Friday 21 December 2007

Vem läser politiska bloggar? Halvnya rön

2005 slog bloggandet igenom i Sverige. Inför valet 2006 fördes en debatt om vilken betydelse som de politiskt inriktade bloggarna skulle få. Två läger kunde snabbt utkristalliseras: ja-lägret (mestadels bestående av politiska bloggare) och nej-lägret (mestadels företrädare för traditionella medier.

DN följde upp diskussionen ett år efter valet med en artikel ("Politiska bloggar en flopp") som trots rubriken var ganska nyanserad. Kontentan kunde sägas vara: det är ganska få som läser politiska bloggar, och även de mest välbesökta har en ganska liten publik. Å andra sidan fyller de politiska bloggarna en viktig funktion för debatten mellan politiker och mellan politiskt intresserade. De resonemang och åsikter som formeras där kan få en större publik i ett senare skede genom att de förs vidare ut i traditionella massmedier och i det formella politiska systemet.

Men vilka är det då som läser de politiska bloggarna? Nordicoms senaste internetbarometer kom fram till att endast 4 % av svenska internetanvändare 9-79 år under en genomsnittlig dag tar del av någon blogg (se tabell 17, s. 30). Annika Bergströms kapitel "Internetval 2006", som ingår i SOM-institutets senaste rapport Det nya Sverige (2007), anger att andelen i befolkningen som läste en blogg någon gång under en vecka ökade från 4 % 2005 till 11 % 2006. Detta gäller dock för bloggläsandet som helhet.

Enligt primelab, som dock inte anger hur man har kommit fram till siffran, fanns det i januari 2007 över 100 000 svenska bloggar, vilket borde betyda att den överväldigande majoriteten av bloggar överhuvudtaget har ytterst få, om några, besökare. De bloggar som har många läsare är lätträknade, och de politiska bloggar som har flest läsare har inte heller särskilt många besökare.

Enligt bloggtoppen.se har den mest populära bloggen, Jinge, haft 13 000 unika besökare hittills den här veckan, medan tvåan, Esbatis kommentarer, inte haft mer än 5 000 besökare (vi ska inte prata om hur många besökare den här bloggen har; jag vet inte ens själv). De här siffrorna är förmodligen dessutom tilltagna i överkant om man betänker hur många som bara stannar ett par sekunder på en sida man exempelvis har klickat sig till från en googlesökning.

Vad de här siffrorna inte berättar för oss är vad det är för sorts människor som är regelbundna läsare av just politiska bloggar.

Det har gjorts några få allvarliga försök i Sverige att studera bloggläsarna som grupp. Hans Kullin, som driver bloggen Media Culpa, har i två omgångar genomfört enkätundersökningar under namnet BloggSverige. Den senaste undersökningen, genomförd under juli 2006, visade att "'Politik och samhälle' är den näst populäraste kategorin av bloggar som respondenterna läser. Varannan bloggläsare uppger att de läser bloggar om politik och samhälle." (s. 12)

Läsare av politiska bloggar skiljs inte ut i undersökningen. Den genomsnittlige bloggläsaren visade sig vara en stockholmare i 20-årsåldern med högskoleutbildning men med låg inkomst, vilket föranleder mig att tro att det huvudsakligen rör sig om urbana studenter. En svaghet med Kullins undersökning är att urvalet på 700 respondenter inte är slumpmässigt utvalt; istället har bloggläsare frivilligt fått göra en onlineenkät som lockats dit efter att några olika bloggar länkade till undersökningen.

En mer systematisk undersökning gjordes av Annika Bergström i kapitlet "Nyheter, bloggar och offentliga sajter" inom ramen för SOM-institutets rapport Du stora nya värld (2006). Antalet respondenter utgör här ett slumpmässigt urval av befolkningen och är därför lättare att generalisera utifrån. Där gjordes försök att skilja ut läsare av olika kategorier av bloggar:

"Undersökningen möjliggör att titta på vilka personers bloggar som används. Några
olika typer har angetts i enkäten: journalister/redaktörer, politiker, kändisar och
privatpersoner. Tanken har varit att användning av olika typer av bloggar skulle
spegla olika personers intresseinriktningar. Det är emellertid ungefär lika stora (eller
små) andelar som besöker de olika bloggarna. Det är också ungefär samma
personer som rör sig på alla olika typer av bloggar. Man kan inte heller skönja
några skillnader mellan olika grupper, mer än de mer generella som beskrivits ovan.
Det är t.ex. inte de politiskt intresserade som återfinns på politikernas bloggar." (s. 397)

Problemet med den undersökningen är att frågan ställdes om huruvida man läste en blogg skriven av en politiker, alltså inte en blogg med politiskt innehåll. Det är trots det intressant att jämföra karakteristika för alla bloggläsare jämfört med Kullins enkät. Enligt Bergström finns det inte lika stora skillnader i utbildningsnivå hos dem som läser bloggar som hos Kullin, även om det även här visar sig att respondenter med medellång och lång utbildning läser bloggar i större utsträckning än lågutbildade. Det resultatet är stabilt från 2005 till 2006.

Vi har dock fortfarande ingen specialstudie av läsare av bloggar med politiskt innehåll. Vi får gå till USA för att hitta ett allvarligt försök: Joseph Grafs "The Audience for Political Blogs" från 2006.

I debatten har det framställts som att bloggar i allmänhet har större betydelse och fler läsare i USA än i Sverige. Vad gäller politiska bloggar ser det dock även här dystert ut. Regelbundna läsare är så få att det är ytterst svårt att hitta dem med hjälp av slumpmässiga urval i befolkningen. Istället tvingades Graf använda sig av en lista på registrerade väljare i Kalifornien som hade angivit sina e-postadresser. Man skickade e-post till 2.3 miljoner (2.3 MILJONER!) av dessa och fick till slut 7863 av dem att svara på en onlineenkät. Även om knappt 8000 respondenter är en respektingivande siffra, är svarsfrekvensen sorgligt låg: drygt 3 promille.

Att detta INTE ger ett representativt urval är uppenbart: respondenterna är genomgående mer liberala, mer utbildade och tjänar mer än vad både amerikanen och kalifornierna gör i genomsnitt. Dessutom är de extremt politiskt intresserade. Det är selection bias i kubik. På basis av detta blir det naturligtvis svårt att säga något som helst av värde om läsare av politiska bloggar. Resultaten pekar dock i en lite annan riktning än de svenska undersökningarna ovan. även om en del känns igen:

- 9 % av respondenterna läste politiska bloggar "nästan varje dag"
- läsandet koncentreras till ett litet urval bloggar med många läsare
- läsarna av politiska bloggar är män i oproportionerligt hög grad, tjänar mer än genomsnittsrespondenten, men är inte yngre
- läsarna av politiska bloggar är både intresserade av politik och omsätter sina åsikter i praktisk handling, till exempel genom att kontakta politiker eller skriva under namninsamlingar


Man ska inte jämföra äpplen och päron: ingen undersökning har gjorts endast av läsare av specifikt politiska bloggar i Sverige, och den som har gjorts i USA är dålig. Det skulle därför vara intressant att göra en ordentlig undersökning för att ta reda på hur det ser ut i verkligheten.

För mig personligen skulle det vara mest intressant att få svar på frågan om i hur stor grad läsare av politiska bloggar är politiskt organiserade och i hur stor grad de inte är det, och i hur stor grad deras bloggläsande omsätts i konkreta politiska handlingar.

Jag får ta och skissa på det. Och om ni känner till att en sådan undersökning har gjorts, tipsa mig extremt gärna!

UPPDATERING 2008-01-02: Hans Kullin genomför nu en tredje undersökning av svenska bloggläsare och -skribenter. Om man vill svara på den, kan man göra det här.

Thursday 20 December 2007

Adjö, Second Life

Second Lifes dagar är räknade, om man ska tro indicier och anekdoter. Japanerna flyr fältet, och redan tidigare i år kom rapporter i main stream media om att hypen var över. Chris Anderson (redaktör på Wired och författare till The Long Tail) tröttnade redan i juli.

Den typiska åsikten verkar vara att näringslivet drabbades av kollektiv panik och kände att de var tvungna att "hänga med", och köpte mark i SL för dyra pengar. Problemet är att ingen besöker dem, och det får Second Life att bli en enorm digital ödemark, och det får folk att tröttna. Är detta slutet? Och, i så fall, vad är nästa hype? Och när kommer vi att få en stabil, populär virtuell värld? Och är det för tidigt att räkna ut SL?

PS: Institutionens årliga julseminarium igår bjöd på oväntade segrar: det visade sig att jag var den som kunde riva sönder doc Jan Teorells (min handledare dessutom) abstract till den längsta pappersremsan. Jag var desutom bäst på "slänga avhandling".

Monday 17 December 2007

Facebook: en forskargenerations tröst?

cartoon from www.weblogcartoons.com

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.



Facebook har blivit en populär plats för samhällsvetare: 58 miljoner människor som hänsynslöst utlämnar de mest delikata detaljer om sitt privatliv är onekligen en intressant källa till kunskap om mänsklig samvaro.

En artikel i dagens NY Times gör några nedslag och finner att det bubblar av forskning, åtminstone i USA och åtminstone om unga vuxna. "For studying young adults...Facebook is the key site of the moment", hävdar en redaktör på The American Sociological Review.

Det som gör mig lite betänksam är att mycket av den forskningen som presenteras i artikeln verkar gå ut på att testa allmängiltiga teorier om vänskap, sociala nätverk (alltså riktiga sociala nätverk, inte internettjänster), kollektivt handlande osv. Men Facebookanvändare kan inte på något sätt sägas vara representativa för totalbefolkningen, inte i USA, inte i Sverige. Det vi vet om Facebookanvändare är att de är yngre och mer välutbildade än befolkningen i stort. För amerikanska Facebookanvändare gäller dessutom att vita är överrepresentarade.

Dessutom verkar det som om många forskare nöjer sig med att studera profiler på användare som har säkerhetsinställningar som tillåter att vem som helst kan se dem. Det finns inte ett enda exempel på någon som har fått Facebook att samarbeta med dem och ge dem tillgång till hela datamaterialet.

Eftersom jag själv är intresserad av Facebook som arena för politiskt handlande är det här naturligtvis saker som jag funderar på. Vad kan man egentligen få ut av Facebook? Om vi bortser från alla problem med representativitet och generaliserbarhet, vad är det som säger att information på Facebookprofiler är sanningsenlig? Och finns det inte uppenbara integritetsproblem med att som forskare använda information som samlats in utan att uppgiftslämnarna tillfrågats?

Samuel D Gosling, som är universitetslektor vid University of Texas, citeras i artikeln: "The rules were made for a different world, a pre-Facebook world. [...] There is a rule that you are allowed to observe public behavior, but it's not clear if online behavior is public or not."

Jag återkommer i ärendet.

Monday 10 December 2007

Uppgradering


Min kollega Henrik ska få en ny dator. Det verkar vara fullt berättigat. Min kollega Torbjörn håller dock fast vid sin trogna skrivmaskin.

Thursday 6 December 2007

Friday 16 November 2007

Fackförening med kreativ medistrategi 2

Jag har tidigare skrivit om Writers' Guild of Americas strejk. Deras kortfilmer på YouTube sprids mycket, mycket snabbt. Kanske inte så konstigt, eftersom personerna bakom är människor som i vanliga fall skriver skämt till tv-shower som The Daily Show, The Tonight Show, The Late Show och sådana.

Alltså kommer här Not the Daily Show:

Tuesday 13 November 2007

Danskt drama: sitter Fogh kvar?


Ikväll sitter jag naturligtvis klistrad framför den danska valvakan. I en exit poll är det borgerlig majoritet, men med dansk folkeparti-hatande ny alliance som vägmästare. Det kan alltså gå hur som helst. Kvällens ord: dronningerunde.

Födande kvinna röstade i ambulans

Det är val till Folketinget i Danmark idag. Politiken rapporterar om en kvinna på väg till förlossningen som övertalade ambulanspersonalen att ta en sväng förbi vallokalen först.

Sånt gör mig glad.

Web 2.0: Access denied

Användningen av sociala medier och användargenererat innehåll (kan man säga så?), alltså bloggar, YouTube, Wiki and the like, är kanske ännu viktigare för det demokratiska samtalet i länder utan stabila parlamentariska demokratiska styrelseskick, garanterad yttrandefrihet etc. Medborgarjournalistik har liksom en annan innebörd när man kan hamna i fängelse för det.

Sami Ben Gharbia, holländsk-tunisisk bloggare och "Advocacy Director" på Global Voices, presenterar i en bloggpost sin ambitiösa kartläggning över hur Web 2.0-tjänster censureras runt om i världen: Access Denied Map. Kartan är interaktiv och fungerar också som en wiki. Viktigt, ambitiöst och bra.

Thursday 8 November 2007

Fackförening med kreativ mediestrategi

Writer's Guild of America genomför nu en av förklarliga skäl ytterst uppmärksammad strejk (ingen Letterman, inga Desperate Housewives, no nothing). Också av förklarliga skäl har de vissa insikter i storytelling. Via sin YouTube-kanal sprider de kortfilmer med deras budskap. Några av filmerna har fått över 100 000 visningar. Som den här till exempel:



Naturligtvis har de en blogg: United Hollywood.

Tuesday 6 November 2007

Brogatan 20.26





Jag har börjat testa med att mobilblogga. Brogatan, som jag besökte tillsammans med Gabriel, är en fantastisk restaurang med en större och mer varierad barmeny än vad vanliga restauranger kan erbjuda på sin "riktiga" meny. På bilden syns den rättvisemärkta palmnötsöl som vi testade från barens rikhaltiga eko/fair trade-sortiment. Jag vet inte hur palmnötter ska smaka, men det här påminde ganska mycket om belgisk trappistöl.

PS: Jag har kritiserat vissa andra mobilbloggar tidigare, men jag ska försöka hålla huvudet högt.
ds

Jag om Ungdomshuset och kravaller

Jag skriver i studenttidningen Lundagård en del. I oktobernumret skrev jag ett reportage om demonstrationerna och rörelsen kring Ungdomshuset i Köpenhamn (och om hur det känns att bli tårgasad). Läs gärna:

Ett spel för medierna?
Varför inte i Sverige?
Elias Björns extended bildreportage Kärlek och uppror

Monday 5 November 2007

Forskning om sociala nätverk

Journal of Computer-Mediated Communication gör ett temanummer om sociala nätverk (Facebook, MySpace, Lunarstorm and the likes).

danah boyd, doktorand i sociologi på School of Information vid Berkeley, som väl i Sverige mest är känd för en "bloggessä" om klassklyftor på nätet (i USA hänger arbetarklassungdomar på MySpace och medelklassungdomar på Facebook) bidrar - tillsammans med Nicole Ellison - med en introducerande artikel om sociala nätverk: "Social Network Sites: Definition, History and Scholarship". Artikeln är trots sina begränsningar ett litet pionjärverk och ger förutom en historik över framväxten av sociala nätverk från Six Degrees, som startades 1997 och lades ner 2000, till öppnandet av Facebook för alla användare 2006.

Mest intressant är kanske översikten av existerande forskning (på engelska) om sociala nätverk.

Det är kort och knapphändigt, men det är en bra början och en bra introduktion för dem som är intresserade av att borra djupare i fenomenet.

Thursday 1 November 2007

Internets historia på fem minuter

Behöver vi veta mer än så här:

Tuesday 16 October 2007

Universitetsutbildning i 21:a seklet?

Den här filmen, som är gjord av studenter på Kansas state university, talar om inkoherensen mellan amerikansk universitetsutbildning (och, faktiskt, svensk universitetsutbildning) och den verklighet som de flesta unga människor lever i idag. Och inkoherensen mellan vad studenterna borde syssla med under föreläsningarna och vad de faktiskt gör.

Det hela får mig att tänka på en gammal historia om föreläsningar under olika decennier:

1958: Professorn kommer in och hälsar på sina studenter: "God morgon, studenter!" varpå studenterna svarar "God morgon, professorn!"

1968: Professorn kommer in och hälsar på sina studenter: "God morgon, studenter!" varpå studenterna svarar "Hallå kamrat!"

1978 (eller 1988 eller 1998): Professorn kommer in och hälsar på sina studenter: "God morgon, studenter!" varpå studenterna antecknar: G-o-d-m-o-r-g-o-n-s-t-u-d-e-n-t-e-r

Jump till 2007 (eller 2008 för symmetrin): Professorn kommer in och hälsar på sina studenter: "God morgon, studenter!" varpå studenterna skriver på sina laptops "...is listening to the professor saying good morning"

Hur som helst, här är videon:


Saturday 13 October 2007

Europeiska socialistpartiet goes 2.0

PES, Europeiska socialdemokraters parti, omfamnar verkligen den nya tvåpunktnolliga politiska verkligheten. De bjuder in medlemmar, sympatisörer och intresserade i största allmänhet till att utforma sitt valmanifest inför valet till Europaparlamentet 2009. "Open source social democracy", som de kallar det.

Lovvärt initiativ, men är det bara jag som tycker att promotionfilmen är lite, vad ska jag säga, Jonas Birgersson-flåsig?



Via Jonas Morian

Thursday 11 October 2007

Kinesiska Tudou.com större än YouTube

Kenneth Tan på Shanghaiist tipsar om en intervju med grundarna bakom Tudou.com, en kinesisk motsvarighet till YouTube:

Via China Net Investor, this interview of the founders of Shanghai-based dot.com Tudou.com, Gary Wang and Marc van der Chijs, serves up one very juicy tidbit of information — that Tudou.com is already streaming more minutes of video content every month than YouTube (15 billion minutes per month versus 3.5 billion)! Then in a self-deprecatory turn, Wang turns around to say that those numbers are never really accurate.

Those numbers should really be cause for celebration but there is a reason why Tudou isn't going around everywhere trumpeting those figures to investors just yet. The interviewer Vincent Everts presses on and asks if those numbers aren't possible just because they are really operating within a "copyright paradise" — an assertion that Wang quickly denies.

Medan YouTube måste hålla sig inom upphovsrättsliga ramar, kan kinesiska sajter som Tudou lägga upp precis vad som helst. Inte för att det är så lätt att hitta material på sidan för icke språkkunniga västerlänningar - sidan är helt på kinesiska - men det finns redan folk som har tänkt på det: TV Links är en brittisk tjänst som gör det möjligt att söka efter filmer och TV-serier i fullängd, och många av länkarna går till kinesiska sajter som just Tudou.


Här är intervjun. Jag antar att det här inte är det sista vi hör om dem.


Thursday 27 September 2007

Bär en röd tröja fredagen den 28 september


För att visa sitt stöd till demokratirörelsen i Burma kommer människor över hela världen att bära röda kläder (vinrött är de burmesiska munkarnas färg) på fredag den 28 september. Gör det, du också!

För övrigt: Igår skrev jag om Facebook-gruppen till stöd för de burmesiska munkarna. Igår på eftermiddagen hade den 14 000 medlemmar. Idag, 17 timmar senare, har den 30 000.

Wednesday 26 September 2007

Vad kan en Facebook-grupp göra mot en militärdiktatur?

Facebook-gruppen "Support the Monk's protests in Burma" har växt exponentiellt de senaste dagarna. I skrivande stund har gruppen knappt 14 000 medlemmar. Eftersom de personliga nätverken på Facebook länkar i varandra går det att med hjälp av kedjebrevsmetoden väldigt snabbt koppla ihop stora skaror av människor, och det är ganska uppenbart att de allra flesta människor känner starkt för de protesterande i Burma.

På gruppens hemsida placeras uppdaterad information om händelserna i Burma (bland annat länkar till bloggar och mainstreammedier, videofilmer, fotografier etc), diskussioner och upmaningar till handling. Så till exempel uppmanas gruppmedlemmarna att kontakta sina politiker för att få dem att agera mer kraftfullt och att delta i spontana demonstrationer runt om i världen. Det publiceras listor på företag som har relationer med militärregimen och som därför ska bojkottas.

Det är uppenbart att ett sådant här initiativ har potential för att spela en roll. Frågan är bara om det kommer att göra det. Ett problem med Facebook-grupper är att de ofta används som etiketter att sätta på sin profil, och nästan alla kan tycka att det känns bra att stödja en god sak.

Att sedan världsopinionen står på munkarnas sida kanske inte spelar så stor roll om den burmesiska armén får härja utan ingripanden utifrån. Var är världspolisen när man behöver den?

Satirisk krönika om nätverkssamhället, eller?


(Foto: Emma Svensson, Lundagård)

Jag skriver en del i studenttidningen Lundagård. I det senaste numret hade jag en krönika om nätverkssamhället. Idén var att belysa de mer cyniska, streberaktiga inslagen i nätverkskulturen, där ens bekantskapskrets förvandlas till ett verktyg för karriären. Idén var också att göra det i satirisk form, men på ett sådant sätt at det skulle vara svårt att veta om det var på allvar eller inte. Jag lade mig ganska nära den jargong som brukar användas i sådana här sammanhang, men skruvade tankegångarna ett varv till.

Min egen förhoppning var att hela läsekretsen skulle ta krönikan på blodigt allvar, och att hälften skulle förfasa sig över den råa cynismen och den andra hälften riva ut den och använda som bruksanvisning. Sen kan jag tycka att bildbylinen vi använde gjorde det lite för tydligt att det inte var helt allvarligt menat (se ovan).

Men det som hände var att inte en enda av de studenter som kommenterade texten, hade nappat på betet. Alla jag har pratat med insåg snabbt att det var en ironisk text. Alla i min egen generation, vill säga. Två medelålders läsare tog texten på fullaste allvar. Den ena, verksam på Studenthälsan på universitetet, var mycket oroad över tonläget och den kallhjärtade strebermentaliteten, medan den andra, universitetslärare, menade att det var en bra text och att man inte nog kunde understryka för studenterna hur viktigt det var att bygga upp ett bra nätverk från dag ett.

Är den här sortens subtila ironi en generationsfråga? Döm själva: här finns krönikan på Lundagårds hemsida och här nedan återpublicerar jag den:

Investera i ditt nätverk

Vi lever i nätverkssamhället. Nyckeln till framgång är snarare vem du känner än vem du är och vad du råkat lära dig under föreläsningarna.


Det är därför en god idé att börja bygga på ditt sociala nätverk från dag ett i Lund. Eftersom staden och studentpopulationen karakteriseras av extremt stor rörlighet har man goda chanser att bygga relationer med en rad olika människor. Kanske kommer någon av dem vara just den där avgörande kontakten som ger dig drömjobbet eller sänker dina bolånekostnader.

Grundregel nummer ett är naturligtvis att vara trevlig, artig och öppen. Det handlar om att marknadsföra sig själv: du är VD, styrelseordförande och PR-ansvarig för Jag AB och du vill naturligtvis ge din omgivning en bra bild av dig själv. Försök att verka driftig, hälsosam och intelligent, men undvik att gå till överdrift – det kan få dig att framstå som skrytsam.
Var framför allt glad – ingen tycker om att umgås med en sur och tråkig person. Möt din omgivning med ett stort och så naturligt leende som möjligt.

Antalet kontakter är viktigt: du kan inte säkert veta vilka människor som kommer att vara till nytta för dig senare, därför bör du sträva efter att bygga upp ett så stort nätverk som möjligt. På så sätt sprider du riskerna i din relationsportfölj.
Grundregel nummer två är att ha få vänner, men många bekanta. Vänner kräver en mycket större investering tidsmässigt än bekanta. Medan du måste ”finnas till hands” för vänner, träffa dem ofta, äta middag med dem, tala i telefon osv räcker det med att skicka ett mail då och då till dina bekanta.

När du har ett stort socialt nätverk är det viktigt att kunna få en överblick över dina kontakter och kunna strukturera dina olika relationer. Som tur är finns det praktiska nätburna verktyg, som till exempel Facebook, som du kan använda för network management – det är mycket enklare än anteckningsböcker och visitkortspärmar. Det kan dessutom aldrig skada att använda sig av andra nätverkssajter som LinkedIn eller Jaiku, men var försiktig med MySpace – det kan lätt ge ett intryck av att du inte har så höga ambitioner i livet.

Ta för vana att hålla dig uppdaterad om vad dina kontakter gör – har de börjat på ett nytt jobb, har de skaffat sig några nya intressanta relationer etc. Genom att titta på olika personers Wall-to-Wall-konversationer på Facebook kan du enkelt hålla koll på vad dina ”vänner” pratar med varandra om.

Innan du kan börja organisera ditt nätverk, måste du dock skaffa ett. Det finns flera olika sätt, och du bör använda dig av dem alla. Genom att snabbt lära känna exempelvis dina kursare eller korridorare kan du bli navet kring vilket det sociala hjulet snurrar. Det kommer att göra dig till en social informations-hub och du behöver då lägga ner mindre tid på att ta reda på saker om andra: viktig information kommer att komma till dig först.

Engagera dig gärna i flera olika studentföreningar: kåren, nationen, programföreningen, spex eller liknande. Med en relativt liten insats kan du på detta sätt få tillgång till stora sociala nätverk med många förgreningar. Försök gärna bygga vänskapliga relationer till dina lärare – att vara en del av ett akademiskt nätverk kan ha stora fördelar. Lycka till.


Tysta studenter: tips från coachen

Ett problem som man både som student och lärare kommer i kontakt med är att studenter i en seminariegrupp ofta kan vara ganska tysta. Diskussionen kommer inte igång, och läraren slänger ut frågor, påståenden eller i desperation rena provokationer utan att någon reagerar.

Chris Bertram, professor i "Social and Political Philosophy" vid University of Bristol, slängde ut en fråga om hur man skulle kunna göra för att koma tillrätta med det här på den akademiska grupbloggen Crooked Timber och fick många intressanta svar. Många av tipsen kretsar kring olika sätt att få studenterna att slappna av, at inte vara rädd för långa pauser, och att låta studenterna förbereda frågor eller diskussionsinlägg i förväg.

Required reading för lärare och studenter alike.

Friday 21 September 2007

Don't tase me, bro!

Under ett tal som John Kerry höll för studenter vid University of Florida i måndags, fick han några frågor av en efterhand allt mer upphetsad manlig student vid namn Andrew Meyer. Meyer frågade bland annat Kerry varför han så lätt hade förklarat sig besegrad vid presidentvalet 2004 trots anklagelser om valfusk, och om Kerry var medlem av samma hemliga sällskap som George W Bush.

Polis ingrep då och förde bort den skrikande Meyer. Eftersom Meyer inte lugnade ner sig hotade poliserna med att ge honom en elchock, vilket fick Meyer att vråla följande redan klassiska fras: "Don't tase me, bro!" (Ge mig ingen elchock, kompis!)

Det hela filmades av minst ett halvdussin personer, som omedelbart lade ut sitt material på YouTube.

Storyn har spridits med blixtens hastighet under veckan och kommenteras flitigt i hela världen. Frasen "Don't tase me, bro!" är den tionde mest googlade den här veckan, originalvideon på YouTube har fått över 40 000 kommentarer och nästan 3 miljoner tittare, amerikansk mainstream media har kommentarat händelsen som galna hela veckan och det trycks redan T-shirts och bildekaler.

Läs om hela storyn här hos Michelle Malkin, läs här om hur man tolkar händelsen i Kina, och läs här om vad Wired Magazines bloggare har att säga om hur en lokal händelse kan bli en global popkulturell ikon på några timmar. I Sverige verkar det vara tyst än så länge. Jag tippar att DN kultur gör en grej på det om en månad.

Se videon:

Federalistisk mardröm: Belgien

Jag har alltid tyckt att det på något sätt är höjden av ironi att hjärtat av den Europeiska Unionen, det stora fredsprojektet som ska ge européerna möjlighet att leva i harmoni med varandra efter tusen års ständiga strider, håller på att slitas sönder på grund av etniska konflikter.

Jag talar naturligtvis om Belgien och den europeiska huvudstaden Bryssel. Min syster har bott några år i Belgien (hennes fästman är vallon) och har gett mig uppdateringar om läget, och det är aldrig goda nyheter. För att ta den senaste, absurda, krisen: Belgien har varit utan regering i 100 dagar, eftersom flamländska och vallonska partier saknar förmåga att göra upp med varandra.

Grundproblemet är att Belgien är ett land med tre språkliga "kommuniteter", holländskspråkiga, franskspråkiga och tyskspråkiga, som knappt har någon kontakt med varandra och som tycker allt mer illa om varandra. Flamländarna är rika, vallonerna fattiga. Och så den multispråkliga federala huvudstaden Bryssel mitt i alltihopa som är Belgiens verkliga kassako.

Ingrid Robeyns, belgisk-holländsk statsvetare, har skrivit ett långt och mycket informativt inlägg på bloggen Crooked Timber, som kan fungera som en introduktionskurs till Belgien som multietnisk mardröm. Läs!

Via Thomas Nilsson

Friday 14 September 2007

Skojig dag i Göteborg

Eftersom jag ändå hade tänkt hälsa på vänner i Götet den här helgen, passade det bra att lägga in en arbetsdag här. Sålunda har jag haft ett intressant samtal med Marie Demker om den tilltagande individualiseringens och de nya mediernas effekter på demokratin. Mer om det senare (jag står vid en offentlig dator på Göteborgs stadsbibliotek och skriver det här, och minuterna tickar ner, samtidigt som man av någon anledning inte får ha mer än ett fönster öppet i webbläsaren; när ska jag få min nya bärbara med trådlöst nätverkskort?).

Det ramlar in ett pressmeddelande från Politics Online som ska utse "The Top 10 Who Are Changing the World of Internet and Politics". Jag passade på att nominera Carl Bildt, och han är med på listan över vilka man kan rösta på; de har till och med snott min nomineringstext rakt av. Gör vad ni vill med den informationen.

Thursday 13 September 2007

När kampanjvideon blir konst

Jag nämnde den demokratiske outsider-presidentkandidaten Mike Gravel tidigare i veckan. Hans kampanj har även skapat uppmärksamhet på andra sätt i USA.

Sålunda har två videosnuttar - ingen av dem producerade av det officiella kampanjhögkvarteret - blivit föremål för mycken debatt. "Rock" inleds med att Mike Gravel under tystnad stirrar in i kameran i 70 sekunder - en evighet - och sedan slänger en sten i en damm:



Den har i skrivande stund visats en kvarts miljon gånger på YouTube och får väl sägas vara ett exempel på framgångsrik viral marketing.

Videon uppfattas av många som fullkomligt obegriplig, varför Gravels egen YouTube-kanal gick ut med en interju där Mike Gravel förklarar vad filmen handlar om:



Det här är den andra filmen i serien, "Fire":



Mycket nöje/konsternering!

Wednesday 12 September 2007

Ordvitsar vapen mot kinesisk storebror


Under sovjeteran fick oppositionella lära sig att både läsa och skriva mellan raderna för att undgå repressalier från regimen. Något liknande håller på att utvecklas i det auktoritära Kina, som gjort sig känt för att försöka kontrollera sina medborgares aktiviteter på nätet.

Således tas ofta bloggposter med känsligt innehåll bort från kinesiska bloggar. När man blir utsatt för det brukar man skriva "jag har blivit harmoniserad", vilket är en anspelning på premiärminister Wen Jiabaos tal om att göra Kina till ett mer harmoniskt samhälle.

However, eftersom frasen "jag har blivit harmoniserad" används så ofta har den i sig blivit ett skäl för kinesiska myndigheter att ta bort inlägg, vilket har fått bloggare att använda uttrycket "flodkrabba", som på kinesiska uttalas nästan som "jag har blivit harmoniserad". Detta har i sin tur utlöst en hel kremlologi av komplicerade kinesiska ordvitsar, vilket har fått bloggaren Rebecca McKinnon att publicera en bild på en krabba med tre armbandsur.

Läs med fördel hennes inlägg, där hela storyn presenteras komplett med kinesiska tecken.

Tuesday 11 September 2007

Amerikanska politikers närvaro på Wikipedia

Den amerikanska bloggen TechPresident (som skriver om hur den amerikanska presidentvalskampanjen använder IKT) noterar att två av de mest okända kandidaterna, republikanen Ron Paul och demokraten Mike Gravel har satsat på Wikipedia.

Båda kandidaterna ligger långt efter i opinionsmätningar och får väldigt lite mediautrymme. För att kompensera detta satsar man på Wikipediaartiklarna. Artikeln om Ron Paul uppdateras tiotals gånger om dagen.

Som ett resultat av detta får artiklarna fler besökare, som dessutom stannar längre tid på sidan och som ofta går vidare och besöker den officiella kampanjhemsidan.

Som jag har skrivit tidigare, har svenska politiker och deras pressfolk långt kvar.

The usual suspects

I Godmorgon, Världen! i söndags sändes ett reportage om problemformuleringsprivilegiet i Sverige. Förutom att konstatera att gränsen mellan åsiktsjournalistik och nyhetsjournalistik håller på att suddas ut sades det att privilegiet har gått från grupp till grupp: kring förra sekelskiftet var det jurister och teologer, på 1930-talet var det teknologer och arkitekter, på 60- och 70-talet var det sociologer för hela slanten, som på 1980-talet ersattes av ekonomer. Från 90-talet och framåt är det tydligen statsvetarna som har problemformuleringsprivilegiet, vilket ju låter hoppingivande åtminstone för en statsvetare som jag.

Mats Bergstrand, chef för DN Debatt, menar dock att det rör sig om en liten krets av statsvetare som är konstant över åren: "Det är Lewin, och det är Rothstein, och det är Ruin och det är Möller. Det kommer ju inte upp några nya, unga statsvetare som syns i debatten, så det är möjligt att det ändå är slutet på statsvetarnas dominans."

Ett belägg som tas upp för att statsvetarnas dominans är på utgående är att söktrycket till de "förr så populära statsvetenskapliga utbildningarna" vid landets universitet har sjunkit kraftigt.

Att det är Mats Bergstrand som uttalar sig om vem som har problemformuleringsprivilegiet är ju en aning ironiskt, med tanke på att DN Debatt är en så pass viktig arena att dem som Mats Bergstrand ger lov att publicera sig får problemformuleringsprivilegiet.

Men några korrigeringar: för det första är det för få statsvetare som uttalar sig, men det beror också på att vissa statsvetare är mer bekväma med att kommentera i princip vad som helst, och därför kan bygga upp långsiktiga reltioner med journalistkåren, medan andra hellre bara uttalar sig om just det som är deras specialområde (vilket journalister inte orkar hålla reda på), och ytterligare andra är skeptiska mot medier i största allmänhet. För det andra kunde Bergstrand gott lagt till några namn: Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren, till exempel, men det kanske bara är DN Debatt-rävarna som räknas? För det tredje har det sjunkande söktrycket till statsvetenskaplig grundutbildning främst sin bakgrund i den goda arbetsmarknaden.

Marie Demcker (som ironiskt nog också är statsvetare) avslutar med att hävda att det inte går att urskilja en enskild grupp som har problemformuleringsprivilegiet längre. Istället talar hon om fria logotyper (något som hon har skrivit ihop med Ulf Bjereld om), "personer som i kraft av sig själva, som sina egna varumärken på olika sätt har ett problemformuleringsprivilegium...dessa personer, på grundval av sina personliga plattformar, har möjlighet att lyfta upp frågor som då blir debatterade."

Jag själv försöker så gott jag kan, grön i branschen som jag är, uppmuntra mina kollegor här på institutionen i Lund att synas i medierna, eftersom det är medias bild av statsvetarna som blir allmänhetens bild av medierna, och just nu är det mycket riktigt några få statsvetare som dominerar, och de kommer från Uppsala, Göteborg och Stockholm. Och det finns ingen motsättning mellan att vara statsvetare och att vra en "fri logotyp".

Wednesday 5 September 2007

Fördomar och Hot Spots i Lund

Idag bidrar jag på två ställen i lokaltidningen: I studentbilagan har jag och Dag Oredsson berättat om stereotyper på studentnationer för Anna Sandqvist och på Lundasidorna finns en ytterst välvillig artikel om resultatet av ett av mina tidigare projekt: Hot Spot Sölvegatan.

Ny blogg för objektiv sanning

OK, så här blir det: mitt forskningsbloggande kommer att ske på en blogg som jag egotrippat nog kommer att kalla för Nils Gustafsson. Här kommer jag att ostrukturerat och knapphändigt skriva om det som rör sig i mitt huvud och som händer i mitt professionella liv. Naturligtvis kommer jag också att skriva om politik - jag är ju statsvetare, för Guds skull - men de mer svavelosande predikningarna kommer att reserveras för good old erlanderbrigaderna.

Monday 20 August 2007

Ny blogg

Just in case... Vi får se om det blir något.