Uttala sig är silver?

Statsvetenskaplig Tidskrifts senaste nummer - som presenterades i Almedalen härom veckan - har de svenska politiska partierna som tema. Samtliga riksdagspartier och "utmanarna" Fi, Sd, Junilistan och Pp avhandlas i var sin uppsats.

Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:

- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").

- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").

- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").

- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").

- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").

- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").

- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").

- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").

Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.

Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.

Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.

Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.

Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.

Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").

Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.

Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.

Sokrates och nya medier

Jag läser, med stor behållning, Nancy Bayms Personal Connections in the Digital Age och påminns (på sidan 25) om vad Sokrates sa om skrivkonsten. I Platons dialog Faidros återger Sokrates en historia från Egypten om att guden Thoth uppfann skrivkonsten bland mycket annat och berättade om sina uppfinningar för farao, varpå denne svarade:

Ty denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära; de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de skola bliva odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka.

Varpå Faidros svarar:

Sokrates, det är en lätt sak för dig att hitta på historier från Egypten eller från vilket annat land som helst.

Spola fram 2400 år och vi kan säga det samma om, tja, välj själva. Jag hittade ett utdrag från dialogen som innehåller mina citat här.

Aristoteles och jämlikhet

När jag städade kontoret i förmiddags hittade jag en sida med anteckningar jag gjorde när jag läste Aristoteles' Politiken häromåret. Jag kommer ihåg att jag slogs av den lustiga blandningen av rena vansinnigheter (städer med demokratiskt styre bör anläggas på slätter) och sådant som idag uppfattas som common sense (korruption är dåligt). Men en del grejer tyckte jag var riktigt bra. De flesta grundläggande problem med politik och att organisera samhällen tycks vara eviga.

Jag fastnade särskilt för ett stycke. Aristoteles var visserligen inte vänligt inställd till demokratin (åtminstone inte hans tids direktdemokrati), men han visste ett och annat om faran med stora samhällsklyftor.

I alla stater finns det tre grupper av människor, de mycket välbärgade, de utfattiga, och en tredje grupp, som befinner sig däremellan. Eftersom man är överens om att måttan och medelvägen är det bästa, är det tydligt att en måttlig tilldelning även av slumpens skänker är bäst av allt. Då blir det lättast att lyda förnuftet medan däremot människor som är övermåttan sköna, starka, välborna eller rika, eller deras yttersta motsatser, det vill säga ytterst fattiga, svaga eller utan avseende, får svårt att följa förnuftet; de förstnämnda blir snarare storskurkar och de sistnämnda nedriga småfifflare, och båda begår brott av övermod eller nedrighet.

(Aristoteles, 1993 [ca 335-323 f Kr]: Politiken. Översättning av Karin Blomqvist. Partille: Åström. S. 109.)

Valtips

Det är populärt att tippa valresultat i dessa dagar - kanske delvis som en reaktion på att opinionsundersökningarna håller så ojämn kvalitet och att de tenderar att misstolkas i den allmänna debatten. Det finns dessutom vissa undersökningar som tyder på att det ger säkrare resultat att låta ett stort antal människor gissa vad de tror att valresultatet skulle bli snarare än att fråga dem om vilket parti de skulle rösta på om det vore val idag. Här på institutionen tippar man traditionellt valresultatet inför riksdagsvalen. 2006 kom man närmare resultatet än någon av de opinionsundersökningar som publicerades veckorna före valet. Det kan finnas anledning att tillmäta sådana valtips en viss betydelse - särskilt om man som sagt tänker på hur darriga vanliga opinionsundersökningar är.

En av vårt lands flitigaste valforskare är Henrik Oscarsson, som står bakom flera skojiga mätinstrument för att sia om valutgången. På hans blogg kan man bland annat ta del av "mätningarnas mätning", som väger samman ett gäng opinionsundersökningar. I den senaste varianten leder de borgerliga över de rödgröna, fast med SD som vågmästare.

Han är dessutom en av dem som står bakom valtipset på Facebook, som lät personer sända in sina egna gissningar på valresultatet. Deadline för att skicka in var den 19 juni, och resultatet siade om egen majoritet för de rödgröna och SD utanför riksdagen.

Jag skickade själv in ett svar, men själva tippandet gjorde jag redan för ett halvår sedan. Här är mina siffror:

s 35.6

mp 9.8

v 4.4

m 26.7

fp 7.5

c 4.8

kd 4.1

pp 2.4

sd 4.2

fi 0.2

svmp 50.3

mfpckd 44.2

I ljuset av den senaste tidens opinionsundersökningar verkar jag ha överskattat socialdemokraterna och underskattat moderaterna. Det kan vara önsketänkande, men det får vi inte veta förrän i september.

En annan femma är partitesterna. Det blev en del uppmärksamhet kring TT Spektras valkompass som publicerades i bl a Svenska Dagbladet. Kompassen fick omfattande kritik från olika håll, bland annat för att det i princip var omöjligt att bli socialdemokrat - de som försökte blev vänsterpartister istället.

Jesper Räf skrev ett intressant inlägg om valkompassen och partitester i allmänhet. Eftersom nu partitester verkar påverka hur folk faktiskt röstar är det en idé att vara öppen med hur testen är konstruerade istället för att det bara spottas ut ett resultat som ju kan vara "rätt" eller "fel" beroende på vilka frågor som var med i testet och varför man egentligen röstar på ett parti.

Tricket är ju det samma som med opinionsundersökningar: att det borde stå uppenbart för alla att undersökningar som partitest är ett bräckligt käril men att medier har en tendens att dra stora växlar på dem. Och i förlängningen medborgarna.

Slutligen. Om man är osäker som väljare kanske man inte ska låta sig lockas iväg av opinionsundersökningarnas momentum eller luras av partitestens olidliga lätthet. Mitt bästa valtips är att läsa igenom partiernas valmanifest när de kommer i augusti. Som Göteborgsstatsvetaren Elin Naurin fann i sin avhandling förra året håller nämligen partierna i allmänhet sina vallöften.

Politiskt handlande och politiskt tyckande

Det finns en långvarig diskussion inom statsvetenskapen om vad som egentligen ska betraktas som en politisk handling. När jag själv har suttit med förslag till enkätfrågor som ska mäta politiskt deltagande så blir det ganska uppenbart att man måste tänka igenom ganska noga vad man menar med det. Bekvämast är att göra som alla andra. Man brukar då ta med om man har kontaktat en politiker, tjänsteman, eller organisation, arbetat i en politisk eller intresseorganisation, skrivit under namninsamling, bojkottat, demonstrerat, samlat in pengar och så vidare.

Det är ganska okontroversiellt att betrakta arbete i ett politiskt parti som en politisk handling. Problemet blir var man ska dra gränsen mellan att prata och att handla. För snacka går ju.

En sak som de personer som jag intervjuar om politik och sociala medier ofta tar upp är känslan att engagemang genom t ex Facebook är så meningslöst: det spelar ju ingen roll om man går med i en grupp på Facebook. Istället lyfts klassiska former av deltagande fram: demonstrera, engagera sig i ett parti, etc.

Men flera av de klassiska formerna för politiska handlingar ligger ganska nära "uttrycka en åsikt". Att gå med i en Facebookgrupp ligger inte långt ifrån att skriva under en namninsamling eller bära ett kampanjmärke. Att det sedan upplevs som en starkare handling att bära ett kampanjmärke på sin kropp snarare än på sin profilsida är en fråga om gradskillnader, inte om fundamental olikhet.

Och när vi sedan går över till när man kommenterar på länkar till nyheter - är inte detta ett sätt att uttrycka sin åsikt, och är inte detta också en form av politisk handling? Samtidigt kan man rimligen inte mena att man varje gång man diskuterar politik utför man en politisk handling. Eller kan man det?

Nej, de är dåliga! (i City)

Jag var med i City Malmö/Lund den 16 juni (kan läsas här) och pratade politiker och sociala medier. Visserligen sa jag (som jag brukar) att svenska politiker och partier har lärt sig ganska snabbt vad som funkar och vad som inte funkar, men här ville journalisten utmåla politiker som klåpare, och det blev en annan vinkel på det hela. Men visst stämmer det att ett vanligt nybörjarmisstag är att använda t ex Twitter som en pressmeddelandemegafon - fast det stadiet är ju passerat för de flesta vid det här laget. Intressant fö att Sverigedemokraterna anger YouTube som den viktigaste kampanjkanalen på nätet.

Riksdagsvalet på Facebook

Jag har noterat med stigande fascination hur många av mina vänner har röstat i "riksdagsvalet 2010 på Facebook". Det är säkert inget lurt med det.

Men ändå: de ansvariga för applikationen är anonyma. Trots det tycker hittills ca 115000 svenska Facebookanvändare att det är OK att tillåta att dessa okända personer får ta in information från deras Facebookprofiler, skicka mail till dem, och därutöver berätta vad de har tänkt rösta på. Ett gyllene tillfälle att bygga upp ett ytterst precist åsiktsregister (förutsatt att inte en stor andel av deltagarna är Facebooktroll naturligtvis, men det tror jag inte).

Nils i TV4 om förstagångsväljare och sociala medier

Jag i TV4 Malmö den 3 juni. En förkortad variant gick också i TV4 riks.

Att dela med sig av det överväldigande

Sociala medier handlar om att dela med sig av saker och ting; dels sådant som man själv upplevt eller tankar man har, dels saker man har läst, sett eller hört. Viral media är bitar av information som berör många människor samtidigt och som får dem att vilja dela med sig av det till bekanta.

En viktig fråga är om individer följer den övergripande medialogiken: hur ser din egen, personliga nyhetsvärdering ut? Vad får dig att vilja föra något vidare? Det som folk förväntas söka sig till är texter om våld, sex, katastrofer, lokala nyheter, kändisar, självhjälp och så vidare.

När informationsmängden blir allt större blir filtren mer intressanta och rollen som ens bekantskapskrets spelar för den egna mediekonsumtionen ökar i betydelse. Clay Shirky talade om filtrens betydelse häromåret:

Shirky säger att problemet inte är för mycket information, utan att filtren inte fungerar. Han pratar om olika typer av filter. Det filter jag personligen är mest intresserad av är det filter som det personliga nätverket av bekanta består av.

Jonah Berger och Katherine Milkman vid University of Pennsylvania har studerat vilka artiklar på New York Times webbsajt som folk helst emailar. Föga förvånande handlar det om känslor snarare än någon form av strategisk nyttomaximerande modell, även om man alltid i någon mening tjänar på att dela med sig av det man vet.

Den känsla som mer än någonting annat, enligt Berger och Milkman, får NY Times läsare att tycka att en artikel är värd att maila vidare, är awe. Det finns såvitt jag vet inte en riktigt bra svensk term för det, men fruktan/bävan/vördnad och en känsla av att vara överväldigad täcker ganska bra in vad det betyder. Eller som det uttrycks i Bergers och Milkmans paper: "Awe is the emotion of self-transcendence, a feeling of admiration and elevation in the face of something greater than the self."

Även efter att ha läst pappret verkar resultatet hålla. Att en artikel är vördnadsbjudande betyder mer än om den är skriven av en kändis, kort, överraskande, placerad högt upp på sidan eller innehåller praktisk information. Jag tycker att det är en vördnadsbjudande slutsats. Det innebär nämligen att vi som mediekonsumenter inte huvudsakligen för vidare snaskigheterna (kanske skäms vi för mycket för dem) utan det som gör oss upplyfta som människor.

Sedan de obligatoriska frågetecknen. Den här studien rör alltså till att börja med dem som läser NY Times på nätet OCH som mailar artiklar. Folk som läser NY Times är naturligtvis inte särskilt representativa ens för amerikaner, mycket mindre för människor i allmänhet. Det är omöjligt att veta hur en liknande studie hade fallit ut i exempelvis Sverige, men jag vill hemskt gärna veta och hoppas att någon medieforskare ligger i startgroparna för att replikera studien.

Och sen det här med att maila artiklar. Själv gjorde jag det ganska ofta tidigare, men numer brukar jag twittra om det eller lägga en länk på Facebook. Det är endast undantagsvis som jag mailar. Är det en generationsfråga? Skiljer sig innehållet i de mailade artiklarna från de Facebookade?

Men tills vi vet det kan vi ändå vara en smula överväldigade.

Studien här, NY Times artikel om det här.