Friday, 14 March 2014

Om lokalpolitiker i sociala medier i Sydnytt

Jag intervjuades om (lokal-)politiker i sociala medier i Sydnytt tillsammans med Hanna Gunnarsson (V, Lund) och Ulf Bingsgård (M, Trelleborg). Jag menar väl framförallt att det inte är något konstigt med att politiker finns i sociala medier eftersom det är ett naturligt sätt att kommunicera med väljare, medier och andra och att vi snart inte längre kommer att vara så upphetsade över sociala medier eftersom det kommer att vara lika vanligt för oss som motorvägar.

Fast - jag har gjort liknande intervjuer som den här i snart sju år (!). Av någon anledning verkar det ta en hel del tid för sociala medier att bli "osynliga" för oss. Kanske har det att göra med att det finns en generationsklyfta mellan unga och gamla i användandet och att det är därför det fortfarande upplevs som intressant. Eller så blev sociala medier mainstream för mig mycket fortare än för andra.

Här är hur som helst klippet:


Monday, 27 January 2014

Vådan av att vara sig själv

Jag medverkar idag med mitt andra inlägg på NEMO:s (New Media, Modern Democracy) projektblogg med en text som handlar om en sak jag nyligen fått upp ögonen för i mitt forskningsprojekt om sociala medier i riksdagsarbetet: att det fokus som sociala medier sätter på individuella politiker och den möjlighet att skapa en tydlig plattform som de medger kanske trots allt är ett mer allvarligt hot mot sammanhållningen i redan individualistiska partier än i kollektivistiska.

The Threat of Being Yourself

Strindbergskväll i Åkarp

Ett av mina fritidsintressen är August Strindberg. Under fem års tid läste jag hans samlade verk och pratade så mycket om detta att jag blev ansedd som någon sorts expert, vilket bland annat ledde till att jag fick recensera den senaste biografin om honom i Sydsvenskan. Jag kan inte heller neka till att jag gjorde en radioessä om Strindbergs förhållande till sociala medier i OBS i P1 i höstas.

Förra veckan, närmare bestämt den 22 januari, på Strindbergs födelsedag, blev jag betrodd med att leda en samtalskväll kring Strindberg på Möllegården i Åkarp i arrangemang av Burlövs kommun. Det var jag och Harald Winter, som jag känner sen vår tid på Radio AF och som numera är "chef för allmänkultur" i Burlöv, som pratade om Strindberg med de ditkomna entusiasterna.

Vi kom in på en hel del kring hans privatliv och författarskap. En historia som jag själv tycker om att berätta är den om hans vän- och fiendskap med Carl Larsson.

Strindberg och Larsson bodde faktiskt grannar med varandra redan under studenttiden i Uppsala på 1860-talet, men lärde känna varandra på allvar i början på 1880-talet. De blev nationella storheter på sina respektive områden, Strindberg nationalskald (åtminstone efter sin död) och Larsson nationalmålare, eller i alla fall nationaltecknare, redan under sin livstid. De delade också 80-talets radikala arv och gick på en hel del fester ihop.

Ett av Strindbergs partytricks var att han brukade sjunga en finlandssvensk studentvisa, "Nu ska vi följa en rysse till hans grav", som enligt legenden ska ha framförts av finska studenter då de fungera som likbärare vid ryska ämbetsmäns och officerares begravningar i det ryska storfurstendömet. Eftersom ryssarna inte kunde svenska förstod de inte att den allvarliga sången var en nidvisa riktad mot den ryska överhögheten. Strindbergs eget bidrag var att sången kompletterades med att någon ur sällskapet (ibland Strindberg, ibland någon annan) vitsminkades och bars runt i procession med ett ljus i ena handen och en citron i den andra. Strindberg nämner detta bland annat i ett brev till Hjalmar Branting 1886.

Vid en fest 1905 på Djurgården i Stockholm - har Hjalmar Söderberg berättat och refererar Göran Söderström i sin Strindbergsbiografi - satte sig Strindberg vid pianot och började dundra igång visan. Då sa Larsson: "Ä. hörru Strindberg, den där historien har du nu sjungit och spelat och berättat varenda gång vi råkats i trettio års tid!" Varpå Strindberg mulnar och avbryter upptåget. 

Efter detta börjar vänskapen svalna för att få sin bottenpunkt då Strindberg 1908 publicerar karaktärsmordet "Hopljugna karaktärer" i "En Blå Bok III. Enligt Carl Larssons självbiografi "Jag" ska han ha blivit så arg att han beväpnade sig med en kniv han fått av Anders Zorn och begav sig ut på Stockholms gator för att spåra upp och nedgöra sin fiende mer bokstavligt.

Men det intressantaste med "Hopljugna karaktärer" är att Strindberg tycks mörda sig själv lika mycket som Larsson. Som han avslutar:


Kanske mänskor i livet och på jakt efter lyckan
äro så alla? Måhända har han sett mig lika
karaktärslös och lögnaktig? Tänk om jag var sådan som jag
skildrat honom ?

Det finns ju många, som bruka skildra mig så där,
och alltså kan ju vara möjligt att jag är sådan. Det
vore fatalt.

Men tröstlöst vore om alla liknade denna
hopljugna karaktär. 
Man kanske skulle kunna beskriva texten som ett utvidgat karaktärssjälvmord. fast det var nog en klen tröst för Larsson om han märkte det.

Annars vill jag bara i all korthet säga att jag tyckte att det var jätteroligt att prata om Strindberg och att det var skoj att så många andra verkade tycka att det var bra och intressant.

Recension av Writing on the Wall i Sydsvenskan

Jag recenserade Tom Standages "Writing on the Wall : Social Media - the First 2000 Years" i Sydsvenskan den 22 januari (och skrev faktiskt om bokprojektet redan 2011).

Boken kom till mig genom någon sorts metahändelse: Standage bestämde sig för att utföra ett litet experiment som han kallade "Share it like Cicero": han skickade helt enkelt ut ett antal förhandsex till folk och bad dem läsa så mycket eller så lite som de ville av boken och sen skicka den vidare till någon annan. (Samt, eftersom vi lever i våra dagar, gärna skriva om vad de tyckte om boken under hashtaggen #wotw13.) De första böckerna rullade iväg åt lite olika håll och en bok rullade iväg till en av mina kollegor här på Institutionen för strategisk kommunikation, Philip Young, som gav den till mig. Jag har nu skickat iväg mitt ex (fullklottrat med marginalanteckningar och ett printat ex av min recension) till Hans Kullin.

Detta lilla experiment illustrerar en av mina tankar kring boken, som alltså drar paralleller mellan sättet som medier fungerade före massmediernas tid (man delade med sig och skickade vidare) och våra dagars sociala medier. Experimentet är ju ett exempel på exklusiv delning i elitnätverk: det finns ett begränsat antal exemplar som på detta sätt skickas runt mellan journalister och akademiker, precis som på Ciceros tid.

Även om våra moderna sociala medier är mer öppna på det sättet att det är lättare att ta del av innehåll för en bredare krets är det ändå så att hur ditt flöde ser ut beror på vilket nätverk du har, och vilka de tongivande noderna i det nätverket är beror på deras status inom och utom nätverket.

Man ska alltså inte få för sig att sociala medier med nödvändighet är mer demokratiska än de traditionella massmedierna.

Avslutningsvis vill jag bara i största allmänhet be om ursäkt för liknelsen med det rivna bönehuset i recensionen.

Thursday, 2 January 2014

Om Rasmus Fleischers Tapirskrift i Sydsvenskan

Jag recenserar Rasmus Fleischers samlingsvolym med nät- och andra politiska texter Tapirskrift i Sydsvenskan (ej på nätet än). Det jag tyckte bäst om den var att den förmådde koppla ihop kritiken av det reellt existerande internet med en övergripande samhällsanalys, i Fleischers fall en analys inspirerad av Marx och den marxologiske tänkaren Robert Kurz.

Jag gör inte boken rättvisa i min recension, men det gör man ju aldrig.

Thursday, 21 November 2013

Om ungas valdeltagande i dansk radio

Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.

Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.

Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.

Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.

Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.

Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.

Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.

Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.

Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.

Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.

Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.


Monday, 18 November 2013

Wahlgren Symposium on Media, Democracy and Globalisation II

Min doktorandtjänst finansierades av Wahlgrenska stiftelsen (tack igen!) och ingick i ett löst sammanknutet projekt där totalt fem tjänster ingick. Förutom jag själv var det även Tina Askanius i medie- och kommunikationsvetenskap (som jag skrev en hyfsat lyckad artikel ihop med), Elisabet Björklund i filmvetenskap, Emilia Ljungberg i pressvetenskap och Zeenath Hasan på K3 i Malmö. Samarbetet oss emellan har varit roligt och givande om än i skiftande form.

En av slutpunkterna för projektet var det andra Wahlgrensymposiet, som ägde rum i fredags den 15 november på Pufendorfinstitutet i Lund. Det första ordnade vi i november 2008 med fem inbjudna talare. Min gäst var Markus Prior - en ytterst trevlig bekantskap!

Även denna gång hade vi inbjudna talare - och trots deras olika forskningsintressen blev det en intim och mycket givande dag som spände från feministisk film till bloggande backpackers.

Anastasia Kavada från University of Westminster var först ut för att presentera ett pågående projekt om Occupy-rörelsen med empiriskt material bland annat från Occupy London Stock Exchange och Occupy London. MYCKET intressant om motsättningen mellan strävan att ha en organisation byggd på demokratisk deltagarjämlikhet och nödvändigheten av att presentera ett sammanhållet budskap t ex i mediekontakter, och intressanta skillnader i hur de två olika eventen organiserades kommunikationsmässigt. I min avhandling är jag själv inne på hur nätverksaktivism (med uttalade jämlikhetsideal) lik förbannat organiseras i hierarkier och maktcentra. Jag tror att det är oundvikligt (vilket iofs redan Michels hävdade), men jag ser mycket fram emot kommande resultat från kavadas nya projekt.

Nishant Shah från Centre of Internet & Society, Bangalore, missade jag tyvärr eftersom jag tog hand om lunchcateringen, men det verkar ha varit en spännande presentation: Nishant berättade om Indiens lika ambitiösa som eventuellt misslyckade projekt för "e-literacy", vilket i stort sett tycks innebära "förmåga att hantera Microsoftprodukter i arbetet".

Jennie Germann Molz från College of the Holy Cross talade om internets betydelse för turismen och mindes nostalgiskt sina dagar som backpacker och det tidiga resebloggandet, som oundvikligen tycks ha övergått i mer kommersiella former, medan sociala nätverkssajter har övertagit behovet att dela med sig av reseupplevelser till vänner och familj.

Christie Milliken från Brock University avslutade med en fantastisk presentation om ytterst explicita feministiska "själv-hälso-filmer" i 1970-talets USA. Vi fick se tre klipp med kvinnor som inför publik demonstrerade hur man gör en gynundersökning på sig själv med hjälp av spekulum, spegel och ficklampa. Milliken berättade hur hennes studenter brukar ta mycket mer intryck av dessa filmer än av något annat hon visar av 1970-talsdokumentärer - kanske främst eftersom nakenhet och kön idag är så intimt förknippat med pornografi.

Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad tillställning!

Den andra och avslutande slutpunkten för Wahlgrenprojektet kommer förhoppningsvis att bli ett temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift där vi alla fem skriver på svenska om vår forskning. Mer om detta senare!