Den oförvitlige
ämbetsmannen. Sture Linnérs Ingen
människa är en ö, New Public Management och kåranda inom offentlig
förvaltning.
Nils Gustafsson (2011)
Sedan jag hörde hans sommarprogram 2007 och
såg honom på ett seminarium om Pindaros olympiska oden på bokmässan 2008 har
jag fascinerats av Sture Linnér (1917-2010). Linnér var en av den sortens
1900-talsmänniskor som ter sig monumentala i backspegeln och omöjliga idag. Han
var docent i grekiska, affärsman, diplomat, författare.
Jag läste hans självbiografiska bok Ingen människa är en ö (2007) nyligen,
mest för att få återknyta bekantskapen med de anekdoter som Linnér berättade i
sitt sommarprogram. I boken tecknar han sitt liv genom att beskriva möten med
andra människor, från Albert Einstein till Allan Edwall.
Under en tid som gästforskare i München under
kriget blir han medlem av Vita rosen, den antinazistiska tyska
motståndsrörelsen som leddes av Hans och Sophie Scholl. Han berättar om sin
vänskap med Dag Hammarskjöld (ännu en osannolik 1900-talskaraktär). Ur det
kambodjanska inbördeskriget smugglar han en kvinna vars familj blev mördad och
hon våldtagen – och möter henne några år senare som sjuksköterska i ett
flyktingläger i Somalia. Han framstår som en Forrest Gump med övermänskliga
krafter.
Han framstår också som en man djupt präglad
av sin tid med Hammarskjöld. I sina historier framträder Linnér som en orädd,
omutbar, osjälvisk, självuppoffrande, sanningsälskande, plikttrogen,
anspråkslös, ödmjuk och osjälvisk man – en inkarnation av kardinaldygderna. Och
oemotståndligt bildad.
Om man ville vara cynisk kunde man säga att
Linnér lyckas ge bilden av sig själv som en man med alla dessa egenskaper utan
att verka överdrivet skrytsam genom att berätta om sig själv genom mötena med
andra människor. Är det som i det skämtet han återger i en citerad
dagboksanteckning från 1940 om den dåvarande ärkebiskopen Erling Eidem? ”Eidem
är ärelysten. Men Eidem är ledsen över att han är ärelysten. Men Eidem blir
ledsen över att han är glad över att han är ledsen över att han är ärelysten.
Detta är Eidems ödmjukhet.”
Så illa är det kanske inte. Om det nu
verkligen skulle vara så illa. Man blir varken docent eller FN-diplomat (eller
för den delen FN:s generalsekreterare) av en slump, utan för att man är
ambitiös och förmodligen en liten smula ärelysten. Sankt Mårten från Tours
gömde sig enligt legenden bland gässen när församlingen ville göra honom till
biskop, men han hör till undantagen vad gäller den sortens ödmjukhet.
Men om det är något som framstår som
fullkomligt klart är det vilka värden hos en ämbetsman och en människa som
Linnér sätter högst. Det är värden som på många sätt framstår som tidlösa,
sprungna som de är ur världsreligioner och filosofiska läror.
Samtidigt framstår Linnérs och hans
förebilder som oerhört tidsbundna. Man kan tala om hyckleri eller inte: erst
kommt das Fressen; intresset ljuger aldrig; och så vidare, men om man har som
självbild och ideal en människa som försöker leva efter sina ideal, efter någon
sorts grundläggande moralfilosofi, efter dygder – är det då inte mer troligt
att man kommer att komma dessa ideal närmare, än om man inte har några ideal
alls?
Det kanske låter lite slingrigt, men min
huvudpoäng är denna: om det i ett samhälle inte finns starka värden och låt oss
säga en yrkesheder för exempelvis ämbetsmän, utan i stället en grundläggande
föreställning om att varje individ är ute efter att maximera sin egen nytta
oavsett om detta sker på bekostnad av andra eller ej, vad har vi då för
anledning att tro att någon inte skulle välja den breda vägen till lycka?
Det är väl också därför som vi försöker
tvinga in den offentliga förvaltningen i olika former av regelstyrda kontrollsystem.
Det finns ingen anledning att tro att ämbetsmännen skulle vara hederliga om vi
ger dem en chans att vara ohederliga. Därav lagar om offentlig upphandling,
målstyrning medelst uppnådda nyckeltal, ekonomiska incitament av olika slag,
individuell lönesättning, ständiga utvärderingar, nöjdhetsindex,
kundundersökningar, självredovisningssystem och så vidare.
Och därav också olika former av försök, många
av dem initierade under 1990-talet, att försöka tvinga in arbetet med moraliska
värden i den byråkratiska styrningen: värdegrund/core values, elevkontrakt i
skolorna, diverse utbildningar i medmänsklighet och anständighet.
Jag läste för en tid sedan om en liknande
utveckling i USA. Där finns det skolor som helt enkelt tar in dygder som en
viktig del i undervisningen – och där dygdesamheten också betygssätts. Slapp
moral ger underbetyg.
Men om själva grunden för systemets utformning
är att de enskilda aktörerna i det offentliga systemet – ämbetsmännen,
studenterna, klienterna, medborgarna, patienterna, och så vidare – ses som
egenkära skurkar som måste kontrolleras och drillas i hederlighet, blir inte då
följden att värdena ses som en jäst man slänger i degen i efterhand?
Samtidigt finns det skäl att vara försiktig
med att drömma sig tillbaka till ett ridderligare tidevarv. Sture Linnér verkar
vara en tidsbunden 1900-talsmänniska av andra skäl. Som student äter han middag
med ärkebiskop Eidem som om det vore den naturligaste sak i världen. Han blir
god vän med sina professorer när han studerar i Uppsala och sin general (!) när
han ligger inkallad på Gotland.
Han har säkert beskrivit sådant på andra
ställen, men Ingen människa är en ö talar
inte om hur Sture Linnér hamnar i
alla dessa uppseendeväckande situationer: som god vän till en kardinal i
Vatikanbiblioteket, som Dag Hammarskjölds man i Kongo eller Röda Korsets man i
Grekland, eller för den delen som personlig förhandlare med regimen i Phnom
Penh eller direktör i olika svenska företag.
På Sture Linnérs tid fanns en klass av bildade
män med goda familjeförhållanden som gjorde intressanta bekantskaper och tack
vare dessa bekantskaper – och lite framåtanda och kunnande – byggde nätverk som
ledde till vissa erbjudanden och vissa positioner. Linnér talar med den största
omsorg om folk och stater i tredje världen, men levde också i en tid som
självklart dominerades av västvärlden.
Och i denna klass fanns självklara, från födseln
förvärvade och i uppfostran inpräntade, värden och värderingar som styrde den
dygdige mannens levnadsbana. När Linnér beskriver Hammarskjölds sista dygn i
livet (som han gjorde i många sammanhang) nämner han en episod som koncentratet
av generalsekreterarens person: Hammarskjöld, Linnér och en tjänsteman från
FN-högkvarteret i New York sitter en hel natt på Linnérs rum i Leopoldville
(nuvarande Brazzaville) och diskuterar hur de ska göra med utbrytarprovinsen
Katanga och dess motsträvige ledare Moïse Tshombe. Det Linnér lyfter fram är
att Hammarskjöld mitt i den hetsiga diskussionen avbryter sig och frågar om
Alice har fått något att äta? ”Alice Lalande, en kanadensiska, var min
sekreterare, inte Dags, men det var högste FN-chefen, inte jag, som kom ihåg
henne där hon satt i ett hörn och förde protokoll över vår diskussion.” (Linnér
2007: 67f)
Så i detta postkoloniala Kongo sitter de tre
herrarna och talar om Katanga, och i ett hörn sitter den oförmärkta
sekreteraren och antecknar plikttroget natten igenom. Och Dag Hammarskjöld, en
av världens viktigaste män, framstår som en människovän eftersom han kommer
ihåg att hon sitter där.
Något som utmärker en dygdig man är alltså
att han behandlar sina underlydande med omtänksamhet. Linnér talar också
beundrande om en grekisk poet som vet att tala med bönder på bönders språk.
Det är någonting i den här självklara
ojämlikheten och det nästan häpnadsväckande i män som förstår att visa
förståelse över klassgränserna som känns en aning daterat. Idag finns det
åtminstone en retorisk jämlikhet, åtminstone i Sverige och åtminstone så länge
man inte går in på detaljer. Samhället består inte längre av en överhet som man
verkligen borde förvänta sig mer av, och en profanus vulgus i olika nyanser som
är som folk är mest.
På det sättet har kanske det
rationellt-ekonomiska synsättet kanske gjort samhället mer jämlikt, i den
meningen att vi inte längre i samma utsträckning förväntar oss att bildade
människor ska ha bättre karaktär än obildade/obildbara. Även om tanken om alla
människors lika värde i ideologin har varit förhärskande under mycket lång tid,
fanns det också en tanke om alla människors olika duglighet och dygdighet. Adel
förpliktigar, som man sade.
Men i en mer förment jämlik tid – nivellerad,
som en del av den gamla stammen kanske skulle kalla den – finns det inte heller
någon anledning att tro att dygden har spelat ut sin roll. Tvärt emot, det är
ju därför det tjatas så mycket om värdegrundsarbete! Och kanske är det inte så
illa med värdegrundsarbetet och elevkontrakten, även om det är ett utslag av
kontroll- och granskningssamhällets oförmåga att täppa till alla hål i ett
system där girighet och egenkärlek premieras.
Kanske borde man måhända anstränga sig mer
för att inte tala och skriva så mycket om värden och dygder, utan i större mån
handla och reflektera. På politikens område blir detta tydligt: efter en rad
socialdemokratiska skandaler skrev Folkpartiets dåvarande partiledare Lars
Leijonborg 2006 en debattartikel där han föreslog en uppförandekodex med olika
regler namngivna efter vederbörande förbrytare: en Lex XX, en Lex XX och så
vidare. Och bara några månader senare skakades Folkpartiet av avslöjandet att
en av deras funktionärer hade tagit sig in i Socialdemokraternas intranät och
vidarebefordrat material om upplägget av valrörelsen till sina överordnade.
I skrivande stund (2011) skakas
Socialdemokraterna inte bara av Håkan Juholts tveksamma hyresersättningar, utan
också av de intrigerande mörkermän som ser sin chans att återvända till maktens
inre cirklar.
I Göteborg, i Solna, i Malmö, och i många
andra kommuner finns historier om korruption både bland tjänstemän och
politiker som kommer upp till ytan. Kanske får någon gå, med ordentligt
vederlag, för att sedan komma tillbaka i någon undanskymd men lönande position.
Vi kan nämna otaliga exempel. Kanske menar någon att det är oundvikligt. Men
det talas inte om att vi i princip förutsätter ett spel där alla försöker
berika sig om de tror att de kan undgå upptäckt.
För fifflet kan vi inte komma åt med
värdegrunder, eller regler, eller ens en riksenhet mot korruption. Det ska en
starkare medicin till för det.
Hur skapar vi alltså de oförvitliga ämbetsmän
som Lennart Lundquist drömmer om i Demokratins väktare (1998)? Hur kan vi få kvinnor och män av samma kaliber som Dag
Hammarskjöld?
Man kan hävda att det inte går att skapa
sådana människor. Dag Hammarskjöld var nästan unik i sin kombination av
kapaciteten att utöva ett komplicerat och utsatt ämbete med förmågan till
självinsikt, plikttrogenhet och integritet. Han skapade sig själv genom
långvariga studier av de medeltida mystikerna och av en viljekraft som det inte
är alla förunnat att besitta.
Om man ser Hammarskjöld som unik förbiser man
att en person som Linnér tycks vara formad av exakt samma ideal. Och de båda
formades i sin tur av människor och institutioner som fostrade dem. Familjen,
skolan, kamraterna, värnplikten, universitetet, arbetsplatsen, och så vidare. De
båda tillhörde en privilegierad klass som redan från mycket unga år utsattes
för en utbildning i dygdesamhet som skulle vara livet ut. Genom att omfamna de
ideal och normer som de mötte under olika perioder av sina liv omformade de sig
själva som människor.
Vi behöver bättra oss. Vi behöver bättra oss
som samhälle, som folk och som individer. Det kan vi bara göra om vi bygger
institutioner som upprätthåller goda värden och som människor tar på oss att
leva rättfärdigt. Det finns en social aspekt av dygden som (den kristna) högern
tenderar att bortse ifrån (i alla fall bortom kärnfamiljens och församlingens
hägn); och det finns en individuell aspekt av dygden som vänstern gärna glömmer
bort.
Det är inte omöjligt att bättra sig. Det
finns ingen en gång för alla given mänsklig natur. Man bygger inte ett samhälle
på kontroll och misstro, man bygger ett samhälle på tillit.
Jag höll tidigare i en kurs för blivande
brandingenjörer, varav en hel del kommer att arbeta åtminstone någon del av
livet i offentliga institutioner. En av lektionerna ägnade jag åt att diskutera
etik. Hur ska man göra i tveksamma situationer? När ska man viska, vissla, och
så vidare, som Lennart Lundquist skriver i Demokratins
väktare? Två saker brukade komma fram under dessa diskussioner. Det ena var
att det inte var många som var beredda att öppet gå i konflikt med sina
kollegor. Om det finns en kultur och en kåranda kan vi vara ganska säkra på att
de flesta kommer att anpassa sig till den. Det andra var att den lösning som
studenterna i allmänhet förespråkade för att förebygga korruption och andra
etiskt tveksamma beteenden var att betona yrkeshedern. Om det finns en stolthet
i yrket (på en kommunal räddningstjänst eller var som helst), och den
stoltheten inbegriper dygder som plikttrogenhet, osjälviskhet, medmänsklighet,
integritet, och så vidare, och det dessutom finns en tillit som bygger på att
de som ingår i yrket litar på att den yrkeshedern inte bara omfattas av dem
själva utan också av deras kollegor – då har vi mycket bättre förutsättningar
att skapa livskraftiga, motståndskraftiga institutioner i samhället, som i sin
tur påverkar de medborgare som kommer i kontakt med dem.
Om vi däremot förutsätter människornas
opålitlighet, egenkärlek och inkompetens och bygger system som tar ifrån dem
självständighet och yrkesheder, då skapar vi institutioner som präglas av
misstro och misstänksamhet. Och då har vi byggt oss en stad, befästad, en bur
för oss själva och våra jag.
Lennart Lundquist, 1998. Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur.
Sture Linnér, 2007. Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts.
No comments:
Post a Comment