Jag fick tillfälle att diskutera anonymitet i tidningarnas kommentarsfält tillsammans med Sofia Mirjamsdotter aka Mymlan i Studio Ett idag. Inslaget kan höras här.
I korthet sa jag att det är ett olösligt dilemma: man vill ha så fullständig yttrandefrihet som möjligt och samtidigt ha en hyfsad, produktiv debatt. Men det är inte en moralisk skyldighet för tidningarna att låta troll och hatare härja fritt i spalterna, lika lite som det är en mänsklig rättighet att häva ur sig invektiv i versaler på privatägda sajter.
Och om man vill ha kommentarsfält - oavsett om det är av kommersiella skäl för att driva trafik till sajterna, eller för att man värnar om den offentliga debatten, eller om man är genuint intresserad av vad läsarna har att säga - så måste man ägna sig åt aktiv moderering och ge sig in i debatten. Lite som Anders Mildner uttryckte det i Sydsvenskan häromdagen. Men man kan ju börja att fråga sig varför man har kommentarsfält överhuvudtaget.
Så långt inslaget. Jag fick dessutom lära mig att de flesta svenska mediehus anlitar ett och samma företag i Varberg för att rensa bort de värsta hetsningarna, vilket ju är intressant i sig.
I dessa dagar tror jag att det också är viktigt att skilja på lagstiftning och enskilda publicistiska beslut. Det vore illa om riksdagen exempelvis försökte begränsa möjligheten att vara anonym på internet, som ju har diskuterats i andra länder. Möjligheten att fritt uttrycka sin mening utan risk för repressalier är viktig för ett samhälle som vill vara demokratiskt, även om den möjligheten då och då utnyttjas på ett sätt de flesta finner kontraproduktivt.
I samband med det kan man också ställa sig frågan om det är ett problem att så mycket av den offentliga debatten - och mänsklig kommunikation överhuvudtaget! - sker på och genom ett fåtal kommersiella plattformar, som Facebook, Twitter, Gmail, Hotmail, stora mediehus, Flashback.org och så vidare. Vi har sett flera exempel på att företagen som äger dessa tjänsterna - förutom att de lagrar och använder information för kommersiella syften - av och till gör publicistiska bedömningar som några kanske skulle finna tveksamma, och att de ibland samarbetar med regeringar och rättsapparater runt om i världen som vi kanske också kan ha synpunkter på. Tina Askanius och jag skrev en artikel för något år sedan som behandlade det fascinerande faktum att utomparlamentariska, "alternativa" rörelser på sistone alltmer börjat använda sig av kommersiella aktörer för sin kommunikation.
Och även regeringarna flyttar fram sina positioner. Det mest uppseendeväckande var väl kanske när Storbritanniens premiärminister David Cameron antydde att eftersom sociala medier kan användas för oänskade ändamål, kanske man ibland måste begränsa användandet av dem. Det påminner ju inte så lite om de resonemang som fördes fram av t ex Mubarak i samband med revolutionen i Egypten i våras. Därutöver har vi naturligtvis hela utvecklingen mot mer kontroll över den digitala kommunikationen, med telekompaket, FRA och så vidare. Den norske bloggaren Fjordman kunde inte hålla sig anonym längre än tills att rättsväsendet fattade intresse för honom.
Niklas Strandh (Deep Edition) har skrivit känslosamt och uppmanande om denna utveckling. Det är en i viss mån naturlig utveckling. I takt med att internet har växt fram som en av de viktigaste infrastrukturella systemen i samhället har också trycket att från statsmakternas och de kommersiella intressenas sida försöka reglera och kontrollera dessa. Jag hör inte till de utopistiska libertarianarkister som vill hålla internet fritt från allt inflytande från de etablerade politiska systemen, men vi bör vara mycket uppmärksamma när demokratiska ledare föreslår inskränkningar i yttrandefriheten för att skydda samhället.
Samtidigt får vi inte bortse från att "total öppenhet" i form av fritt blås för omodererade anonyma kommentarer på inget sätt är en jämlik debatt. Den hätska ton, ofta fientlig mot olika folkgrupper, ofta oresonlig, ofta sexistisk, och så vidare, som förekommer i många forum och kommentarsfält, skrämmer bort fler än den lockar. Vi vet att det är få som exempelvis kommenterar nyhetsartiklar. Det är inte mer demokratiskt än när man öppnar för möjligheten att lämna medborgarförslag och nästan alla skrivs av samma person.
Och att argumentera för att journalister och andra ska ta sig tid att bemöta kommentarerna, som Anders Mildner gör i sin krönika och som Mymlan föreslog i Studio Ett, innebär också att man måste avsätta avsevärd tid för att diskutera med ett mycket litet antal läsare. Ibland kan man göra det. Min kollega Rasmus skrev i veckan ett debattinlägg om kommentarsfält på Newsmill som också argumenterar för detta. Jag tror han la mer eller mindre en hel arbetsvecka på att "ta debatten" med den vanliga samlingen kommentatorer. Det är naturligtvis helt orimligt att joruanlister och debattörer ska kunna göra det på regelbunden basis.
Som sagt, ett olösligt dilemma. Men det har varit några intressanta veckor med debatter om debatterna!
No comments:
Post a Comment