Tuesday, 12 September 2017

ECPR 2017

I participated at the European Consortium for Political Research General Conference at the University of Oslo last week, presenting a pet project paper with my great friend Noomi Weinryb from Södertörn University College in the panel From Helping Hands to Molotov Cocktails – Understanding Citizens’ Miscellaneous Reactions to the Refugee Crisis.

This paper, The prevalence and durability of emotional enthusiasm: connective action and charismatic authority in the 2015 European refugee crisis, is basically a first attempt to make sense of a data set that has been generated from a large number of Facebook posts from groups and pages associated with coordinating volunteer work during the refugee crisis in 2015. What we do in this paper is that we are taking a look at how the use of a certain type of emotional language - emotional enthusiasm, we call it with a term borrowed from Paulo Gerbaudo - plays out in traditional civil society organisations as well as ad-hoc networks. We can see a clear boom-and-bust cycle in the Facebook activity of the ad-hoc or self-organising networks, where the activity is much higher in September than in October or November of 2015, whereas the level of activity in the civil society organisations is on a lower level but rather stable. But emotional enthusiasm remains as a proportionally important feature of Facebook posts in both organisational types.

At the conference we made contact with several other researchers who are working specifically with the refugee crisis in different ways, and we have several good ideas - not least because of good comments from our discussant Pascal König and the panel audience - how to take this forward.

Departing from previous research on digital action networks, this paper approaches the spread and emotional contagion of digital activism slightly differently, looking for it not necessarily inside the social movement itself, but rather outside it. By questioning the implicit assumption that the spread and emotional contagion of digital activism is contained only in the context of social movements, we explore emotional enthusiasm also in the social media engagement of other types of contemporaneous civil society organizations, viewing it as a manifestation of Weber’s concept of charismatic authority. Empirically, we study voluntary engagement and mobilization on Facebook in Sweden during the refugee crisis of the fall of 2015. In a mixed-method content analysis of 59 Facebook groups and pages, we trace the use of emotional markers in posts during the period September-November 2015. Our findings indicate that the prevalence of emotional enthusiasm outside of social movement, and the lack of durability of it both in organizations and in networks, points to the lack of stability that charismatic authority entails. As charismatic authority becomes institutionalized as a legitimate and predominant manner of organizing through social media, this may have large scale implications for societal organizing at large. The paper indicates that emotional enthusiasm in the form of charismatic authority not only provides democratic opportunities for protest and contention, but, given its emotional contagion, may also but democratic procedures and respect for bureaucratic structures at risk.

Monday, 21 August 2017

Nordmedia 2017

I participated in the Nordmedia 2017 conference last week with a paper titled "Online lurking and offline action: young people, social media, and (non-)participation." coming from the project "Political participation among young people – from party democrats to social media activists?" where I am cooperating with political scientists Hanna Bäck and Malena Rosén Sundström of Lund university and psychologist Emma Bäck of University of Gothenburg. The project is now in its third and last year and we are in the output phase, so to speak. I presented the paper in the Temporary Working Group Onlife: Digital Media Sociology in a Digital Cross-Platform World and got some excellent comments from Jacob Ørmen of the University of Copenhagen as well as from the audience. 

I also had the pleasure of chairing the Political Communication division together with Christina Neumayer of the IT University of Copenhagen, where we had a set of really great papers and discussions. Christina and myself are staying on as chairs over the next Nordmedia conference, which will be held in August 2019 at Malmö university, and we hope that we'll get as good proposals for that conference as we got for this one. 


Online lurking and offline action: young people, social media, and (non-)participation.

Research has described political participation as becoming ever more individualised (eg Bennett & Segerberg, 2013). This has been argued to be connected to the general individualisation of society, but also to affordances made possible by new media. One line of research explains political participation combining selective benefits (Olson, 1965), psychological factors (Klandermans & van Stekelburg, 2013) and social incentives (Cialdini, 2009). However, it is not clear how social media and its effects on information, discussion, and peer pressure influences the socialisation of young people and decisions to participate on a micro level.

This paper uses focus group interviews to uncover mechanisms underpinning (non-)participation in relation to social media use and social incentives. It is based on eight focus group interviews with 59 Swedish participants aged 16-25. The design includes four focus groups comprised by high school students; two groups with university students, one group with students in a post-secondary non-university education programme, and one group with people enrolled in a labour market initiative. The choice of method allows for young people to discuss things with peers in a safe setting, teasing out issues that would perhaps not come out in a one-on-one meeting with an adult researcher, or in a survey with pre-formulated questions. In contrast to digital methods, it also allows for the collection of information on cross-platform behaviour and lurking, as well as information on offline conversations. The focus group discussions evolve around the political content in social media, news, peer pressure, and (non-)participation). One focal point is news, discussions and (non-)participation in relation to the 2015 European refugee crisis, which saw a high level of mobilisation as well as news coverage and public discussion among the Swedish population.
The interviews are transcribed and analysed using micro-interlocutor analysis (Onwuegbuzie et al, 2009), thereby placing a higher focus on the dynamic aspects of the focus group interview than is usually done.

A preliminary analysis of the material reveals a complex situation regarding the interaction between social media use, peer pressure, offline discussions and participation. Participants have in general a negative view of young people as uninformed, volatile, and highly impressable. Political discussions in social media are generally avoided as they are deemed to be pointless and overly aggressive (cf. Gustafsson, 2012). Instead, political discussions are preferably held offline with close peers. News are to a very high degree consumed through social media (in complex interaction with the discussions framing topics and stories), and there is a large insecurity concerning what is fake news and what is proper journalisms and trustable facts. Active participation is heavily connected to personal influences by close friends.

Bennett, L. W. & Segerberg, A. (2013). The Logic of Connective Action: Digital Media and the Personalization of Contentious Politics. Cambridge: Cambridge University Press.
Cialdini, R. B. (2009). Influence: Science and Practice, 5th ed. Boston: Pearson Education.
Gustafsson, Nils, 2012. The Subtle Nature of Facebook Politics. Swedish Social Media Users and Political Participation, New Media & Society, 14(2): 1111-1127.
Klandermans, B., & van Stekelenburg, J. (2013). ‘Social movements and the dynamics of collective action’ in Huddy, L. – Sears D. O. – Levy, J. S. (eds.), The Oxford Handbook of Political Psychology, 2nd ed. New York: Oxford University Press.
Olson, M. (1965). The Logic of Collective Action. Public Goods and the Theory of Groups. Cambridge: Harvard University Press.

Onwuegbuzie, A., Dickinson, W, Leech, N. & Zoran, A., 2009. A Qualitative Framework for Collecting and Analyzing Data in Focus Group Research. International Journal of Qualitative Methods 8(3): 1-21.


Wednesday, 3 May 2017

Om sociala medier, demokrati och den tysta majoriteten

Den 28 april medverkade jag i det sista arrangemanget i den digitala vetenskapsveckan, med rubriken "Internet - demokrati och gemenskap eller isolering och näthat?" där jag presenterade några preliminära resultat från de fokusgruppintervjuer med sydvästskånska ungdomar som gjorts inom ramen för projektet "Political participation among young people – from party democrats to social media activists?" där jag medverkar tillsammans med Malena Rosén Sundström, Hanna Bäck och Emma Bäck. 

Intervjuerna kretsade huvudsakligen kring politiska diskussioner och engagemang, sociala medier och vänners betydelse. Min huvudsakliga poäng med föredraget var att visa på att de flesta ungdomar som använder sociala medier dels inte är intresserade av politik, och även om de är det så undviker de allra flesta att diskutera politik i sociala medier. Däremot tar alla del av det politiska innehåll som kommer upp i flödet på olika sätt (och som alltså produceras av en liten minoritet av användarna) och påverkas av den.

Här är mina slides:

Sociala medier, demokrati och den tysta majoriteten (presentation)

Thursday, 27 April 2017

On online hate speech in India and Sweden

This week is the "Digital Society Science Week" at Lund University. It's a part of the 350 year jubilee and presents a plethora of great research and other stuff.

During the two-day Digital Society Symposium that kicked off the week, with keynote speakers such as Lawrence Lessig and José van Dijck, I had the pleasure to introduce an ongoing project to compare online hate speech in India and Sweden together with fellow Lundians Maria Tonini (SASNET/Department of Gender studies) and Andreas Mattsson (Department of Communication and Media), as well as a number of Indian and international scholars. The talk and the ensuing panel discussion was recorded and live streamed and is also available below (my talk is at approx. 2 hrs 15 minutes in the clip if the direct link does not work) (and no, I am not a "docent" yet; don't know where that came from):

Lund University also produced a short clip with me listing three things we can do to promote respectful conversations online:

Monday, 3 April 2017

Den oförvitlige ämbetsmannen. Sture Linnérs Ingen människa är en ö, New Public Management och kåranda inom offentlig förvaltning.

Jag hittade den här sex år gamla texten, som väl egentligen handlar om korruptionsbekämpning i den offentliga förvaltningen, i min jobbdator nyligen. Jag tror att jag tänkte att den skulle publiceras någonstans, men det blev aldrig av. Nu kommer den här i stället. 

Den oförvitlige ämbetsmannen. Sture Linnérs Ingen människa är en ö, New Public Management och kåranda inom offentlig förvaltning.

Nils Gustafsson (2011)

Sedan jag hörde hans sommarprogram 2007 och såg honom på ett seminarium om Pindaros olympiska oden på bokmässan 2008 har jag fascinerats av Sture Linnér (1917-2010). Linnér var en av den sortens 1900-talsmänniskor som ter sig monumentala i backspegeln och omöjliga idag. Han var docent i grekiska, affärsman, diplomat, författare.

Jag läste hans självbiografiska bok Ingen människa är en ö (2007) nyligen, mest för att få återknyta bekantskapen med de anekdoter som Linnér berättade i sitt sommarprogram. I boken tecknar han sitt liv genom att beskriva möten med andra människor, från Albert Einstein till Allan Edwall.

Under en tid som gästforskare i München under kriget blir han medlem av Vita rosen, den antinazistiska tyska motståndsrörelsen som leddes av Hans och Sophie Scholl. Han berättar om sin vänskap med Dag Hammarskjöld (ännu en osannolik 1900-talskaraktär). Ur det kambodjanska inbördeskriget smugglar han en kvinna vars familj blev mördad och hon våldtagen – och möter henne några år senare som sjuksköterska i ett flyktingläger i Somalia. Han framstår som en Forrest Gump med övermänskliga krafter.

Han framstår också som en man djupt präglad av sin tid med Hammarskjöld. I sina historier framträder Linnér som en orädd, omutbar, osjälvisk, självuppoffrande, sanningsälskande, plikttrogen, anspråkslös, ödmjuk och osjälvisk man – en inkarnation av kardinaldygderna. Och oemotståndligt bildad.

Om man ville vara cynisk kunde man säga att Linnér lyckas ge bilden av sig själv som en man med alla dessa egenskaper utan att verka överdrivet skrytsam genom att berätta om sig själv genom mötena med andra människor. Är det som i det skämtet han återger i en citerad dagboksanteckning från 1940 om den dåvarande ärkebiskopen Erling Eidem? ”Eidem är ärelysten. Men Eidem är ledsen över att han är ärelysten. Men Eidem blir ledsen över att han är glad över att han är ledsen över att han är ärelysten. Detta är Eidems ödmjukhet.”

Så illa är det kanske inte. Om det nu verkligen skulle vara så illa. Man blir varken docent eller FN-diplomat (eller för den delen FN:s generalsekreterare) av en slump, utan för att man är ambitiös och förmodligen en liten smula ärelysten. Sankt Mårten från Tours gömde sig enligt legenden bland gässen när församlingen ville göra honom till biskop, men han hör till undantagen vad gäller den sortens ödmjukhet.

Men om det är något som framstår som fullkomligt klart är det vilka värden hos en ämbetsman och en människa som Linnér sätter högst. Det är värden som på många sätt framstår som tidlösa, sprungna som de är ur världsreligioner och filosofiska läror.

Samtidigt framstår Linnérs och hans förebilder som oerhört tidsbundna. Man kan tala om hyckleri eller inte: erst kommt das Fressen; intresset ljuger aldrig; och så vidare, men om man har som självbild och ideal en människa som försöker leva efter sina ideal, efter någon sorts grundläggande moralfilosofi, efter dygder – är det då inte mer troligt att man kommer att komma dessa ideal närmare, än om man inte har några ideal alls?

Det kanske låter lite slingrigt, men min huvudpoäng är denna: om det i ett samhälle inte finns starka värden och låt oss säga en yrkesheder för exempelvis ämbetsmän, utan i stället en grundläggande föreställning om att varje individ är ute efter att maximera sin egen nytta oavsett om detta sker på bekostnad av andra eller ej, vad har vi då för anledning att tro att någon inte skulle välja den breda vägen till lycka?

Det är väl också därför som vi försöker tvinga in den offentliga förvaltningen i olika former av regelstyrda kontrollsystem. Det finns ingen anledning att tro att ämbetsmännen skulle vara hederliga om vi ger dem en chans att vara ohederliga. Därav lagar om offentlig upphandling, målstyrning medelst uppnådda nyckeltal, ekonomiska incitament av olika slag, individuell lönesättning, ständiga utvärderingar, nöjdhetsindex, kundundersökningar, självredovisningssystem och så vidare.

Och därav också olika former av försök, många av dem initierade under 1990-talet, att försöka tvinga in arbetet med moraliska värden i den byråkratiska styrningen: värdegrund/core values, elevkontrakt i skolorna, diverse utbildningar i medmänsklighet och anständighet.

Jag läste för en tid sedan om en liknande utveckling i USA. Där finns det skolor som helt enkelt tar in dygder som en viktig del i undervisningen – och där dygdesamheten också betygssätts. Slapp moral ger underbetyg.

Men om själva grunden för systemets utformning är att de enskilda aktörerna i det offentliga systemet – ämbetsmännen, studenterna, klienterna, medborgarna, patienterna, och så vidare – ses som egenkära skurkar som måste kontrolleras och drillas i hederlighet, blir inte då följden att värdena ses som en jäst man slänger i degen i efterhand?

Samtidigt finns det skäl att vara försiktig med att drömma sig tillbaka till ett ridderligare tidevarv. Sture Linnér verkar vara en tidsbunden 1900-talsmänniska av andra skäl. Som student äter han middag med ärkebiskop Eidem som om det vore den naturligaste sak i världen. Han blir god vän med sina professorer när han studerar i Uppsala och sin general (!) när han ligger inkallad på Gotland.

Han har säkert beskrivit sådant på andra ställen, men Ingen människa är en ö talar inte om hur Sture Linnér hamnar i alla dessa uppseendeväckande situationer: som god vän till en kardinal i Vatikanbiblioteket, som Dag Hammarskjölds man i Kongo eller Röda Korsets man i Grekland, eller för den delen som personlig förhandlare med regimen i Phnom Penh eller direktör i olika svenska företag.

På Sture Linnérs tid fanns en klass av bildade män med goda familjeförhållanden som gjorde intressanta bekantskaper och tack vare dessa bekantskaper – och lite framåtanda och kunnande – byggde nätverk som ledde till vissa erbjudanden och vissa positioner. Linnér talar med den största omsorg om folk och stater i tredje världen, men levde också i en tid som självklart dominerades av västvärlden.

Och i denna klass fanns självklara, från födseln förvärvade och i uppfostran inpräntade, värden och värderingar som styrde den dygdige mannens levnadsbana. När Linnér beskriver Hammarskjölds sista dygn i livet (som han gjorde i många sammanhang) nämner han en episod som koncentratet av generalsekreterarens person: Hammarskjöld, Linnér och en tjänsteman från FN-högkvarteret i New York sitter en hel natt på Linnérs rum i Leopoldville (nuvarande Brazzaville) och diskuterar hur de ska göra med utbrytarprovinsen Katanga och dess motsträvige ledare Moïse Tshombe. Det Linnér lyfter fram är att Hammarskjöld mitt i den hetsiga diskussionen avbryter sig och frågar om Alice har fått något att äta? ”Alice Lalande, en kanadensiska, var min sekreterare, inte Dags, men det var högste FN-chefen, inte jag, som kom ihåg henne där hon satt i ett hörn och förde protokoll över vår diskussion.” (Linnér 2007: 67f)

Så i detta postkoloniala Kongo sitter de tre herrarna och talar om Katanga, och i ett hörn sitter den oförmärkta sekreteraren och antecknar plikttroget natten igenom. Och Dag Hammarskjöld, en av världens viktigaste män, framstår som en människovän eftersom han kommer ihåg att hon sitter där.

Något som utmärker en dygdig man är alltså att han behandlar sina underlydande med omtänksamhet. Linnér talar också beundrande om en grekisk poet som vet att tala med bönder på bönders språk.

Det är någonting i den här självklara ojämlikheten och det nästan häpnadsväckande i män som förstår att visa förståelse över klassgränserna som känns en aning daterat. Idag finns det åtminstone en retorisk jämlikhet, åtminstone i Sverige och åtminstone så länge man inte går in på detaljer. Samhället består inte längre av en överhet som man verkligen borde förvänta sig mer av, och en profanus vulgus i olika nyanser som är som folk är mest.

På det sättet har kanske det rationellt-ekonomiska synsättet kanske gjort samhället mer jämlikt, i den meningen att vi inte längre i samma utsträckning förväntar oss att bildade människor ska ha bättre karaktär än obildade/obildbara. Även om tanken om alla människors lika värde i ideologin har varit förhärskande under mycket lång tid, fanns det också en tanke om alla människors olika duglighet och dygdighet. Adel förpliktigar, som man sade.

Men i en mer förment jämlik tid – nivellerad, som en del av den gamla stammen kanske skulle kalla den – finns det inte heller någon anledning att tro att dygden har spelat ut sin roll. Tvärt emot, det är ju därför det tjatas så mycket om värdegrundsarbete! Och kanske är det inte så illa med värdegrundsarbetet och elevkontrakten, även om det är ett utslag av kontroll- och granskningssamhällets oförmåga att täppa till alla hål i ett system där girighet och egenkärlek premieras.

Kanske borde man måhända anstränga sig mer för att inte tala och skriva så mycket om värden och dygder, utan i större mån handla och reflektera. På politikens område blir detta tydligt: efter en rad socialdemokratiska skandaler skrev Folkpartiets dåvarande partiledare Lars Leijonborg 2006 en debattartikel där han föreslog en uppförandekodex med olika regler namngivna efter vederbörande förbrytare: en Lex XX, en Lex XX och så vidare. Och bara några månader senare skakades Folkpartiet av avslöjandet att en av deras funktionärer hade tagit sig in i Socialdemokraternas intranät och vidarebefordrat material om upplägget av valrörelsen till sina överordnade.

I skrivande stund (2011) skakas Socialdemokraterna inte bara av Håkan Juholts tveksamma hyresersättningar, utan också av de intrigerande mörkermän som ser sin chans att återvända till maktens inre cirklar.

I Göteborg, i Solna, i Malmö, och i många andra kommuner finns historier om korruption både bland tjänstemän och politiker som kommer upp till ytan. Kanske får någon gå, med ordentligt vederlag, för att sedan komma tillbaka i någon undanskymd men lönande position. Vi kan nämna otaliga exempel. Kanske menar någon att det är oundvikligt. Men det talas inte om att vi i princip förutsätter ett spel där alla försöker berika sig om de tror att de kan undgå upptäckt.

För fifflet kan vi inte komma åt med värdegrunder, eller regler, eller ens en riksenhet mot korruption. Det ska en starkare medicin till för det.

Hur skapar vi alltså de oförvitliga ämbetsmän som Lennart Lundquist drömmer om i Demokratins väktare (1998)? Hur kan vi få kvinnor och män av samma kaliber som Dag Hammarskjöld?

Man kan hävda att det inte går att skapa sådana människor. Dag Hammarskjöld var nästan unik i sin kombination av kapaciteten att utöva ett komplicerat och utsatt ämbete med förmågan till självinsikt, plikttrogenhet och integritet. Han skapade sig själv genom långvariga studier av de medeltida mystikerna och av en viljekraft som det inte är alla förunnat att besitta.

Om man ser Hammarskjöld som unik förbiser man att en person som Linnér tycks vara formad av exakt samma ideal. Och de båda formades i sin tur av människor och institutioner som fostrade dem. Familjen, skolan, kamraterna, värnplikten, universitetet, arbetsplatsen, och så vidare. De båda tillhörde en privilegierad klass som redan från mycket unga år utsattes för en utbildning i dygdesamhet som skulle vara livet ut. Genom att omfamna de ideal och normer som de mötte under olika perioder av sina liv omformade de sig själva som människor.

Vi behöver bättra oss. Vi behöver bättra oss som samhälle, som folk och som individer. Det kan vi bara göra om vi bygger institutioner som upprätthåller goda värden och som människor tar på oss att leva rättfärdigt. Det finns en social aspekt av dygden som (den kristna) högern tenderar att bortse ifrån (i alla fall bortom kärnfamiljens och församlingens hägn); och det finns en individuell aspekt av dygden som vänstern gärna glömmer bort.

Det är inte omöjligt att bättra sig. Det finns ingen en gång för alla given mänsklig natur. Man bygger inte ett samhälle på kontroll och misstro, man bygger ett samhälle på tillit.

Jag höll tidigare i en kurs för blivande brandingenjörer, varav en hel del kommer att arbeta åtminstone någon del av livet i offentliga institutioner. En av lektionerna ägnade jag åt att diskutera etik. Hur ska man göra i tveksamma situationer? När ska man viska, vissla, och så vidare, som Lennart Lundquist skriver i Demokratins väktare? Två saker brukade komma fram under dessa diskussioner. Det ena var att det inte var många som var beredda att öppet gå i konflikt med sina kollegor. Om det finns en kultur och en kåranda kan vi vara ganska säkra på att de flesta kommer att anpassa sig till den. Det andra var att den lösning som studenterna i allmänhet förespråkade för att förebygga korruption och andra etiskt tveksamma beteenden var att betona yrkeshedern. Om det finns en stolthet i yrket (på en kommunal räddningstjänst eller var som helst), och den stoltheten inbegriper dygder som plikttrogenhet, osjälviskhet, medmänsklighet, integritet, och så vidare, och det dessutom finns en tillit som bygger på att de som ingår i yrket litar på att den yrkeshedern inte bara omfattas av dem själva utan också av deras kollegor – då har vi mycket bättre förutsättningar att skapa livskraftiga, motståndskraftiga institutioner i samhället, som i sin tur påverkar de medborgare som kommer i kontakt med dem.

Om vi däremot förutsätter människornas opålitlighet, egenkärlek och inkompetens och bygger system som tar ifrån dem självständighet och yrkesheder, då skapar vi institutioner som präglas av misstro och misstänksamhet. Och då har vi byggt oss en stad, befästad, en bur för oss själva och våra jag.

Lennart Lundquist, 1998. Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur.

Sture Linnér, 2007. Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts.