Tuesday 11 June 2013

Moving on

I started my Ph D project in September, 2007. During my undergrad studies I used to say that "Whatever I do, I'm NOT doing a Ph D" much in the same line that I spent my high school years saying "Wherever I'm going to university, it WON'T be Lund". I wanted to be in the "real" world, working in public administration or with communication or whatever. As a student union representative I had seen too much of the downsides of doctoral studies, and to be frank, I didn't know if I was good enough. As an undergrad you tend to see Ph D students as Übermenschen (they're not).

But as I was finishing my Master's Degree, a couple of my teachers at the department encouraged me to apply for the Ph D programme. I was immensely flattered. As a student, you're usually happy with the occasional "OK" from your teachers, scribbled in the margins of an essay. Being considered as someone worthy of taking up an academic career made me instantly rethink my plans.

As it happened, the Department of Political Science had been involved in a somewhat vague, but very generously funded project - the Wahlgren Foundation Doctoral Programme - in which five doctoral students from different academic disciplines (political science, media and communication, film studies, and press studies) would write theses under the common theme of media, democracy and globalization.

I had been interested in the prospects of social media in the political realm, been an avid blogger since 2005, and fiddled a little with student journalism, so I felt this was up my ally. I applied and got - thank God! - the position.

I suggested a supervisor I had never met - Jan Teorell - which turned out to be a stroke of luck. Together with my assistant supervisor, Magnus Jerneck, I got a team of Virgils that guided me through academic Inferno. My supervisors didn't have the faintest clue what a social network site was (Jan does now, I'm still not sure about Magnus), but they knew political science.

And I made it through. I wrote the book, I defended it, I got a laurel wreath and a golden ring.

After almost six years of research, teaching, admin and some parental leave, it is time for me to move on. I really love my home department, and it has been a fantastic journey, but I am also very happy to being able to continue my research in an exciting new place with new wonderful people.

From August 1, I will start at the Department of Strategic Communication at Lund university. Here, I will work in the NEMO project (New Media, Modern Democracy), headed by Philip Young. I will be doing all sorts of interesting things, but I will focus on a theme that I touched upon in my dissertation: how does the use of social media change the communication culture of political parties? The empirical focus will be on the Swedish parliamentary parties, and I am looking forward to interviewing parliamentarians and let them talk about how they use social media internally.

Hopefully, I will be able to do a few interviews at Almedalsveckan. If you happen to be there, and if you want to ask me about my research, get in touch! Send me an email or contact me on Twitter.

I am happy to go to the Dept of Strategic Communication, which is not a completely foreign place to me - I have been giving guest lectures and seminars here for the past four years - but I will keep in touch with the political scientists back home. And the journey continues.


Monday 3 June 2013

Om sociala medier och kampanjande i DT

Jag intervjuades i Dalarnas Tidningar häromveckan om vad politiker kan tjäna på att använda sig av sociala medier. Det här är något jag INTE försöker säga något om i min avhandling, men det är naturligtvis något som inte minst politiker är mycket intresserade av.

En intressant sak jag dock tyckte mig hitta i en av mina studier var att det inte fanns någon uppenbar koppling mellan vilka politiker som TROR att det spelar roll för ens politiska karriär och vad dessa faktiskt gör i sociala medier. Med andra ord: man kan vara väldigt skeptisk vad gäller effekterna av ens twittrande och facebookande och ändå hålla på med det nästan hela tiden.

Det jag säger i artikeln är att det inte är så enkelt som att man automatiskt får fler röster om man är duktig på sociala medier (hur man nu ska definiera vad duktig betyder), men att det kommer att bli mer och mer betydelsefullt i takt med att fler och fler av väljarna ser sociala medier som en naturlig kanal för kommunikation och information.

På tal om detta råkade jag precis ut för att se en nypublicerad artikel som sysslar med nästan samma saker som jag själv - men till all lycka tre veckor EFTER min disputation. Medievetarna Bo Nilsson och Eric Carlson vid Umeå Universitet har en artikel i New Media & Society om politiker i Västerbotten och deras användning av sociala medier. Jag har inte hunnit läsa den, men den berör strategi och identitetsproduktion, ett vanligt tema inom sociala medie/internetforskningen och något jag själv kommer in på i flera av mina artiklar.

Men framförallt misstänker jag att många politiker - liksom många användare överlag - HÄVDAR att de är mer strategiska än vad de egentligen är. Mycket tycks vara informella normer, impulser, känslomässiga reaktioner och flockbeteende, snarare än att varje enskild talhandling är ett resultat av noggrant övervägande.

Saturday 1 June 2013

Tal vid promotionsmiddagen 2013

Svarstal från doktorer efter avlagda prov vid promotionsmiddagen, Lund, 31 maj 2013 av fil dr Nils Gustafsson

Hej på er!

Det faller på min lott att hålla tacktalet från doktorerna efter avlagda prov.

Tack, Eva Ryrstedt, för ett fint tal till oss doktorer!

Tack också till övermarskalk Carin Brenner som har gjort det här till en fantastisk dag för oss alla! Jag har haft förmånen att som vän och kollega dela många fina stunder vid det här universitetet med dig, Carin, och jag är glad över att vi kan dela också det här med varandra!

Man får inte applådera i kyrkan, och därför skulle jag vilja att vi nu passar på att tacka Johan Stenfeldt för den fullkomligt lysande orationen till universitetet som han höll under promotionshögtiden! Det var inte konstigt att det var bra, för han är från Österlen, precis som jag.

Den bästa dikt om att doktorera jag vet är skriven av Erik Johan Stagnelius och utgår från myten om Apollon och Daphne. Vi filosofie doktorer har ju idag fått en lagerkrans, och den hör ju ihop med Apollon, och att den hör ihop med Apollon har alltså att göra med att Apollon blev förälskad i en nymf som hette Daphne. Daphne blev skrämd av Apollon och bad om att få komma undan honom, och då var det en flodgud som var snäll och eh förvandlade henne till ett lagerträd.

Anyhow, det här är dikten. Lyssna noga:


Daphne 

En fruktlös kärlek ock ditt hjärta brydde 
till Penei dotter, Sångens milde Far! 
Förgäves lyran på din arm du bar 
och gyllne kogret dina skuldror prydde. 

För dina famntag bävande hon flydde, 
som turturduvan undan gamen far, 
och i en lager ren förbytt hon var, 
då böjda grenar hennes ånger tydde. 

I trädets skuggor sorgsen än du står; 
den friska krans, som hårens guld bekröner, 
förmår väl den att läka hjärtats sår? 

Ett lika öde träffar dina söner. 
Kring jordens rymd de jaga skönheten, 
och i en lager sist förbytes den. 

Så OK. Visst kan vi känna igen oss i det här? Vi jagar efter skönheten, eller sanningen, eller i alla fall något större än vi själva, ett torn högre än vi själva, vad vi än vill kalla det.

Vi börjar ofta med ganska höga ambitioner, och sen får vi år efter år plocka ner de där ambitionerna, och till slut handlar ofta forskarutbildningen om att lära sig leva med skammen över ens egen otillräcklighet.

Det är som i den där strippen i Ph D Comics, där doktorandens ambitioner börjar med ”Win Nobel Prize” och slutar med ”hoppas att de har pizza på konferensen”.

Men det är en annan grej med den här dikten. Stagnelius pratar om Apollons SÖNER, som jagar skönheten. Nu så här två hundra år senare är vi ju både söner och döttrar som jagar efter vad vi nu jagar efter.

Och det är ju inte bara detta. I dikten görs sexuellt våld till en metafor för vetenskapen. Daphne flyr ju för att hon INTE vill ligga med Apollo, och det enda sättet för henne att komma undan är att bli en växt.

Är inte det helt sjukt? Forskning är väl ingen våldtäkt? Att se kunskapen som något som ska jagas, överfallas och penetreras är en dålig syn, tycker jag. I stället borde vi tänka så här: vetenskapen är ett äventyr som vi gör tillsammans även när vi är ensamma. Inte ett ord i våra avhandlingar hade stått där utan andra människors hjälp.

Och naturligtvis är det ett äventyr som både män och kvinnor upplever, även om en del traditioner hindrar oss ibland.

Fortfarande kan bilden av den ensamme, manlige jägaren komma fram. Mannen som försakar värdsliga njutningar och familjelycka, yada yada yada, 80 procent manliga professorer som känner igen sig i manliga doktorander, post docs, lektorer och docenter med rätt jägarinstinkt.

Vi måste förändra detta. Om vi ska kunna leva och överleva akademin måste vi göra det möjligt att forska och undervisa utan att förvandlas till monomana våldtäktsmän. Om vi gör den akademiska karriären mer mänsklig tjänar vi alla på det. Om vi krossar patriarkatet tjänar vi alla på det.

Så vill jag till sist be er förena er med mig i en skål för vår ärevördiga hulda moder, Lunds universitet, som består därför att hon ständigt förnyar sig. Skål!