Aristoteles och jämlikhet

När jag städade kontoret i förmiddags hittade jag en sida med anteckningar jag gjorde när jag läste Aristoteles' Politiken häromåret. Jag kommer ihåg att jag slogs av den lustiga blandningen av rena vansinnigheter (städer med demokratiskt styre bör anläggas på slätter) och sådant som idag uppfattas som common sense (korruption är dåligt). Men en del grejer tyckte jag var riktigt bra. De flesta grundläggande problem med politik och att organisera samhällen tycks vara eviga.

Jag fastnade särskilt för ett stycke. Aristoteles var visserligen inte vänligt inställd till demokratin (åtminstone inte hans tids direktdemokrati), men han visste ett och annat om faran med stora samhällsklyftor.

I alla stater finns det tre grupper av människor, de mycket välbärgade, de utfattiga, och en tredje grupp, som befinner sig däremellan. Eftersom man är överens om att måttan och medelvägen är det bästa, är det tydligt att en måttlig tilldelning även av slumpens skänker är bäst av allt. Då blir det lättast att lyda förnuftet medan däremot människor som är övermåttan sköna, starka, välborna eller rika, eller deras yttersta motsatser, det vill säga ytterst fattiga, svaga eller utan avseende, får svårt att följa förnuftet; de förstnämnda blir snarare storskurkar och de sistnämnda nedriga småfifflare, och båda begår brott av övermod eller nedrighet.

(Aristoteles, 1993 [ca 335-323 f Kr]: Politiken. Översättning av Karin Blomqvist. Partille: Åström. S. 109.)