Nils i Linköping och politikens privatisering (och lite Juholt)

Häromveckan (den 29 september) var jag på Utrikespolitiska Föreningen i Linköping och pratade tillsammans med Östgöta-Correspondentens chefredaktör Charlotta Friborg om journalistrollens utveckling i en värld präglad av sociala medier.

Jag körde huvudsakligen mitt schtick om viral politik och att villkoren för politisk organisering och medierapportering både är ungefär som tidigare och samtidigt mycket annorlunda. Charlotta talade om utmaningar för journalistiken - ekonomiska, kvalitetsmässiga och så vidare. Det hela var mycket trevligt, och jag uppskattade verkligen att prata journalistik med en företrädare för den professionella sidan av medievärlden.

Jag fick en pratstund med Charlotta och vi diskuterade en sak som vi båda lagt märke till, nämligen hur det politiska idéarbetet tycks flytta ut från partierna till tankesmedjor och lobbyorganisationer, medan partierna själva fungerar mer och mer som valvinnarmaskiner.

I en krönika i Corren utvecklar hon det hela och kopplar det till hur partierna använder sig av sociala medier: som marknadsföringsinstrument.

Jag håller med, men jag har några hoppfulla frågetecken. Dels är det så att viral politik och en ökad användning av sociala medier i politiska kampanjer åtminstone till viss grad förutsätter äkta engagemang från dem som sprider politiska åsikter i sociala nätverk. Man utsätter sig lite för mycket gentemot sina personliga kontakter för att de flesta ska känna sig helt bekväma med att vara själlösa slavsändare (även om det alldeles säkert finns sådana också).

På så vis blir partierna paradoxalt nog återigen beroende av sina gräsrötter - för att få ut sitt budskap till många räcker det inte med att ha en centralt placerad propagandaminister som tutar ut pressmeddelandeliknande statusuppdateringar.

Ett annat frågetecken, som kanske inte är så hoppfullt, är att många politiker vandrar mellan politiken och lobby- och PR-branschen. En del av dem vandrar sedan tillbaka igen. På så sätt kan man säga att det trots allt ligger politiker bakom mycket av utvecklingsarbetet - även om det sker i det fördolda, med ibland suspekt finansiering och med motiv som inte nödvändigtvis har det allmännas bästa för ögonen.

Nåja. Min övertygelse är att om partierna i för stor utsträckning förvandlas till toppstyrda kampanjmaskiner blir de också känsliga för plötsliga omsvängningar i folkopinionen.

Ta Socialdemokraterna under Juholt, till exempel. Just nu blåser det rejält om honom och han rasar i olika förtroendeundersökningar. Vi ska inte gå in på tråkiga detaljer om vad sådana undersökningar egentligen säger om vad folk tycker. Men om vi ändå ska utgå från Novus opinions övning i ämnet kan vi ändå notera att Juholt hade högt eller mycket högt förtroende hos 67 % av dem i undersökningen som sade sig sympatisera med Socialdemokraterna.

Nu kan det ju naturligtvis tänkas att Juholt ryker oavsett vilket (även om jag inte tror det), men frågan är om han hade kunnat sitta kvar om han t ex hade varit VD för en tankesmedja (inga jämförelser med SNS i övrigt) istället för ordförande för en trögrörlig organisation beroende av sina hundra tusen medlemmar.

Men något annat som vi har kunnat se prov på inom Socialdemokraterna på sistone är att ett ganska slutet parti med hård partipiska och klara direktiv från VU har präglats av hyfsat öppna konflikter (t ex i fråga om skuggbudgeten).

Processerna kring utseendet av nya partiledare i V och C följer åtminstone delvis samma mönster: lite, lite öppnare. Det är en bit kvar till primärval, men det kommer säkert.

Att partier som är mer beroende av sina gräsrötter inte nödvändigtvis är partier som väljarna tycker bättre om är väl sin sak. Men jag tror att spänningen mellan dessa två utvecklingstendenser - partierna som kampanjmaskiner och partierna som gräsrotsorganisationer - kommer att prägla politiken i många demokratiska stater framöver, och så även Sverige.