Monday, 3 April 2017

Den oförvitlige ämbetsmannen. Sture Linnérs Ingen människa är en ö, New Public Management och kåranda inom offentlig förvaltning.

Jag hittade den här sex år gamla texten, som väl egentligen handlar om korruptionsbekämpning i den offentliga förvaltningen, i min jobbdator nyligen. Jag tror att jag tänkte att den skulle publiceras någonstans, men det blev aldrig av. Nu kommer den här i stället. 

Den oförvitlige ämbetsmannen. Sture Linnérs Ingen människa är en ö, New Public Management och kåranda inom offentlig förvaltning.

Nils Gustafsson (2011)

Sedan jag hörde hans sommarprogram 2007 och såg honom på ett seminarium om Pindaros olympiska oden på bokmässan 2008 har jag fascinerats av Sture Linnér (1917-2010). Linnér var en av den sortens 1900-talsmänniskor som ter sig monumentala i backspegeln och omöjliga idag. Han var docent i grekiska, affärsman, diplomat, författare.

Jag läste hans självbiografiska bok Ingen människa är en ö (2007) nyligen, mest för att få återknyta bekantskapen med de anekdoter som Linnér berättade i sitt sommarprogram. I boken tecknar han sitt liv genom att beskriva möten med andra människor, från Albert Einstein till Allan Edwall.

Under en tid som gästforskare i München under kriget blir han medlem av Vita rosen, den antinazistiska tyska motståndsrörelsen som leddes av Hans och Sophie Scholl. Han berättar om sin vänskap med Dag Hammarskjöld (ännu en osannolik 1900-talskaraktär). Ur det kambodjanska inbördeskriget smugglar han en kvinna vars familj blev mördad och hon våldtagen – och möter henne några år senare som sjuksköterska i ett flyktingläger i Somalia. Han framstår som en Forrest Gump med övermänskliga krafter.

Han framstår också som en man djupt präglad av sin tid med Hammarskjöld. I sina historier framträder Linnér som en orädd, omutbar, osjälvisk, självuppoffrande, sanningsälskande, plikttrogen, anspråkslös, ödmjuk och osjälvisk man – en inkarnation av kardinaldygderna. Och oemotståndligt bildad.

Om man ville vara cynisk kunde man säga att Linnér lyckas ge bilden av sig själv som en man med alla dessa egenskaper utan att verka överdrivet skrytsam genom att berätta om sig själv genom mötena med andra människor. Är det som i det skämtet han återger i en citerad dagboksanteckning från 1940 om den dåvarande ärkebiskopen Erling Eidem? ”Eidem är ärelysten. Men Eidem är ledsen över att han är ärelysten. Men Eidem blir ledsen över att han är glad över att han är ledsen över att han är ärelysten. Detta är Eidems ödmjukhet.”

Så illa är det kanske inte. Om det nu verkligen skulle vara så illa. Man blir varken docent eller FN-diplomat (eller för den delen FN:s generalsekreterare) av en slump, utan för att man är ambitiös och förmodligen en liten smula ärelysten. Sankt Mårten från Tours gömde sig enligt legenden bland gässen när församlingen ville göra honom till biskop, men han hör till undantagen vad gäller den sortens ödmjukhet.

Men om det är något som framstår som fullkomligt klart är det vilka värden hos en ämbetsman och en människa som Linnér sätter högst. Det är värden som på många sätt framstår som tidlösa, sprungna som de är ur världsreligioner och filosofiska läror.

Samtidigt framstår Linnérs och hans förebilder som oerhört tidsbundna. Man kan tala om hyckleri eller inte: erst kommt das Fressen; intresset ljuger aldrig; och så vidare, men om man har som självbild och ideal en människa som försöker leva efter sina ideal, efter någon sorts grundläggande moralfilosofi, efter dygder – är det då inte mer troligt att man kommer att komma dessa ideal närmare, än om man inte har några ideal alls?

Det kanske låter lite slingrigt, men min huvudpoäng är denna: om det i ett samhälle inte finns starka värden och låt oss säga en yrkesheder för exempelvis ämbetsmän, utan i stället en grundläggande föreställning om att varje individ är ute efter att maximera sin egen nytta oavsett om detta sker på bekostnad av andra eller ej, vad har vi då för anledning att tro att någon inte skulle välja den breda vägen till lycka?

Det är väl också därför som vi försöker tvinga in den offentliga förvaltningen i olika former av regelstyrda kontrollsystem. Det finns ingen anledning att tro att ämbetsmännen skulle vara hederliga om vi ger dem en chans att vara ohederliga. Därav lagar om offentlig upphandling, målstyrning medelst uppnådda nyckeltal, ekonomiska incitament av olika slag, individuell lönesättning, ständiga utvärderingar, nöjdhetsindex, kundundersökningar, självredovisningssystem och så vidare.

Och därav också olika former av försök, många av dem initierade under 1990-talet, att försöka tvinga in arbetet med moraliska värden i den byråkratiska styrningen: värdegrund/core values, elevkontrakt i skolorna, diverse utbildningar i medmänsklighet och anständighet.

Jag läste för en tid sedan om en liknande utveckling i USA. Där finns det skolor som helt enkelt tar in dygder som en viktig del i undervisningen – och där dygdesamheten också betygssätts. Slapp moral ger underbetyg.

Men om själva grunden för systemets utformning är att de enskilda aktörerna i det offentliga systemet – ämbetsmännen, studenterna, klienterna, medborgarna, patienterna, och så vidare – ses som egenkära skurkar som måste kontrolleras och drillas i hederlighet, blir inte då följden att värdena ses som en jäst man slänger i degen i efterhand?

Samtidigt finns det skäl att vara försiktig med att drömma sig tillbaka till ett ridderligare tidevarv. Sture Linnér verkar vara en tidsbunden 1900-talsmänniska av andra skäl. Som student äter han middag med ärkebiskop Eidem som om det vore den naturligaste sak i världen. Han blir god vän med sina professorer när han studerar i Uppsala och sin general (!) när han ligger inkallad på Gotland.

Han har säkert beskrivit sådant på andra ställen, men Ingen människa är en ö talar inte om hur Sture Linnér hamnar i alla dessa uppseendeväckande situationer: som god vän till en kardinal i Vatikanbiblioteket, som Dag Hammarskjölds man i Kongo eller Röda Korsets man i Grekland, eller för den delen som personlig förhandlare med regimen i Phnom Penh eller direktör i olika svenska företag.

På Sture Linnérs tid fanns en klass av bildade män med goda familjeförhållanden som gjorde intressanta bekantskaper och tack vare dessa bekantskaper – och lite framåtanda och kunnande – byggde nätverk som ledde till vissa erbjudanden och vissa positioner. Linnér talar med den största omsorg om folk och stater i tredje världen, men levde också i en tid som självklart dominerades av västvärlden.

Och i denna klass fanns självklara, från födseln förvärvade och i uppfostran inpräntade, värden och värderingar som styrde den dygdige mannens levnadsbana. När Linnér beskriver Hammarskjölds sista dygn i livet (som han gjorde i många sammanhang) nämner han en episod som koncentratet av generalsekreterarens person: Hammarskjöld, Linnér och en tjänsteman från FN-högkvarteret i New York sitter en hel natt på Linnérs rum i Leopoldville (nuvarande Brazzaville) och diskuterar hur de ska göra med utbrytarprovinsen Katanga och dess motsträvige ledare Moïse Tshombe. Det Linnér lyfter fram är att Hammarskjöld mitt i den hetsiga diskussionen avbryter sig och frågar om Alice har fått något att äta? ”Alice Lalande, en kanadensiska, var min sekreterare, inte Dags, men det var högste FN-chefen, inte jag, som kom ihåg henne där hon satt i ett hörn och förde protokoll över vår diskussion.” (Linnér 2007: 67f)

Så i detta postkoloniala Kongo sitter de tre herrarna och talar om Katanga, och i ett hörn sitter den oförmärkta sekreteraren och antecknar plikttroget natten igenom. Och Dag Hammarskjöld, en av världens viktigaste män, framstår som en människovän eftersom han kommer ihåg att hon sitter där.

Något som utmärker en dygdig man är alltså att han behandlar sina underlydande med omtänksamhet. Linnér talar också beundrande om en grekisk poet som vet att tala med bönder på bönders språk.

Det är någonting i den här självklara ojämlikheten och det nästan häpnadsväckande i män som förstår att visa förståelse över klassgränserna som känns en aning daterat. Idag finns det åtminstone en retorisk jämlikhet, åtminstone i Sverige och åtminstone så länge man inte går in på detaljer. Samhället består inte längre av en överhet som man verkligen borde förvänta sig mer av, och en profanus vulgus i olika nyanser som är som folk är mest.

På det sättet har kanske det rationellt-ekonomiska synsättet kanske gjort samhället mer jämlikt, i den meningen att vi inte längre i samma utsträckning förväntar oss att bildade människor ska ha bättre karaktär än obildade/obildbara. Även om tanken om alla människors lika värde i ideologin har varit förhärskande under mycket lång tid, fanns det också en tanke om alla människors olika duglighet och dygdighet. Adel förpliktigar, som man sade.

Men i en mer förment jämlik tid – nivellerad, som en del av den gamla stammen kanske skulle kalla den – finns det inte heller någon anledning att tro att dygden har spelat ut sin roll. Tvärt emot, det är ju därför det tjatas så mycket om värdegrundsarbete! Och kanske är det inte så illa med värdegrundsarbetet och elevkontrakten, även om det är ett utslag av kontroll- och granskningssamhällets oförmåga att täppa till alla hål i ett system där girighet och egenkärlek premieras.

Kanske borde man måhända anstränga sig mer för att inte tala och skriva så mycket om värden och dygder, utan i större mån handla och reflektera. På politikens område blir detta tydligt: efter en rad socialdemokratiska skandaler skrev Folkpartiets dåvarande partiledare Lars Leijonborg 2006 en debattartikel där han föreslog en uppförandekodex med olika regler namngivna efter vederbörande förbrytare: en Lex XX, en Lex XX och så vidare. Och bara några månader senare skakades Folkpartiet av avslöjandet att en av deras funktionärer hade tagit sig in i Socialdemokraternas intranät och vidarebefordrat material om upplägget av valrörelsen till sina överordnade.

I skrivande stund (2011) skakas Socialdemokraterna inte bara av Håkan Juholts tveksamma hyresersättningar, utan också av de intrigerande mörkermän som ser sin chans att återvända till maktens inre cirklar.

I Göteborg, i Solna, i Malmö, och i många andra kommuner finns historier om korruption både bland tjänstemän och politiker som kommer upp till ytan. Kanske får någon gå, med ordentligt vederlag, för att sedan komma tillbaka i någon undanskymd men lönande position. Vi kan nämna otaliga exempel. Kanske menar någon att det är oundvikligt. Men det talas inte om att vi i princip förutsätter ett spel där alla försöker berika sig om de tror att de kan undgå upptäckt.

För fifflet kan vi inte komma åt med värdegrunder, eller regler, eller ens en riksenhet mot korruption. Det ska en starkare medicin till för det.

Hur skapar vi alltså de oförvitliga ämbetsmän som Lennart Lundquist drömmer om i Demokratins väktare (1998)? Hur kan vi få kvinnor och män av samma kaliber som Dag Hammarskjöld?

Man kan hävda att det inte går att skapa sådana människor. Dag Hammarskjöld var nästan unik i sin kombination av kapaciteten att utöva ett komplicerat och utsatt ämbete med förmågan till självinsikt, plikttrogenhet och integritet. Han skapade sig själv genom långvariga studier av de medeltida mystikerna och av en viljekraft som det inte är alla förunnat att besitta.

Om man ser Hammarskjöld som unik förbiser man att en person som Linnér tycks vara formad av exakt samma ideal. Och de båda formades i sin tur av människor och institutioner som fostrade dem. Familjen, skolan, kamraterna, värnplikten, universitetet, arbetsplatsen, och så vidare. De båda tillhörde en privilegierad klass som redan från mycket unga år utsattes för en utbildning i dygdesamhet som skulle vara livet ut. Genom att omfamna de ideal och normer som de mötte under olika perioder av sina liv omformade de sig själva som människor.

Vi behöver bättra oss. Vi behöver bättra oss som samhälle, som folk och som individer. Det kan vi bara göra om vi bygger institutioner som upprätthåller goda värden och som människor tar på oss att leva rättfärdigt. Det finns en social aspekt av dygden som (den kristna) högern tenderar att bortse ifrån (i alla fall bortom kärnfamiljens och församlingens hägn); och det finns en individuell aspekt av dygden som vänstern gärna glömmer bort.

Det är inte omöjligt att bättra sig. Det finns ingen en gång för alla given mänsklig natur. Man bygger inte ett samhälle på kontroll och misstro, man bygger ett samhälle på tillit.

Jag höll tidigare i en kurs för blivande brandingenjörer, varav en hel del kommer att arbeta åtminstone någon del av livet i offentliga institutioner. En av lektionerna ägnade jag åt att diskutera etik. Hur ska man göra i tveksamma situationer? När ska man viska, vissla, och så vidare, som Lennart Lundquist skriver i Demokratins väktare? Två saker brukade komma fram under dessa diskussioner. Det ena var att det inte var många som var beredda att öppet gå i konflikt med sina kollegor. Om det finns en kultur och en kåranda kan vi vara ganska säkra på att de flesta kommer att anpassa sig till den. Det andra var att den lösning som studenterna i allmänhet förespråkade för att förebygga korruption och andra etiskt tveksamma beteenden var att betona yrkeshedern. Om det finns en stolthet i yrket (på en kommunal räddningstjänst eller var som helst), och den stoltheten inbegriper dygder som plikttrogenhet, osjälviskhet, medmänsklighet, integritet, och så vidare, och det dessutom finns en tillit som bygger på att de som ingår i yrket litar på att den yrkeshedern inte bara omfattas av dem själva utan också av deras kollegor – då har vi mycket bättre förutsättningar att skapa livskraftiga, motståndskraftiga institutioner i samhället, som i sin tur påverkar de medborgare som kommer i kontakt med dem.

Om vi däremot förutsätter människornas opålitlighet, egenkärlek och inkompetens och bygger system som tar ifrån dem självständighet och yrkesheder, då skapar vi institutioner som präglas av misstro och misstänksamhet. Och då har vi byggt oss en stad, befästad, en bur för oss själva och våra jag.


Lennart Lundquist, 1998. Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur.

Sture Linnér, 2007. Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts.

Friday, 31 March 2017

"New" publication: : Digital politik. Sociala, medier, deltagande och engagemang. Anmälan av Nils Gustafsson

Jag har ett antal o- och halvskrivna recensioner till Statsvetenskaplig tidskrift liggande (framförallt en av Francis Fukuyamas båda tegelstenar om den politiska ordningen från aporna till våra dagar - den hotade att äta upp mig), men den här blev av: en anmälan av en forskningsantologi på svenska om digital politik, med författare företrädesvis från den ihärdige sociologiprofessorn Simon Lindgrens Umeå universitet.

Nu när jag läser om recensionen märker jag att jag rider på flera gamla käpphästar. En är en reaktion på inledningens mening "Trots den utbredda användningen så finns det förhållandevis få studier gjorda som belyser frågor om förhållandet mellan sociala medier och politik, inte minst i en svensk kontext." Eftersom jag själv hållit på och harvat i fältet i tio år och sett det utvecklas från en liten global sekt av sociala medie-forskare som alla hade koll på varandra (2007) till en oöverblickbar folkmassa inom alla tänkbara discipliner tillät jag mig att tveka. Visst är det en vanlig retorisk strategi att göra kunskapsgapet man försöker fylla lite större än vad det kanske är, but still... En reporter från Ekot gjorde en bakgrundsintervju med mig igår om trollarméer på Twitter i svenska valkampanjer: där finns det mig veterligen inget gjort än, men det kommer.

En annan käpphäst som jag travat runt på i ett decennium är min konstanta irritation över att forskare låtsas vara förvånade när de studerar interaktion mellan politiker och väljare i sociala medier och finner att den inte följer det deliberativa demokratiidealets mallar för ömsesidig dialog i "the public sphere". Eftersom man nu kan räkna den sortens besvikelser i hundra- och tusental de senaste 20 åren tycker jag att man kanske kan utgå från att man snarare ska bli förvånad när man hittar ömsesidig dialog mellan folkvalda och väljare. Jag skrev om det där i en text för ett antal år sen. Den kan man hitta här, bl a.

Och en tredje är svagheterna i slacktivismargumentet, idén om att sociala medier bidrar till att folk klickar och lajkar för att slippa engagera på riktigt och av goda och ädla skäl snarare än att de vill se bra ut inför sina kompisar. Ja, alltså, det var inte bättre förr, och från diametralt olika vetenskapstraditioner har deltagandeforskningen sedan länge hävdat att politiskt engagemang handlar om många saker, där den altruistiska viljan att förändra världen till det bättre endast är en byggsten i det stora demokratiska huset.

Boken tycker jag hur som helst att man gott kan läsa, den är en manifestation i bredden som till och med den lilla svenska forskningsmiljön kan uppvisa.


--> Gustafsson, Nils, 2016. "Eric Carlsson, Bo Nilsson & Simon Lindgren: Digital politik. Sociala, medier, deltagande och engagemang. Anmälan av Nils Gustafsson", Statsvetenskaplig tidskrift, 118(2): 290-294.



Thursday, 30 March 2017

"New" publication: Greater Copenhagen och mindre Öresund?

Jesper Falkheimer och jag ombads att skriva ett kapitel om skåningarnas syn på Öresundsregionen utifrån SOM-institutets senaste sydsvenska undersökning. Det gjorde vi, vilket väckte viss uppmärksamhet redan innan boken (Slutna rum och öppna landskap, med bidrag från en rad olika författare) kom ut.

Vi kunde nämligen visa att intresset för Öresundsregionen och Danmark på en rad olika områden hade svalnat bland skåningarna under det gångna decenniet. Vi presenterade våra resultat för första gången i oktober 2016 på Campus Open, Campus Helsingborgs dag med offentliga föreläsningar, vilket gav återklang i medierna, bl a i SVT, Sydsvenskan/HD, Ystads Allehanda, News Øresund och News Øresund igen och Copenhagen Post.

Boken presenterades sedan den 25 januari 2017 i Malmö. Jag har sedan presenterat undersökningen ytterligare två gånger i samband med Forskarturnén 2017, den 9 februari på Norra Fäladens bibliotek i Lund och den 9 mars på Höganäs bibliotek, vilket inom parentes sagt var väldigt roligt - jag kommer sällan ut och får prata med den breda allmänheten.


Falkheimer, Jesper & Gustafsson, Nils (2017). "Greater Copenhagen och mindre Öresund?" i Andersson, Ulrika (ed) Slutna rum och öppna landskap. SOM-rapport nr 69. Göteborg: Göteborgs universitet.
Sammanfattning
Öresundsregionen har under decennier utvecklats till ett viktigt samarbetsprojekt kring arbetsmarknad, bostadsmarknad, näringsliv, konsumtion, turism och kultur längs den svensk-danska gränsen. Men under senare år har det skett en nedgång i bland annat pendling mellan den danska och den svenska sidan. I detta kapitel kan vi med hjälp av de sydsvenska SOM-undersökningarna visa att skåningarna tycks bry sig allt mindre om Öresundsregionen och Danmark. Intresset för nyheter från den danska sidan minskar, liksom för att arbeta i Danmark eller flytta dit. Språkförståelsen går stadigt nedåt, och det finns vissa indikationer på att stödet för det regionala samarbetet minskar. Resultaten antyder att om det finns en politisk vilja att utveckla gränsregionen bör åtgärder vidtas för ökad folklig förankring och förståelse.

På senaste tiden: Nils är ute och samverkar

Här kommer en lista på offentliga, halvoffentliga och privata föredrag och liknande jag hållit hösten 2014-våren 2017 utanför Lunds universitet. Som ni ser är jag ganska förtjust i att vara ute och prata.

15 mars 2017 "Ja skiter i om det är fejk, det är för jävligt ändå". Föredrag för Wahlgrenska stiftelsen.

9 mars 2017 "Greater Copenhagen och mindre Öresund?" Föredrag på Höganäs bibliotek. Del av Forskarturnén 2017.

3 mars 2017 Workshop för Malmö stads kommunikatörer om sociala medier, näthat och demokrati tillsammans med Anette Novak och Mina Dennert.

9 februari 2017 "Greater Copenhagen och mindre Öresund?" Föredrag på Norra Fäladens bibliotek, Lund. Del av Forskarturnén 2017.

25 januari 2017 (med Jesper Falkheimer) "Öresundsregionen i motvind" Föredrag i samband med boksläppet av SOM-institutets bok Slutna rum och öppna landskap, Malmö.

21 november 2016 (med Annika Lidne) "Trendspaning" på Internetdagarna, Stockholm.

18 november 2016. "Medborgardialog och demokrati". Föredrag för Östhammars kommunfullmäktige, Alunda.

11 november 2016 (med Jesper Falkheimer) "Öresundsregionen i motvind". Föredrag på Campus open, Helsingborg.

1 september 2016. "Ungas politiska deltagande. Nya former och aktivitet genom sociala medier?" Föredrag för Nationella nätverket för ungas inflytande, Stockholm.

15 juni 2016. "Risker i och med sociala medier". Workshop för Länsstyrelsen i Hallands län.

19 maj 2016. "Demokrati, yttrandefrihet, offentlig debatt och andra ord vi har hittat på" Föredrag på det offentliga seminariet "Näthatet och demokratin. Om konsekvenserna av det nya medielandskapet." arrangerat av vetenskapsrådet och Institutet för framtidsstudier, Stockholm.

17 maj 2016. "Ungas politiska deltagande. Nya former och aktivitet genom sociala medier?" Föredrag för Region Skåne, Utbildningsdag om barn- och ungdomspolitik, Eslöv.

4 april 2016. "Lokal demokratiutveckling" Föredrag för Eslövs kommuns lokala demokratiutredning, Eslöv.

3 mars 2016. "Ingenting förändras av sig själv. Sociala medier och deltagande." Föredrag för Centrum för kommunstrategiska studier, Ödeshög.

18 februari 2016. "Ungas politiska deltagande. Nya former och aktivitet genom sociala medier?" Föredrag för Region Skåne, Kristianstad.

13 oktober 2015. "Ungas politiska deltagande" Föredrag vid Campus open 2015, Helsingborg.

12 oktober 2015. (med Emma Bäck och Hanna Bäck)"Ungas politiska deltagande. Nya former och aktivitet genom sociala medier?" Föredrag vid "Alltid online? Sociala mediers roll för ungas politiska deltagande", seminarium arrangerat av 2014 års demokratiutredning och Folkbildningsförbundet, Stockholm.

23 september 2015. "Vem pratar du med egentligen? Svenska riksdagsledamöter på Facebook. Science slam-bidrag vid Campus Helsingborgs 15-årsjubileum, Helsingborg.

21 september 2015. "Young people, social media, participation and equality". Föredrag för Dansk Ungdoms Fællesråd, Köpenhamn.

22 maj 2015. "Sociala medier och medborgarinflytande." Föredrag för kommunförbundet Skåne, Lund.

8 oktober 2014- "Upplevd strategi och flockstyrd intuition. Sociala medier i Sveriges Riksdag". Föredrag för Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola, Malmö.