Tal vid promotionsmiddagen 2013

Svarstal från doktorer efter avlagda prov vid promotionsmiddagen, Lund, 31 maj 2013 av fil dr Nils Gustafsson

Hej på er!

Det faller på min lott att hålla tacktalet från doktorerna efter avlagda prov.

Tack, Eva Ryrstedt, för ett fint tal till oss doktorer!

Tack också till övermarskalk Carin Brenner som har gjort det här till en fantastisk dag för oss alla! Jag har haft förmånen att som vän och kollega dela många fina stunder vid det här universitetet med dig, Carin, och jag är glad över att vi kan dela också det här med varandra!

Man får inte applådera i kyrkan, och därför skulle jag vilja att vi nu passar på att tacka Johan Stenfeldt för den fullkomligt lysande orationen till universitetet som han höll under promotionshögtiden! Det var inte konstigt att det var bra, för han är från Österlen, precis som jag.

Den bästa dikt om att doktorera jag vet är skriven av Erik Johan Stagnelius och utgår från myten om Apollon och Daphne. Vi filosofie doktorer har ju idag fått en lagerkrans, och den hör ju ihop med Apollon, och att den hör ihop med Apollon har alltså att göra med att Apollon blev förälskad i en nymf som hette Daphne. Daphne blev skrämd av Apollon och bad om att få komma undan honom, och då var det en flodgud som var snäll och eh förvandlade henne till ett lagerträd.

Anyhow, det här är dikten. Lyssna noga:


Daphne 

En fruktlös kärlek ock ditt hjärta brydde 
till Penei dotter, Sångens milde Far! 
Förgäves lyran på din arm du bar 
och gyllne kogret dina skuldror prydde. 

För dina famntag bävande hon flydde, 
som turturduvan undan gamen far, 
och i en lager ren förbytt hon var, 
då böjda grenar hennes ånger tydde. 

I trädets skuggor sorgsen än du står; 
den friska krans, som hårens guld bekröner, 
förmår väl den att läka hjärtats sår? 

Ett lika öde träffar dina söner. 
Kring jordens rymd de jaga skönheten, 
och i en lager sist förbytes den. 

Så OK. Visst kan vi känna igen oss i det här? Vi jagar efter skönheten, eller sanningen, eller i alla fall något större än vi själva, ett torn högre än vi själva, vad vi än vill kalla det.

Vi börjar ofta med ganska höga ambitioner, och sen får vi år efter år plocka ner de där ambitionerna, och till slut handlar ofta forskarutbildningen om att lära sig leva med skammen över ens egen otillräcklighet.

Det är som i den där strippen i Ph D Comics, där doktorandens ambitioner börjar med ”Win Nobel Prize” och slutar med ”hoppas att de har pizza på konferensen”.

Men det är en annan grej med den här dikten. Stagnelius pratar om Apollons SÖNER, som jagar skönheten. Nu så här två hundra år senare är vi ju både söner och döttrar som jagar efter vad vi nu jagar efter.

Och det är ju inte bara detta. I dikten görs sexuellt våld till en metafor för vetenskapen. Daphne flyr ju för att hon INTE vill ligga med Apollo, och det enda sättet för henne att komma undan är att bli en växt.

Är inte det helt sjukt? Forskning är väl ingen våldtäkt? Att se kunskapen som något som ska jagas, överfallas och penetreras är en dålig syn, tycker jag. I stället borde vi tänka så här: vetenskapen är ett äventyr som vi gör tillsammans även när vi är ensamma. Inte ett ord i våra avhandlingar hade stått där utan andra människors hjälp.

Och naturligtvis är det ett äventyr som både män och kvinnor upplever, även om en del traditioner hindrar oss ibland.

Fortfarande kan bilden av den ensamme, manlige jägaren komma fram. Mannen som försakar värdsliga njutningar och familjelycka, yada yada yada, 80 procent manliga professorer som känner igen sig i manliga doktorander, post docs, lektorer och docenter med rätt jägarinstinkt.

Vi måste förändra detta. Om vi ska kunna leva och överleva akademin måste vi göra det möjligt att forska och undervisa utan att förvandlas till monomana våldtäktsmän. Om vi gör den akademiska karriären mer mänsklig tjänar vi alla på det. Om vi krossar patriarkatet tjänar vi alla på det.

Så vill jag till sist be er förena er med mig i en skål för vår ärevördiga hulda moder, Lunds universitet, som består därför att hon ständigt förnyar sig. Skål!