Palme

Klockan åtta på morgonen den 1 mars 1986 fick jag veta att Olof Palme hade mördats. Det var dagen efter min sjuårsdag, det var lördag, och min familj skulle titta på Go'morron Sverige som vanligt. Istället för Fredrik Belfrage och Curt-Eric Holmqvist var det en extrainsatt nyhetssändning från Aktuellt.

Min mor, uppvuxen i en släkt av die-hard bondeförbundare, grät floder och jag ställde den lika lillgamla som korkade frågan "Men du är väl inte socialdemokrat?" Och ingenting var riktigt som förut.

Allt jag vet om vad Palme sa och vad han gjorde lärde jag mig efteråt, men som för alla andra som kommer ihåg den dagen är Palmemordet ett starkt och mycket emotionellt minne för mig. Jag kan när som helst kasta mig rakt in i den där marsmorgonen för 25 år sen och det är som att vara där.

(korspublicerad på erlanderbrigaderna)

I P4 Västmanland om skolmatstrejken

Jag intervjuades den 20 januari i P4 Västmanland angående en skolmatstrejk som koordinerades via Facebook. Här kan man lyssna på det: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2986&artikel=4303431

New Publication: Leetocracy/Nexus

I have very fond memories from the 2009 Oxford Internet Institute Summer Doctoral Programme. Our legacy project (except for the documentary, among many other things including my statement that "I am speaking to space aliens in the future") was an anthology of co-written chapters on various fields of Internet research, taking advantage of our coming from different disciplines, fields of research and continents.

The book project turned out great, covering such different fields as e-Health, hacking, journalism, linguistic developments in Wikipedia, interactions on photo sharing sites. The best practical use for it is using it as a textbook for students in especially the social sciences venturing into Internet research and wanting to know where the research frontier lies in various fields, what methodologies and theories are used, and so on. It is very inspiring reading.

The book was presented at a roundtable session at the AoIR 11.0 in Gothenburg in October, where some of the chapters were individually presented in panels as well.

Of course, the chapter I co-wrote with Yana Breindl of Université Libre, Brussels, holds a special place in my heart. We wrote it using Google docs and Skype during some hectic weeks in December 2009 and January 2010. The result, "Leetocracy. Networked Political Activism and the Continuation of Elitism in Competitive Democracy" is a combination of Yana's fantastic field work on the French/European advocacy group La Quadrature du Net and my own theoretical work on networked activism and democratic theory.

Order the book:

Araya, Daniel / Breindl, Yana / Houghton, Tessa J. (eds.) Nexus. New Intersections in Internet Research.

New York, Bern, Berlin, Bruxelles, Frankfurt am Main, Oxford, Wien, 2010. XIV, 264 pp., num. ill. and tables
ISBN 978-1-4331-0970-6 pb.

Abstract:

This chapter critically examines the role of networked advocacy groups in the policy making process of intellectual property rights reform. Through analysing the case of la Quadrature du Net, we question the assumption that political intermediaries or elites are dissappearing, leaving space for a more inclusive, direct democracy in which decision-makers interact more directly with citizens. Next to established political actors such as political parties or trade unions, which are integrating Information and Communication Technologies (ICTs) into their working practices, internet-based actors are emerging in a wide range of political areas (Chadwick, 2006).

Such forms of networked political organisations are usually perceived as less hierarchical than traditional mobilizing groups such as political parties, trade unions and other voluntary organizations (Norris, 2002; Dalton, 2008). This development is often interpreted by techno-optimists as a way out of the iron law of oligarchy in traditional politics, offsetting the professionalization of politics and the transfer of political power to technocrats and anonymous international political actors far away from democratic accountability, thus preparing the ground for a more inclusive grassroots-oriented democracy.

However, we argue that intermediary elites still exist. Our discussion will show that internet-based activism constitutes new types of elites in competitive democracy, whose effective forms are heavily dependent on technical and networking skills. Rather than functioning as the base of more egalitarian politics, the growing importance of networked political activism aided by digital media may, on the contrary, create new elites.

New publication: Mainstreaming the Alternative

I have co-written an article with Tina Askanius, also a part of the Wahlgren Foundation Doctoral Programme, that has now been published in the latest issue of Interface: a journal for and about social movements. Article here (Creative Common). Abstract below.

The article argues that contemporary protest movements are facing a convergence of what has traditionally been coined as mainstream and alternative media. Traditionally, the broad term ‘alternative media’ has been employed to embrace a wide range of oppositional media channels that can be considered to carry on the tradition of the early radical and party press: micro-media operating at the grassroots level, discontinuous, non-professional, persecuted or illegal. Today, heavily commercialised media and online communities such as Facebook, YouTube and MySpace constitute a common part of the repertoire of communication channels for activists engaged in alterative politics and protest movements. Are these new media channels a necessary means in order to reach beyond the circles of the likeminded? Or, do the use of these media point towards a mainstreaming process of political cultures of resistance to the establishment, eroding their very raison d’être? Combining a theoretical discussion of the inherent paradoxes in the celebration of new media technology as a source of democratisation and empowerment of civic cultures with an empirical focus aimed at exploring the changing repertoire of communicative tools used by social movement actors, this paper analyses two cases of online media practices in contemporary Scandinavian protest movements: 1) A series of civil disobedience actions and mobilisations of mass demonstrations before and after the eviction and destruction of the Youth House (Ungdomshuset) in Copenhagen, Denmark, in 2007-2008; 2) The popular demonstrations in connection with the European Social Forum in Malmö, Sweden in September 2008.

Update: The article has been included in the syllabi of a few courses, among them this course in Political Communication at the Central European University

Min presentation på Ungdomsstyrelsens rikskonferens

Jag deltog i ett seminarium på Ungdomsstyrelsens rikskonferens om sociala medier och ungas inflytande tillsammans med Pia Brundin och Tobias Olsson idag. Jag pratade om vilka möjligheter som sociala medier - trots allt! - innebär för det politiska deltagandet i samhället och om att vi kan se ganska positivt på framtidens demokrati.

Här är min presentation: http://prezi.com/kay9cvpdymmx/underbara-dagar-framfor-oss-politiskt-deltagande-och-sociala-medier/

I Ystads Allehanda i somras

För fullständighetens skull kommer en länk till en artikel som kom redan i juni men som jag inte sett förrän nu. Jag kommenterar Facebookgrupper som mobiliseringsstrategi apropå en man i Skurup (Skurup!) som vill ha fartkameror på en gata där. Artikeln lyckas få mig till en simrishamnsbo som nyss påbörjat en avhandling (jag flyttade från Simrishamn 1999 och jag började för tre år sen), men jag låter udda vara jämnt.

http://www.ystadsallehanda.se/skurup/article959261/Facebookgrupp-foumlr-fartkameror.html

De som hatar Vi som älskar Malmö

I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.

Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg.

Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.

Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt ut på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook.

Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.

Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.

De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underförstått) ligger till grund för stadens problem. "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."

Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".

Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.

En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i?

Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?

Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varför är det fel att erbjuda en motbild till skräcknarrativet? Och är det någon på allvar som tror att vi bara glömmer bort de dåliga sidorna med staden?

Det Niklas Bernsand och Anders Ackfeldt gör är att de inte kan förstå att alla politiska handlingar inte behöver vara direkt instrumentella. Lika lite som manifestationerna på årsdagen av Kristallnatten har ett syfte mer än att människor vill uttrycka sin avsky för det som hände 9 november 1938 och aldrig glömma det, är det någon som tror att Vi älskar Malmö kommer att leda till att ungdomsarbetslösheten besegras eller att det illegala vapnen försvinner.

Eller, minst av allt, till att den cyklande mördaren tas fast. Vilket vi - nästan alla! - hoppas kommer att hända mycket snart.

Men lite jävla kärlek kan inte vara fel just nu.