I Sydnytt om unga förtroendevalda

Jag var gäst i gårdagens Sydnytt för att prata om varför unga är underrepresenterade i kommunpolitiken. Jag sa att unga inte alls är ointresserade av politik men att färre engagerar sig i politiska partier nuförtiden samt att unga alltid har varit underrepresenterade och att man behöver ändra arbetsvillkoren för förtroendevalda om man vill få till stånd en ändring, och sociala medier är ett utmärkt sätt att nå ut till intresserade och ta in synpunkter, men kan aldrig ersätta den representativa demokratin.

 Det hann jag säga på knappt två minuter, men som vanligt finns det en del att tillägga.

Varför är unga underrepresenterade?
Det är inget nytt att unga är underrepresenterade i politiken, det nya är att man bryr sig. Intresset för politik hos dagens unga är det inget fel på. Som framgår av Henrik Oscarssons och Mikael Perssons bearbetning av valundersökningsdata i denna rapport från Ungdomsstyrelsen (se sid 244 ff) är de unga idag mer politiskt intresserade än 68-generationen var 1968. Politiskt intresse är en egenskap som grundläggs i ungdomen och förblir sedan ganska stabil livet ut, så det finns all anledning att tro att 80- och 90-talisterna kommer att fortsätta vara intresserade av politik framöver.

Något som framgår av samma undersökning är dock att andelen som har starka partisympatier sjunker för varje ny generation. Ju yngre man är, desto mindre benägen är man att lojalt hålla sig till ett och samma parti. Detta avspeglas också i partiernas medlemssiffror, som varit på nedgång under en längre tid (med undantag för små och nya partier - t ex Miljöpartiet och Sverigedemokraterna). Man skulle alltså kunna tänka sig att en anledning till att så få unga är förtroendevalda beror på att de inte är intresserade av just partipolitik.

Detta är säkert en del av förklaringen, men det förklarar inte varför den låga andelen unga förtroendevalda i så fall är konstant över längre tid. SCB har gjort tre undersökningar av förtroendevalda i kommuner och landsting, 2003, 2007 och 2011. Där framgår det att andelen förtroendevalda i åldrarna 18-29 ligger stabilt kring 7 % (medan andelen av befolkningen i detta åldersspann är knappt 16 %).

En bidragande förklaring har därför förmodligen att göra med livsbetingelserna för unga - alltså sådant som har att göra med ens plats i livscykeln snarare än vilken generation man tillhör.

Gissur Erlingsson och Richard Öhrvall gjorde 2010 en rapport om varför folk engagerar sig och hoppar av från lokalpolitiken. Det är få som medvetet går in i politiken med avsikten att hamna på valbar plats på en lista. Ofta handlar det om att man har ett latent politiskt engagemang som väcks till liv genom att någon helt enkelt frågar en om man vill hänga på. Det gäller också frågan om man vill stå på en valsedel. Eftersom det tar tid att bygga upp ett socialt nätverk - också inom ett parti - har unga förmodligen en naturlig nackdel där (liksom för övrigt andra underrepresenterade grupper tenderar att ha i strukturer som präglas av att vissa grupper har dominerat traditionellt - läs svenskfödda medelålders män).

Det är dock också så att unga förtroendevalda hoppar av sina uppdrag i högre utsträckning än äldre. Vad beror det då på? Enligt Erlingssons och Öhrvalls undersökning beror det inte på politiska skäl - dvs att de upplever att de missgynnas på de äldres bekostnad eller så - utan främst på den privata livssituationen. Unga befinner sig i en position i livet när man utbildar sig, gör karriär och bildar familj. Av naturliga skäl blir det svårt att hitta tid till ett fritidsengagemang som snabbt äter upp kvällar och helger för möten och inläsning.

Det är förmodligen också därför som andelen förtroendevalda över 65 har ökat markant under de senaste tio åren. Om vi tar stereotypen av gamla tiders kommungubbar var han en person som förmodligen inte behövde ta ansvar för hem och barn i samma utsträckning som moderna 30-åringar oavsett kön förväntas göra.

Han hade kanske också en trygg heltidsanställning på ett företag eller i offentlig sektor där han hade rätt att ta ledigt för sina politiska uppdrag (t ex när det är heldagsmöten i kommunfullmäktige). Men hur ser jobbsituationen ut för många unga idag? Det har blivit allt vanligare med tillfälliga anställningar och frilans- och egenföretagarlösningar. Det är väl klart att om man inte har möjlighet att planera sin fritid eftersom man väntar på samtal om jobb har man inte heller möjlighet att binda upp sig i förväg för sammanträden? Många upplever också ett ökat tempo på arbetsplatserna, där längre arbetstider får täcka upp när man inte vågar anställa fler.

Om vi vill ha fler unga förtroendevalda i politiken, och också säkra återväxten för framtidens representativa demokrati, verkar det därmed klart att vi antingen måste ändra arbetsvillkoren i yrkeslivet eller villkoren för förtroendevalda. Med trygga anställningar och 40-timmarsvecka kan man förmodligen göra det lättare för en del. Med mer flexibla former för politiskt arbete kan man förmodligen komma längre.

Kanske finns det sätt att korta mötena eller att ha dem på distans, kanske kan man på något sätt minska inläsningstiden. Där borde aktiva fritidspolitiker ha mer förslag att ge än jag själv. Kanske är det i partiernas arbetssätt som man ska leta. Men det är en vidare frågeställning som jag kanske kommer att följa upp här på bloggen eller annorstädes.

Nu hade jag tänkt skriva en del om sociala medier, men det har redan blivit för långt, så det får anstå tills vidare.