"New" publication: : Digital politik. Sociala, medier, deltagande och engagemang. Anmälan av Nils Gustafsson

Jag har ett antal o- och halvskrivna recensioner till Statsvetenskaplig tidskrift liggande (framförallt en av Francis Fukuyamas båda tegelstenar om den politiska ordningen från aporna till våra dagar - den hotade att äta upp mig), men den här blev av: en anmälan av en forskningsantologi på svenska om digital politik, med författare företrädesvis från den ihärdige sociologiprofessorn Simon Lindgrens Umeå universitet.

Nu när jag läser om recensionen märker jag att jag rider på flera gamla käpphästar. En är en reaktion på inledningens mening "Trots den utbredda användningen så finns det förhållandevis få studier gjorda som belyser frågor om förhållandet mellan sociala medier och politik, inte minst i en svensk kontext." Eftersom jag själv hållit på och harvat i fältet i tio år och sett det utvecklas från en liten global sekt av sociala medie-forskare som alla hade koll på varandra (2007) till en oöverblickbar folkmassa inom alla tänkbara discipliner tillät jag mig att tveka. Visst är det en vanlig retorisk strategi att göra kunskapsgapet man försöker fylla lite större än vad det kanske är, but still... En reporter från Ekot gjorde en bakgrundsintervju med mig igår om trollarméer på Twitter i svenska valkampanjer: där finns det mig veterligen inget gjort än, men det kommer.

En annan käpphäst som jag travat runt på i ett decennium är min konstanta irritation över att forskare låtsas vara förvånade när de studerar interaktion mellan politiker och väljare i sociala medier och finner att den inte följer det deliberativa demokratiidealets mallar för ömsesidig dialog i "the public sphere". Eftersom man nu kan räkna den sortens besvikelser i hundra- och tusental de senaste 20 åren tycker jag att man kanske kan utgå från att man snarare ska bli förvånad när man hittar ömsesidig dialog mellan folkvalda och väljare. Jag skrev om det där i en text för ett antal år sen. Den kan man hitta här, bl a.

Och en tredje är svagheterna i slacktivismargumentet, idén om att sociala medier bidrar till att folk klickar och lajkar för att slippa engagera på riktigt och av goda och ädla skäl snarare än att de vill se bra ut inför sina kompisar. Ja, alltså, det var inte bättre förr, och från diametralt olika vetenskapstraditioner har deltagandeforskningen sedan länge hävdat att politiskt engagemang handlar om många saker, där den altruistiska viljan att förändra världen till det bättre endast är en byggsten i det stora demokratiska huset.

Boken tycker jag hur som helst att man gott kan läsa, den är en manifestation i bredden som till och med den lilla svenska forskningsmiljön kan uppvisa.


--> Gustafsson, Nils, 2016. "Eric Carlsson, Bo Nilsson & Simon Lindgren: Digital politik. Sociala, medier, deltagande och engagemang. Anmälan av Nils Gustafsson", Statsvetenskaplig tidskrift, 118(2): 290-294.