Thursday 27 April 2017

On online hate speech in India and Sweden

This week is the "Digital Society Science Week" at Lund University. It's a part of the 350 year jubilee and presents a plethora of great research and other stuff.

During the two-day Digital Society Symposium that kicked off the week, with keynote speakers such as Lawrence Lessig and José van Dijck, I had the pleasure to introduce an ongoing project to compare online hate speech in India and Sweden together with fellow Lundians Maria Tonini (SASNET/Department of Gender studies) and Andreas Mattsson (Department of Communication and Media), as well as a number of Indian and international scholars. The talk and the ensuing panel discussion was recorded and live streamed and is also available below (my talk is at approx. 2 hrs 15 minutes in the clip if the direct link does not work) (and no, I am not a "docent" yet; don't know where that came from):





Lund University also produced a short clip with me listing three things we can do to promote respectful conversations online:






Monday 3 April 2017

Den oförvitlige ämbetsmannen. Sture Linnérs Ingen människa är en ö, New Public Management och kåranda inom offentlig förvaltning.

Jag hittade den här sex år gamla texten, som väl egentligen handlar om korruptionsbekämpning i den offentliga förvaltningen, i min jobbdator nyligen. Jag tror att jag tänkte att den skulle publiceras någonstans, men det blev aldrig av. Nu kommer den här i stället. 

Den oförvitlige ämbetsmannen. Sture Linnérs Ingen människa är en ö, New Public Management och kåranda inom offentlig förvaltning.

Nils Gustafsson (2011)

Sedan jag hörde hans sommarprogram 2007 och såg honom på ett seminarium om Pindaros olympiska oden på bokmässan 2008 har jag fascinerats av Sture Linnér (1917-2010). Linnér var en av den sortens 1900-talsmänniskor som ter sig monumentala i backspegeln och omöjliga idag. Han var docent i grekiska, affärsman, diplomat, författare.

Jag läste hans självbiografiska bok Ingen människa är en ö (2007) nyligen, mest för att få återknyta bekantskapen med de anekdoter som Linnér berättade i sitt sommarprogram. I boken tecknar han sitt liv genom att beskriva möten med andra människor, från Albert Einstein till Allan Edwall.

Under en tid som gästforskare i München under kriget blir han medlem av Vita rosen, den antinazistiska tyska motståndsrörelsen som leddes av Hans och Sophie Scholl. Han berättar om sin vänskap med Dag Hammarskjöld (ännu en osannolik 1900-talskaraktär). Ur det kambodjanska inbördeskriget smugglar han en kvinna vars familj blev mördad och hon våldtagen – och möter henne några år senare som sjuksköterska i ett flyktingläger i Somalia. Han framstår som en Forrest Gump med övermänskliga krafter.

Han framstår också som en man djupt präglad av sin tid med Hammarskjöld. I sina historier framträder Linnér som en orädd, omutbar, osjälvisk, självuppoffrande, sanningsälskande, plikttrogen, anspråkslös, ödmjuk och osjälvisk man – en inkarnation av kardinaldygderna. Och oemotståndligt bildad.

Om man ville vara cynisk kunde man säga att Linnér lyckas ge bilden av sig själv som en man med alla dessa egenskaper utan att verka överdrivet skrytsam genom att berätta om sig själv genom mötena med andra människor. Är det som i det skämtet han återger i en citerad dagboksanteckning från 1940 om den dåvarande ärkebiskopen Erling Eidem? ”Eidem är ärelysten. Men Eidem är ledsen över att han är ärelysten. Men Eidem blir ledsen över att han är glad över att han är ledsen över att han är ärelysten. Detta är Eidems ödmjukhet.”

Så illa är det kanske inte. Om det nu verkligen skulle vara så illa. Man blir varken docent eller FN-diplomat (eller för den delen FN:s generalsekreterare) av en slump, utan för att man är ambitiös och förmodligen en liten smula ärelysten. Sankt Mårten från Tours gömde sig enligt legenden bland gässen när församlingen ville göra honom till biskop, men han hör till undantagen vad gäller den sortens ödmjukhet.

Men om det är något som framstår som fullkomligt klart är det vilka värden hos en ämbetsman och en människa som Linnér sätter högst. Det är värden som på många sätt framstår som tidlösa, sprungna som de är ur världsreligioner och filosofiska läror.

Samtidigt framstår Linnérs och hans förebilder som oerhört tidsbundna. Man kan tala om hyckleri eller inte: erst kommt das Fressen; intresset ljuger aldrig; och så vidare, men om man har som självbild och ideal en människa som försöker leva efter sina ideal, efter någon sorts grundläggande moralfilosofi, efter dygder – är det då inte mer troligt att man kommer att komma dessa ideal närmare, än om man inte har några ideal alls?

Det kanske låter lite slingrigt, men min huvudpoäng är denna: om det i ett samhälle inte finns starka värden och låt oss säga en yrkesheder för exempelvis ämbetsmän, utan i stället en grundläggande föreställning om att varje individ är ute efter att maximera sin egen nytta oavsett om detta sker på bekostnad av andra eller ej, vad har vi då för anledning att tro att någon inte skulle välja den breda vägen till lycka?

Det är väl också därför som vi försöker tvinga in den offentliga förvaltningen i olika former av regelstyrda kontrollsystem. Det finns ingen anledning att tro att ämbetsmännen skulle vara hederliga om vi ger dem en chans att vara ohederliga. Därav lagar om offentlig upphandling, målstyrning medelst uppnådda nyckeltal, ekonomiska incitament av olika slag, individuell lönesättning, ständiga utvärderingar, nöjdhetsindex, kundundersökningar, självredovisningssystem och så vidare.

Och därav också olika former av försök, många av dem initierade under 1990-talet, att försöka tvinga in arbetet med moraliska värden i den byråkratiska styrningen: värdegrund/core values, elevkontrakt i skolorna, diverse utbildningar i medmänsklighet och anständighet.

Jag läste för en tid sedan om en liknande utveckling i USA. Där finns det skolor som helt enkelt tar in dygder som en viktig del i undervisningen – och där dygdesamheten också betygssätts. Slapp moral ger underbetyg.

Men om själva grunden för systemets utformning är att de enskilda aktörerna i det offentliga systemet – ämbetsmännen, studenterna, klienterna, medborgarna, patienterna, och så vidare – ses som egenkära skurkar som måste kontrolleras och drillas i hederlighet, blir inte då följden att värdena ses som en jäst man slänger i degen i efterhand?

Samtidigt finns det skäl att vara försiktig med att drömma sig tillbaka till ett ridderligare tidevarv. Sture Linnér verkar vara en tidsbunden 1900-talsmänniska av andra skäl. Som student äter han middag med ärkebiskop Eidem som om det vore den naturligaste sak i världen. Han blir god vän med sina professorer när han studerar i Uppsala och sin general (!) när han ligger inkallad på Gotland.

Han har säkert beskrivit sådant på andra ställen, men Ingen människa är en ö talar inte om hur Sture Linnér hamnar i alla dessa uppseendeväckande situationer: som god vän till en kardinal i Vatikanbiblioteket, som Dag Hammarskjölds man i Kongo eller Röda Korsets man i Grekland, eller för den delen som personlig förhandlare med regimen i Phnom Penh eller direktör i olika svenska företag.

På Sture Linnérs tid fanns en klass av bildade män med goda familjeförhållanden som gjorde intressanta bekantskaper och tack vare dessa bekantskaper – och lite framåtanda och kunnande – byggde nätverk som ledde till vissa erbjudanden och vissa positioner. Linnér talar med den största omsorg om folk och stater i tredje världen, men levde också i en tid som självklart dominerades av västvärlden.

Och i denna klass fanns självklara, från födseln förvärvade och i uppfostran inpräntade, värden och värderingar som styrde den dygdige mannens levnadsbana. När Linnér beskriver Hammarskjölds sista dygn i livet (som han gjorde i många sammanhang) nämner han en episod som koncentratet av generalsekreterarens person: Hammarskjöld, Linnér och en tjänsteman från FN-högkvarteret i New York sitter en hel natt på Linnérs rum i Leopoldville (nuvarande Brazzaville) och diskuterar hur de ska göra med utbrytarprovinsen Katanga och dess motsträvige ledare Moïse Tshombe. Det Linnér lyfter fram är att Hammarskjöld mitt i den hetsiga diskussionen avbryter sig och frågar om Alice har fått något att äta? ”Alice Lalande, en kanadensiska, var min sekreterare, inte Dags, men det var högste FN-chefen, inte jag, som kom ihåg henne där hon satt i ett hörn och förde protokoll över vår diskussion.” (Linnér 2007: 67f)

Så i detta postkoloniala Kongo sitter de tre herrarna och talar om Katanga, och i ett hörn sitter den oförmärkta sekreteraren och antecknar plikttroget natten igenom. Och Dag Hammarskjöld, en av världens viktigaste män, framstår som en människovän eftersom han kommer ihåg att hon sitter där.

Något som utmärker en dygdig man är alltså att han behandlar sina underlydande med omtänksamhet. Linnér talar också beundrande om en grekisk poet som vet att tala med bönder på bönders språk.

Det är någonting i den här självklara ojämlikheten och det nästan häpnadsväckande i män som förstår att visa förståelse över klassgränserna som känns en aning daterat. Idag finns det åtminstone en retorisk jämlikhet, åtminstone i Sverige och åtminstone så länge man inte går in på detaljer. Samhället består inte längre av en överhet som man verkligen borde förvänta sig mer av, och en profanus vulgus i olika nyanser som är som folk är mest.

På det sättet har kanske det rationellt-ekonomiska synsättet kanske gjort samhället mer jämlikt, i den meningen att vi inte längre i samma utsträckning förväntar oss att bildade människor ska ha bättre karaktär än obildade/obildbara. Även om tanken om alla människors lika värde i ideologin har varit förhärskande under mycket lång tid, fanns det också en tanke om alla människors olika duglighet och dygdighet. Adel förpliktigar, som man sade.

Men i en mer förment jämlik tid – nivellerad, som en del av den gamla stammen kanske skulle kalla den – finns det inte heller någon anledning att tro att dygden har spelat ut sin roll. Tvärt emot, det är ju därför det tjatas så mycket om värdegrundsarbete! Och kanske är det inte så illa med värdegrundsarbetet och elevkontrakten, även om det är ett utslag av kontroll- och granskningssamhällets oförmåga att täppa till alla hål i ett system där girighet och egenkärlek premieras.

Kanske borde man måhända anstränga sig mer för att inte tala och skriva så mycket om värden och dygder, utan i större mån handla och reflektera. På politikens område blir detta tydligt: efter en rad socialdemokratiska skandaler skrev Folkpartiets dåvarande partiledare Lars Leijonborg 2006 en debattartikel där han föreslog en uppförandekodex med olika regler namngivna efter vederbörande förbrytare: en Lex XX, en Lex XX och så vidare. Och bara några månader senare skakades Folkpartiet av avslöjandet att en av deras funktionärer hade tagit sig in i Socialdemokraternas intranät och vidarebefordrat material om upplägget av valrörelsen till sina överordnade.

I skrivande stund (2011) skakas Socialdemokraterna inte bara av Håkan Juholts tveksamma hyresersättningar, utan också av de intrigerande mörkermän som ser sin chans att återvända till maktens inre cirklar.

I Göteborg, i Solna, i Malmö, och i många andra kommuner finns historier om korruption både bland tjänstemän och politiker som kommer upp till ytan. Kanske får någon gå, med ordentligt vederlag, för att sedan komma tillbaka i någon undanskymd men lönande position. Vi kan nämna otaliga exempel. Kanske menar någon att det är oundvikligt. Men det talas inte om att vi i princip förutsätter ett spel där alla försöker berika sig om de tror att de kan undgå upptäckt.

För fifflet kan vi inte komma åt med värdegrunder, eller regler, eller ens en riksenhet mot korruption. Det ska en starkare medicin till för det.

Hur skapar vi alltså de oförvitliga ämbetsmän som Lennart Lundquist drömmer om i Demokratins väktare (1998)? Hur kan vi få kvinnor och män av samma kaliber som Dag Hammarskjöld?

Man kan hävda att det inte går att skapa sådana människor. Dag Hammarskjöld var nästan unik i sin kombination av kapaciteten att utöva ett komplicerat och utsatt ämbete med förmågan till självinsikt, plikttrogenhet och integritet. Han skapade sig själv genom långvariga studier av de medeltida mystikerna och av en viljekraft som det inte är alla förunnat att besitta.

Om man ser Hammarskjöld som unik förbiser man att en person som Linnér tycks vara formad av exakt samma ideal. Och de båda formades i sin tur av människor och institutioner som fostrade dem. Familjen, skolan, kamraterna, värnplikten, universitetet, arbetsplatsen, och så vidare. De båda tillhörde en privilegierad klass som redan från mycket unga år utsattes för en utbildning i dygdesamhet som skulle vara livet ut. Genom att omfamna de ideal och normer som de mötte under olika perioder av sina liv omformade de sig själva som människor.

Vi behöver bättra oss. Vi behöver bättra oss som samhälle, som folk och som individer. Det kan vi bara göra om vi bygger institutioner som upprätthåller goda värden och som människor tar på oss att leva rättfärdigt. Det finns en social aspekt av dygden som (den kristna) högern tenderar att bortse ifrån (i alla fall bortom kärnfamiljens och församlingens hägn); och det finns en individuell aspekt av dygden som vänstern gärna glömmer bort.

Det är inte omöjligt att bättra sig. Det finns ingen en gång för alla given mänsklig natur. Man bygger inte ett samhälle på kontroll och misstro, man bygger ett samhälle på tillit.

Jag höll tidigare i en kurs för blivande brandingenjörer, varav en hel del kommer att arbeta åtminstone någon del av livet i offentliga institutioner. En av lektionerna ägnade jag åt att diskutera etik. Hur ska man göra i tveksamma situationer? När ska man viska, vissla, och så vidare, som Lennart Lundquist skriver i Demokratins väktare? Två saker brukade komma fram under dessa diskussioner. Det ena var att det inte var många som var beredda att öppet gå i konflikt med sina kollegor. Om det finns en kultur och en kåranda kan vi vara ganska säkra på att de flesta kommer att anpassa sig till den. Det andra var att den lösning som studenterna i allmänhet förespråkade för att förebygga korruption och andra etiskt tveksamma beteenden var att betona yrkeshedern. Om det finns en stolthet i yrket (på en kommunal räddningstjänst eller var som helst), och den stoltheten inbegriper dygder som plikttrogenhet, osjälviskhet, medmänsklighet, integritet, och så vidare, och det dessutom finns en tillit som bygger på att de som ingår i yrket litar på att den yrkeshedern inte bara omfattas av dem själva utan också av deras kollegor – då har vi mycket bättre förutsättningar att skapa livskraftiga, motståndskraftiga institutioner i samhället, som i sin tur påverkar de medborgare som kommer i kontakt med dem.

Om vi däremot förutsätter människornas opålitlighet, egenkärlek och inkompetens och bygger system som tar ifrån dem självständighet och yrkesheder, då skapar vi institutioner som präglas av misstro och misstänksamhet. Och då har vi byggt oss en stad, befästad, en bur för oss själva och våra jag.


Lennart Lundquist, 1998. Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur.

Sture Linnér, 2007. Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts.