Uttala sig är silver?

Statsvetenskaplig Tidskrifts senaste nummer - som presenterades i Almedalen härom veckan - har de svenska politiska partierna som tema. Samtliga riksdagspartier och "utmanarna" Fi, Sd, Junilistan och Pp avhandlas i var sin uppsats.

Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:

- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").

- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").

- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").

- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").

- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").

- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").

- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").

- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").

Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.

Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.

Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.

Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.

Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.

Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").

Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.

Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.