I City Helsingborg om twittrande kommunpolitiker

Jag intervjuas i dagens City Helsingborg angående att kommunfullmäktiges ordförande i Helsingborg överväger att förbjuda twittrande under kommunfullmäktiges sammanträden. Jag menar att det hela rör sig om en generationsfråga: för en del känns det naturligt att twittra från sammanträden - kanske till och med att föra en parallell debatt med andra ledamöter på Twitter, som någon sorts backchannel - medan det för andra ger ett intryck av ointresse och självupptagenhet.

Det gäller riksdagen också, och egentligen en lång rad olika sociala situationer, och det gäller inte bara twittrande och telefoner. När jag började doktorera 2007 diskuterades det om studenterna skulle få ta med sig bärbara datorer på föreläsningar och seminarier. Idag är det ingen som ifrågasätter att man har med sig en dator. Jag vet inte om studenterna twittrar från mina lektioner, men jag skulle ha svårt att bli arg på det.

Jag har intervjuat riksdagsledamöter för min sista artikel för avhandlingen, och av det har jag lärt mig att  kulturskillnaderna är stora, både mellan generationer och mellan personlighetstyper. Det finns ingen självklar norm för hur man ska bete sig, men det är uppenbart att smartphones och sociala medier har förändrat politikerns vardag i grunden.

Om man tittar på gamla bilder av riksdagens plenisal kan man se ledamöter som sover, ledamöter som stickar, ledamöter som skvallrar med varandra eller bläddrar i papper. Och på de nya bilderna tittar de allt oftare på sina telefoner: de läser mail, skickar SMS och twittrar. Och det är kanske varken särskilt bra eller dåligt för debatten i kammaren (för såvitt man inte trycker på fel knapp i voteringarna för att man är för upptagen med sin telefon - och det har hänt flera gånger!), men det är annorlunda. Politiker på alla nivåer är mer nåbara för medborgare, journalister, kolleger och så vidare. Det förändrar nödvändigtvis inte maktbalansen i samhället, men det förändrar arbetssättet.