Saturday, 12 July 2014

Mitt minne av Lennart Lundquist

Lennart Lundquist är död. Denna text försöker sammanfatta mina minnen av honom.

Jag började studera statsvetenskap i Lund 2004, och den första boken man fick i handen var "Det vetenskapliga studiet av politik", som under decennier var introduktionsboken till ämnet. Det var en erbarmligt ful bok, i Studentlitteraturs gamla "Du kan ändå inte välja en annan"-stil. Mötet med en text fylld av abstrakta resonemang om epistemologi för hoppfulla studenter som mest var intresserade av internationella relationer och ideologi hjälpte inte. Men precis som arkitekturstudenterna i Lund börjar med att älska Universitetshuset och slutar med att älska Sparta tog många boken till sitt hjärta. När jag sen läste offentlig förvaltning fick jag också tillfälle att läsa hans rasande böcker om korruption och bristande yttrandefrihet i förvaltningen; "Demokratins väktare", Byråkratisk etik", och så vidare.

Men böcker är böcker. Jag minns mycket tydligt mitt första möte med personen Lennart Lundquist. Det var på ett seminarium på förvaltningskursen på B-nivån. Lunkan började med att helt enkelt läsa upp Fausts första monolog, där han beklagar sig över att han har studerat filosofi, juridik, medicin och dessvärre också teologi: "Och ändå är jag lika klok som jag var förut, stackars tok!" Han avslutade med att dela ut restupplagan av sina gamla böcker, som han var tvungen att göra sig av med eftersom han hade gått i pension och skulle lämna sitt professorsrum och flytta in i emeritusskrubben.

Lennart Lundquist hade vid den här tiden kommit att intressera sig för normativ och konstruktiv statsvetenskap mer än empirisk. När han inte citerade Faust kunde han säga att "vi bara hoppar från tuva från tuva" på sin karakteristiska, vänliga blekingska som tycktes släta över det faktum att det han sa ofta var ytterst vasst. Eller - så att ingen kunde missförstå - "Empirisk forskning är i princip meningslös. Det finns bra journalistik i stället." Det säger något om Lennart Lundquists ställning på institutionen att han kunde säga detta i ett hus fullt av empirisk forskning utan att någon egentligen blev arg. Det var ju så han var. Och mest av allt var han snäll.

Snäll och arbetsvillig. När jag själv blev doktorand i statsvetenskap och fick ett rum mitt emot Lunkans lärde jag mig hans rutiner. Han kom till jobbet halv åtta-åtta, ibland tidigare, på helgerna lite senare. Så satt han och skrev hela morgonen och gick sen hem för att leka med barnbarnen eller något annat nyttigt. Operamusik på hög volym som strömmade ut i korridoren. Paus för en kaffe och lite snack om fotboll och annat med vaktmästaren (den likaledes legendariske Lasse Wester, som var på institutionen i 40 år). Att han rent formellt blev pensionerad 2005 spelade ingen roll. Det var bara att "plita på", som Nils Stjernquist, statsvetarprofessorn som en gång rekryterade honom, brukade säga.

För mig, som skriver i sjok, ibland nätterna igenom, har alltid det dagliga morgonskrivandet, skrivandet som rutin, framstått som ett ideal. Jag tror att den som skriver på det sättet har möjlighet att reflektera över sina egna texter på ett annat sätt än den som häver ur sig rubbet under hotet från en definitiv deadline. Lennart Lundquists obevekliga arbetsmoral borde lyftas fram som ett föredöme för alla akademiker.

En gång i lunchrummet bekände han för mig att han inte visste vad han annars skulle ta sig till. Statsvetenskapen, forskningen, det dagliga skrivandet var det han hade vigt sitt liv åt sedan han började studera ämnet som tjugoåring i det tidiga 60-talet.

Ilskan var en viktig drivkraft för honom, framförallt den ilska som riktades mot ekonomismen i offentlig förvaltning, införandet av New Public Management och underminerandet av ämbetsmännens självständiga ställning. Eller det som slarvigt kallas för nyliberalism i största allmänhet. När han på sin 70-årsdag hedrades med en festskrift (en antologi där folk som tycker om festföremålet skriver en text om ett ämne som ligger denne nära) hade han förberett sig med att beställa hem 50 ex av Naomi Kleins "The Shock Doctrine", som han glatt delade ut till alla. "Och om det är någon som inte vågar ta, så kan ni komma till mitt kontor sen!"

Det som upptog hans sista decennium i livet var ändå yttrandefriheten i förvaltningen, inspirerad av några ytterst konkreta fall som han gärna lade ut texten om för den som blev inropad på hans kontor. Men, som han beskriver i denna intervju med studenttidningen Panorama - där man också kan märka hur han i studenternas ögon växte till en nästan mytisk varelse - kunde han inte börja med det egentliga ämnet först.

Nej, först skulle han skriva en metateori. Jag minns nu att han redan på seminariet 2005 tipsade om två böcker som jag själv sedan läste och uppskattade: Richard G. Wilkinsons "Mind the gap", en föregångare till den mer kända "Jämlikhetsanden" med Kate Pickett, och Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" om människan som en i grunden god samhällsvarelse som strävar efter jämlikhet och försoning.

Boken, som kom att heta "Att hantera humanvetenskapens tudelning" inspirerades av sociobiologin och försökte beskriva hur man kan studera människan både som biologisk och som kulturvarelse. Det han egentligen ville åt, tror jag, var att återvända till den empiriska samhällsvetenskapen och försöka bygga kumulativ forskning. Därpå följde "Flocken i massamhället", en "makroteori" som lyfter fram människans tänka ursprungstillstånd i små flockar som en grund för organiseringen i samhället. Först efter dessa två böcker kände Lundquist att han kunde återvända till utgångspunkten, med "Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)", som kom 2011.

För att kunna göra något sådant - ta sig tid att skriva tre böcker i stället för en - måste man ha fasta arbetsrutiner, gott om tid, och gott humör. Jag är glad över att Lennart Lundquist hade allt detta.

Så sent som förra året gav han sig in i den eviga debatten om yttrandefriheten, denna gång tillsammans med den nästan femtio år yngre kollegan Mi Lennhag om den skamliga hanteringen av Edward Snowden, i en artikel i Svenska Dagbladet.

Nu har operamusiken tystnat i Edens korridorer.

Tuesday, 3 June 2014

Algoritmernas bur. Pelle Snickars Digitalism.

Jag recenserar Pelle Snickars bok Digitalism. När allt är internet i Sydsvenskan idag. (Uppdatering: Pelle Snickars recenserar min recension på sin blogg. Denna eviga rekursivitet.) Det är i vanlig ordning en bråkdel av vad jag kunde säga om den här boken, men men.

En grej jag hakade upp mig på i boken (och som inte fick plats i recensionen) är att Snickars verkar tycka att det är kalas med algoritmer som räknar ut vad man förmodligen gillar. Låt oss säga att du likt Snickars gillar James Blake. Då kan du låta Spotify göra en radiokanal med artister som andra som gillar James Blake också gillar. Snickars menar att detta upphäver behovet av musikkritik, eftersom Spotifys förslag "upplevs dock av mig som mer kvalitativ än rekommendationer från någon smakfull musikkritiker."

Bakom Snickars resonemang ligger en diskussion om kvalitetskultur kontra populärkultur, men den kan vi faktiskt lämna därhän. I stället kan vi fundera på vad det gör med oss som kulturkonsumenter om vår konsumtion av film, musik, böcker osv i allt större utsträckning utgår från det vi redan gillar.

Jag testar med att starta en radiokanal i Spotify baserad på Hoola Bandoola band. Första låten är Hoola Bandoolas. Sen blir det i tur och ordning Ulf Lundell, Cornelis Vreeswijk, Olle Ljungström, "IFK Göteborgs nya inmarschsmång", Eldkvarn och Ebba Grön. Jag säger inte att det inte är bra musik, men det är outhärdligt torftigt och det öppnar inte precis några nya perspektiv för mig.

Jag kommer på mig själv med att undra om Snickars resonerar likadant vad gäller forskning. "Folk som citerade Shirky citerar också Rheingold." Fruktansvärt.

Algoritmerna ger sken av att anpassa sig till individens unika uppsättning drömmar och önskningar. I själva verket trycker de in oss i små uttänkta burar. Jag tycker inte om Spotifys rekommendationer. Mycket mer gillar jag rullistan till höger som visar vad mina kontakter lyssnar på. Där kan jag få upp ögonen för musik jag aldrig hade trott att jag skulle tycka om (och inte Spotify heller).

Slumpen och tillfälligheterna är ofta, snarare än vare sig kulturkritiker eller algoritmer, det som ger oss nya impulser. Algoritmerna förutsätter att vi stiger ner i samma flod två gånger.

Friday, 14 March 2014

Om lokalpolitiker i sociala medier i Sydnytt

Jag intervjuades om (lokal-)politiker i sociala medier i Sydnytt tillsammans med Hanna Gunnarsson (V, Lund) och Ulf Bingsgård (M, Trelleborg). Jag menar väl framförallt att det inte är något konstigt med att politiker finns i sociala medier eftersom det är ett naturligt sätt att kommunicera med väljare, medier och andra och att vi snart inte längre kommer att vara så upphetsade över sociala medier eftersom det kommer att vara lika vanligt för oss som motorvägar.

Fast - jag har gjort liknande intervjuer som den här i snart sju år (!). Av någon anledning verkar det ta en hel del tid för sociala medier att bli "osynliga" för oss. Kanske har det att göra med att det finns en generationsklyfta mellan unga och gamla i användandet och att det är därför det fortfarande upplevs som intressant. Eller så blev sociala medier mainstream för mig mycket fortare än för andra.

Här är hur som helst klippet:


Monday, 27 January 2014

Vådan av att vara sig själv

Jag medverkar idag med mitt andra inlägg på NEMO:s (New Media, Modern Democracy) projektblogg med en text som handlar om en sak jag nyligen fått upp ögonen för i mitt forskningsprojekt om sociala medier i riksdagsarbetet: att det fokus som sociala medier sätter på individuella politiker och den möjlighet att skapa en tydlig plattform som de medger kanske trots allt är ett mer allvarligt hot mot sammanhållningen i redan individualistiska partier än i kollektivistiska.

The Threat of Being Yourself

Strindbergskväll i Åkarp

Ett av mina fritidsintressen är August Strindberg. Under fem års tid läste jag hans samlade verk och pratade så mycket om detta att jag blev ansedd som någon sorts expert, vilket bland annat ledde till att jag fick recensera den senaste biografin om honom i Sydsvenskan. Jag kan inte heller neka till att jag gjorde en radioessä om Strindbergs förhållande till sociala medier i OBS i P1 i höstas.

Förra veckan, närmare bestämt den 22 januari, på Strindbergs födelsedag, blev jag betrodd med att leda en samtalskväll kring Strindberg på Möllegården i Åkarp i arrangemang av Burlövs kommun. Det var jag och Harald Winter, som jag känner sen vår tid på Radio AF och som numera är "chef för allmänkultur" i Burlöv, som pratade om Strindberg med de ditkomna entusiasterna.

Vi kom in på en hel del kring hans privatliv och författarskap. En historia som jag själv tycker om att berätta är den om hans vän- och fiendskap med Carl Larsson.

Strindberg och Larsson bodde faktiskt grannar med varandra redan under studenttiden i Uppsala på 1860-talet, men lärde känna varandra på allvar i början på 1880-talet. De blev nationella storheter på sina respektive områden, Strindberg nationalskald (åtminstone efter sin död) och Larsson nationalmålare, eller i alla fall nationaltecknare, redan under sin livstid. De delade också 80-talets radikala arv och gick på en hel del fester ihop.

Ett av Strindbergs partytricks var att han brukade sjunga en finlandssvensk studentvisa, "Nu ska vi följa en rysse till hans grav", som enligt legenden ska ha framförts av finska studenter då de fungera som likbärare vid ryska ämbetsmäns och officerares begravningar i det ryska storfurstendömet. Eftersom ryssarna inte kunde svenska förstod de inte att den allvarliga sången var en nidvisa riktad mot den ryska överhögheten. Strindbergs eget bidrag var att sången kompletterades med att någon ur sällskapet (ibland Strindberg, ibland någon annan) vitsminkades och bars runt i procession med ett ljus i ena handen och en citron i den andra. Strindberg nämner detta bland annat i ett brev till Hjalmar Branting 1886.

Vid en fest 1905 på Djurgården i Stockholm - har Hjalmar Söderberg berättat och refererar Göran Söderström i sin Strindbergsbiografi - satte sig Strindberg vid pianot och började dundra igång visan. Då sa Larsson: "Ä. hörru Strindberg, den där historien har du nu sjungit och spelat och berättat varenda gång vi råkats i trettio års tid!" Varpå Strindberg mulnar och avbryter upptåget. 

Efter detta börjar vänskapen svalna för att få sin bottenpunkt då Strindberg 1908 publicerar karaktärsmordet "Hopljugna karaktärer" i "En Blå Bok III. Enligt Carl Larssons självbiografi "Jag" ska han ha blivit så arg att han beväpnade sig med en kniv han fått av Anders Zorn och begav sig ut på Stockholms gator för att spåra upp och nedgöra sin fiende mer bokstavligt.

Men det intressantaste med "Hopljugna karaktärer" är att Strindberg tycks mörda sig själv lika mycket som Larsson. Som han avslutar:


Kanske mänskor i livet och på jakt efter lyckan
äro så alla? Måhända har han sett mig lika
karaktärslös och lögnaktig? Tänk om jag var sådan som jag
skildrat honom ?

Det finns ju många, som bruka skildra mig så där,
och alltså kan ju vara möjligt att jag är sådan. Det
vore fatalt.

Men tröstlöst vore om alla liknade denna
hopljugna karaktär. 
Man kanske skulle kunna beskriva texten som ett utvidgat karaktärssjälvmord. fast det var nog en klen tröst för Larsson om han märkte det.

Annars vill jag bara i all korthet säga att jag tyckte att det var jätteroligt att prata om Strindberg och att det var skoj att så många andra verkade tycka att det var bra och intressant.

Recension av Writing on the Wall i Sydsvenskan

Jag recenserade Tom Standages "Writing on the Wall : Social Media - the First 2000 Years" i Sydsvenskan den 22 januari (och skrev faktiskt om bokprojektet redan 2011).

Boken kom till mig genom någon sorts metahändelse: Standage bestämde sig för att utföra ett litet experiment som han kallade "Share it like Cicero": han skickade helt enkelt ut ett antal förhandsex till folk och bad dem läsa så mycket eller så lite som de ville av boken och sen skicka den vidare till någon annan. (Samt, eftersom vi lever i våra dagar, gärna skriva om vad de tyckte om boken under hashtaggen #wotw13.) De första böckerna rullade iväg åt lite olika håll och en bok rullade iväg till en av mina kollegor här på Institutionen för strategisk kommunikation, Philip Young, som gav den till mig. Jag har nu skickat iväg mitt ex (fullklottrat med marginalanteckningar och ett printat ex av min recension) till Hans Kullin.

Detta lilla experiment illustrerar en av mina tankar kring boken, som alltså drar paralleller mellan sättet som medier fungerade före massmediernas tid (man delade med sig och skickade vidare) och våra dagars sociala medier. Experimentet är ju ett exempel på exklusiv delning i elitnätverk: det finns ett begränsat antal exemplar som på detta sätt skickas runt mellan journalister och akademiker, precis som på Ciceros tid.

Även om våra moderna sociala medier är mer öppna på det sättet att det är lättare att ta del av innehåll för en bredare krets är det ändå så att hur ditt flöde ser ut beror på vilket nätverk du har, och vilka de tongivande noderna i det nätverket är beror på deras status inom och utom nätverket.

Man ska alltså inte få för sig att sociala medier med nödvändighet är mer demokratiska än de traditionella massmedierna.

Avslutningsvis vill jag bara i största allmänhet be om ursäkt för liknelsen med det rivna bönehuset i recensionen.