Ekots lördagsintervju

Jag har sällan sett ett radioinslag bli så unisont hyllat som Tomas Rambergs intervju med försvarsminister Karin Enström i Ekots lördagsintervju i helgen. En del har det naturligtvis att göra med situationen: Karin Enström är en ganska ny minister och hon är satt att försvara en politik (säga att man inte ska exportera vapen till diktaturer och sen exportera vapen till diktaturer i alla fall) som många upplever som ett klart fall av hyckleri. Att Sverige har en lång tradition av att föra just denna politik oavsett regering (det är oppositionens uppgift att hävda demokrati och mänskliga rättigheter och regeringens uppgift att stödja exportindustrin och underrättelseutbyte med främmande makt) är en annan sak.

Att vi alla älskar den där intervjun tror jag har att göra med två saker. Tomas Ramberg är naturligtvis en skicklig journalist, men det är två saker han gör som inte så många andra politiska journalister kan göra. 1) Han har 30 minuter på sig. I de flesta andra sammanhang vet politikern att det bara blir ett kort citat, och då pratar man i de citat man vill ha. I det långa formatet fungerar inte det. 2) Han har mer än en förmiddag att göra research på personen han ska intervjua och då kommer man inte undan med "vi inväntar utredningen" och liknande inövade undanflykter.

När jag föreläser om politisk kommunikation brukar jag visa en bit av de tre O:nas intervju med Erlander, den där han får en fråga om bostadsbristen i Stockholm och säger "ja, de får väl ställa sig i bostadskön". Där var kombinationen av följdfrågor och research förödande, mycket eftersom Erlander inte alls var van vid den typen av intervjuare. Politikers motstrategi efter den intervjun har varit att aldrig svara på en fråga igen utan istället bestämma sig för ett budskap och sen upprepa det som en papegoja tills reportern tröttnar och går hem. Det krävs engagemang och tid för att göra meningsfulla intervjuer utifrån de förutsättningarna. Jag tror absolut att det finns något att lära för alla journalister utifrån Ekots lördagsintervju, men det kanske krävs ett extra engagemang för att orka med det i brist på resurser.

Detta pekar i sin tur på en annan sak: god politisk journalistik som en bristvara i en tid när fragmentisering och kommersialisering har gjort det svårare att producera nyanserad, välresearchad och utrymmesmässigt stor journalistik och dessutom få betalt för det. Journalister må jaga Stora Journalistpriset; deras chefer jagar klick.

Jag kom att tänka på när moderatorn för den andra debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney avbröt dem i ett meningsutbyte om Vita Husets svar på attacken i Benghazi och upplyste Romney och publiken om vad Obama egentligen hade sagt på en presskonferens. Publiken applåderade när Candy Crowley först sa att Obama visst hade använt ordet "terror" i uttalandet, och sedan igen när hon preciserade med att det visst hade tagit Vita Huset flera veckor innan man erkände att det var en riktad och planerad terroristattack mot ambassaden. Publiken applåderade för att en journalist gjorde sitt jobb.

Låt oss för ett ögonblick fundera på vad detta betyder för hälsoläget hos politisk journalistik i Sverige och i USA.

(Den här bloggposten föddes ur en diskussion med radiojournalisten Linnéa Mattisson om just Tomas Rambergs intervju.)