Om ungas valdeltagande i dansk radio

Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.

Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.

Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.

Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.

Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.

Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.

Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.

Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.

Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.

Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.

Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.

Debut på NEMO:s blogg

Jag debuterar på forskningsprojektet NEMO:s (New Media, New Democracy) engelskspråkiga blogg med en text om en paneldebatt om demokrati, transparens, korruption och digital teknologi som Veckans Affärer anordnade förra veckan i samband med deras temadag Hållbara Affärer. Deltog gjorde förutom jag själv Brit Stakston från JMW, Åse Bergstedt från Millicom och David Mothander från Google.

Inlägget kan läsas här: Communication does not want to be free

I Sydnytt om unga förtroendevalda

Jag var gäst i gårdagens Sydnytt för att prata om varför unga är underrepresenterade i kommunpolitiken. Jag sa att unga inte alls är ointresserade av politik men att färre engagerar sig i politiska partier nuförtiden samt att unga alltid har varit underrepresenterade och att man behöver ändra arbetsvillkoren för förtroendevalda om man vill få till stånd en ändring, och sociala medier är ett utmärkt sätt att nå ut till intresserade och ta in synpunkter, men kan aldrig ersätta den representativa demokratin.

 Det hann jag säga på knappt två minuter, men som vanligt finns det en del att tillägga.

Varför är unga underrepresenterade?
Det är inget nytt att unga är underrepresenterade i politiken, det nya är att man bryr sig. Intresset för politik hos dagens unga är det inget fel på. Som framgår av Henrik Oscarssons och Mikael Perssons bearbetning av valundersökningsdata i denna rapport från Ungdomsstyrelsen (se sid 244 ff) är de unga idag mer politiskt intresserade än 68-generationen var 1968. Politiskt intresse är en egenskap som grundläggs i ungdomen och förblir sedan ganska stabil livet ut, så det finns all anledning att tro att 80- och 90-talisterna kommer att fortsätta vara intresserade av politik framöver.

Något som framgår av samma undersökning är dock att andelen som har starka partisympatier sjunker för varje ny generation. Ju yngre man är, desto mindre benägen är man att lojalt hålla sig till ett och samma parti. Detta avspeglas också i partiernas medlemssiffror, som varit på nedgång under en längre tid (med undantag för små och nya partier - t ex Miljöpartiet och Sverigedemokraterna). Man skulle alltså kunna tänka sig att en anledning till att så få unga är förtroendevalda beror på att de inte är intresserade av just partipolitik.

Detta är säkert en del av förklaringen, men det förklarar inte varför den låga andelen unga förtroendevalda i så fall är konstant över längre tid. SCB har gjort tre undersökningar av förtroendevalda i kommuner och landsting, 2003, 2007 och 2011. Där framgår det att andelen förtroendevalda i åldrarna 18-29 ligger stabilt kring 7 % (medan andelen av befolkningen i detta åldersspann är knappt 16 %).

En bidragande förklaring har därför förmodligen att göra med livsbetingelserna för unga - alltså sådant som har att göra med ens plats i livscykeln snarare än vilken generation man tillhör.

Gissur Erlingsson och Richard Öhrvall gjorde 2010 en rapport om varför folk engagerar sig och hoppar av från lokalpolitiken. Det är få som medvetet går in i politiken med avsikten att hamna på valbar plats på en lista. Ofta handlar det om att man har ett latent politiskt engagemang som väcks till liv genom att någon helt enkelt frågar en om man vill hänga på. Det gäller också frågan om man vill stå på en valsedel. Eftersom det tar tid att bygga upp ett socialt nätverk - också inom ett parti - har unga förmodligen en naturlig nackdel där (liksom för övrigt andra underrepresenterade grupper tenderar att ha i strukturer som präglas av att vissa grupper har dominerat traditionellt - läs svenskfödda medelålders män).

Det är dock också så att unga förtroendevalda hoppar av sina uppdrag i högre utsträckning än äldre. Vad beror det då på? Enligt Erlingssons och Öhrvalls undersökning beror det inte på politiska skäl - dvs att de upplever att de missgynnas på de äldres bekostnad eller så - utan främst på den privata livssituationen. Unga befinner sig i en position i livet när man utbildar sig, gör karriär och bildar familj. Av naturliga skäl blir det svårt att hitta tid till ett fritidsengagemang som snabbt äter upp kvällar och helger för möten och inläsning.

Det är förmodligen också därför som andelen förtroendevalda över 65 har ökat markant under de senaste tio åren. Om vi tar stereotypen av gamla tiders kommungubbar var han en person som förmodligen inte behövde ta ansvar för hem och barn i samma utsträckning som moderna 30-åringar oavsett kön förväntas göra.

Han hade kanske också en trygg heltidsanställning på ett företag eller i offentlig sektor där han hade rätt att ta ledigt för sina politiska uppdrag (t ex när det är heldagsmöten i kommunfullmäktige). Men hur ser jobbsituationen ut för många unga idag? Det har blivit allt vanligare med tillfälliga anställningar och frilans- och egenföretagarlösningar. Det är väl klart att om man inte har möjlighet att planera sin fritid eftersom man väntar på samtal om jobb har man inte heller möjlighet att binda upp sig i förväg för sammanträden? Många upplever också ett ökat tempo på arbetsplatserna, där längre arbetstider får täcka upp när man inte vågar anställa fler.

Om vi vill ha fler unga förtroendevalda i politiken, och också säkra återväxten för framtidens representativa demokrati, verkar det därmed klart att vi antingen måste ändra arbetsvillkoren i yrkeslivet eller villkoren för förtroendevalda. Med trygga anställningar och 40-timmarsvecka kan man förmodligen göra det lättare för en del. Med mer flexibla former för politiskt arbete kan man förmodligen komma längre.

Kanske finns det sätt att korta mötena eller att ha dem på distans, kanske kan man på något sätt minska inläsningstiden. Där borde aktiva fritidspolitiker ha mer förslag att ge än jag själv. Kanske är det i partiernas arbetssätt som man ska leta. Men det är en vidare frågeställning som jag kanske kommer att följa upp här på bloggen eller annorstädes.

Nu hade jag tänkt skriva en del om sociala medier, men det har redan blivit för långt, så det får anstå tills vidare.

I City Kristianstad om unga kommunpolitiker

Jag intervjuades i City Kristianstad den 10 maj om underrepresentationen av unga i kommunfullmäktige. Jag svarade ungefär samma som jag gjorde i City Landskrona för några veckor sedan: unga är underrepresenterade eftersom de inte har haft lika lång tid på sig att bygga upp förtroende och maktbas i sina partier som äldre, och eftersom de är mindre benägna att stå ut med tröga beslutsprocesser, hierarkiska organisationer och en stor arbetsbörda än äldre.

Verkar inte finnas permalänka till enskilda nummer, men vill man läsa artikeln finns den här: City Kristianstad.