Om ungas valdeltagande i dansk radio

Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.

Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.

Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.

Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.

Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.

Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.

Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.

Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.

Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.

Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.

Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.