Wednesday, 2 September 2015

New Publication: Social Media and Parliamentary Infighting: Digital Naturals in the Swedish Riksdag?



In 2012-2014 I interviewed Swedish parliamentarians from different parties about how they used social media and what they thought about parliamentarians' use of social media in general. 

The first outcome of the study was a preliminary report included in my dissertation in 2013 ("An Awkward Tool"). 

The second one is this chapter in a brand new book from Routledge on strategic communication and social media in relation to democracy. 

The book comes from the NEMO project with a lot of people from the Department of Strategic Communication at Lund university involved.

Gustafsson, N. (2015). Social Media and Parliamentary Infighting: Digital Naturals in the Swedish Riksdag? in Coombs, W. T., Falkheimer, J., Heide, M. & Young, P. (eds) Strategic Communication, Social Media and Democracy. London: Routledge.

Abstract
Research on the use of social network sites by elected politicians has often been narrowed down to behaviour during election campaigns and using social media as a way of reaching voters and journalists. This chapter studies the way that members of parliament in the Swedish Riksdag use social media as a tool for intra-party competition. The analysed data consist of interviews with 37 parliamentarians from the parliamentary parties in Sweden, a parliamentary, party-centred democracy. The study shows that rather than simply adoption or non-adoption of social media based on beliefs about its power to attract voters, politicians have varying incentives to use and apply social media based on election cycles, different arenas of influence, rank, cultural differences between parties and individual traits such as age. It also shows that age is a more important factor in determining social media style than others. It contains one of the first studies of internal use of social media in parliamentary parties.

One of the most fascinating things I found was that branding in social media was more important during the nomination process than during the actual election. Another was that rather than being actually strategic, most of the things parliamentarians do in social media is intuitive. These themes I will explore in coming publications.

Friday, 26 June 2015

Free at last: friheten med fast

[English summary: I just got a tenured position as senior lecturer/assistant professor at the Department of Strategic Communication at Lund university. This makes me a winner in the academic lottery and also a very calm, satisfied, healthy and productive researcher, teacher, and father. Also: read this depressing article in Times Higher Education; "Too many PhDs, not enough tenured positions".]



[Varning för extremt långt inlägg.]

Lukta på kaffet
Ett återkommande samtalsämne bland doktorander - åtminstone i statsvetenskap - är vad man ska göra efter disputationen. Detta är ett samtalsämne som i allmänhet är förbundet med en stor portion ångest. Det finns naturligtvis ett sätt som man "ska" göra på för att påbörja en lysande akademisk bana: post doc på ett prestigefyllt universitet, varför inte i USA, så att man kan meritera sig (läs publicera utav helvete) för ett lektorat i hemlandet, eller varför inte i USA, beroende på vad man känner sig mest bekväm med.

Annars kanske man kan få undervisa som vikarierande lärare, eller i värsta fall på timmar, på hemmainstitutionen, eller i värsta fall på en högskola där ingen egentligen vill vara - i väntan på att den där forskningsansökan med Guds och VRs hjälp ska beviljas så man kan få sin post doc enligt ovan.

Systemet karakteriseras dock av att det blir fler och fler personer som konkurrerar om forskningsanslag och tjänster och detta är en hyfsat ny företeelse i den svenska akademin. Innan var det doktorandtiden som var osäker. Man antogs utan finansiering och fick hanka sig fram på timanställningar, extrajobb och stipendier. Efter disputationen kunde man dock i allmänhet räkna med en anställning någonstans i akademin, om det blev på hemmainstitutionen eller ej. (På den riktigt gamla tiden var det värsta som kunde hända att man inte fick docentbetyg på sin avhandling och då fick bli gymnasielektor i stället.)

Nu är det i stället doktorandtiden som är trygg. Införandet av doktorandanställningar från dag ett på Lunds universitet gör att man har i praktiken minst fem år tryggade framför sig, då man kan skriva sin avhandling, undervisa lite, och till och med bilda familj, eftersom föräldraledighet ger rätt till förlängning av tjänsten.

Efteråt, däremot, väntar förvirring och kaos. Jag känner folk i branschen som hoppar mellan forskningsprojekten 15 år efter disputation utan någon större chans till en fast anställning trots goda resultat. Konkurrensen är för hög.

Detta är i alla fall delvis ett resultat av expansionen av högre utbildning i hela industrivärlden, vilket även innefattar en expansion av antalet disputerade. 2014 hade 1,25 % av Sveriges befolkning en doktorsexamen - en fördubbling av andelen på bara 15 år. jag hittar inte siffrorna nu, men jag är ganska säker på att fler i Sverige tar en doktorsexamen idag än som tog studenten för 100 år sedan.

Många i branschen pratar om nivellering och urholkning, men jag är inte så säker på att ökningen i sig är ett problem. Däremot leder det faktum att antalet tjänster i akademin inte följer med i samma takt att till att situationen för nydisputerade blir allt mer pressad.



Det akademiska prekariatet
En artikel i Times Higher Education berättar om en europeisk studie som har följt upp 500 disputerade upp till sju år efter examen. 90 % har jobb, vilket är trevligt, men endast 30 % är fast anställda. De allra flesta vill ha en akademisk karriär, men den ständiga stressen och konkurrensen leder till depression.

Utvecklingen med ett litet och hyfsat konstant antal fasta tjänster och ett ökat antal vikariat och timanställningar leder också till en ökande klyfta mellan privilegierade och prekariserade akademiker. Från Nordamerika kommer rapporter om att för ett växande antal högskolelärare är ett pärlband av timanställningar det bästa de kan hoppas på. Antalet studenter ökar, men antalet lärare inte alls i samma utsträckning. Gapet fylls med stressade och överlastade deltidsanställda, vikarier och timanställda som jobbar på terminsbasis för ett eller flera universitet. I USA började denna utveckling i det tidiga 1970-talet. 1975 var 57 % av de anställda inom högre utbildning i USA fast anställda; idag är det bara 25 %.

De har på alla sätt sämre villkor än de fast anställda, de som har "tenure", som det heter i det nordamerikanska systemet. De fasta lärarna har större möjligheter att välja vilka kurser de vill undervisa på, och väljer i stor utsträckning mindre studentgrupper och högre nivåer, medan de tillfälligt anställda tar de stora nybörjarkurserna. I en fast läraranställning finns dessutom forskning inbyggd i tjänsten, även om det inte är så mycket. För en timanställd lärare blir det svårt att hitta tid att ens söka pengar till forskning.

"Tenure" är ett institution som skyddar akademikers ämbeten och fyller samma funktion som den gamla tidens "oavsättliga" professorer som var utnämnda direkt av regeringen, på samma sätt som domare fortfarande är. Anställningstryggheten har traditionellt setts som en förutsättning för den akademiska friheten: endast så kan forskningen stå fullständigt fri från olika intressen. Frågan är hur stor den akademiska friheten är när en allt mindre andel i praktiken omfattas av den.


Sverige: bättre, men gradvis sämre?
Sverige är ett land där ett liv i akademin är mycket bättre än i de flesta andra länder. Den övervägande andelen av den forskande och undervisande personalen i högskolan är fast anställd enligt Universitetskanslerämbetets senaste rapport. Samtidigt pekar bl a Vetenskapsrådet i en ny rapport att det tar allt längre tid för nydisputerade att få en fast anställning. Särskilt svårt är det för kvinnor, och det är också vanligare att kvinnor har tidsbegränsade anställningar än män.

Nyckeln till en framgångsrik karriär i akademin är att man direkt efter disputationen kan få en tjänst med mycket forskning i; en post doc, ett biträdande lektorat, eller en forskartjänst i ett projekt. Akademin är en märklig blandning av strikt meritokrati och hejdlös nepotism och ryggdunkeri. För att ha möjlighet till de eftertraktade forskningspengarna krävs visserligen talang och kunnighet, men också i allmänhet att man är kompis med sin handledare eller någon annan duglig senior akademiker med näsa för vad som funkar och ett brett nätverk. Om man är omtyckt på sin hemmainstitution kanske man kan få hjälp att överbrygga tiden mellan disputation och forskartjänst med att undervisa lite på timmar, eller till och med ett lärarvikariat så att man kan skriva alla de där ansökningarna man inte hann med slutfasen av avhandlingsprojektet. Om man har talangen men inte nätverket är det åtskilligt svårare (som i alla branscher), men med hårt arbete och mycket tur kan det gå vägen ändå.

Men - som jag sagt ovan - i en hårdnande konkurrens kommer man att få ha exponentiellt mer tur och mer talang för att klara sig. Eller vara kompis med alla.



Hoppjerkor och flytande modernitet
Ickeakademiker som läser detta kanske känner att så här ser ju faktiskt resten av samhället ut också, så vad gnäller ni på? Jodå, mina kolleger och jag har ganska bra koll på hur arbetsmarknaden i andra branscher ser ut, inte minst eftersom fler och fler av oss är tvungna att byta bransch, eller hoppa mellan dem. På 90-talet började man prata om att den unga generation som jag då tillhörde inte skulle vilja stanna ett helt liv på samma ställe som våra föräldrar och farföräldrar. Förr i tiden kallades man hoppjerka om man bytte jobb ofta, men i framtiden skulle det bli det normala. Så blev det ju. Däremot blev det inte så att alla i min generation eller dem som kom efter oss tyckte att det nödvändigtvis var särskilt befriande.

Gabriel Stille skriver i en artikel i Arbetaren om Zygmunt Bauman om dessa krav på flexibilitet som invaderar livets alla områden: arbete, fritid, identitet. Vi övervakar noggrant oss själva med hjälp av internet och appar och försöker hitta privata lösningar på samhälleliga problem. Jag talar med en vän som är egenföretagare; han känner sig som en frilansare med åtta olika arbetsgivare som aldrig pratar med varandra - han har ingen chef utom sig själv och arbetar med det han vill, men han håller på att arbeta ihjäl sig. Jag lyssnar på en intervju med Peter Stormare som beskriver livet som skådespelare i Hollywood: en privilegierad tillvaro, men också den kännetecknad av de allt högre kraven på flexibilitet. Ett jobb kan ställas in med några dagars varsel, nästa dag ringer de och säger att man ska vara  Toronto på måndag, sedan kan det vara två månaders arbetslöshet.

Min tidigare kollega Rasmus Karlsson beskrev i en SVT-dokumentär häromåret hur dagens politiker tycks bli alltmer visionslösa. De försöker inte längre skapa framtiden eftersom de inte längre tror att det är möjligt. Man harvar på och ser status quo som det bästa möjliga. Ibland undrar jag om inte detta gäller oss själva också. Vi talar om självförverkligande och individualisering, men håller inte också individer på att tappa makten över vår framtid där vi ligger och väntar på ett SMS från bemanningsföretaget?



Den grund varpå samhället vilar
Men jag då? Efter knappt två år som (lyckligt om än oroligt) vikarierande lärare har jag landat jag ett fast lektorat på Lunds universitet och tre års forskningsfinansiering. Det är jag som är Old Academe Stanley, en anakronism i min värld. Efter att knappt ha vågat tänka på nästa termin kan jag lägga upp långsiktiga planer för forskningsansökningar, publiceringar och kursutveckling i vetskapen att det spelar roll. Jag kan planera för att skicka in en ansökan om ett år för jag vet att jag fortfarande kommer att vara kvar i branschen om ett år. De kurser jag ger denna termin kan jag komma att ge igen; mitt utvecklingsarbete är inte rön för vinden. Min input till institutionens utveckling blir något som jag själv kommer att få se frukterna av.

Men framförallt är det en källa till ständig oro som har blivit stillad: det blir bröd på bordet för familjen också denna jul! Det är en oro som kan vara rationell eller inte (extremt få disputerade är trots allt arbetslösa), men den är nog högst densamma oavsett vilket yrke man har. Och när den oron väl är stillad frigörs energi till andra saker. Skriva något utan att veta om det blir något av det till slut, våga testa en idé. Vara hemma med sjuka barn en vecka utan att ha konstant ångest för att det sinkar produktionstakten och därmed mina möjligheter att hänga med i konkurrensen. Denna kalla sommarvecka arbetar jag på fyra olika akademiska texter och är fylld av arbetslust och inre frid. Jag önskar att alla som vill ska få ha det så.

Thursday, 28 May 2015

New Publication: Big data, small data och etik i internetforskningen: utmaningar för samhällsvetenskapen

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet fyller 50 i år. i samband med jubiléet har man gett ut en jubileumsbok - Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund - en vital 50-åring - som samlar en rad olika bidrag om historia och om framåtblickar. Själv har jag skrivit en text i boken som är lite mer av det framåtblickande slaget, där jag diskuterar de etiska utmaningar som "big data" ställer samhällsvetenskapen inför.

Ur inledningen:

I denna text vill jag göra tre poänger: 1) internet är idag och kommer över överskådlig tid att vara ett oerhört viktigt fält för forskning och datainsamling inom samhällsvetenskapen; 2) det finns en rad olika problem – metodmässiga, ekonomiska och etiska – med datainhämtning i stor skala; 3) det etiska regelverket för denna typ av forskning är i Sverige outvecklat och måste ses över. 

Gustafsson, Nils (2015). "Big data, small data och etik i internetforskningen: utmaningar för samhällsvetenskapen" i Andersson, Gunnar & Jerneck, Magnus (red) Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund - en vital 50-åring. Lund: Lunds universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten, s. 540-547. 

Fulltext (hela boken) här

Thursday, 4 December 2014

Extra val: författningspolitisk kommentar

UPPDATERAD 2014-12-05 (se nederst i inlägget)

Efter att statsministern i går meddelade att regeringen den 29 december avser att utlysa extra val som ska hållas den 22 mars 2015 har det blivit uppenbart att det finns en stor osäkerhet kring vad som egentligen gäller vid sådana tillfällen. Såväl journalister, tyckonomer som seniora statsvetare har uttalat sig och sagt att regeringen nu kommer att bli en övergångsregering, som inte "får" besluta några stora saker utan bara ska administrera. Till och med i regeringskansliet lär tjänstemännen ha pratat om "expeditionsministär".

Det är inte alls konstigt att det är så här: vi har inte haft nyval (som den gamla termen löd) sedan 1958, och vi har aldrig haft extra val med den "nya" regeringsformen, som började gälla 1975.

Jag tänkte därför gå igenom några saker som extra val innebär. Jag vill understryka att även om jag är disputerad i statsvetenskap är jag ingen författningsexpert. Jag har däremot läst vad som står i regeringsformen, riksdagsordningen samt några förarbeten till dessa lagar: SOU 1967: 26 "Partiell författningsreform" och SOU 1972: 15 "Ny regeringsform. Ny riksdagsordning". Båda finns tillgängliga här.

1. Extra val är till för att lösa konflikter mellan riksdag och regering.
Nyvalsinstitutet öppnar möjlighet att under löpande valperiod kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen. Anledning till sådan kontroll föreligger främst vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig. (SOU 1967: 26, s. 184).
En riksdag som tillträder efter ett extra val kallas vaderiksdag, ett ord som användes i den gamla författningen men som bara finns i förarbetena till nuvarande regeringsform och riksdagsordning. Förledet "vade" är besläktat med vädja och det är alltså regeringen som vädjar till folket om en ny riksdag.


2. En regering som utlyst extra val är ingen övergångsregering.
Det är en helt vanlig regering. En övergångsregering är en regering som har entledigats av talmannen, dvs avgått, och sitter kvar i väntan på att en ny regering ska tillträda. Regeringen har inte avgått. (RF 6 kap 11 §)


3. Att regeringen utlyser extra val innebär inte att riksdagen är upplöst.
Enligt den gamla regeringsformen upphörde den gamla riksdagens mandat att gälla i och med en "upplösning". När man införde enkammarriksdagen 1970 ansåg man att det inte skulle vara godtagbart att "landet saknar riksdag" om viktiga ärenden skulle behöva beslutas (SOU 1967: 26, s. 185) och därför sitter den gamla riksdagen tills den nya har tillträtt.


4. Riksdagen kan inte avsätta regeringen efter att extra val har utlysts.
Som det stadgas i RF 13 kap 4 § tas ett yrkande om misstroendeförklaring av statsministern inte upp till prövning om extra val har utlysts. Anledningen till detta är att regeringen har rätt att få sin sak prövad av folket. Regeringen har alltid rätt att möta en misstroendeförklaring med att utlysa extra val. (SOU 1967: 26, s. 177)


5. Regeringen kan förbjuda riksdagen att sammanträda i väntan på extra val
Enligt den gamla ordningen upplöstes som sagt riksdagen vid nyval och mandatet upphörde. I nu gällande författning finns en möjlighet för regeringen att låta riksdagen arbeta vidare, men också en möjlighet att helt avbryta riksdagens arbete. Enligt RO 6 kap 11 § "får talmannen på begäran av regeringen besluta att kammaren inte ska sammanträda under återstoden av valperioden". Anledningen till detta är att lagstiftaren ansåg att om regeringen vädjar till folket ska riksdagen inte kunna fatta beslut mot regeringens vilja (SOU 1967: 26, s. 181).


UPPDATERAT 2014-12-05 Bör riksdagen fälla regeringen i en misstroendeomröstning?
Erik Vestin påpekar i en kommentar nedan att regeringen inte kan skydda sig mot ett misstroendevotum genom att utlysa extra val om inte tre månader har gått efter den nyvalda riksdagens första sammanträde. Detta är naturligtvis korrekt och har också uppmärksammats av flera debattörer, t ex Tove Lifvendahl i dagens SvD. (Den minnesgode erinrar sig att Lifvendahl föreslog detta redan i oktober.)

Detta förtjänar dock en extra kommentar.

I den gamla regeringsformen fanns det nämligen ingen spärr för hur snart efter ett ordinarie riksdagsval som regeringen (eller rättare sagt Konungen) kunde upplösa riksdagen och utlysa nyval. Tidsbegränsningen på tre månader infördes i den nya regeringsformen 1975 med den uttryckliga motiveringen att tre månader borde räcka för att budgeten skulle kunna behandlas (och man ville inte stå utan en gällande statsbudget), samt att "en regering som i ett val har lidit nederlag i ett val bör inte kunna omintetgöra valet genom att upplösa den nya riksdagen innan den har hunnit ta ställning i regeringsfrågan" (SOU 1972: 15, s. 127).

Detta leder till att man paradoxalt nog kan hitta argument både för och emot att rikta ett misstroendevotum mot regeringen. För talar bland annat att det inte finns några konstitutionella hinder mot det. Mot talar att anledningen till att regeln infördes, dvs förhindra en regering som har förlorat valet men inte avgått än att försöka rädda sig kvar vid makten genom att utlysa val, rimligen inte kan anses gälla. I detta fall har ju riksdagen hunnit ta ställning i regeringsfrågan.

Monday, 22 September 2014

Om intresset för politik

Jag medverkade i ett inslag i Godmorgon, världen! den 21 september om varför intresset för politik ökar. Jag betonar att det inte är helt känt varför människor blir intresserade av politik (det har naturligtvis rimligen en lång rad olika förklaringar), men att det finns variationer över livscykeln och mellan generationer. Man är i allmänhet mindre intresserad som ung, mer som medelålders, och lite mindre igen som gammal, och det har att göra med graden av insocialisering i samhället.

Generationseffekten har att göra med att många vanor och attityder formas i ung ålder, även så intresset för politik. Om man blir intresserad av politik i sena tonåren, fortsätter man i allmänhet att vara det resten av livet. Detta har att göra med politisk socialisering, dvs vilka människor som påverkar en under dessa formbara år: föräldrar och skolan, men kanske mest jämnåriga vänner. Till detta kommer en mycket svårbestämbar faktor som vi kan kalla tidsandan. Vi vet till exempel att den så kallade 68-generationen blev i hög grad intresserad av politik och att detta kan ha något att göra med ett allmänt uppsving för exempelvis rapportering om internationell politik och politiska strömningar i många länder samtidigt. På samma sätt är 60-talisterna, som blev vuxna under 80-talet, är något mindre intresserade av politik, och att det kanske kan kopplas till den "materialistiska" anda med yuppies, högervindar etc som man ofta förknippar med detta årtionde.

Dagens svenska ungdomsgeneration är mycket intresserad av politik. Varför? Det är vanskligt att säga något bestämt, men man kan tillåta sig att spekulera. En viktig del av 90-talisternas liv är de sociala medierna. Det finns studier som pekar i riktning mot att personer som kommer i kontakt med politiskt innehåll på exempelvis Facebook också blir mer engagerade.

Ett problem med många av dessa är att de ofta enbart är intresserade av politiskt deltagande, medan politiskt intresse i allmänhet ingår som en kontrollvariabel (eftersom vi vet att politiskt intresse är en viktig förklaringsfaktor i sammanhanget).

Ett annat problem är att det ofta rör sig om så kallade tvärsnittstudier baserade på enkäter. Det blir då svårt att se i vilken riktning orsakssambanden går: man kan ju rimligen anta att politiskt intresserade personer använder sociala medier för politiska ändamål, medan det är svårt att visa att användningen av sociala medier i sig skulle leda till ett ökat intresse.

Nu finns det en del panelstudier, men dessvärre inte så många som specifikt tittar på politiskt intresse. De som behandlar politiskt deltagande och politisk kunskap (t ex denna) pekar mot att det kan finnas effekter av användning av sociala medier på deltagande (men där då politiskt intresse ingår som en förklaringsfaktor). Det finns också en intressant experimentstudie som visar att det finns en social smittoeffekt av sociala medier på politiskt deltagande (dvs det dina vänner gör spelar roll för vad du själv gör). Jag har skrivit om den tidigare.

Politiken är medierad och det är rimligt att anta att också sociala medier har en effekt på hur vi uppfattar politik över huvud taget. Eftersom vi vet att vi socialiseras in i detta bör en social smittoeffekt också påverka hur intresset för politik utvecklas hos individer och kanske också i generationer. Har man politiskt intresserade personer i sitt nätverk bör denna påverkan också ske genom sociala medier. Om detta skiljer sig på något mer substantiellt sätt från andra former av interaktion är oklart.

Det behövs mer forskning om det här!

PS: Brit Stakston har skrivit en läsvärd text om hur nätet påverkade valrörelsen. Jag tror att mycket av det hon lyfter fram stämmer, även om jag också skulle hävda att det krävs empirisk forskning för att belägga hennes teser.
ds

Monday, 15 September 2014

Valet

Nästan som en minnesanteckning: jag medverkade i Statsvetenskapliga institutionens valvaka (rapport här i Lundagård) och försökte efter bästa förmåga att kommentera vallokalsundersökning och valresultat; jag chattade med läsarna på expressen.se en timme på valdagskvällen; jag kommenterade vallokalsundersökning och valresultat för Sydsvenskans livebevakning och jag gjorde detsamma för tidningen City.

Och...det jag har sagt är kanske inte så oerhört förvånande. Det blir svårt men inte omöjligt för en rödgrön regering att klara sig igenom mandatperioden. Valet är en stor framgång för Sverigedemokraterna och inte stor tillbakagång för Moderaterna. På lokal nivå kommer vi att få en komplicerad situation i många kommuner där Moderaterna tappat mandat till Sverigedemokraterna och där majoritetsförhållandena är oklara. Det mest intressanta framöver blir kanske att se hur M lokalt kommer att agera. Kommer de att upprätthålla sin linje att inte samarbeta med SD eller kommer de att gradvis anpassa sig till den uppkomna situationen? I en del kommuner hade man redan efter valet 2010 så kallade stora koalitioner med S och M och där tycks väljarna ha straffat M men inte S. Kommer man att möta detta med ännu en ny stor koalition, eller försöker man att hitta andra lösningar.


Friday, 5 September 2014

Varför politiker använder sociala medier

Jag intervjuades i Trelleborgs Allehanda den 4 september om rollen sociala medier spelar i valrörelsen.

Jag tycker väl kanske att citaten får mig att låta för avvisande och nonchalant, så låt mig utvcekla. Mitt problem med debatten om sociala medier i valrörelsen 2010 var att man försökte mäta "effekten" av sociala medier genom att jämföra röstutfall med antal Facebookvänner, likes, och annat dumt. Som jag har sagt i mer än ett halvt decennium gör den sortens föreställningar om vad som spelar roll och vad som inte gör det att man missar att den effekt sociala medier har på väljarnas beslut att rösta och på valrörelsen i allmänhet ofta är "indirekt" i den meningen att det är tämligen få "vanliga" medborgare som är Facebookvänner med politiker och politiska partier eller - ännu mindre sannolikt - följer dem på Twitter.

Om vi ska begränsa oss till vad politiker och partier gör använder de sociala medier av flera olika skäl och med flera olika målgrupper i åtanke, varav den stora breda massan väljare sällan är den viktigaste.

De som en politiker är Facebookvänner med är, beroende på hens popularitet, allmänna internetvanor osv, i allmänhet en blandning av "riktiga" vänner, intresserat folk från hembygden, journalister, partikamrater, en och annan motståndare. Genom att kontinuerligt berätta om vad man gör i sitt uppdrag som förtroendevald i kombination med mer lättsamt material av typen bilder på svampplockningsutflykter, skapar man en bild av sig själv. Det är en bild som man förutom att ge sina närmaste också gärna vill förmedla till journalister, för att dessa i sin tur ska förmedla den till bredare grupper.

En ofta förbisedd anledning för politiker att framställa sig på ett visst sätt är att få partikamrater i hemdistriktet att tycka att man är tillräckligt värdig att hamna på valbar plats när listorna ska sättas inför de allmänna valen. Medan den forskning som görs på politikers användning av sociala medier ofta är begränsade till studier av valkampanjer, lämnas den viktiga perioden mellan valen ofta åt sidan.

Sverige är ett land där det är mycket viktigare att få en bra placering på listan på valsedeln än att bedriva en framgångsrik personvalskampanj. Många riksdagsledamöter som jag intervjuat i mitt projekt om sociala medier i riksdagen pekar på att detta får effekter på hur man använder särskilt Facebook. Det är ungefär ett år före valet som det är viktigast att profilera sig.

Själva valkampanjen är en mer kollektiv historia (för så vitt att man inte har hamnat för långt ner på listan, naturligtvis). Då handlar det mycket mer om att upprepa officiella talepunkter och skapa positiva gemenskapskänslor för partiet. Genom att peppa och mobilisera partikamrater och sympatisörer kan man dessutom motivera sig själv att orka igenom de sista slitsamma veckorna i valrörelsen. För det ska inte glömmas att sociala medier minst lika mycket handlar om att skapa och förstärka  en identitet inför sig själv som inför andra.

Efter valet blir den personliga profileringen viktigare igen, när poster ska tillsättas, motståndare diskret manövreras ut och eventuella reträttpositioner behöver säkras.