Ur artikeln:
I stället för att nå ut till väljarna, menar Gustafsson, är det kanske troligare att man använder de sociala medierna till att mobilisera internt inom det egna partiet, organisera egna medarbetare och få folk att hjälpa till med mera traditionellt partiarbete som torgmöten och att knacka dörr. Här kommer man (återigen) att snegla på Obamas kampanj.
Riksdagspartierna i Sverige har börjat anställa tjänstemän som ska lära politikerna att hantera de sociala medierna.
Vad tycker du att de ska lära sig först?
– Just att tänka på målgruppen, vem som läser och vad de vill använda medierna till. Sociala medier har ett speciellt problem, det ska vara sociala och personliga. Det kan vara svårt att dra gränser. Generellt förväntas man ha ett personligt tilltal men som politiker kan man inte vara för personlig.
Att det kan ställa till det om man är för personlig, bland annat i statusrader på Facebook, har politiker blivit medvetna om. I dag måste politiker lära sig prata på flera olika sätt. På ett sätt i talarstolen, ett annat i tv:s morgonsoffa och ett tredje på Twitter.
– Det är en mer komplex mediesituation är det någonsin har varit i svensk historia.
Politiker som inte twittrar, glöms de nu bort?
– Det beror på vilken position man har. Till exempel Ilmar Reepalu behöver inte twittra. Men ambitiösa personer kanske kan göra snabbare karriär inom partiet om man twittrar. Det handlar om att bli synlig för journalister och med ett målmedvetet nätverkande kan man också få en bättre position internt.
Vissa verkar dagligen lägga mycket tid på nätet, finns risken att politiker prioriterar fel?
– Jo, som alla andra. Men jag vet inte, det är en fråga för politikerna själva, säger Nils Gustafsson.
No comments:
Post a Comment