konstigare än så. Jag tyckte att för mycket tid i min vardag gick åt till att följa mina Twitter- och Facebookflöden: på tåget, i kön i mataffären, när jag kommer till jobbet på morgonen, när jag kommer tillbaka efter lunchen, när jag vaknar på morgonen, innan jag somnar på kvällen. Det har hänt att jag plockat upp telefonen när jag varit med min son på lekplatsen. När jag suttit och ätit frukost med min familj.

Någon måtta får det vara. Så i ett anfall av lätt självförakt bestämde jag mig för att inte använda Twitter eller Facebook på tre månader, och nu är de tre månaderna slut.

Jag är inte ensam om att ta en paus. Susan Maushart lyckades klämma en hel bok ur ett lite mer vittgående experiment. Men jag tror faktiskt inte att jag skulle kunna leva ett normalt liv utan internet längre - förmodligen skulle jag bli fälld för tjänstefel - förr eller senare - om jag t ex slutade svara på mail. Om jag hade lagt av mobilen hade min familj (eller dagis eller what not) inte kunnat nå mig.

Så detta är väl någon sorts rapport. Men jag ska försöka att inte bli alldeles för långrandig. Till att börja med: har jag LÄRT mig något? Ja, det har jag väl. Jag har framförallt lärt mig att det inte gör så mycket om man taggar ner. I fortsättningen tänker jag vara lite mer sparsam med mitt telefongloende, eftersom det 1) går ut över min familj och mitt jobb, 2) inte ger så mycket added value att det är ok med 1). Man missar inga världsnyheter. Man förlorar inte alla sina vänner. Etc.

Blev jag mer produktiv? Ja, särskilt i början. Sen hittar man andra sätt att prokrastinera. Utföra mindre viktiga arbetsuppgifter. Prata skit med kollegor. Ni vet. Även under min paus har jag dagligen använt Freedom, som enkelt uttryckt hindrar en från att använda internet under en viss tid. Som författaren till romanen Freedom har uttryckt det, är det tveksamt om någon med en internetuppkoppling på arbetsplatsen överhuvudtaget kan skriva något bra.

Varför tänker jag börja använda Facebook och Twitter igen? Öh, tja, för att det är kul och nyttigt. Bara för att jag tagit tre vita månader för att få bukt med vardagsfyllor och skåpsupande betyder inte det att jag inte tänker ta en öl då och då. (OBS: metafor!) Samt att jag håller på med en doktorsavhandling om politiskt deltagande och sociala medier.

När jag berättade att jag skulle ta min paus kom olika former av reaktioner. Några trodde att det var ett skämt: om man forskar om sociala medier kan man väl inte sluta använda sociala medier? Eftersom jag har ägnat de senaste månaderna att bearbeta redan insamlad data (som dessutom inte har samlats in via sociala medier) har det inte spelat någon som helst roll för mitt arbete.

Några sa att de skulle sakna mig. Det kändes lite märkligt eftersom jag inte skulle gå under jorden direkt. Om man nu har ett stort behov av mina oneliners kan man ju skicka ett mail eller nåt. Apropå oneliners upptäckte jag den första veckan att jag hade börjat tänka i statusuppdateringar och tweets. Det gick över sen.

De flesta uppmuntrade mig. Det var nästan som att jag ägnade mig åt någon sorts ställföreträdande lidande (inga jämförelser i övrigt med Kristus). Och de blev besvikna när de misstänkte att jag hade fallit för frestelsen att avbryta i förtid.

Jag har nämligen loggat in på både Facebook och Twitter en handfull gånger de senaste tre månaderna. På Twitter handlade det om att jag ville följa tillbaka några nya följare: jag fick 50 nya följare under mina tre tysta månader. På Facebook handlade det om att kolla upp kontaktuppgifter (det visade sig vara det enklaste sättet). En annan gång hade någon angett att jag bodde i Lund och jag var tvungen att ändra. Och både när jag var inne på Twitter och Facebook fick jag meddelanden av folk som hade upptäckt att jag var inloggad och kände ett behov att tillrättavisa mig.

En grej jag upptäckte var att Facebook tydligen blev oroliga över min bortavaro. Minst en gång i veckan har de skickat mail där de anger att jag kan ha missat viktiga saker, t ex att den och den har kommenterat på den och dens foto eller statusuppdatering och borde jag inte gå in och kolla?

Men nej. Min paus har inte varit särskilt svår eller en livsomvälvande erfarenhet. Vad gick jag ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?

Nu är pausen hur som helst slut och jag är tillbaka.

SOM-boken nu på nätet!

2011-12-08T13:52:00.000+01:00

Lycksalighetens ö, där Lars Höglund och jag har ett kapitel om sociala medier och politiskt engagemang, finns nu fritt tillgängligt på nätet.

Här hittar man Höglunds och mitt kapitel och här hittar man hela boken.

Om höger-vänster i P4 Malmöhus

2011-12-01T10:19:00.001+01:00

P4 Malmöhus har en frågestafett i sitt morgonprogram. I morse fick jag svara på en fråga om varför man pratar om höger- och vänsterpartier snarare än t ex nord- och sydpartier och skickade vidare en fråga om varför skåningar pratar med diftonger. Här kan man höra inslaget.

För övrigt kan jag meddela att jag har tagit en tre månader paus från Twitter och Facebook i höst. Denna paus kommer att upphöra den 12 december, och då kommer jag också att berätta om varför jag gjorde det och hur jag upplevde det.

Och anledningen till att vi pratar om höger/vänster som en politisk dimension är att ledamöterna i den franska nationalförsamlingen efter revolutionen satte sig med sina meningsfränder. Radikala hamnade till vänster om ordföranden, konservativa till höger. Så kan det gå.

Om Politiskt Inkorrekt i City

2011-10-17T14:49:00.000+02:00

Med anledning av den förestående nedläggningen av Politiskt Inkorrekt kommenterar jag idag skillnaden mellan "medborgarjournalistik" a la bloggar och traditionella nyhetsmedier i en artikel i City Skåne.

Det jag citeras på är att skillnaden mest handlar om (uttalad) subjektivitet: medan det i kommersiella medier finns en tradition av objektivitet (sedan kan man diskutera vad det egentligen innebär) och av att ge båda sidor i en konflikt möjlighet att kommentera ett skeende, har bloggar som PI en uttalad subjektiv agenda. Av naturliga skäl ingår fristående bloggar inte heller i de självreglerande organ och uppförandekoder som de kommersiella medierna har satt upp för sin verksamhet.

Sen, och det citeras jag inte på, kan man inte riktigt säga att det är två helt väsensskilda företeelser: formerna tar intryck av varandra. Åsiktsjournalistik ("krönikor", "analyser") blir mer framträdande i traditionella medier samtidigt som t ex namnpublicering blir vanligare, inte minst i kvällspressen. Det krävs numera inte alltid en fällande dom för att sätta ut namn och bild på en anklagad person. Detta kan förmodligen åtminstone i någon utsträckning tillskrivas påverkan från bloggarnas, kommentarsfältens och diskussionsforumens tyckande och grävande.

På samma gång verkar inte bloggar heller i ett vakuum, utan hämtar mycket av sin information från professionella journalister. De präglas i stor utsträckning, i alla fall de framgångsrika, av medielogik: vad drar till sig läsare, hur bygger man upp en story, ska man bekräfta läsarnas världsbild eller slå hål på den, och så vidare. De har också att ta ställning till pressetiska frågor, även om det inte finns någon PO som kan ta dem i örat. Vilka kommentarer ska tillåtas? Hur långt kan man gå i anständighetens (eller bara den övergripande strategins) namn?

Och en sista sak som förenar: journalistik och nyhetsförmedling tar tid och kostar pengar, och det är i sista hand det som utgör de traditionella mediernas och bloggarnas problem, och det som till slut verkar ha fällt PI. Var ska vi ta't?

Jag har fortfarande inte fattat hur man länkar till enskilda nummer av City, men deras arkiv finns här, och artikeln är på s. 14 i Malmöupplagan den 17 oktober.

Nils i Linköping och politikens privatisering (och lite Juholt)

2011-10-10T16:09:00.000+02:00

Häromveckan (den 29 september) var jag på Utrikespolitiska Föreningen i Linköping och pratade tillsammans med Östgöta-Correspondentens chefredaktör Charlotta Friborg om journalistrollens utveckling i en värld präglad av sociala medier.

Jag körde huvudsakligen mitt schtick om viral politik och att villkoren för politisk organisering och medierapportering både är ungefär som tidigare och samtidigt mycket annorlunda. Charlotta talade om utmaningar för journalistiken - ekonomiska, kvalitetsmässiga och så vidare. Det hela var mycket trevligt, och jag uppskattade verkligen att prata journalistik med en företrädare för den professionella sidan av medievärlden.

Jag fick en pratstund med Charlotta och vi diskuterade en sak som vi båda lagt märke till, nämligen hur det politiska idéarbetet tycks flytta ut från partierna till tankesmedjor och lobbyorganisationer, medan partierna själva fungerar mer och mer som valvinnarmaskiner.

I en krönika i Corren utvecklar hon det hela och kopplar det till hur partierna använder sig av sociala medier: som marknadsföringsinstrument.

Jag håller med, men jag har några hoppfulla frågetecken. Dels är det så att viral politik och en ökad användning av sociala medier i politiska kampanjer åtminstone till viss grad förutsätter äkta engagemang från dem som sprider politiska åsikter i sociala nätverk. Man utsätter sig lite för mycket gentemot sina personliga kontakter för att de flesta ska känna sig helt bekväma med att vara själlösa slavsändare (även om det alldeles säkert finns sådana också).

På så vis blir partierna paradoxalt nog återigen beroende av sina gräsrötter - för att få ut sitt budskap till många räcker det inte med att ha en centralt placerad propagandaminister som tutar ut pressmeddelandeliknande statusuppdateringar.

Ett annat frågetecken, som kanske inte är så hoppfullt, är att många politiker vandrar mellan politiken och lobby- och PR-branschen. En del av dem vandrar sedan tillbaka igen. På så sätt kan man säga att det trots allt ligger politiker bakom mycket av utvecklingsarbetet - även om det sker i det fördolda, med ibland suspekt finansiering och med motiv som inte nödvändigtvis har det allmännas bästa för ögonen.

Nåja. Min övertygelse är att om partierna i för stor utsträckning förvandlas till toppstyrda kampanjmaskiner blir de också känsliga för plötsliga omsvängningar i folkopinionen.

Ta Socialdemokraterna under Juholt, till exempel. Just nu blåser det rejält om honom och han rasar i olika förtroendeundersökningar. Vi ska inte gå in på tråkiga detaljer om vad sådana undersökningar egentligen säger om vad folk tycker. Men om vi ändå ska utgå från Novus opinions övning i ämnet kan vi ändå notera att Juholt hade högt eller mycket högt förtroende hos 67 % av dem i undersökningen som sade sig sympatisera med Socialdemokraterna.

Nu kan det ju naturligtvis tänkas att Juholt ryker oavsett vilket (även om jag inte tror det), men frågan är om han hade kunnat sitta kvar om han t ex hade varit VD för en tankesmedja (inga jämförelser med SNS i övrigt) istället för ordförande för en trögrörlig organisation beroende av sina hundra tusen medlemmar.

Men något annat som vi har kunnat se prov på inom Socialdemokraterna på sistone är att ett ganska slutet parti med hård partipiska och klara direktiv från VU har präglats av hyfsat öppna konflikter (t ex i fråga om skuggbudgeten).

Processerna kring utseendet av nya partiledare i V och C följer åtminstone delvis samma mönster: lite, lite öppnare. Det är en bit kvar till primärval, men det kommer säkert.

Att partier som är mer beroende av sina gräsrötter inte nödvändigtvis är partier som väljarna tycker bättre om är väl sin sak. Men jag tror att spänningen mellan dessa två utvecklingstendenser - partierna som kampanjmaskiner och partierna som gräsrotsorganisationer - kommer att prägla politiken i många demokratiska stater framöver, och så även Sverige.

Om viral politik på Lunds filosoficirkel

2011-09-28T11:25:00.002+02:00

Igår pratade jag om viral politik på Lunds filosoficirkel, som för övrigt bjuder på flera intressanta föredragshållare i höst. Andreas Bergh har redan föreläst. Den 4 oktober kan man lyssna på Jan Hjärpe, den 29 november föreläser Katrin Kielos, och den 6 december kommer Björn Badersten från min egen institution.

Det hela filmades, och man kan se en video av föredraget här. Om man inte vill titta på mig, men lyssna, finns en ljudfil här.

Till föredraget hör också en Prezi, som finns här nedan:

Viral politik: Politisk mobilisering i sociala medier on Prezi

Tom Standage om sociala medier genom 2000 år

2011-09-22T14:29:00.003+02:00

(Foto: Travis Payne)

Tom Standage, journalist och digital redaktör på The Economist, skrev den mycket fascinerande boken The Victorian Internet, som jämförde telegrafins framväxt och påverkan på samhället med Internet.

Nu försöker han sig på något liknande: han planerar en bok om sociala medier från antiken och framåt.

Vi visste naturligtvis redan att alla medier genom historien har varit sociala till sin natur, men Tom Standage gör en del ganska roliga analogier mellan bruket av medier tidigare och vad vi tror är nytt och revolutionerande idag.

Han utvecklade sina idéer i ett föredrag nyligen, och även om alla argument inte är helt vattentäta, är det en underhållande påminnelse om det faktum att somliga saker ligger mer djupt inbäddade i vår kultur än vad vi tänker på.

Här en inspelning av föredraget:

Om sociala medier och politiskt engagemang i ALBA

2011-09-21T12:06:00.002+02:00

I det senaste numret av nättidningen ALBA finns en förkortad version av kapitlet Lars Höglund och jag skrev i "Lycksalighetens ö".

Läs här: Sociala medier och politiskt engagemang

Om kommentarsfält i SR Blekinge

2011-08-30T13:27:00.002+02:00

Jag pratade lite grann om debatten om anonyma kommentarsfält i SR Blekinge den 30 augusti (ca 15 min in i klippet): Lyssna

Nils pratar anonymitet i Studio Ett

2011-08-11T21:58:00.004+02:00

Jag fick tillfälle att diskutera anonymitet i tidningarnas kommentarsfält tillsammans med Sofia Mirjamsdotter aka Mymlan i Studio Ett idag. Inslaget kan höras här.

I korthet sa jag att det är ett olösligt dilemma: man vill ha så fullständig yttrandefrihet som möjligt och samtidigt ha en hyfsad, produktiv debatt. Men det är inte en moralisk skyldighet för tidningarna att låta troll och hatare härja fritt i spalterna, lika lite som det är en mänsklig rättighet att häva ur sig invektiv i versaler på privatägda sajter.

Och om man vill ha kommentarsfält - oavsett om det är av kommersiella skäl för att driva trafik till sajterna, eller för att man värnar om den offentliga debatten, eller om man är genuint intresserad av vad läsarna har att säga - så måste man ägna sig åt aktiv moderering och ge sig in i debatten. Lite som Anders Mildner uttryckte det i Sydsvenskan häromdagen. Men man kan ju börja att fråga sig varför man har kommentarsfält överhuvudtaget.

Så långt inslaget. Jag fick dessutom lära mig att de flesta svenska mediehus anlitar ett och samma företag i Varberg för att rensa bort de värsta hetsningarna, vilket ju är intressant i sig.

I dessa dagar tror jag att det också är viktigt att skilja på lagstiftning och enskilda publicistiska beslut. Det vore illa om riksdagen exempelvis försökte begränsa möjligheten att vara anonym på internet, som ju har diskuterats i andra länder. Möjligheten att fritt uttrycka sin mening utan risk för repressalier är viktig för ett samhälle som vill vara demokratiskt, även om den möjligheten då och då utnyttjas på ett sätt de flesta finner kontraproduktivt.

I samband med det kan man också ställa sig frågan om det är ett problem att så mycket av den offentliga debatten - och mänsklig kommunikation överhuvudtaget! - sker på och genom ett fåtal kommersiella plattformar, som Facebook, Twitter, Gmail, Hotmail, stora mediehus, Flashback.org och så vidare. Vi har sett flera exempel på att företagen som äger dessa tjänsterna - förutom att de lagrar och använder information för kommersiella syften - av och till gör publicistiska bedömningar som några kanske skulle finna tveksamma, och att de ibland samarbetar med regeringar och rättsapparater runt om i världen som vi kanske också kan ha synpunkter på. Tina Askanius och jag skrev en artikel för något år sedan som behandlade det fascinerande faktum att utomparlamentariska, "alternativa" rörelser på sistone alltmer börjat använda sig av kommersiella aktörer för sin kommunikation.

Och även regeringarna flyttar fram sina positioner. Det mest uppseendeväckande var väl kanske när Storbritanniens premiärminister David Cameron antydde att eftersom sociala medier kan användas för oänskade ändamål, kanske man ibland måste begränsa användandet av dem. Det påminner ju inte så lite om de resonemang som fördes fram av t ex Mubarak i samband med revolutionen i Egypten i våras. Därutöver har vi naturligtvis hela utvecklingen mot mer kontroll över den digitala kommunikationen, med telekompaket, FRA och så vidare. Den norske bloggaren Fjordman kunde inte hålla sig anonym längre än tills att rättsväsendet fattade intresse för honom.

Niklas Strandh (Deep Edition) har skrivit känslosamt och uppmanande om denna utveckling. Det är en i viss mån naturlig utveckling. I takt med att internet har växt fram som en av de viktigaste infrastrukturella systemen i samhället har också trycket att från statsmakternas och de kommersiella intressenas sida försöka reglera och kontrollera dessa. Jag hör inte till de utopistiska libertarianarkister som vill hålla internet fritt från allt inflytande från de etablerade politiska systemen, men vi bör vara mycket uppmärksamma när demokratiska ledare föreslår inskränkningar i yttrandefriheten för att skydda samhället.

Samtidigt får vi inte bortse från att "total öppenhet" i form av fritt blås för omodererade anonyma kommentarer på inget sätt är en jämlik debatt. Den hätska ton, ofta fientlig mot olika folkgrupper, ofta oresonlig, ofta sexistisk, och så vidare, som förekommer i många forum och kommentarsfält, skrämmer bort fler än den lockar. Vi vet att det är få som exempelvis kommenterar nyhetsartiklar. Det är inte mer demokratiskt än när man öppnar för möjligheten att lämna medborgarförslag och nästan alla skrivs av samma person.

Och att argumentera för att journalister och andra ska ta sig tid att bemöta kommentarerna, som Anders Mildner gör i sin krönika och som Mymlan föreslog i Studio Ett, innebär också att man måste avsätta avsevärd tid för att diskutera med ett mycket litet antal läsare. Ibland kan man göra det. Min kollega Rasmus skrev i veckan ett debattinlägg om kommentarsfält på Newsmill som också argumenterar för detta. Jag tror han la mer eller mindre en hel arbetsvecka på att "ta debatten" med den vanliga samlingen kommentatorer. Det är naturligtvis helt orimligt att joruanlister och debattörer ska kunna göra det på regelbunden basis.

Som sagt, ett olösligt dilemma. Men det har varit några intressanta veckor med debatter om debatterna!

Kommentarsfältsmännen. Och kvinnorna.

2011-08-05T08:48:00.003+02:00

Det har varit en livlig diskussion kring tidningarnas kommentarsfält de senaste dagarna. Exempelvis gör Anders Mildner i Sydsvenskan idag den träffande liknelsen att det är som att bygga en ungdomsgård och sen lämna dörren öppen och gå därifrån utan att bry sig om vad som händer.

Någonting jag däremot har saknat är hänvisningar till den, trots allt, enorma forskning som finns på området. Samhällsvetare, humanister och teknologer har skrivit en hel del om diskussionen allmänt i internetforum och tidningarnas kommentarsfält. De har skrivit ur alla tänkbara perspektiv: ur samtalsdemokratiska perspektiv, diskursanalyser, emancipation för minoriteter, ekonomiska vinstmodeller, etnografiska undersökningar, identitetsskapande effekter etc etc. Och helt vanliga tabeller som visar vad det är för sorts människor som kommenterar på artiklar och vad tidningsläsare i gemen anser om det.

Annika Bergström vid JMG i Göteborg har skrivit en hel del om tidningsanvändande på webben i en svensk kontext de senaste åren. Jag tar mig friheten att bara kort sammanfatta en artikel från 2008 - från "Westminster Papers in Communication and Culture" - som dessutom finns fritt tillgänglig här.

Bergström använder data från en enkätundersökning gjord 2006 med sex urval på vardera 500 respondenter i olika kommuner i Sydsverige (detaljer i pappret). (Det finns senare undersökningar som tycks bekräfta mönstret, men jag råkar ha läst just den här artikeln ganska noga.)

I allmänhet tycker inte webbtidningsläsare att kommentarsfält är så rasande viktiga. 24 % av dem tyckte att det var viktigt med kommentarsfält, medan en lång rad andra saker (t ex att det är gratis, att det artiklarna innehåller relevanta länkar, att det är regelbundet uppdaterat) upplevs som viktigare. Lågutbildade tycker att det är viktigare med kommentarsfält än högutbildade. Och ju mer man läser webbtidningar, desto mindre uppskattar man kommentarsfälten. Samtidigt är det högutbildade som i högre utsträckning själva kommenterar.

5 % av webbanvändarna kommenterar minst en gång i veckan (som jämförelse är det 55 % av webbanvändare som läser nyheter på webben minst en gång i veckan). Naturligtvis är det långt fler som läser kommentarer än som kommenterar själva.

Kommentarsfältsmännen är faktiskt inte bara män: nästan hälften av dem är kvinnor. (Dessvärre innehåller inte undersökningen data om vilken typ av artiklar man kommenterar, inte heller exempelvis var de kommenterande står politiskt.) De är yngre än genomsnittet och läser nyheter på nätet mer än genomsnittet.

Länkar till några ppt-presentationer som Bergström har hållit i ämnet i SOM-sammanhang (tack till Daniel Swedin):

"Läsarna - journalisternas nya kollegor?" (2008)

"Är vi producenter eller konsumenter på webben?" (2007)

Jag kan också rekommendera denna artikel av Ulrika Hedman vid JMG som handlar om hur redaktioner hanterar kommentarsfält. Där kan man bland annat läsa att utvecklingen mot mer användarskapat innehåll inte drivs från redaktionellt håll, utan av webbansvariga, samtidigt som just webbansvariga är MER negativa till det användarskapade innehållet än av den redaktionella ledningen.

"Läsarmedverkan - lönande logiskt lockbete - Nättidningarnas användarskapade innehåll ur ett redaktionellt ledningsperspektiv" (2009)

Som om vi bar et barn varsomt på armen

2011-07-25T14:54:00.001+02:00

Det är många dessa dagar som känner sig manade att säga något med anledning av terrordåden i Norge den 22 juli. Jag har läst dussintals reaktioner, analyser, sammanfattningar och rena känsloutbrott från människor jag känner och människor jag inte känner. Jag kan inte tillföra något till detta och har heller inga ambitioner att göra det. Jag skriver för att jag måste, och det är väl därför alla andra skriver också.

En journalist från Sydsvenskan ringde nyss och bad mig förklara vilken roll jag som forskare tyckte att jag hade i det öppna samhället - med anledning av att dåden beskrivs som ett angrepp på just det öppna samhället. Jag svarade något svävande om att utöver forskning, undervisning och min egen forskarutbildning är det väl tredje uppgiften som ligger närmast till hands att lyfta fram; att bidra med kunskap till samhället, att delta i den offentliga debatten. Jag poängterade att Breivik hade med universitetsprofessorerna på sin dödslista. Och så slutade jag "men annars vet jag inte vilken min roll specifikt är, utöver den roll jag har som medborgare, naturligtvis."

Det är naturligtvis så att det är vår roll som medborgare som är viktigast för upprätthållandet av det öppna samhället.

Max Horkheimer skrev någonstans att "Oåterkalleligt är endast det onda i historien: de oförverkligade möjligheterna, den försummade lyckan, morden med eller utan juridiska procedurer [...]. Allt annat är ständigt i fara."Det är endast genom de många medborgarnas aktiva skydd av samhället och av varandra som vi kan hålla det onda borta. Om det är något i den här historien som ger tröst, är det att det norska samhället från statsledning till enskilda medborgare har reagerat med kärlek, solidaritet och pliktkänsla.

På samma sätt måste varenda en av oss bära ett gemensamt uppdrag, inte bara för våra närmaste utan för hela samhället. På goda dagar såväl som på onda dagar.

Många har i Norge citerat Nordahl Griegs dikt Til Ungdommen. Före den gångna helgen kände jag inte till den. Nu vill jag lyfta fram den som ett manifest för det öppna, goda, mänskliga samhället. Som den avslutande strofen uppmanar: Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen / som om vi bar et barn varsomt på armen.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av Fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

(texten hämtad från engelskspråkiga Wikipedia)

Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke under minnesstunden den 24 juli finns här.

Några av alla dem som har sagt intressanta saker i den svenska debatten är Sanna Rayman, Martina Jarminder, Katrine Kielos, Thomas Hylland Eriksen, Daniel Poohl och Camilla Rågfors.

(korspublicerad på erlanderbrigaderna)

Presskonferens: Ny SOM-rapport!

2011-06-08T15:05:00.004+02:00

Jag medverkar tillsammans med Lars Höglund med kapitlet Sociala medier och politiskt engagemang i den nya rapporten från SOM-institutet, Lycksalighetens ö. Boken kommer ut den 28 juni och presenteras på en presskonferens samma dag i Göteborg. Tid: 10.00-15.00. Plats: Linnésalen, Göteborgs universitet. Under presskonferensen kommer jag att presentera vårt kapitel. Jag har två minuter till mitt förfogande.

I kapitlet beskriver vi hur användningen av sociala medier har förändrats de senaste åren i Sverige och vilka grupper som använder det mest och mest intensivt. Det finns skillnader i olika åldersgrupper, mellan könen och med avseende på utbildningsnivå.

Vi berättar också hur vanligt det är att engagera sig politiskt via sociala medier och hur engagemanget är fördelat mellan sociala medier och traditionella sätt. Har sociala medier lett till att det politiska engagemanget i Sverige har ökat? Vilka är det som deltar? Är det samma typ av människor som deltar i sociala medier och utanför? Är svenska ungdomar mer eller mindre politiskt engagerade än sina föräldrar och farföräldrar? Hot stuff!

Jag kommer att berätta mer om resultaten på bloggen efter hand.

Boken kan förbeställas här.

Full referens:

Gustafsson, Nils & Höglund, Lars, 2011. "Sociala medier och politiskt engagemang" in Ekengren Oscarsson, Henrik, Holmberg, Sören & Weibull, Lennart (eds.) Lycksalighetens ö. SOM-rapport nr 52. Göteborg: Göteborgs universitet.

Uppdaterat 8 augusti 2011:

Man kan väl inte tala om något större mediegenomslag, men Borås Tidning skrev om kapitlet på ledarplats den 30 juni.

Jan Hjärpe och jag i samtal om Nordafrika

2011-05-10T10:54:00.003+02:00

Lunds Akademiska Officerssällskap (!) har bjudit in mig och Jan Hjärpe till ett samtal om revolutionerna i Nordafrika enligt modellen prof Hjärpe pratar om Nordafrika och jag pratar om medier. Olof Beckman från Raoul Wallenberginstitutet modererar. Onsdag 11 maj kl 19.30, AF-borgens femte våning.

Länk till Facebookeventet.

I City Kristianstad om unga kommunpolitiker

2011-05-10T10:49:00.002+02:00

Jag intervjuades i City Kristianstad den 10 maj om underrepresentationen av unga i kommunfullmäktige. Jag svarade ungefär samma som jag gjorde i City Landskrona för några veckor sedan: unga är underrepresenterade eftersom de inte har haft lika lång tid på sig att bygga upp förtroende och maktbas i sina partier som äldre, och eftersom de är mindre benägna att stå ut med tröga beslutsprocesser, hierarkiska organisationer och en stor arbetsbörda än äldre.

Verkar inte finnas permalänka till enskilda nummer, men vill man läsa artikeln finns den här: City Kristianstad.

Palme

2011-02-28T10:03:00.004+01:00

Klockan åtta på morgonen den 1 mars 1986 fick jag veta att Olof Palme hade mördats. Det var dagen efter min sjuårsdag, det var lördag, och min familj skulle titta på Go'morron Sverige som vanligt. Istället för Fredrik Belfrage och Curt-Eric Holmqvist var det en extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Min mor, uppvuxen i en släkt av die-hard bondeförbundare, grät floder och jag ställde den lika lillgamla som korkade frågan "Men du är väl inte socialdemokrat?" Och ingenting var riktigt som förut.

Allt jag vet om vad Palme sa och vad han gjorde lärde jag mig efteråt, men som för alla andra som kommer ihåg den dagen är Palmemordet ett starkt och mycket emotionellt minne för mig. Jag kan när som helst kasta mig rakt in i den där marsmorgonen för 25 år sen och det är som att vara där.

(korspublicerad på erlanderbrigaderna)

I P4 Västmanland om skolmatstrejken

2011-01-21T09:23:00.004+01:00

Jag intervjuades den 20 januari i P4 Västmanland angående en skolmatstrejk som koordinerades via Facebook. Här kan man lyssna på det: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2986&artikel=4303431

New Publication: Leetocracy/Nexus

2010-12-15T12:42:00.007+01:00

I have very fond memories from the 2009 Oxford Internet Institute Summer Doctoral Programme. Our legacy project (except for the documentary, among many other things including my statement that "I am speaking to space aliens in the future") was an anthology of co-written chapters on various fields of Internet research, taking advantage of our coming from different disciplines, fields of research and continents.

The book project turned out great, covering such different fields as e-Health, hacking, journalism, linguistic developments in Wikipedia, interactions on photo sharing sites. The best practical use for it is using it as a textbook for students in especially the social sciences venturing into Internet research and wanting to know where the research frontier lies in various fields, what methodologies and theories are used, and so on. It is very inspiring reading.

The book was presented at a roundtable session at the AoIR 11.0 in Gothenburg in October, where some of the chapters were individually presented in panels as well.

Of course, the chapter I co-wrote with Yana Breindl of Université Libre, Brussels, holds a special place in my heart. We wrote it using Google docs and Skype during some hectic weeks in December 2009 and January 2010. The result, "Leetocracy. Networked Political Activism and the Continuation of Elitism in Competitive Democracy" is a combination of Yana's fantastic field work on the French/European advocacy group La Quadrature du Net and my own theoretical work on networked activism and democratic theory.

Order the book:

Araya, Daniel / Breindl, Yana / Houghton, Tessa J. (eds.) Nexus. New Intersections in Internet Research.

New York, Bern, Berlin, Bruxelles, Frankfurt am Main, Oxford, Wien, 2010. XIV, 264 pp., num. ill. and tables
ISBN 978-1-4331-0970-6 pb.

Abstract:

This chapter critically examines the role of networked advocacy groups in the policy making process of intellectual property rights reform. Through analysing the case of la Quadrature du Net, we question the assumption that political intermediaries or elites are dissappearing, leaving space for a more inclusive, direct democracy in which decision-makers interact more directly with citizens. Next to established political actors such as political parties or trade unions, which are integrating Information and Communication Technologies (ICTs) into their working practices, internet-based actors are emerging in a wide range of political areas (Chadwick, 2006).

Such forms of networked political organisations are usually perceived as less hierarchical than traditional mobilizing groups such as political parties, trade unions and other voluntary organizations (Norris, 2002; Dalton, 2008). This development is often interpreted by techno-optimists as a way out of the iron law of oligarchy in traditional politics, offsetting the professionalization of politics and the transfer of political power to technocrats and anonymous international political actors far away from democratic accountability, thus preparing the ground for a more inclusive grassroots-oriented democracy.

However, we argue that intermediary elites still exist. Our discussion will show that internet-based activism constitutes new types of elites in competitive democracy, whose effective forms are heavily dependent on technical and networking skills. Rather than functioning as the base of more egalitarian politics, the growing importance of networked political activism aided by digital media may, on the contrary, create new elites.

New publication: Mainstreaming the Alternative

2010-12-02T10:20:00.003+01:00

I have co-written an article with Tina Askanius, also a part of the Wahlgren Foundation Doctoral Programme, that has now been published in the latest issue of Interface: a journal for and about social movements. Article here (Creative Common). Abstract below.

The article argues that contemporary protest movements are facing a convergence of what has traditionally been coined as mainstream and alternative media. Traditionally, the broad term ‘alternative media’ has been employed to embrace a wide range of oppositional media channels that can be considered to carry on the tradition of the early radical and party press: micro-media operating at the grassroots level, discontinuous, non-professional, persecuted or illegal. Today, heavily commercialised media and online communities such as Facebook, YouTube and MySpace constitute a common part of the repertoire of communication channels for activists engaged in alterative politics and protest movements. Are these new media channels a necessary means in order to reach beyond the circles of the likeminded? Or, do the use of these media point towards a mainstreaming process of political cultures of resistance to the establishment, eroding their very raison d’être? Combining a theoretical discussion of the inherent paradoxes in the celebration of new media technology as a source of democratisation and empowerment of civic cultures with an empirical focus aimed at exploring the changing repertoire of communicative tools used by social movement actors, this paper analyses two cases of online media practices in contemporary Scandinavian protest movements: 1) A series of civil disobedience actions and mobilisations of mass demonstrations before and after the eviction and destruction of the Youth House (Ungdomshuset) in Copenhagen, Denmark, in 2007-2008; 2) The popular demonstrations in connection with the European Social Forum in Malmö, Sweden in September 2008.

Update: The article has been included in the syllabi of a few courses, among them this course in Political Communication at the Central European University

Min presentation på Ungdomsstyrelsens rikskonferens

2010-12-01T11:10:00.003+01:00

Jag deltog i ett seminarium på Ungdomsstyrelsens rikskonferens om sociala medier och ungas inflytande tillsammans med Pia Brundin och Tobias Olsson idag. Jag pratade om vilka möjligheter som sociala medier - trots allt! - innebär för det politiska deltagandet i samhället och om att vi kan se ganska positivt på framtidens demokrati.

Här är min presentation: http://prezi.com/kay9cvpdymmx/underbara-dagar-framfor-oss-politiskt-deltagande-och-sociala-medier/

I Ystads Allehanda i somras

2010-11-15T19:47:00.001+01:00

För fullständighetens skull kommer en länk till en artikel som kom redan i juni men som jag inte sett förrän nu. Jag kommenterar Facebookgrupper som mobiliseringsstrategi apropå en man i Skurup (Skurup!) som vill ha fartkameror på en gata där. Artikeln lyckas få mig till en simrishamnsbo som nyss påbörjat en avhandling (jag flyttade från Simrishamn 1999 och jag började för tre år sen), men jag låter udda vara jämnt.

http://www.ystadsallehanda.se/skurup/article959261/Facebookgrupp-foumlr-fartkameror.html

De som hatar Vi som älskar Malmö

2010-10-27T08:53:00.009+02:00

I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.

Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg.

Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.

Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt ut på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook.

Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.

Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.

De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underförstått) ligger till grund för stadens problem. "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."

Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".

Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.

En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i?

Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?

Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varför är det fel att erbjuda en motbild till skräcknarrativet? Och är det någon på allvar som tror att vi bara glömmer bort de dåliga sidorna med staden?

Det Niklas Bernsand och Anders Ackfeldt gör är att de inte kan förstå att alla politiska handlingar inte behöver vara direkt instrumentella. Lika lite som manifestationerna på årsdagen av Kristallnatten har ett syfte mer än att människor vill uttrycka sin avsky för det som hände 9 november 1938 och aldrig glömma det, är det någon som tror att Vi älskar Malmö kommer att leda till att ungdomsarbetslösheten besegras eller att det illegala vapnen försvinner.

Eller, minst av allt, till att den cyklande mördaren tas fast. Vilket vi - nästan alla! - hoppas kommer att hända mycket snart.

Men lite jävla kärlek kan inte vara fel just nu.

At the IR11

2010-10-20T23:55:00.002+02:00

I'm at the Association of Internet Researchers annual conference in Gothenburg. I am really excited, especially for getting the opportunity to meet so many of my old OIISDP 2009 co-conspirers. We will hold a roundtable session to promote (there, I said it!) our coming book this Saturday at 9 am.

Yana Breindl and I will also present our co-written chapter "Leetocracy. Networked Political Activism and the Continuation of Elitism in Competitive Democracy." Friday 2.40 pm.

Also to look forward to: hundreds of brilliant scholars doing amazing stuff. I hope to blog some of it.

Oh btw don't forget to pre-order your

Araya, D., Breindl, Y., Houghton, T. J. (eds.). Nexus: New Intersections in Internet Research, New York: Peter Lang.

Nils i medierna kring valet

2010-09-24T11:10:00.004+02:00

Jag medverkade i media precis lagom mycket den här valrörelsen:

I Radio Kristianstad den 15 september om sociala medier i valrörelsen. Jag var faktiskt ganska bra.

I Pol Kand Magazine den 19 september - ett referat av min kortföreläsning om ni vet vad under institutionens succévalvaka. Men OBS jag använder Prezi och inte ppt. Här är förresten presentationen:

Sociala medier i valrörelsen on Prezi

I TV4 Malmö den 20 september om Feministiskt initiativs framgångar i min hemstad Simrishamn (intervjun är gjord klockan två på natten efter institutionens valvaka, vilket märks):

Och slutligen på Lundagård.se den 21 september om läget för högskolorna efter valet.

Uttala sig är silver?

2010-07-21T12:29:00.006+02:00

Statsvetenskaplig Tidskrifts senaste nummer - som presenterades i Almedalen härom veckan - har de svenska politiska partierna som tema. Samtliga riksdagspartier och "utmanarna" Fi, Sd, Junilistan och Pp avhandlas i var sin uppsats.

Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:

- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").

- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").

- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").

- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").

- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").

- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").

- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").

- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").

Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.

Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.

Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.

Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.

Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.

Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").

Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.

Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.

Sokrates och nya medier

2010-06-29T14:47:00.002+02:00

Jag läser, med stor behållning, Nancy Bayms Personal Connections in the Digital Age och påminns (på sidan 25) om vad Sokrates sa om skrivkonsten. I Platons dialog Faidros återger Sokrates en historia från Egypten om att guden Thoth uppfann skrivkonsten bland mycket annat och berättade om sina uppfinningar för farao, varpå denne svarade:

Ty denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära; de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de skola bliva odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka.

Varpå Faidros svarar:

Sokrates, det är en lätt sak för dig att hitta på historier från Egypten eller från vilket annat land som helst.

Spola fram 2400 år och vi kan säga det samma om, tja, välj själva. Jag hittade ett utdrag från dialogen som innehåller mina citat här.

Aristoteles och jämlikhet

2010-06-28T13:21:00.004+02:00

När jag städade kontoret i förmiddags hittade jag en sida med anteckningar jag gjorde när jag läste Aristoteles' Politiken häromåret. Jag kommer ihåg att jag slogs av den lustiga blandningen av rena vansinnigheter (städer med demokratiskt styre bör anläggas på slätter) och sådant som idag uppfattas som common sense (korruption är dåligt). Men en del grejer tyckte jag var riktigt bra. De flesta grundläggande problem med politik och att organisera samhällen tycks vara eviga.

Jag fastnade särskilt för ett stycke. Aristoteles var visserligen inte vänligt inställd till demokratin (åtminstone inte hans tids direktdemokrati), men han visste ett och annat om faran med stora samhällsklyftor.

I alla stater finns det tre grupper av människor, de mycket välbärgade, de utfattiga, och en tredje grupp, som befinner sig däremellan. Eftersom man är överens om att måttan och medelvägen är det bästa, är det tydligt att en måttlig tilldelning även av slumpens skänker är bäst av allt. Då blir det lättast att lyda förnuftet medan däremot människor som är övermåttan sköna, starka, välborna eller rika, eller deras yttersta motsatser, det vill säga ytterst fattiga, svaga eller utan avseende, får svårt att följa förnuftet; de förstnämnda blir snarare storskurkar och de sistnämnda nedriga småfifflare, och båda begår brott av övermod eller nedrighet.

(Aristoteles, 1993 [ca 335-323 f Kr]: Politiken. Översättning av Karin Blomqvist. Partille: Åström. S. 109.)

Valtips

2010-06-28T11:49:00.004+02:00

Det är populärt att tippa valresultat i dessa dagar - kanske delvis som en reaktion på att opinionsundersökningarna håller så ojämn kvalitet och att de tenderar att misstolkas i den allmänna debatten. Det finns dessutom vissa undersökningar som tyder på att det ger säkrare resultat att låta ett stort antal människor gissa vad de tror att valresultatet skulle bli snarare än att fråga dem om vilket parti de skulle rösta på om det vore val idag. Här på institutionen tippar man traditionellt valresultatet inför riksdagsvalen. 2006 kom man närmare resultatet än någon av de opinionsundersökningar som publicerades veckorna före valet. Det kan finnas anledning att tillmäta sådana valtips en viss betydelse - särskilt om man som sagt tänker på hur darriga vanliga opinionsundersökningar är.

En av vårt lands flitigaste valforskare är Henrik Oscarsson, som står bakom flera skojiga mätinstrument för att sia om valutgången. På hans blogg kan man bland annat ta del av "mätningarnas mätning", som väger samman ett gäng opinionsundersökningar. I den senaste varianten leder de borgerliga över de rödgröna, fast med SD som vågmästare.

Han är dessutom en av dem som står bakom valtipset på Facebook, som lät personer sända in sina egna gissningar på valresultatet. Deadline för att skicka in var den 19 juni, och resultatet siade om egen majoritet för de rödgröna och SD utanför riksdagen.

Jag skickade själv in ett svar, men själva tippandet gjorde jag redan för ett halvår sedan. Här är mina siffror:

s 35.6

mp 9.8

v 4.4

m 26.7

fp 7.5

c 4.8

kd 4.1

pp 2.4

sd 4.2

fi 0.2

svmp 50.3

mfpckd 44.2

I ljuset av den senaste tidens opinionsundersökningar verkar jag ha överskattat socialdemokraterna och underskattat moderaterna. Det kan vara önsketänkande, men det får vi inte veta förrän i september.

En annan femma är partitesterna. Det blev en del uppmärksamhet kring TT Spektras valkompass som publicerades i bl a Svenska Dagbladet. Kompassen fick omfattande kritik från olika håll, bland annat för att det i princip var omöjligt att bli socialdemokrat - de som försökte blev vänsterpartister istället.

Jesper Räf skrev ett intressant inlägg om valkompassen och partitester i allmänhet. Eftersom nu partitester verkar påverka hur folk faktiskt röstar är det en idé att vara öppen med hur testen är konstruerade istället för att det bara spottas ut ett resultat som ju kan vara "rätt" eller "fel" beroende på vilka frågor som var med i testet och varför man egentligen röstar på ett parti.

Tricket är ju det samma som med opinionsundersökningar: att det borde stå uppenbart för alla att undersökningar som partitest är ett bräckligt käril men att medier har en tendens att dra stora växlar på dem. Och i förlängningen medborgarna.

Slutligen. Om man är osäker som väljare kanske man inte ska låta sig lockas iväg av opinionsundersökningarnas momentum eller luras av partitestens olidliga lätthet. Mitt bästa valtips är att läsa igenom partiernas valmanifest när de kommer i augusti. Som Göteborgsstatsvetaren Elin Naurin fann i sin avhandling förra året håller nämligen partierna i allmänhet sina vallöften.

Politiskt handlande och politiskt tyckande

2010-06-23T16:12:00.002+02:00

Det finns en långvarig diskussion inom statsvetenskapen om vad som egentligen ska betraktas som en politisk handling. När jag själv har suttit med förslag till enkätfrågor som ska mäta politiskt deltagande så blir det ganska uppenbart att man måste tänka igenom ganska noga vad man menar med det. Bekvämast är att göra som alla andra. Man brukar då ta med om man har kontaktat en politiker, tjänsteman, eller organisation, arbetat i en politisk eller intresseorganisation, skrivit under namninsamling, bojkottat, demonstrerat, samlat in pengar och så vidare.

Det är ganska okontroversiellt att betrakta arbete i ett politiskt parti som en politisk handling. Problemet blir var man ska dra gränsen mellan att prata och att handla. För snacka går ju.

En sak som de personer som jag intervjuar om politik och sociala medier ofta tar upp är känslan att engagemang genom t ex Facebook är så meningslöst: det spelar ju ingen roll om man går med i en grupp på Facebook. Istället lyfts klassiska former av deltagande fram: demonstrera, engagera sig i ett parti, etc.

Men flera av de klassiska formerna för politiska handlingar ligger ganska nära "uttrycka en åsikt". Att gå med i en Facebookgrupp ligger inte långt ifrån att skriva under en namninsamling eller bära ett kampanjmärke. Att det sedan upplevs som en starkare handling att bära ett kampanjmärke på sin kropp snarare än på sin profilsida är en fråga om gradskillnader, inte om fundamental olikhet.

Och när vi sedan går över till när man kommenterar på länkar till nyheter - är inte detta ett sätt att uttrycka sin åsikt, och är inte detta också en form av politisk handling? Samtidigt kan man rimligen inte mena att man varje gång man diskuterar politik utför man en politisk handling. Eller kan man det?

Nej, de är dåliga! (i City)

2010-06-21T16:36:00.004+02:00

Jag var med i City Malmö/Lund den 16 juni (kan läsas här) och pratade politiker och sociala medier. Visserligen sa jag (som jag brukar) att svenska politiker och partier har lärt sig ganska snabbt vad som funkar och vad som inte funkar, men här ville journalisten utmåla politiker som klåpare, och det blev en annan vinkel på det hela. Men visst stämmer det att ett vanligt nybörjarmisstag är att använda t ex Twitter som en pressmeddelandemegafon - fast det stadiet är ju passerat för de flesta vid det här laget. Intressant fö att Sverigedemokraterna anger YouTube som den viktigaste kampanjkanalen på nätet.

Riksdagsvalet på Facebook

2010-06-15T10:13:00.004+02:00

Jag har noterat med stigande fascination hur många av mina vänner har röstat i "riksdagsvalet 2010 på Facebook". Det är säkert inget lurt med det.

Men ändå: de ansvariga för applikationen är anonyma. Trots det tycker hittills ca 115000 svenska Facebookanvändare att det är OK att tillåta att dessa okända personer får ta in information från deras Facebookprofiler, skicka mail till dem, och därutöver berätta vad de har tänkt rösta på. Ett gyllene tillfälle att bygga upp ett ytterst precist åsiktsregister (förutsatt att inte en stor andel av deltagarna är Facebooktroll naturligtvis, men det tror jag inte).

Nils i TV4 om förstagångsväljare och sociala medier

2010-06-15T10:10:00.003+02:00

Jag i TV4 Malmö den 3 juni. En förkortad variant gick också i TV4 riks.

Om Tobleronepolitik i Aftonbladet

2010-05-04T12:19:00.003+02:00

Jag intervjuades 28 april i Aftonbladet om att Sven-Otto Littorin och Mats Odell hade använt uttrycket 'Tobleronepolitik' för att beskriva de rödgröna partiernas satsning på vård, skola och omsorg.

Som vanligt kände jag mig lite rumphuggen, men det hör ju till spelets regler.

Det jag sa i övrigt under intervjun var bland annat att det mycket väl kunde vara en slump att Tobleroneutspelen kom samma dag, att Sverige i allmänhet har sjyssta kampanjer utan särskilt mycket överloppsgärningar, men att det är ett jämnt och osäkert opinionsläge och att båda sidor kan frestas till att ta till smutsiga metoder ju närmare valdagen kommer.

Om sociala medier i Efter Arbetet

2010-03-09T14:24:00.002+01:00

Jag intervjuades av Petra Martinsson i Efter Arbetet 4 mars. Länk här: http://efterarbetet.etc.se/28482/oviktiga-sociala-medier/

Ur artikeln:

Mobiliserar internt
I stället för att nå ut till väljarna, menar Gustafsson, är det kanske troligare att man använder de sociala medierna till att mobilisera internt inom det egna partiet, organisera egna medarbetare och få folk att hjälpa till med mera traditionellt partiarbete som torgmöten och att knacka dörr. Här kommer man (återigen) att snegla på Obamas kampanj.
Riksdagspartierna i Sverige har börjat anställa tjänstemän som ska lära politikerna att hantera de sociala medierna.
Vad tycker du att de ska lära sig först?
– Just att tänka på målgruppen, vem som läser och vad de vill använda medierna till. Sociala medier har ett speciellt problem, det ska vara sociala och personliga. Det kan vara svårt att dra gränser. Generellt förväntas man ha ett personligt tilltal men som politiker kan man inte vara för personlig.
Att det kan ställa till det om man är för personlig, bland annat i statusrader på Facebook, har politiker blivit medvetna om. I dag måste politiker lära sig prata på flera olika sätt. På ett sätt i talarstolen, ett annat i tv:s morgonsoffa och ett tredje på Twitter.
– Det är en mer komplex mediesituation är det någonsin har varit i svensk historia.
Politiker som inte twittrar, glöms de nu bort?
– Det beror på vilken position man har. Till exempel Ilmar Reepalu behöver inte twittra. Men ambitiösa personer kanske kan göra snabbare karriär inom partiet om man twittrar. Det handlar om att bli synlig för journalister och med ett målmedvetet nätverkande kan man också få en bättre position internt.
Vissa verkar dagligen lägga mycket tid på nätet, finns risken att politiker prioriterar fel?

– Jo, som alla andra. Men jag vet inte, det är en fråga för politikerna själva, säger Nils Gustafsson.

Att dela med sig av det överväldigande

2010-02-09T14:26:00.005+01:00

Sociala medier handlar om att dela med sig av saker och ting; dels sådant som man själv upplevt eller tankar man har, dels saker man har läst, sett eller hört. Viral media är bitar av information som berör många människor samtidigt och som får dem att vilja dela med sig av det till bekanta.

En viktig fråga är om individer följer den övergripande medialogiken: hur ser din egen, personliga nyhetsvärdering ut? Vad får dig att vilja föra något vidare? Det som folk förväntas söka sig till är texter om våld, sex, katastrofer, lokala nyheter, kändisar, självhjälp och så vidare.

När informationsmängden blir allt större blir filtren mer intressanta och rollen som ens bekantskapskrets spelar för den egna mediekonsumtionen ökar i betydelse. Clay Shirky talade om filtrens betydelse häromåret:

Shirky säger att problemet inte är för mycket information, utan att filtren inte fungerar. Han pratar om olika typer av filter. Det filter jag personligen är mest intresserad av är det filter som det personliga nätverket av bekanta består av.

Jonah Berger och Katherine Milkman vid University of Pennsylvania har studerat vilka artiklar på New York Times webbsajt som folk helst emailar. Föga förvånande handlar det om känslor snarare än någon form av strategisk nyttomaximerande modell, även om man alltid i någon mening tjänar på att dela med sig av det man vet.

Den känsla som mer än någonting annat, enligt Berger och Milkman, får NY Times läsare att tycka att en artikel är värd att maila vidare, är awe. Det finns såvitt jag vet inte en riktigt bra svensk term för det, men fruktan/bävan/vördnad och en känsla av att vara överväldigad täcker ganska bra in vad det betyder. Eller som det uttrycks i Bergers och Milkmans paper: "Awe is the emotion of self-transcendence, a feeling of admiration and elevation in the face of something greater than the self."

Även efter att ha läst pappret verkar resultatet hålla. Att en artikel är vördnadsbjudande betyder mer än om den är skriven av en kändis, kort, överraskande, placerad högt upp på sidan eller innehåller praktisk information. Jag tycker att det är en vördnadsbjudande slutsats. Det innebär nämligen att vi som mediekonsumenter inte huvudsakligen för vidare snaskigheterna (kanske skäms vi för mycket för dem) utan det som gör oss upplyfta som människor.

Sedan de obligatoriska frågetecknen. Den här studien rör alltså till att börja med dem som läser NY Times på nätet OCH som mailar artiklar. Folk som läser NY Times är naturligtvis inte särskilt representativa ens för amerikaner, mycket mindre för människor i allmänhet. Det är omöjligt att veta hur en liknande studie hade fallit ut i exempelvis Sverige, men jag vill hemskt gärna veta och hoppas att någon medieforskare ligger i startgroparna för att replikera studien.

Och sen det här med att maila artiklar. Själv gjorde jag det ganska ofta tidigare, men numer brukar jag twittra om det eller lägga en länk på Facebook. Det är endast undantagsvis som jag mailar. Är det en generationsfråga? Skiljer sig innehållet i de mailade artiklarna från de Facebookade?

Men tills vi vet det kan vi ändå vara en smula överväldigade.

Studien här, NY Times artikel om det här.

Troll groups in Swedish Facebook

2010-01-19T14:02:00.008+01:00

Swedish media has reported quite a lot on Facebook troll groups, ie groups changing names or information or pictures or whatever after they've reached a certain number of members. Usually the groups are about humanitarian aid which causes hundreds of thousands to join, after which the group is suddenly about paedophilia (or whatever seems most provoking and angering to the naïve people who joined in the first hand.) See The Local, reliable as ever, for a summary.

The most recent example is a group claiming to donate 2 crowns (approx. €0,20) to Haiti earthquake victims for every member, with the money coming from a secret sponsor, to be revealed upon reaching 200 000 members. Funny enough, although several major Swedish media outlets have reported the group as a fake, it is at the time of writing gaining members.

This is, of course, a global phenomenon. The reason that it is getting a lot of media attention in Sweden now is due to the smallness of the language community - when something goes around here, it quickly spreads to everyone, prompting instant mediation. Behind the trend is a small group of trolls gathered around the popular Swedish discussion site Flashback - home to criminals, nazis, general grousers, and regular trolls - have made it a spectator sport in the last year or so.

What is worrying is that a lot of otherwise sane people suddenly decide to join whatever group or cause obviously designed to attract as many people as possible, then becoming horrified as they realise that it's a fraud/joke.

I think that the trend (naïve social media users; trolls exploiting them) is best explained by a combination of factors. The most obvious one is that many people are still not used to how social network sites work. For Internet veterans, trolls and the way they use discussion fora to inferiorate people for laughs (or for profit) are familiar. For millions of people with a couple of years' experience of Facebook, they are an unknown property. For them, Facebook is made up of real people. Of course it is, but only to a certain extent.

Being unfamiliar with Internet discussion sites, they are unprepared for troll strategies and expect honesty from other participants. And as compassionate citizens, they cannot resist the urge to support a good cause and state their opinion. Why do people join groups stating that kittens are cute? Because they think so too! Why do people partake in web surveys? Because they want to make their voices heard. And it's so easy!

The Facebook trolls also use every feature possible to create the appearence of legitimacy. Graphics, proper language, links to major media outlets. The printed word has had a magic spell over people, at least in older times (before the Internet). "As seen on TV" is another one, mysteriously.

The final stroke is that people are invited to these groups by friends. People they trust. The social factor of social network sites can be put to use for unethical purposes.

So, I guess this is about growing up as social media users. Lesson learned: we should be careful. (Doesn't it sound banal when you spell it out like that?)

Digital literacy is something that we should not only teach our kids, but also ourselves (and probably, our parents). In this way, the troll groups and the media attention around it might lead to something good: self-education.

Also, to donate ~~people~~ money directly to the earthquake victims of Haiti instead of waiting for a secret sponsor to do it.

Vi ses igen, nätokrater!

2009-12-23T23:24:00.004+01:00

Jag medverkar med en artikel i det senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas (4-5/09. Det är ett temanummer om "Twittersamhället" och jag skriver under rubriken "Vi ses igen, nätokrater" om att man bör använda sociala medier för att mobilisera aktivister, inte för att "nå ut till väljarna". Länk här.

Uppdaterad 2010-01-25: nu ligger texten uppe!

New publication: This Time it's Personal

2009-12-12T13:00:00.003+01:00

I'm contributing with a chapter in a new anthology on online culture. As proud as I am over this my first academic publication, I would like to add that this is an e-book based on conference presentations, and that a hard-copy version with a substantially altered version of my text will be out some time next year. A link to the book is provided below.

Gustafsson, Nils, 2009. "This Time it's Personal. Social Networks, Viral Politics and Identity Management" in Riha, Daniel & Maj, Anna (eds) The Real and the Virtual. Oxford: Inter-Disciplinary Press.

Social media is important, but not the way you think it is

2009-11-20T10:46:00.007+01:00

I attended the "Preconference for the EU 5th Ministerial eGovernment Conference. eGovernment Research and Innovation: Empowering Citizens through Government Services across Sectors and Borders" in Malmö on Wednesday this week. I had the pleasure of doing a co-presentation with Sofie and Johan from PWC, who had crafted a study on youth involvement in politics via social media - partly based on a draft version of a book chapter I wrote soon to appear in print. The presentation is here.

The report is getting at least some media attention in Sweden, so I'll put my comments here, as delivered on 18th November. The text is based on my notes.

I have four points to make.

1) Cultural differences

It is important to remember that when interpreting results from nation-based surveys of this kind, you have to take cultural differerences into account. You could actually take Sweden as a most-likely case for youth involvement online. High penetration rates of social media and traditionally high involvement of citizens in civil society, high levels of social trust and high electoral turnout make Sweden a special country.

2) The online-offline divide is pointless

I also believe that we should regard the Internet and social media not as an arena seperate from other channels of communication or life in general. We are talking about a seamless stream of interactions taking place on a number of platforms, but relations, attitudes and interests for individuals are stable over these platforms. This conference should not be about "eGovernment" and "eParticipation" - it should be about GOVERNMENT and PARTICIPATION!

People frequently underrate "new" forms of involvement, but that does not mean that they are right. A woman I interviewed told me that the political mobilisation attempts in Facebook were of no use. "So I got this invitation to join a group to condemn the local transport agency for selling ad space to religious conservatives, but that wouldn't make any difference, so I called them in person to speak my mind." And with that, she was in effect stating the importance of Facebook mibilisation.

3) Identity management might have indirect effects on political behaviour

Also, expressing political views on social network sites is regarded by most people as shrewd identity management, but in making politics and political views a part of your public identity, you come to view yourself as a politically engaged person. And that might mean something.

4) "Young people" are not a homogeneous group

Finally, we cannot view "young people" or "citizens" as a homogeneous group. Individuals have different backgrounds, motives, interests, skills and so on.

Everything we know about political participation tells us that education, age, and socio-economic status are much more important factors determining whether you will engage - not whether you have a Facebook account or not. In order to foster widespread participation among young people we need to start with providing equal opportunities for engagement - and that means providing good education and well-paid, inspiring jobs for all.

Thank you.

Vill du doktorera?

2009-11-13T10:36:00.004+01:00

[For int'l readers: this post is about being admitted to a doctoral programme and how you should prepare while an undergrad. I might translate it some time.]

Som doktorand får man då och då frågor från hoppfulla statsvetarstudenter om hur det är att doktorera och hur man ska göra för att bli antagen till forskarutbildningen. Nedanstående skrev jag som ett svar på en sådan fråga från en student. Kanske det kan vara till glädje för någon. Kommentera gärna! Jag har förmodligen fel i allt.

Söktrycket på doktorandtjänster i statsvetenskap vid de svenska universiteten är väldigt högt - i Lund utlyste vi två platser inför HT09 och fick över 100 ansökningar från hela världen. Det säger sig självt att det finns ett inslag av slump som avgör vem som till slut får tjänsten.

Men när man sitter med hundra ansökningar måste man sålla ganska summariskt. Då blir betyg naturligtvis viktiga. En student som inte fått högsta betyg på sina uppsatser faller vanligen bort i första sållningen. Samma för övriga betyg - om man har flera kurser med låga betyg drar det ner helhetsintrycket. Att bli klar i tid, dvs inte lämna in uppsatser för sent eller liknande, är allmänt en bra idé.

Sen är det uppsatserna man går på, så det är viktigt att skriva mycket bra uppsatser. Metodologisk stringens är extra viktigt. Och att teorin funkar ihop med metoden.

Vad gäller arbetslivserfarenhet och liknande är det inte helt ovanligt att personer som varit anställda som forskningsassistenter eller liknande antas som doktorander, så det är en bra idé att hålla utkik efter sådana erbjudanden. Utlandserfarenhet brukar vara uppskattat, gärna en examen eller åtminstone några terminer vid ett prestigefyllt universitet. Arbetslivserfarenhet som är kopplat till statsvetenskap kan vara bra, t ex om man konsultat eller liknande.

Det är fortfarande vanligt (alltför vanligt enligt min mening) att doktorander också har läst grundutbildningen vid ett och samma universitet. Det gjorde jag själv också. Traditionellt har det delvis haft att göra med att ens handledare och lärare kan pusha ens namn i antagningsprocessen, men det verkar inte vara lika hårt som tidigare - i Lund har vi många som har läst vid andra högskolor. Det har också att göra med att duktiga sökande ofta blir högt erbjudna platser på flera universitet, och då väljer de oftast sitt hemuniversitet.

Lite beroende på vad du vill göra kan det dock vara en idé att läsa din master vid ett stort universitet. Men jag känner duktiga statsvetardoktorander från Södertörn också, även om de är antagna i Stockholm och Uppsala.

Vad är du intresserad av för fält? Vilket universitet ligger närmast? Är det val- eller förvaltningsforskning i Göteborg eller internationella relationer eller klimatpolitik i Lund? Kolla vad som är på tapeten på dessa institutioner, det kan ge en vägledning om vad som är gångbart. Brasklappen är att institutionerna också är ute efter förnyelse.

När det är dags att söka - sök till flera universitet! Många universitet har fasta ansökningstider för fakultetsfinansierade doktorander. Kolla upp i god tid vilka krav på utformning av ansökan som finna vid olika institutioner. Var dock uppmärksam på att det kan dyka upp externfinansierade tjänster när som helst under året. Skillnaden är att med fakultetsfinansierade tjänster får man välja vad man vill göra, medan det är ganska hårt styrt om man ska ingå i ett projekt. Och om du misslyckas i första omgången, försök igen! Det är många som har kommit in först efter flera försök.

Det sista och viktigaste tipset är att man måste älska forskning, och inte dölja att man gör det. Det måste man dessutom göra för att stå ut.

Gammal artikel i Mahskara

2009-11-10T15:00:00.003+01:00

Intervjuades i Malmö högskolas studentkårs tidning Mahskara för ganska länge sedan om sociala medier kontra parlamentarisk politik. För fullständighetens skull, har inte funnits på nätet innan.

Citeras i ST-Press

2009-11-10T14:45:00.003+01:00

Mest bara för att hålla koll själv: citerades i ST-press om myndigheter och sociala medier.

Collegial Consultation with Bernie Hogan

2009-08-06T09:23:00.004+02:00

(Bernie in action at the OIISDP 2009. Photo: Eric Cook)

I'm back at the office after a couple of months on the go. In July, I spent two glorious weeks at the Oxford Internet Institute Summer Doctoral Programme, in Brisbane, Australia. One of the very productive discussions I had there was a "collegial consultation" session with Bernie Hogan of the OII. I liked it so much that I decided to record it, transcribe it, and (with Bernie's blessings) publish it here. I realise that it might not be the best of reads, but for people in my field (political participation and social media) there are some really good suggestions. Rock and scroll!

TRANSCRIPT (I've cleaned it up a little):

Bernie Hogan (B): [commenting on the fact that I started recording our conversation]…make that cleavage between that which is now and that which happens that’s not now and that which stays secret, which is worse. But Jeff Boase, and his report is about the strength of Internet ties, and that’s a Pew Report, so it uses U.S. data.

Now, also in the social network world, there is work by Nicole Ellison, and her contemporaries at Michigan State, Charles Steinfield and Cliff Lampe, and they show that people who are bidding on social network sites have larger networks. The issue there is one of causation that they don’t really address, the same with Jeff, it’s also an issue of causation, one that he doesn’t really address that the people who have a propensity to be online might themselves be very social individuals. The idea that there is a difference in space on this…

Nils Gustafsson (N): I mean people, people before social network sites, you would have people who would be very social but they, the possibilities wouldn’t be there. I mean, you could take like people in the 50s and try to see…

B: But people in the 50s, the ones who were very prone to communicate would probably find an avenue to do it. The problem is that we’re dealing with things that are not static.

N: Yeah.

B: So, in my view, I think that one thing that we lose from offline interaction, in this new networked world which is the world of Adam Greenfield’s, you know, going from browsing to searching and what not, is, and this is my comment that I made there about rhythms and habits: one thing that I’ve discovered is that people with the largest networks were, and I never published this anywhere, I’ll just let this through this once, people who organise their lives around regular meetings ended up having a very large number of weak ties, and it was a much stronger finding than e-mail. But the data is sort of shitty so I didn't. I dug deeper in the data and it did make a lot of sense. If you go to church on Sunday, you’re not just going into a place where there is a priest talking and you sit by yourself as an isolate and then you leave and then you go home. After church – now I remember this from when I went to church –

N: You mingle.

B: Yeah. You mingle.

N: But I’m not talking about either church or social network sites, I’m talking about church and then the added value of social network sites.

B: But what I’m suggesting is that those social network sites end up competing with regular rhythms.

N: But in what way?

B: The way that they…

N: You wouldn’t, you wouldn’t-

B:…strife with our attention.

N: Yeah?

B: So when Adam starts to talk about how people start remobilising and micro-coordinating, the fact that they are micro-coordinating means that “I’m not going to go to church because I’ve got something better to do on Sunday and I might meet with those people here and I might some people later elsewhere.” What we’re doing in the process of adding all this communication media on, is imposing an ideology that it’s better to have this very high risk networking…

N: Mmmm.

B: …scenarios where you find just the right people to engage with at just the right time instead of finding the sufficient group of a very large number of people and mingle with them. And going from place to place to place to place rather than everyone converging at the one place at the one time. And it is the difference between, like, a public space where everybody knows that 11 o’clock in Italy you’d go to the, you know in Udine they all sort of converge in front of this museum and they all just knew to be there. And they didn’t need cell phones to do this. Cell phones did have this added value.

And so I was initially persuaded to focus on the added value of these ICTs, but the more I studied this, the more I realised that what these ICTs were doing was getting rid of the norms of communication and replacing them with interpersonal rapports. I mean rapports, r-a-p-p-o-r-t. A rapport is replacing a norm. So the networks of people which is either very active in communication, they might have very large networks, but they are doing so because they are able to sustain all of these different threads, but most people actually find it very complicated to keep up. You’re just watching Nancy and Jeremy try to constantly be on a Twitter stream, and on e-mail, and on the Etherpad, and..I mean, I tried to do that, but then I forget what’s going on in the lecture. And you know I sort of only partially tune in to what’s happening.

N: Yeah, but that is they way THEY are using the media – that’s not the mode, that’s the extreme. Then you’ve got the regular users…

B: So what the regular users are doing, in this regard, I suspect, is not – exactly! The regular users are not gradually getting more ties but are in fact dealing with some people who are overwhelmingly active. And most people are trying to keep up: should I be on an e-mail list? should I be on Facebook? should I be on Twitter? should I pay any attention to this? leading to a sort of social paralysis, because it used to be, “don’t fuck it, we’re in class, we’re in class now, 5 o’clock we’ll all be in the pub, and we’ll chat and we’ll hang out there” and it was lower coordination costs but also a more normative sense of community.

This goes back to Durkheim's idea of sacred and profane sites. Sacred and profane sites were not just a place, not just a church but a place in time, let’s say locus of activity. And we’ve sort of gotten rid of those…sacred sites. Now, Durkheim talks of it not just in terms of religion but that these reflect community values. And without these sort of sacred place-times, it’s hard to say that we have the same you know shared community. But I know this is not exactly what you were expecting to hear, you know I think that there is…

N: I find it fascinating, but, well, an empirical question.

B: But it is an empirical question. I think that it tells to a decent lane to frame this [?] now, the reason that I framed it this way was also sort of a way to challenge the work of my supervisor and some other people in the area who have a reasonably techno-utopian view that new technology creates more social capital.

N: Mmmm…

B: What I’m thinking about is how – again, I’m drawing back to Adam’s talk is you know, every extension is also an amputation – that’s mean old classic McLuhan. Not a big fan of McLuhan, I’m not really sure he calls himself a social scientist, but I mean he’s an interesting person, an interesting guy and you know.

N: Radio: It’s hot!

B: Yeah, sure, that stuff, you could debate about it all day, but you know, McLuhan is like “that’s a bad idea, I don’t really care, I’ll get more ideas”, I mean, he didn’t take himself very seriously, so I don’t know why other people should. But nevertheless…I mean extension-amputation, it’s just good to think about, you know how new technologies, so Barry would say “Oh, people who use e-mail: more social capital!” And I’m thinking well, what are they giving up in the process? What are we losing? And some of the things we are losing are these sort of convergent spaces. These third spaces where everybody knew your name.

N: Do you really think that they are going away? I mean, if you are in party politics, you go to the conventions, and you meet up and then it’s election time and you, it’s the same if you’re in an interest group...

B: Yeah.

N: ...and I mean, if you’re religious, you will still go to church and have a chat afterwards, and it doesn’t go away really.

B: Well, I don’t know. I don’t know. I know that religious attendance is some places up, some places down. Hard to say. So, are these going up or going down?

N: Empirical questions.

B: Again, it’s an empirical question, but the empirical question is not merely “do the ICTs lead to, you know, more successful political participation for some individuals”, but also, do they lead to less successful political participation for others? That’s a…it’s not merely the convention anymore, because some people will realise there’s all this extra stuff going down...

N: Yeah. Yeah.

B: ...in the mean time.

N: That would be my take.

B: Even during the convention.

N: Yeah, some people will communicate and other people will just sort of sit around and...

B: ...figuring that we would just sort of mill around and shake hands and say “Hi!” and that was how we were gonna do this. But the norms have changed.

N: I just got some brilliant ideas. Yeah.

B: Yeah. The norms have changed so that some people could be at the convention completely still-

N: Social network analysis might be not the method for studying that. Maybe some sort of participant observation or interviews or…

B: I think that, you might, because I think you are studying networking, not networks?

N: Yeah.

B: I think that the structure of the networks – what might be interesting, and I do think that social network analysis would do it, the problem with social network analysis in this case is the methodological difficulties in gathering the edges between alters in the personal networks. If you have a group population, if you can find a group, I would definitely, unambiguously do networks. I think you would be at a loss not to.

N: Yeah. Like "liberals". Or "conservatives". Or-

B: But I mean like a smaller group, a manageable group of like, like this, like SDP is a group. Like a set of individuals. And I’m talking about trying to get that complete set. If you can get a complete set of individuals-

N: Local party branch.

B: Exactly. Now, why complete sets? Because missing data in networks skews it really badly. And what you would list with is who do you communicate with and by what media? And then you could draw multi-media networks maps. You know one map that shows the communication ecology by e-mail, one by IM, one by blogs, one by Twitter and then just stack all together and then do that sort of map.

If you can’t do that, if you can’t find a group, if you’re going to the level of personal networks and finding out who’s in their relational structure, don’t waste your time worrying about the edges between people. Don’t say, because we often spend too much time in, you know, do a name generator, do the “Who are the people you talk to?”, list those names, “How do you talk to each of those people”, list those names, but don’t worry about asking the respondents to report on the friends and how those friends link to each other. It’s methodologically a nuisance.

I think the network analysis works here, but I’m not necessarily convinced you will need to, not necessarily convinced you will need to create graph pictures. I think you want to have a sense of the social context, to the relational context and that is a media relational context. So you might look at who are the players, now, or the players from one location and another location and compare their media use, but not their media use in terms of time, their media use in terms of relations, and that means, that is networks, because you will have to get people listing off their ties, and then for each of those ties listing off the media they use.

And that’s why, if you have a group, you can take all that data as one person means to my friends that’s one row, the next person then to them friends is another row and create that matrix that requires the network. But if you don’t have a group, then, you know, you won’t really have a network because you will have you know some people from here, some people from there, one person from here, one person from there, and it’s not necessarily the case that the people I mention are gonna be the people you mention, or that the people we mention are gonna be a complete set. If we’re only mentioning the sum total of all of us, you know, 10-20-30 % of all the political players, then the network you show will be completely biased. And it will look radically different from what it is in “reality”. Ok? So-

N: Thanks for the share. (?)

B: I think I gotta stop for there. And I’ve been doing 20 minutes a time. I think I have to go and get a cigarette.

N: Thank you.

B: No problem.

N: I really enjoyed that.

B: Yeah.

[The conversation took place on July 17th, 2009, at Creative Industries at QUT, Brisbane, Australia.]

My dissertation plan through Wordle

2009-07-13T06:07:00.002+02:00

I ran my dissertation plan through Wordle - a visualisation service - and was not surprised. My good old dissertation plan is available here.

Sarkasmer om en trots allt bra valrörelse

2009-06-08T09:51:00.002+02:00

Det finns mycket att säga om gårdagens val till EU-parlamentet: varför går det inte att höja valdeltagandet, varför går de högerextrema framåt och socialisterna bakåt, har parlamentet en permanent högermajoritet, är det svenska Piratpartiet början på en trend som kommer att sprida sig till andra delar av unionen?

I en debattartikel på Expressen.se idag nöjer jag mig med att fälla några ironiska kommentarer om de politiska partiernas problem med att hitta rätt ton i användningen av sociala medier i valkampanjer och förklarar varför: man förstår inte vilken målgrupp man har.

Mitt ursprungliga inlägg var fullt av hyperlänkar, men debattredaktionen valde att ta bort dem. Oklart varför. Kanske för att den lever på 90-talet.

Om valrörelsen i Sverige bör dock sägas att det var den mest intressanta någonsin i svensk EU-valshistoria, med en högre temperatur och mer engagemang från partierna och medierna, vilket ledde till ett ökat valdeltagande. Intressant för nästa års riksdagsval är hur det kommer att gå för Piratpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Mitt tips: inte alls.

Nils intervjuas i Rapport: "Alla är dåliga"

2009-05-31T17:45:00.004+02:00

Inslag i Rapport idag. Jag intervjuas om hur partierna klarar sig på sociala medier inför EU-valet. Jag sa en hel del om ojämlika mediesituationer, varför nischmedier är viktiga, och att allt kommer att bli bättre med lite övning, men det som fanns kvar var: "Alla är dåliga." Tja, det stämmer ju, det också.

Science Wars?

2009-05-29T11:12:00.003+02:00

For decades, there has been a science war going on between (social) scientists arguing about things like quantitative versus qualitative research, positivism versus hermeneutics, probabilistic causality versus the impossibility of establishing causality at all. I guess you know.

I guess that my own ontological world has not undergone any fundamental changes during my time as first an undergrad and now a grad student in political science: I believe basically that there is a world out there, but that our understanding of it is socially constructed, and that we however have the possibility of striving towards providing better provisional truths.

And in that quest for truth different types of methods might be useful. I personally have worked with both discourse analysis and large-N survey material, and I find that the results I get from different strategies of conducting research are fulfilling different research objectives, but also contribute to the establishment of the same (provisional) truth.

I have colleagues that make sarcastic remarks about number nerds and other colleagues that work themselves up about the posties. I don't get it. I actually buried postmodernism in an art performance in 2005 (see picture; we buried an empty box), but I still believe that it is possible to learn things from poststructuralist thinkers.

However, I have a hunch that things might change. Several grad students in my own cohort seem to share my beliefs about social science and positioning in a postrelativistic universe. Let's see.

Situation report

2009-04-21T21:28:00.004+02:00

Hardest of all is to find time for the dissertation. About everything else comes in the way. Today I spent the entire morning at didactics class for teachers (which btw is great - my students in Public Administration class will notice that things have changed next week). In the afternoon I worked with a professor on the dissertation draft of a fellow grad student - the MEP in the making Max Conrad - he's on the hunt for a European public sphere, and he's sort of found it. Then off to a brief meeting with the vice chairman of the Students' Credit Union of which I'm the chairman - interrupted by Expressen journalist Natalia Kazmierska calling me to ask about the Pirate Party: is it underrated or overrated? Quick answer: both.

The Pirate Party, yes. Maybe I'll devote a longer post to them, they are an interesting example of an online-driven movement with an online-driven agenda (freedom of speech + freedom of information) seemingly succeeding in breaking through to the mainstream debate. They are currently the fourth largest party in Sweden by membership.

Getting tens of thousands of people to sign on to what is probably mostly a simple act of showing support is not as amazing as it sounds, though. Membership in the Pirate Party is free and comes with no strings attached. It remains for the Pirate Party to show exactly how they will turn this anonymous bulk of friendly people to votes in the ballot box. Ticking 'yes' in a box is so much easier than actually voting in the EP elections, not to speak of encouraging others to do so.

Having said that, it is in no way impossible for the Pirate Party to do just that. People who underestimate (or should that be misunderestimate?) them often don't understand the communicative logic in place that mobilises myriads out of nowhere. The Pirate Party is a brave and fascinating way of canalising one-issue-movements into parliamentary action. But we will see about that.

Nils pratar astroturfing i sociala medier i P3

2009-03-03T14:37:00.004+01:00

Jag medverkar i P3:s Kvällspasset ikväll med ett kort intervju om utifall bloggbävningen verkligen var en gräsrotsrörelse eller ej.

Spoiler: "det beror på vad man menar med gräsrotsrörelse". Inte konstigt att gräsrotsbloggare är arga över DN:s bevakning, både på nyhetsplats och ledarsidan. Inte heller konstigt att folk blir tagna på sängen av uppgifter om att teleoperatörer och reklambyråer bidrog med pengar och kunnande.

Jag ska vara med ca 18.15, man kan lyssna här.

Läs gärna om mitt gästinlägg på Terracombloggen där jag redan den 19 januari ifrågasatte bloggbävningen som vrede ur folkdjupet. Men också detta: det finns ingen klar motsättning mellan ideellt engagemang och att ha friends in high places.

Naturligtvis var också den här bloggen en del av bloggbävningen. Läs bara här och här: "The Swedish blogosphere lost the battle, but what a glorious battle it was."

Baklavas, Social Forums, Commercialised Protesting and 19th Century Politics

2009-02-27T14:15:00.002+01:00

Just a few brief notes from the day - I hope to be able to delve more thoroughly on the subjects later on.

1) Last year, I participated in a survey administered to participants of the 2008 European Social Forum in Malmö, Sweden. A preliminary report of the basic statistics has now been compiled by coordinators (and friends of mine) Magnus Wennerhag and Richard Andersson. Richard is soon to join the department as a Ph D candidate, which is great. Without disclosing too much, I find the numbers on reported Internet usage from participants interesting. Expressions of political participation and engagement in Internet media seems to be much more common than any other form of participation. To be continued.

2) I'm currently working on a paper on the use of commercial social media platforms by alternative protest movements with my dear friend an colleague Tina Askanius over at the Dept of Media and Communication here at Lund. Specifically, we are looking at how protesters in Copenhagen fighting for a new "Ungdomshus" and organisers and participants of the 2008 ESF used social media. Hint: it doesn't matter how alternative or underground you are or position yourself as, you use commercial social media platforms anyway. The results will be presented at a conference called "Shaping Europe in a Globalized World" in Zürich in June. To be continued.

3) I had lunch with my supervisors today. Afterwards we were talking about the history of Swedish public administration (my head supervisor is currently working on a project dedicated to electoral fraud) and it turns out that very little has been written about Swedish 19th century public administration and political history, although lots of things happened in that time that are important for the understanding of contemporary Sweden: the coup d'etat and the new constitution of 1809, the historical change in Swedish trade policy towards free trade, the restructuring of employment strategies of civil servants, etc.

4) The department is welcoming a new Ph D candidate today, a student from Turkey who had already finished her dissertation, but who was told that she wouldn't be allowed to graduate because it was hurtful to the Turkish state (I believe the word "Kurdish" is in the title). So she will be finishing her Ph D here instead. A glorious day for free science. It's also my birthday, and I have bought 2 kgs of baklava for the occasion.

That's it for now.

Swedish royalty in social media: we are amused

2009-02-26T14:35:00.002+01:00

This video of King Carl XVI Gustaf, Queen Silvia, Crown Princess Victoria and "Herr Daniel Westling" announcing the engagement of Victoria and Daniel and their marriage in early summer 2010 has gone truly viral for the past few days.

Posted by the YouTube channel "Hovstaterna" (Royal Court), it has as of today above 140 000 views, which is a lot for a video in Swedish, where a mere 10 000 views should be considered a success.

And I cannot help to think whether it has gained its popularity from the royal glow itself, or from the fact that the royals look and sound incredibly uncomfortable and stiff in this situation, rendering the 5 minute clip, well, hilarious. For Christ's sake, couldn't they have gotten a teleprompter?

Twittering exploding in U.S. Congress (and everywhere else)

2009-02-26T10:24:00.003+01:00

I spent an hour this morning watching U.S. president Obama's speech to the Congress. And as the cameras sweeped across the aisles and benches I noticed something strange: every now and then, you would see a Congressman staring, not at the president, but at the display of a mobile phone.

Who were they texting? The answer was as obvious today as it would have been incomprehensible a couple of years ago. They were twittering.

From the Washington Post:

"Then there was Rep. Joe Barton (R-Tex.), in whose name this text message was sent at about the time the president spoke of the need to pull the country together: "Aggie basketball game is about to start on espn2 for those of you that aren't going to bother watching pelosi smirk for the next hour." A few minutes later, another message came through: "Disregard that last Tweet from a staffer."

It's bad enough that Americans are paralyzed by economic jitters. Now the president has to deal with lawmakers paralyzed by Twitter. At a time of national emergency, when America needs the focused attention of contemplative and reflective lawmakers, they are dispatching rapid-fire thoughts in 140 characters or less."

Twitter exploded in Sweden during the first two months of 2009. Pioneers in microblogging were social media fanatics, a few journalists and some bloggers. Jaiku was the most popular microblogging service in Sweden and Finland for a long time, although with a small number of users. And then, for some reason, lots of people switched to Twitter, at the same time as newcomers flooded in.

And now, 60 days later, it's mainstream. Politicians and corporations feel the need for being present at the platform - although, as usually, not everyone knows exactly what to do with it.

Hans Kullin predicted in early January that Twitter would be a crucial tool in the Swedish elections in 2010. We shall see. And I will take a close look tha next time I watch a Riksdag debate. Is that Leif Pagrotsky texting?

Oh, and I'm twittering as liv99ngu.

Jag fyller år och låter som en gammal man i tidningen

2009-02-26T08:50:00.004+01:00

Jag fyller jämnt imorgon och intervjuas i lokaltidningen och jag slås av hur gubbig jag låter: tycker om kålpudding, döpte sonen efter Erlander (för att inte tala om hur gubbigt det är att intervjuad av lokaltidningen inför födelsedagen). Fast det är väl så det är att gå in i den yngre medelåldern.

Någon sorts botemedel mot åldersnojan är i alla fall att kassörskan på Coop frågade om leg när jag köpte folköl förra veckan. Jag kände mig plötsligt mer än tio år yngre.

Chris Andersons's "Free" is Expensive

2009-01-30T13:14:00.004+01:00

Chris Anderson is coming to Malmö next week to talk about "Business by charging nothing". The organizers charge 1695 SEK for the event. That does not include VAT.

I'd might be able to sneak in for free, but I guess I'll just spend the evening at my office instead.

Articles I'd like to write but won't have time for, #1

2009-01-29T09:39:00.001+01:00

"Yes, we Keynes: Greening social engineering in the post-liberal economy."

It's up to you, Rasmus!

Gästblogg hos Teracom om FRA och demokrati

2009-01-20T13:12:00.001+01:00

Idag gästbloggar jag på statliga mediebolaget Teracoms medieblogg som i trea i raden efter kulturministern och ordföranden för Tidningsutgivarna. Mitt inlägg handlar om mytbildningen kring FRA-kampanjen och bloggbävningen och vad viral politik innebär för demokratin. Du läser inlägget här och berättar vad du tycker!

I will be back: parental leave draws to an end

2009-01-18T18:28:00.003+01:00

In February I will be back from a five month parental leave, and I solemnly do declare that I will update this blog more frequently!

Obama campaign continues in White House

2008-11-08T13:11:00.002+01:00

Obama won and the turnout was probably around 64 %, which is the best result in decades, but still a bit low comparing with, you know, like, umm, Scandinavia.

The important part is that 64 % still are historic numbers in a U.S. context, and it's a proof of the energizing power that especially the Obama campaign had on voters. Tens of thousands of pages will be written about this campaign, and I will probably add to them.

For now, I am satisified with learning that Obama apparently will try to use the powerful network that his campaign built in taking over the administration. Via Politics Online and the BBC I learn that Obama is using a new website, change.gov, as a hub for continuing his successful web strategy.

There's a blog with updates, information on policy areas, an invitation to share thoughts with the new administration, and even job application forms. I don't know whether the new Obama administration is going to actually listen or if it's a brilliant illusion, but I do like the look of it.

In order to retain the enormous goodwill he got during his campaign, Obama must show that his talk of change and inclusion was not a campaign phenomenon only. If he wants to be re-elected, an eternal campaign is his best option.

I predict that this new form for e-government (or trick, depending on how cynical you are) will be copied as well as other parts of the campaign in various parts of the world in the years to come.

And speaking of copying, people in the Republican Party are also calling for change.

OK, so he won, but what's the turnout?

2008-11-04T13:11:00.003+01:00

Tonight and early tomorrow I team up with a few expat Americans and Amero-manic Swedes to talk politics, drink American beer and wait for the results.

I hope Obama will win, I think he will, but one of the things I'm most interesting in finding out is what effect this long, dollar-drenched, ingeniously organised, media-hyped, social media-driven campaign has on voter turnout.

Young people? Poor people? Minorities? And, depending on what numbers we will see tomorrow - 50 %, 60 %, 70 % - I have a few recommendations for European political parties. Even if turnout is generally higher than in U.S. elections (in the Swedish parliamentary election in 2006 it was 82 %) there is always a danger in letting voters become disinterested.

Especially the Obama campaign, whith its caleidoskopic array of techniques for organising volunteers and contacting voters, will serve as a source of inspiration.

I'll get back to you on that. For now, an interesting way of self-promotion:

Henry Jenkins on US election viral videos

2008-11-01T08:05:00.003+01:00

MIT media scholar Henry Jenkins (Convergence Culture etc) sums it up nicely in a recent blog post:

As we pass this content along, it facilitates conversations among friends and it allows us to signify to each other our mutual recognition and respect for the civic rituals which surround the political process. When people send me this video, they intend it as a gift -- which is to say, they intend it to reaffirm the social ties we feel towards each other.

Politics - as much as any other part of culture - always had an important social dimension, but the ease with which it is now possible to share and reconceptualise media content is elevating the process to another level.

Also, an attack on the term "viral":

If I had my way, the term and "memes" along with it would be retired from our vocabulary of talking about how media circulates. There's something sick and unhealthy about the concept of viral media. The term, "viral" operates off a metaphor of infection, assuming that the public are unwilling carriers of messages -- yet I doubt very much that the students who sent me this video were in any sense unwilling or unknowing about what they were doing. The concept of "viral media" strips aside the agency of the participants who are sending along this video for their own reasons -- in this case, a mixture of political zeal and personal affection and probably some sense that I would find the video intellectually interesting.

Personally I wouldn't worry too much about that. I'm not committed to the metaphor, but I do believe there is a virus-like quality to a certain kind of cultural content. It is that urge that makes it irresistable to share it with friends. And yes, quite often that might be unknowingly done. Jenkins proposes "spreadable media", which really could be anything from papyrus rolls to radio.

Also, introducing the MIT Center for Future Civic Media!

Also, a funny clip I hadn't seen before: McCain REALLY is the Penguin!

Intervjuad i Kristianstadsbladet

2008-10-28T22:13:00.004+01:00

I dagens Kristianstadsbladet intervjuar David Hylander mig om YouTube och det amerikanska presidentvalet:

- Ingen som vill vinna ett val kommer att kunna ignorera kanaler som Youtube, säger Nils Gustafsson, doktorand i statsvetenskap på Lunds universitet.

Han forskar i hur sociala webbmedier som Youtube påverkar politiken. I årets amerikanska valrörelse har de haft en tydlig effekt. Var tredje amerikansk väljare har sett en kampanjfilm på nätet, och McCain-kampanjen har till och med producerat reklamfilmer exklusivt för webben i ett försök att ta igen Obamas försprång.

Webbvideoklippen når inte lika många människor som de traditionella tv-annonserna. Däremot erbjuder de ett nytt sätt att sprida ett budskap. Principen är enkel: När man ser ett klipp man gillar delar man med sig av det till sina bekanta, till exempel genom att lägga upp det på sin blogg eller sin Facebook-sida. Kompisarna ser också klippet, gillar det och sprider det vidare. I vissa fall uppstår en snöbollseffekt, och plötsligt har miljontals människor sett ett videoklipp utan att någon betalat en krona för att marknadsföra det.

Fenomenet utnyttjas redan inom reklambranschen, och börjar spela en roll även inom politiken, tror Nils Gustafsson.

Uppdatering: Nu även i Hallands Nyheter.

Mike Gravel in Lund: Abe Simpson?

2008-10-28T21:12:00.002+01:00

As I mentioned before, I took the opportunity to go and listen to former U.S. senator Mike Gravel as he stopped by for a talk in Lund yesterday.

Gravel ran for president in the Democratic primaries and dropped out pretty quick; he then tried to run as a candidate for the Libertarian Party, which also failed. However, he gained fame and cyber-stardom for appearing in some of the most avant-garde political campaign videos ever to be produced.

Indeed, before Gravel hit the stage, the videos "Rock" and "Power to the People vs. Give Peace a Chance" were shown on a large screen, creating a strange genre-synthesis moment as YouTube met cinema.

So you might have thought that Gravel would talk about his presidential campaign. And he started out by giving the background story for the "Rock" video. Apparently, Gravel had no idea what was going on. He was told to stare into the camera and throw rocks in a lake (as several takes were shot, the film crew had brought a whole bunch of rocks from L.A. to the location in San Fransisco). The producers/directors of the film asked Gravel whether he wanted to give his approval for the final cut. He answered "It's your stuff. Do what you want with it." Then he left the set.

This intrigued me - a candidate for the U.S. presidency not caring about how he is presented in the media - and I asked him if he had the impression that the online videos had created an image of him that he felt he could not control and how he felt about that. Gravel's answer was as surprising as obvious: he needed help in order to break through, and he needed it dearly because he is broke. The fame he gained during the campaign has made it possible for him to tour the world and sell books. As he explained, his first wife takes his retirement pension, and his second wife keeps him alive.

This is the key to why Gravel could go avant-garde: he had nothing to loose. He never believed he could actually win the nomination: running for president was just a way of getting a platform for discussing his political pet: the national initiative, basically a plan for direct democracy.

Tomorrow night, at 8 pm, Barack Obama is airing 30 minute ads on NBC, CBS and Fox - causing the Major League Baseball to postpone a game in the World Series by 8 minutes, should it be necessary. Obama can afford a lot of things, apparently, but he can't afford to be avant-garde.

So, how was Mike Gravel? Well, his main point was that representative government is bad. I was not convinced. Also, his rather angry style and plentiful divertments made him look a little like Abe Simpson - an old man aimlessly raving on about whatever comes to his mind.

I guess that might be a little unfair to a man that successfully fought the Nixon administration in the 1970s - among other things making the Pentagon papers publicly available - but I'm not sad about him not becoming the commander in chief of the world's remaining superpower.

Pro-American Europe

2008-10-26T10:20:00.001+01:00

Sitting at an American-styled restaurant in Malmo, the Southern Kitchen Cafe, I come to think about the attempt of the republican party to connect progressive views with anti-Americanism. This, of course, was never true. Also, Europe has never been anti-American, only anti-conservative. But we might be able to show our love in a more flamboyant way.

Mike Gravel comes to Lund

2008-10-25T09:35:00.003+02:00

Mike Gravel ran an unsuccessful but interesting campaign for president of the United States as a Democratic candidate. He was up to Clinton and Obama and really never had a chance, but during the campaign he appeared in some of the most interesting, avant-garde-y political campaign videos that were ever made.

He is coming to Lund on Monday, 27 October, in an event arranged by the Academic Society. The event starts at exactly 7 pm in the Café Athen.

I have been invited to ask "a really good question". Here are my earlier texts about former U.S. Senator Mike Gravel:

Amerikanska politikers närvaro på Wikipedia (Swedish)
När kampanjvideon blir konst (Swedish)
Mike Gravel is not the next POTUS, but he's failing in an interesting way (English)

Also: link to the Facebook event.

Paggan och jag

2008-09-26T17:03:00.001+02:00

Lennart Hellsing och jag

2008-09-26T14:21:00.003+02:00

(In Swedish)

Jag befinner mig för närvarande på bokmässan. Jag kommer att skvallerblogga en del på radioaf.se/bokmassan under helgen (tillsammans med kulturjournalisten Gabriel Stille och historikern Magnus Härwell). Ovan: Gabriel Stille lyssnar på dikten "Vackert Väder", uppläst av en medlem av Frödingsällskapet. Nils Gustafsson och Lennart Hellsing.

Michael Moore releases new film for free online

2008-09-07T21:03:00.002+02:00

The trailer for Michael Moore's new film "Slacker Uprising" brought my attention to the fact that it will be released free of charge for downloading (on 23 September). The film is about Moore's 2004 U.S. tour in support of Democratic presidential candidate John Kerry, and how "a new generation was born" (i.e. young people actually voting). As we all know, Kerry lost that election, and the new film, released a six weeks before the U.S. elections, is just one of many confusing voices in this social media-driven part of the campaign.

It is, however, a novelty. No major film has been released in this way. And although the political reasons for Moore might be more important than commercial reasons, it is an interesting step to take.

According to Moore, "This film really isn't for anybody other than the choir [...] [b]ut that's because I believe the choir needs a song to sing every now and then." The North American choir, that is, since you have got to be a U.S. or Canadian resident in order to get the free download. But I guess there are ways of solving that.

Trailer:

Analysis of student housing shortage

2008-09-04T12:45:00.001+02:00

And, I should add, in the latest edition of the Lund student magazine Lundagård I have an analysis (in Swedish) on the shortage of student housing.

Chatting with students

2008-09-04T10:26:00.003+02:00

Today between 11 and 12 CET I will be chatting with students at sydsvenskan.se.

UPDATE: The chat went along just fine. Also great having an IRL chat with Sydsvenskan web editor Andreas Mattsson, whith whom I had the opportunity to exchange some thoughts about the synthesis of traditional and social media. You can read the chat (in Swedish) here and an accompanying interview with me here.

Oscar Swartz nominated to Top 10 Who Are Changing the Internet

2008-08-15T09:19:00.003+02:00

Last year I nominated Swedish foreign minister Carl Bildt to Politics Online's award "Top 10 Who Are Changing the Internet and politics" for his blog.

This year I chose to nominate Oscar Swartz, who was one of the frontmen of the blog quake that almost managed to defeat the Swedish government. I know that he was not alone, and I would have liked to nominate the entire Swedish blogsphere, but it was sadly not possible. But I guess Oscar is a worthy representative.

You will vote for him here.

Pakistan against terrorism: World's largest petition

2008-08-05T15:04:00.002+02:00

I am back from a delighting vacation, spent at home in an unusually hot and sunny Sweden. This week I'm at the XV Nordic Political Science Association's annual conference, this time in near-Arctic Tromsö in northern Norway, presenting a pilot study on Facebook use and attitudes towards political mobilisation. More on that later.

From Politics Online (not yet on the web site) I learn that a popular movement against terrorism is forming in Pakistan. The Yeh Hum Naheen Foundation has managed so far to collect a staggering 42 million signatures, on paper and online, against the use of violence in the name of Islam. According to Politics Online, that is more than the number of voters in Pakistan's last general election.

The campaign has used several different tools of virtual mobilisation, including Facebook groups, MySpace, YouTube, SMS chains, forums and a web portal.

According to the Foundation's website, the idea came from the UK based author and media consultant Waseem Mahmood. Yeh Hum Naheen means "this is not us".

It will be very interesting to see what effects this campaign will have on the political culture in Pakistan.

Watch the video:

Swedish parliament embraces big brother

2008-06-18T11:56:00.001+02:00

It seems like the lex orwell will be up for vote around 5 pm today. After a record-breaking short second round in committee, it will very likely pass with a slim, but sufficient majority. I have been loitering around the parliament for some time, taking to protesters and observing MPs hurrying in and out of the building, trying to avoid the angry questions from concerned citizens. But one thing is clear: the Swedish blogosphere lost the battle, but what a glorious battle it was.

Collective intelligence and citizen experts: not democracy

2008-06-16T13:59:00.003+02:00

Since the 1990s, a number of government agencies and other public authorities have experimented with increasing availability and possibilities for civic participation, using terms as e-democracy or e-government to categorise what they are doing.

Increased participation in this form has most commonly been seen as a way of increasing or improving input legitimacy in governance. In the example I will delve on here, output legitimacy is far more important.

The main idea behind collective knowledge systems can be summarised in the words of the French philosopher Pierre Levy: “Nobody knows all, everybody knows something, all knowledge resides in humanity.” Knowledge produced as an aggregate of what many people know is better than knowledge emanating from a single individual. Extrapolating, political decisions made on these premises are better than decisions made on information provided by a single bureaucrat or government expert.

However, no more than Wikipedia is the result of equal participation of peers, collective intelligence as a method for information gathering for government purposes will almost unavoidably gather expert knowledge effectively rather than democratise the production of knowledge.

The United States Patent and Trademark Office is since June 2007 using collective knowledge systems to evaluate patent applications in the Peer To Patent Project. The public is invited to scrutinise applications, and, according to the agency, the project will “empirically demonstrate the role that lay experts might play in improving decision making”.

The main problem of evaluating patent applications is to find out whether the patent brings something new to existing knowledge. The technical term is “locating prior art”. With the base of knowledge and the number of innovations growing exponentially, this becomes increasingly difficult, and it is impossible for a single bureaucrat to attain the knowledge needed in the process of establishing prior art in any given field. By opening up the process, someone or some people who have actually got that knowledge might be able to help.

Community reviewers register on the project site and have the possibility to go through applications and existing patents, scientific articles or other documents that might be said to define the prior art in the relevant field. This is a work carried out by a group of community reviewers and the participants discuss what document should be seen as important. In the end, what is agreed upon as the most important documents are sent to the Office.

For the sake of argument, I will not comment on the fast that the project seems to have failed: the number of community reviewers are at the time of writing alarmingly low. The relevant question is whether this is a form of democratised knowledge production.

A community reviewer must, in order to give relevant input to establishing the prior art concerning for instance computer software, have some form of pre-existing expert knowledge in the field. Potential participants might be anyone, but it doesn’t seem likely that anyone who hasn’t got the interest and knowledge would care the least for working - for free! - for a government agency. Also, the agency would hardly worry about any concerns raised by unknowing amateurs. The participating citizens must therefore be experts.

Apologists nevertheless maintain that the project is about enhanced democracy. I would rather hold that this is about expanding an elite of experts, not increasing political participation or contributing to equality. This does not mean that collective knowledge systems in public agencies shouldn’t be used. Only that they should not be used with the argument that they increase democracy.

Lex Orwell: Will the Swedish blog quake beat the government?

2008-06-15T12:56:00.004+02:00

In the aftermath of 9/11, several countries were pressed hard by the United States to reinforce their security systems and augment laws on surveillance and counter-terrorism. This "securitisation" trend was evident even before 2001, but the pace with which civil rights are being sold out around the world by flashing the terrorist card has been astonishing.

This Wednesday, the Swedish parliament is voting on a bill proposing a law, named the Lex Orwell, that will make it possible for the government to monitor digital communication passing the national border. This means in effect, taking into account the fact that almost all communication in one or another stage passes the border, that the government will be able to read e-mails, text messages and listen to mobile phone calls from every citizen. For a summary in English and a European context, read this.

This law proposal has been the subject of a heated debate in the Swedish blogosphere for years, although traditional media has not picked up on the debate. Until now.

The government planned to take the law proposal through parliament when no one, it was assumed, would care about politics - in the upcoming week, when all eyes will be diverted towards the Euro 2008 football tournament, as well as enjoying the first hot Summer days of June. In that way, the bill would be accepted quietly and smooth, without a debate in the media.

For once, it actually seems as if the Swedish political blogosphere is going to make a difference in domestic politics. The campaign against the law proposal, spear-headed by liberal bloggers feeling that the Center-Right government is betraying liberalism's core views on private integrity, has grown to an anti-government blog quake in the past weeks. Thousands of blog posts, linking to each other, among other things made that the Swedish blog portal/billboard knuff.se didn't show anything but Lex Orwell-related material for days.

Finally, traditional media cathced on (here as summarized in English in The Local). The government coalition parties' youth organisations are pressing "their" MPs to vote "No" on Wednesday. So are regular citizens. All the methods of viral political mobilisation are being used: YouTube videos, Facebook groups, massive text messaging - all encouraging liberal MPs to follow their convictions rather than the party whip and for citizens to call their MPs. The opposition parties are all against the bill, and all that it takes for the law proposal to fall is for four liberal MPs to go against their party lines.

The vote is on Wednesday morning, June 18, 2008. Is this the defining moment of viral politics in Sweden?

Oh, and here are some other blog posts, mostly in Swedish, debating the law:

blogge bloggelito, bloggen Bent, Thomas Tvivlaren, deep.edition, Johan Ronström, Henrik Alexandersson, Svensson, Drottningsylt, Erik Hultin, Mina Moderata Karameller, BetaAlfa, ProjO, Herr Klokbok, Felten fabulerar, andra sidan, I huvudet på Svenssons, Åsiktstorped, piratjanne, Seo-Sem, Ur Hjärtat, Nalles tankar från roten, Alter Ego, Christian Engström, Tantrablog, Loci.se, Badlands Hyena, Den osynliga bloggen, Free and thinking, Det progressiva USA, Other blogs on the subject.

* * *

Further blogs on: FRA, massavlyssning, storebror, konstrollsamhället, 1984, politik, samhälle

Iraq, Petraeus, the surge: Jon Stewart says it all

2008-04-10T13:15:00.002+02:00

Some people claim that we should worry about more and more American young people using The Daily Show as their prime source of political news. I don't. This is one of the most brilliant pieces of political satire I have ever seen.

Mike Gravel is not the next POTUS, but he's failing in an interesting way

2008-04-03T11:42:00.002+02:00

I have blogged before about the Democratic presidential candidate Mike Gravel, who just like the Republican presidential candidate Ron Paul relied heavlily on internet campaigning - and failed. However, he managed to produce some of the most interesting forms of political communication that I have ever seen, for example in the short film "The Rock".

A few days ago, Gravel announced that he was now seeking the Libertarian Party nomination for president. He still has no chance of actually being elected, but he is still collaborating with innovative artists, reinventing political communication.

Like in this video. "Helter Skelter X aka Electro Skeletor" is a cover of Beatles' Helter Skelter featuring Mike Gravel reciting the lyrics to pictures of the Kennedy assassination, Malcolm X, Robert Kennedy, presidents Johnson, Nixon, Reagan and Bush Jr. as well as footage from the Vietnam and Iraq wars and 9/11, finishing with president Eisenhower's famous warning of the "military-industrial complex" in his farewell adress in 1961.

I'm not sure that I like the somewhat Mansonian touch of it, but it is still fascinating.

EMODEMO in Mexico!

2008-03-28T10:53:00.004+01:00

Apparently, subcultural chaos has struck Mexico. Attacks against emo kids from anti-emo youngsters have resulted in organised counterstrikes from the emo community. Daniel Hernandez provides a summary of the culture clash on his blog (in English).

My Spanish is a bit shaky, but the video below (from an emo rally in Mexico City on March 15) is clear enough (although I'm not quite sure about what the Hare Krishnas at the end of the clip are trying to accomplish).

It's a viral, however!

Switching to English, BTW

2008-03-20T11:42:00.003+01:00

So the last post was probably the last in Swedish for a while. I have been thinking a lot about cosmopolitanism, global civil society, the global public sphere and the like for a while, and I came to the conclusion that it would be ridiculous to keep blogging in Swedish with a research agenda like that.

At numerous occasions I have found myself frustrated trying to read blog posts that seem interesting in languages I don't understand (thanks to Global Voices, I manage to understand a bit more). I made the final decision to switch to English talking to an Indian friend (a car dealer, as it happens) yesterday.

For my old Swedish speaking readers (I don't know who you are as I haven't got a tracking device yet, but I have my suspicions): stop whining. Of course you can English. For any newcomers from other language areas: you are most welcome!

As readers of this blog probably have noticed, posting has been sparse and irregular. There is no blogroll. Etc. One of the main reasons for this is that I did not figure out what my target audience was. Academic colleagues? Polisci students? Friends? The Interested Public? Was I going to write only about my own research or about other things as well? As a result of my not knowing what this blog was for, I wound up not being able to write at all, even though I wanted.

I have now decided to cut myself some slack. From now on, this blog will be about many things, research related or not, accessible to all. And as always, my socialist rantings will be confined to erlanderbrigaderna (in Swedish).

And the target audience? Myself and anyone who happens to pass by.

Akademisk bastuklubb, gubbslem mm

2008-03-20T11:30:00.002+01:00

(Foto: WukieGrl. Personerna på bilden har inget att göra med innehållet i texten.)

En kompis tipsade mig om att jag "inpasserats i gubbslemsbloggosfären", med vilket hon menade att erlanderbrigaderna dök upp på Kalle Palmås (99, our 68) fantastiska visualiserade analys av hur nätverk mellan bloggande manliga samhällsvetare och humanister växer fram. Analysen visar inkommande länkningar till Palmås och två av hans (manliga) kompisars bloggar under 460 dagar. (Nej, det är inte bara manliga bloggare som länkar till varandra, men tendensen är tydlig.)

"Mappa-mitt-gubbslem"-projektet var en spin-off från en bloggpost av Johan Karlsson på Mothugg - "Den akademiska bastuklubben börjar blogga" där svenska bloggande samhällsvetare och/eller akademiker listades (däribland er egen Nils Gustafsson). Många män, få kvinnor. Diskussionen i kommentarfältet, om varför det ser ut så, är spännande och lärorik.

Och det inlägget var i sin tur inspirerat av Andreas Berghs "Högkonjunktur för svenska NEK-bloggar" om imbalansen mellan svenska statsvetar- och nationalekonombloggar.

Jag är inte helt säker vad det beror på. Som Vänstra Stranden skriver i en kommentar:

"De kvinnliga bloggare som skriver om politik är mindre ofta samhällsvetare utan aktiva politiker. Det är i alla fall min erfarenhet, de flesta av dem har en akademisk utbildning i botten men bloggar utifrån sin politiska plattform. Kanske krävs det skäggväxt för att våga tro att man har något att säga bara för att man råkar fått en utbildning… :-) /VS"

Fast jag tror också att det finns något självförstärkande i det här. Relationer och kopplingar online har ju en tendens att likna relationer off-line (eller onffline, som Joshua Levy kanske skulle uttrycka det). Män tycker om att ta plats, prata högt, framhäva sig själv och, framförallt, göra det i grupp med andra män. Gubbslemsbloggosfären är i själva verket en ond romb (eller ett ont rhizom, kanske) av manligt ryggdunkande/kompislänkande.

Å andra sidan förklarar inte det helt den starka närvaron av kvinnliga (parti-)politiska bloggare i den svenska bloggosfären (även om det vore intressant att göra liknande nätverksstudier på samlänkande mellan några centrala politiska bloggar).

Men å tredje sidan har jag i detta inlägg redan länkat till fyra manliga bloggande samhällsvetare.

För att avsluta: Den 3 september 2004 intervjuades jag i Radio AF:s Bastuklubben (man kan fortfarande lyssna på programmet om man följer länken). Men det var ju innan jag började blogga.

Och allra, allra sist: en svensk bloggande statsvetare (manlig) som inte har nämnts i någon av de här diskussionerna är min doktorandkollega Rasmus Karlsson. Bara ett tips.

(Korspublicerad på erlanderbrigaderna.)

Globalt opinionskrig: Den Andre slår tillbaka

2008-03-17T10:29:00.003+01:00

Jag sitter och försöker skriva en artikel om en kosmopolitisk mediestruktur (personliga medier som komplement till mainstreammedier, nyhetsgenerering genom personliga nätverk mm), när jag råkar se den här videon, som för tillfället sprids mycket snabbt:

Den är ett försvar för Kinas överhöghet över Tibet, med all sannolikhet gjord av en kines (jag kan inte läsa kinesiska och förstår därför inte produktionsuppgifterna i slutet). Jag tänker inte uttala mig om argumentationen i filmen (även om det hade varit frestande: bland annat försvaras Kinas närvaro i Tibet med att Skottland ingår i Storbritannien, och därför har västerlänningar ingen rätt att ha några synpunkter).

Nej, det intressanta är att stödet för ett fritt Tibet är så dominerande i västvärlden att det känns märkligt att se en film som så kraftigt argumenterar emot den ståndpunkten. Den Andre (kinesen, österlänningen, vad ni vill) slår tillbaka.

Det känns kanske inte helt korrekt att kalla detta för ett inlägg i en interkulturell dialog (antalet "fuck" och den aggressiva tonen gör det svårt att veta vad syftet egentligen är), men kanske kan det ses som ett fragment i en framväxande global opinionsbildning (eller, mer pessimistiskt uttryckt, opinionskrig) där röster från alla delar av världen deltar.

Förutsättningen är naturligtvis att konversationen förs på engelska. Det finns förmodligen tusen och åter tusen opinionsyttringar på samma tema från Kina som inte når en västerländsk publik. Och jag tror inte för ett ögonblick att filmen får särskilt många västerlänningar att ompröva sitt stöd för Dalai Lama eller Tibets självständighet, men intressant är det.

Potlatch

2008-03-12T11:36:00.005+01:00

UPPDATERING: Nu kan man höra ljudet! Och se en slideshow till!

Det här är kanske lite för internt...men nån gång 2001 spelade Jon Waltersson, då stationschef på Radio AF, numer högstadielärare, in Alexander Jerneck, numer doktorand i sociologi vid University of Pennsylvania, under en ytterst blöt radiopub.

Alexander talade huvudsakligen om potlatch som antropologiskt begrepp.

Jag klippte ihop ljudfilen med lite musik.

Skoj med Phun

2008-02-29T14:01:00.002+01:00

Jag har verkligen annat för mig idag, så jag har verkligen inte tid med det. Inte du heller, så klicka inte på länken nedan och kolla inte på klippet. Trevlig helg!

Ladda ner Phun

Debatten fortsatte

2008-02-27T17:54:00.002+01:00

När man tittar på politiska debatter - särskilt i TV - kan man ofta se hur kontrahenterna delar ut rallarsving på rallarsving för att sedan tystna när ingen filmar.

Idag modererade jag en debatt om studentbostäder i regi av Lunds kommuns studentråd och som synes fortsatte samtalet även efter den offentliga diskussionens slut. Här ses från höger Jörgen Jörgensson (fp), Tomas Avenborg (m), Christine Jönsson (m) och Anders Almgren (s) utväxla idéer på Café Athen i AF-borgen i Lund.

danah boyd om sociala nätverk

2008-02-14T16:12:00.003+01:00

Den största auktoriteten i den akademiska världen vad gäller virtuella sociala nätverk (Facebook, Lunarstorm, Orkut and the like) är en doktorand i Berkeley som heter danah boyd. Här är en intervju hon gjorde för tidningen Discover, där hon förklarar vad grejen med unga människor och sociala nätverk är. Se den.

Jag har inte uppdaterat den här bloggen särskilt ofta på sistone, men jag har lovat mig själv att tänka mer över hur jag vill använda den. Inom de närmaste veckorna kommer inläggstakten att öka, liksom länkarna och övriga resurser. Och kanske kommer jag att byta språk till engelska. Vi får se.

Ph D Comics

2008-01-16T15:57:00.000+01:00

Praise the Internet: nothing is periphery anymore!

http://www.phdcomics.com/

Vem läser politiska bloggar? Halvnya rön

2007-12-21T10:50:00.000+01:00

2005 slog bloggandet igenom i Sverige. Inför valet 2006 fördes en debatt om vilken betydelse som de politiskt inriktade bloggarna skulle få. Två läger kunde snabbt utkristalliseras: ja-lägret (mestadels bestående av politiska bloggare) och nej-lägret (mestadels företrädare för traditionella medier.

DN följde upp diskussionen ett år efter valet med en artikel ("Politiska bloggar en flopp") som trots rubriken var ganska nyanserad. Kontentan kunde sägas vara: det är ganska få som läser politiska bloggar, och även de mest välbesökta har en ganska liten publik. Å andra sidan fyller de politiska bloggarna en viktig funktion för debatten mellan politiker och mellan politiskt intresserade. De resonemang och åsikter som formeras där kan få en större publik i ett senare skede genom att de förs vidare ut i traditionella massmedier och i det formella politiska systemet.

Men vilka är det då som läser de politiska bloggarna? Nordicoms senaste internetbarometer kom fram till att endast 4 % av svenska internetanvändare 9-79 år under en genomsnittlig dag tar del av någon blogg (se tabell 17, s. 30). Annika Bergströms kapitel "Internetval 2006", som ingår i SOM-institutets senaste rapport Det nya Sverige (2007), anger att andelen i befolkningen som läste en blogg någon gång under en vecka ökade från 4 % 2005 till 11 % 2006. Detta gäller dock för bloggläsandet som helhet.

Enligt primelab, som dock inte anger hur man har kommit fram till siffran, fanns det i januari 2007 över 100 000 svenska bloggar, vilket borde betyda att den överväldigande majoriteten av bloggar överhuvudtaget har ytterst få, om några, besökare. De bloggar som har många läsare är lätträknade, och de politiska bloggar som har flest läsare har inte heller särskilt många besökare.

Enligt bloggtoppen.se har den mest populära bloggen, Jinge, haft 13 000 unika besökare hittills den här veckan, medan tvåan, Esbatis kommentarer, inte haft mer än 5 000 besökare (vi ska inte prata om hur många besökare den här bloggen har; jag vet inte ens själv). De här siffrorna är förmodligen dessutom tilltagna i överkant om man betänker hur många som bara stannar ett par sekunder på en sida man exempelvis har klickat sig till från en googlesökning.

Vad de här siffrorna inte berättar för oss är vad det är för sorts människor som är regelbundna läsare av just politiska bloggar.

Det har gjorts några få allvarliga försök i Sverige att studera bloggläsarna som grupp. Hans Kullin, som driver bloggen Media Culpa, har i två omgångar genomfört enkätundersökningar under namnet BloggSverige. Den senaste undersökningen, genomförd under juli 2006, visade att "'Politik och samhälle' är den näst populäraste kategorin av bloggar som respondenterna läser. Varannan bloggläsare uppger att de läser bloggar om politik och samhälle." (s. 12)

Läsare av politiska bloggar skiljs inte ut i undersökningen. Den genomsnittlige bloggläsaren visade sig vara en stockholmare i 20-årsåldern med högskoleutbildning men med låg inkomst, vilket föranleder mig att tro att det huvudsakligen rör sig om urbana studenter. En svaghet med Kullins undersökning är att urvalet på 700 respondenter inte är slumpmässigt utvalt; istället har bloggläsare frivilligt fått göra en onlineenkät som lockats dit efter att några olika bloggar länkade till undersökningen.

En mer systematisk undersökning gjordes av Annika Bergström i kapitlet "Nyheter, bloggar och offentliga sajter" inom ramen för SOM-institutets rapport Du stora nya värld (2006). Antalet respondenter utgör här ett slumpmässigt urval av befolkningen och är därför lättare att generalisera utifrån. Där gjordes försök att skilja ut läsare av olika kategorier av bloggar:

"Undersökningen möjliggör att titta på vilka personers bloggar som används. Några
olika typer har angetts i enkäten: journalister/redaktörer, politiker, kändisar och
privatpersoner. Tanken har varit att användning av olika typer av bloggar skulle
spegla olika personers intresseinriktningar. Det är emellertid ungefär lika stora (eller
små) andelar som besöker de olika bloggarna. Det är också ungefär samma
personer som rör sig på alla olika typer av bloggar. Man kan inte heller skönja
några skillnader mellan olika grupper, mer än de mer generella som beskrivits ovan.
Det är t.ex. inte de politiskt intresserade som återfinns på politikernas bloggar." (s. 397)

Problemet med den undersökningen är att frågan ställdes om huruvida man läste en blogg skriven av en politiker, alltså inte en blogg med politiskt innehåll. Det är trots det intressant att jämföra karakteristika för alla bloggläsare jämfört med Kullins enkät. Enligt Bergström finns det inte lika stora skillnader i utbildningsnivå hos dem som läser bloggar som hos Kullin, även om det även här visar sig att respondenter med medellång och lång utbildning läser bloggar i större utsträckning än lågutbildade. Det resultatet är stabilt från 2005 till 2006.

Vi har dock fortfarande ingen specialstudie av läsare av bloggar med politiskt innehåll. Vi får gå till USA för att hitta ett allvarligt försök: Joseph Grafs "The Audience for Political Blogs" från 2006.

I debatten har det framställts som att bloggar i allmänhet har större betydelse och fler läsare i USA än i Sverige. Vad gäller politiska bloggar ser det dock även här dystert ut. Regelbundna läsare är så få att det är ytterst svårt att hitta dem med hjälp av slumpmässiga urval i befolkningen. Istället tvingades Graf använda sig av en lista på registrerade väljare i Kalifornien som hade angivit sina e-postadresser. Man skickade e-post till 2.3 miljoner (2.3 MILJONER!) av dessa och fick till slut 7863 av dem att svara på en onlineenkät. Även om knappt 8000 respondenter är en respektingivande siffra, är svarsfrekvensen sorgligt låg: drygt 3 promille.

Att detta INTE ger ett representativt urval är uppenbart: respondenterna är genomgående mer liberala, mer utbildade och tjänar mer än vad både amerikanen och kalifornierna gör i genomsnitt. Dessutom är de extremt politiskt intresserade. Det är selection bias i kubik. På basis av detta blir det naturligtvis svårt att säga något som helst av värde om läsare av politiska bloggar. Resultaten pekar dock i en lite annan riktning än de svenska undersökningarna ovan. även om en del känns igen:

- 9 % av respondenterna läste politiska bloggar "nästan varje dag"
- läsandet koncentreras till ett litet urval bloggar med många läsare
- läsarna av politiska bloggar är män i oproportionerligt hög grad, tjänar mer än genomsnittsrespondenten, men är inte yngre
- läsarna av politiska bloggar är både intresserade av politik och omsätter sina åsikter i praktisk handling, till exempel genom att kontakta politiker eller skriva under namninsamlingar

Man ska inte jämföra äpplen och päron: ingen undersökning har gjorts endast av läsare av specifikt politiska bloggar i Sverige, och den som har gjorts i USA är dålig. Det skulle därför vara intressant att göra en ordentlig undersökning för att ta reda på hur det ser ut i verkligheten.

För mig personligen skulle det vara mest intressant att få svar på frågan om i hur stor grad läsare av politiska bloggar är politiskt organiserade och i hur stor grad de inte är det, och i hur stor grad deras bloggläsande omsätts i konkreta politiska handlingar.

Jag får ta och skissa på det. Och om ni känner till att en sådan undersökning har gjorts, tipsa mig extremt gärna!

UPPDATERING 2008-01-02: Hans Kullin genomför nu en tredje undersökning av svenska bloggläsare och -skribenter. Om man vill svara på den, kan man göra det här.

Adjö, Second Life

2007-12-20T09:49:00.001+01:00

Second Lifes dagar är räknade, om man ska tro indicier och anekdoter. Japanerna flyr fältet, och redan tidigare i år kom rapporter i main stream media om att hypen var över. Chris Anderson (redaktör på Wired och författare till The Long Tail) tröttnade redan i juli.

Den typiska åsikten verkar vara att näringslivet drabbades av kollektiv panik och kände att de var tvungna att "hänga med", och köpte mark i SL för dyra pengar. Problemet är att ingen besöker dem, och det får Second Life att bli en enorm digital ödemark, och det får folk att tröttna. Är detta slutet? Och, i så fall, vad är nästa hype? Och när kommer vi att få en stabil, populär virtuell värld? Och är det för tidigt att räkna ut SL?

PS: Institutionens årliga julseminarium igår bjöd på oväntade segrar: det visade sig att jag var den som kunde riva sönder doc Jan Teorells (min handledare dessutom) abstract till den längsta pappersremsan. Jag var desutom bäst på "slänga avhandling".

Facebook: en forskargenerations tröst?

2007-12-17T10:01:00.000+01:00

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

Facebook har blivit en populär plats för samhällsvetare: 58 miljoner människor som hänsynslöst utlämnar de mest delikata detaljer om sitt privatliv är onekligen en intressant källa till kunskap om mänsklig samvaro.

En artikel i dagens NY Times gör några nedslag och finner att det bubblar av forskning, åtminstone i USA och åtminstone om unga vuxna. "For studying young adults...Facebook is the key site of the moment", hävdar en redaktör på The American Sociological Review.

Det som gör mig lite betänksam är att mycket av den forskningen som presenteras i artikeln verkar gå ut på att testa allmängiltiga teorier om vänskap, sociala nätverk (alltså riktiga sociala nätverk, inte internettjänster), kollektivt handlande osv. Men Facebookanvändare kan inte på något sätt sägas vara representativa för totalbefolkningen, inte i USA, inte i Sverige. Det vi vet om Facebookanvändare är att de är yngre och mer välutbildade än befolkningen i stort. För amerikanska Facebookanvändare gäller dessutom att vita är överrepresentarade.

Dessutom verkar det som om många forskare nöjer sig med att studera profiler på användare som har säkerhetsinställningar som tillåter att vem som helst kan se dem. Det finns inte ett enda exempel på någon som har fått Facebook att samarbeta med dem och ge dem tillgång till hela datamaterialet.

Eftersom jag själv är intresserad av Facebook som arena för politiskt handlande är det här naturligtvis saker som jag funderar på. Vad kan man egentligen få ut av Facebook? Om vi bortser från alla problem med representativitet och generaliserbarhet, vad är det som säger att information på Facebookprofiler är sanningsenlig? Och finns det inte uppenbara integritetsproblem med att som forskare använda information som samlats in utan att uppgiftslämnarna tillfrågats?

Samuel D Gosling, som är universitetslektor vid University of Texas, citeras i artikeln: "The rules were made for a different world, a pre-Facebook world. [...] There is a rule that you are allowed to observe public behavior, but it's not clear if online behavior is public or not."

Jag återkommer i ärendet.

Uppgradering

2007-12-10T16:09:00.000+01:00

Min kollega Henrik ska få en ny dator. Det verkar vara fullt berättigat. Min kollega Torbjörn håller dock fast vid sin trogna skrivmaskin.

Bubble 2.0

2007-12-06T10:03:00.000+01:00

Fackförening med kreativ medistrategi 2

2007-11-16T09:52:00.001+01:00

Jag har tidigare skrivit om Writers' Guild of Americas strejk. Deras kortfilmer på YouTube sprids mycket, mycket snabbt. Kanske inte så konstigt, eftersom personerna bakom är människor som i vanliga fall skriver skämt till tv-shower som The Daily Show, The Tonight Show, The Late Show och sådana.

Alltså kommer här Not the Daily Show:

Danskt drama: sitter Fogh kvar?

2007-11-13T19:22:00.001+01:00

Ikväll sitter jag naturligtvis klistrad framför den danska valvakan. I en exit poll är det borgerlig majoritet, men med dansk folkeparti-hatande ny alliance som vägmästare. Det kan alltså gå hur som helst. Kvällens ord: dronningerunde.

Födande kvinna röstade i ambulans

2007-11-13T17:23:00.000+01:00

Det är val till Folketinget i Danmark idag. Politiken rapporterar om en kvinna på väg till förlossningen som övertalade ambulanspersonalen att ta en sväng förbi vallokalen först.

Sånt gör mig glad.

Web 2.0: Access denied

2007-11-13T11:11:00.000+01:00

Användningen av sociala medier och användargenererat innehåll (kan man säga så?), alltså bloggar, YouTube, Wiki and the like, är kanske ännu viktigare för det demokratiska samtalet i länder utan stabila parlamentariska demokratiska styrelseskick, garanterad yttrandefrihet etc. Medborgarjournalistik har liksom en annan innebörd när man kan hamna i fängelse för det.

Sami Ben Gharbia, holländsk-tunisisk bloggare och "Advocacy Director" på Global Voices, presenterar i en bloggpost sin ambitiösa kartläggning över hur Web 2.0-tjänster censureras runt om i världen: Access Denied Map. Kartan är interaktiv och fungerar också som en wiki. Viktigt, ambitiöst och bra.

Fackförening med kreativ mediestrategi

2007-11-08T16:16:00.001+01:00

Writer's Guild of America genomför nu en av förklarliga skäl ytterst uppmärksammad strejk (ingen Letterman, inga Desperate Housewives, no nothing). Också av förklarliga skäl har de vissa insikter i storytelling. Via sin YouTube-kanal sprider de kortfilmer med deras budskap. Några av filmerna har fått över 100 000 visningar. Som den här till exempel:

Naturligtvis har de en blogg: United Hollywood.

Brogatan 20.26

2007-11-06T20:32:00.000+01:00

Jag har börjat testa med att mobilblogga. Brogatan, som jag besökte tillsammans med Gabriel, är en fantastisk restaurang med en större och mer varierad barmeny än vad vanliga restauranger kan erbjuda på sin "riktiga" meny. På bilden syns den rättvisemärkta palmnötsöl som vi testade från barens rikhaltiga eko/fair trade-sortiment. Jag vet inte hur palmnötter ska smaka, men det här påminde ganska mycket om belgisk trappistöl.

PS: Jag har kritiserat vissa andra mobilbloggar tidigare, men jag ska försöka hålla huvudet högt.
ds

Jag om Ungdomshuset och kravaller

2007-11-06T14:18:00.001+01:00

Jag skriver i studenttidningen Lundagård en del. I oktobernumret skrev jag ett reportage om demonstrationerna och rörelsen kring Ungdomshuset i Köpenhamn (och om hur det känns att bli tårgasad). Läs gärna:

Ett spel för medierna?
Varför inte i Sverige?
Elias Björns extended bildreportage Kärlek och uppror

Forskning om sociala nätverk

2007-11-05T11:26:00.000+01:00

Journal of Computer-Mediated Communication gör ett temanummer om sociala nätverk (Facebook, MySpace, Lunarstorm and the likes).

danah boyd, doktorand i sociologi på School of Information vid Berkeley, som väl i Sverige mest är känd för en "bloggessä" om klassklyftor på nätet (i USA hänger arbetarklassungdomar på MySpace och medelklassungdomar på Facebook) bidrar - tillsammans med Nicole Ellison - med en introducerande artikel om sociala nätverk: "Social Network Sites: Definition, History and Scholarship". Artikeln är trots sina begränsningar ett litet pionjärverk och ger förutom en historik över framväxten av sociala nätverk från Six Degrees, som startades 1997 och lades ner 2000, till öppnandet av Facebook för alla användare 2006.

Mest intressant är kanske översikten av existerande forskning (på engelska) om sociala nätverk.

Det är kort och knapphändigt, men det är en bra början och en bra introduktion för dem som är intresserade av att borra djupare i fenomenet.

Internets historia på fem minuter

2007-11-01T11:22:00.000+01:00

Behöver vi veta mer än så här: