Lennart Lundquist är död. Denna text försöker sammanfatta mina minnen av honom.
Jag började studera statsvetenskap i Lund 2004, och den första boken man fick i handen var "Det vetenskapliga studiet av politik", som under decennier var introduktionsboken till ämnet. Det var en erbarmligt ful bok, i Studentlitteraturs gamla "Du kan ändå inte välja en annan"-stil. Mötet med en text fylld av abstrakta resonemang om epistemologi för hoppfulla studenter som mest var intresserade av internationella relationer och ideologi hjälpte inte. Men precis som arkitekturstudenterna i Lund börjar med att älska Universitetshuset och slutar med att älska Sparta tog många boken till sitt hjärta. När jag sen läste offentlig förvaltning fick jag också tillfälle att läsa hans rasande böcker om korruption och bristande yttrandefrihet i förvaltningen; "Demokratins väktare", Byråkratisk etik", och så vidare.
Men böcker är böcker. Jag minns mycket tydligt mitt första möte med personen Lennart Lundquist. Det var på ett seminarium på förvaltningskursen på B-nivån. Lunkan började med att helt enkelt läsa upp Fausts första monolog, där han beklagar sig över att han har studerat filosofi, juridik, medicin och dessvärre också teologi: "Och ändå är jag lika klok som jag var förut, stackars tok!" Han avslutade med att dela ut restupplagan av sina gamla böcker, som han var tvungen att göra sig av med eftersom han hade gått i pension och skulle lämna sitt professorsrum och flytta in i emeritusskrubben.
Lennart Lundquist hade vid den här tiden kommit att intressera sig för normativ och konstruktiv statsvetenskap mer än empirisk. När han inte citerade Faust kunde han säga att "vi bara hoppar från tuva från tuva" på sin karakteristiska, vänliga blekingska som tycktes släta över det faktum att det han sa ofta var ytterst vasst. Eller - så att ingen kunde missförstå - "Empirisk forskning är i princip meningslös. Det finns bra journalistik i stället." Det säger något om Lennart Lundquists ställning på institutionen att han kunde säga detta i ett hus fullt av empirisk forskning utan att någon egentligen blev arg. Det var ju så han var. Och mest av allt var han snäll.
Snäll och arbetsvillig. När jag själv blev doktorand i statsvetenskap och fick ett rum mitt emot Lunkans lärde jag mig hans rutiner. Han kom till jobbet halv åtta-åtta, ibland tidigare, på helgerna lite senare. Så satt han och skrev hela morgonen och gick sen hem för att leka med barnbarnen eller något annat nyttigt. Operamusik på hög volym som strömmade ut i korridoren. Paus för en kaffe och lite snack om fotboll och annat med vaktmästaren (den likaledes legendariske Lasse Wester, som var på institutionen i 40 år). Att han rent formellt blev pensionerad 2005 spelade ingen roll. Det var bara att "plita på", som Nils Stjernquist, statsvetarprofessorn som en gång rekryterade honom, brukade säga.
För mig, som skriver i sjok, ibland nätterna igenom, har alltid det dagliga morgonskrivandet, skrivandet som rutin, framstått som ett ideal. Jag tror att den som skriver på det sättet har möjlighet att reflektera över sina egna texter på ett annat sätt än den som häver ur sig rubbet under hotet från en definitiv deadline. Lennart Lundquists obevekliga arbetsmoral borde lyftas fram som ett föredöme för alla akademiker.
En gång i lunchrummet bekände han för mig att han inte visste vad han annars skulle ta sig till. Statsvetenskapen, forskningen, det dagliga skrivandet var det han hade vigt sitt liv åt sedan han började studera ämnet som tjugoåring i det tidiga 60-talet.
Ilskan var en viktig drivkraft för honom, framförallt den ilska som riktades mot ekonomismen i offentlig förvaltning, införandet av New Public Management och underminerandet av ämbetsmännens självständiga ställning. Eller det som slarvigt kallas för nyliberalism i största allmänhet. När han på sin 70-årsdag hedrades med en festskrift (en antologi där folk som tycker om festföremålet skriver en text om ett ämne som ligger denne nära) hade han förberett sig med att beställa hem 50 ex av Naomi Kleins "The Shock Doctrine", som han glatt delade ut till alla. "Och om det är någon som inte vågar ta, så kan ni komma till mitt kontor sen!"
Det som upptog hans sista decennium i livet var ändå yttrandefriheten i förvaltningen, inspirerad av några ytterst konkreta fall som han gärna lade ut texten om för den som blev inropad på hans kontor. Men, som han beskriver i denna intervju med studenttidningen Panorama - där man också kan märka hur han i studenternas ögon växte till en nästan mytisk varelse - kunde han inte börja med det egentliga ämnet först.
Nej, först skulle han skriva en metateori. Jag minns nu att han redan på seminariet 2005 tipsade om två böcker som jag själv sedan läste och uppskattade: Richard G. Wilkinsons "Mind the gap", en föregångare till den mer kända "Jämlikhetsanden" med Kate Pickett, och Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" om människan som en i grunden god samhällsvarelse som strävar efter jämlikhet och försoning.
Boken, som kom att heta "Att hantera humanvetenskapens tudelning" inspirerades av sociobiologin och försökte beskriva hur man kan studera människan både som biologisk och som kulturvarelse. Det han egentligen ville åt, tror jag, var att återvända till den empiriska samhällsvetenskapen och försöka bygga kumulativ forskning. Därpå följde "Flocken i massamhället", en "makroteori" som lyfter fram människans tänka ursprungstillstånd i små flockar som en grund för organiseringen i samhället. Först efter dessa två böcker kände Lundquist att han kunde återvända till utgångspunkten, med "Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)", som kom 2011.
För att kunna göra något sådant - ta sig tid att skriva tre böcker i stället för en - måste man ha fasta arbetsrutiner, gott om tid, och gott humör. Jag är glad över att Lennart Lundquist hade allt detta.
Så sent som förra året gav han sig in i den eviga debatten om yttrandefriheten, denna gång tillsammans med den nästan femtio år yngre kollegan Mi Lennhag om den skamliga hanteringen av Edward Snowden, i en artikel i Svenska Dagbladet.
Nu har operamusiken tystnat i Edens korridorer.
[En förkortad version av denna text publicerades i Sydsvenskan den 6 augusti.]
Showing posts with label statsveteriet. Show all posts
Showing posts with label statsveteriet. Show all posts
Saturday, 12 July 2014
Wednesday, 21 July 2010
Uttala sig är silver?
Statsvetenskaplig Tidskrifts senaste nummer - som presenterades i Almedalen härom veckan - har de svenska politiska partierna som tema. Samtliga riksdagspartier och "utmanarna" Fi, Sd, Junilistan och Pp avhandlas i var sin uppsats.
Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:
- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").
- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").
- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").
- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").
- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").
- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").
- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").
- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").
Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.
Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.
Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.
Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.
Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.
Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").
Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.
Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.
Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:
- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").
- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").
- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").
- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").
- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").
- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").
- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").
- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").
Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.
Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.
Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.
Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.
Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.
Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").
Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.
Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.
Wednesday, 16 January 2008
Friday, 21 December 2007
Vem läser politiska bloggar? Halvnya rön
2005 slog bloggandet igenom i Sverige. Inför valet 2006 fördes en debatt om vilken betydelse som de politiskt inriktade bloggarna skulle få. Två läger kunde snabbt utkristalliseras: ja-lägret (mestadels bestående av politiska bloggare) och nej-lägret (mestadels företrädare för traditionella medier.
DN följde upp diskussionen ett år efter valet med en artikel ("Politiska bloggar en flopp") som trots rubriken var ganska nyanserad. Kontentan kunde sägas vara: det är ganska få som läser politiska bloggar, och även de mest välbesökta har en ganska liten publik. Å andra sidan fyller de politiska bloggarna en viktig funktion för debatten mellan politiker och mellan politiskt intresserade. De resonemang och åsikter som formeras där kan få en större publik i ett senare skede genom att de förs vidare ut i traditionella massmedier och i det formella politiska systemet.
Men vilka är det då som läser de politiska bloggarna? Nordicoms senaste internetbarometer kom fram till att endast 4 % av svenska internetanvändare 9-79 år under en genomsnittlig dag tar del av någon blogg (se tabell 17, s. 30). Annika Bergströms kapitel "Internetval 2006", som ingår i SOM-institutets senaste rapport Det nya Sverige (2007), anger att andelen i befolkningen som läste en blogg någon gång under en vecka ökade från 4 % 2005 till 11 % 2006. Detta gäller dock för bloggläsandet som helhet.
Enligt primelab, som dock inte anger hur man har kommit fram till siffran, fanns det i januari 2007 över 100 000 svenska bloggar, vilket borde betyda att den överväldigande majoriteten av bloggar överhuvudtaget har ytterst få, om några, besökare. De bloggar som har många läsare är lätträknade, och de politiska bloggar som har flest läsare har inte heller särskilt många besökare.
Enligt bloggtoppen.se har den mest populära bloggen, Jinge, haft 13 000 unika besökare hittills den här veckan, medan tvåan, Esbatis kommentarer, inte haft mer än 5 000 besökare (vi ska inte prata om hur många besökare den här bloggen har; jag vet inte ens själv). De här siffrorna är förmodligen dessutom tilltagna i överkant om man betänker hur många som bara stannar ett par sekunder på en sida man exempelvis har klickat sig till från en googlesökning.
Vad de här siffrorna inte berättar för oss är vad det är för sorts människor som är regelbundna läsare av just politiska bloggar.
Det har gjorts några få allvarliga försök i Sverige att studera bloggläsarna som grupp. Hans Kullin, som driver bloggen Media Culpa, har i två omgångar genomfört enkätundersökningar under namnet BloggSverige. Den senaste undersökningen, genomförd under juli 2006, visade att "'Politik och samhälle' är den näst populäraste kategorin av bloggar som respondenterna läser. Varannan bloggläsare uppger att de läser bloggar om politik och samhälle." (s. 12)
Läsare av politiska bloggar skiljs inte ut i undersökningen. Den genomsnittlige bloggläsaren visade sig vara en stockholmare i 20-årsåldern med högskoleutbildning men med låg inkomst, vilket föranleder mig att tro att det huvudsakligen rör sig om urbana studenter. En svaghet med Kullins undersökning är att urvalet på 700 respondenter inte är slumpmässigt utvalt; istället har bloggläsare frivilligt fått göra en onlineenkät som lockats dit efter att några olika bloggar länkade till undersökningen.
En mer systematisk undersökning gjordes av Annika Bergström i kapitlet "Nyheter, bloggar och offentliga sajter" inom ramen för SOM-institutets rapport Du stora nya värld (2006). Antalet respondenter utgör här ett slumpmässigt urval av befolkningen och är därför lättare att generalisera utifrån. Där gjordes försök att skilja ut läsare av olika kategorier av bloggar:
"Undersökningen möjliggör att titta på vilka personers bloggar som används. Några
olika typer har angetts i enkäten: journalister/redaktörer, politiker, kändisar och
privatpersoner. Tanken har varit att användning av olika typer av bloggar skulle
spegla olika personers intresseinriktningar. Det är emellertid ungefär lika stora (eller
små) andelar som besöker de olika bloggarna. Det är också ungefär samma
personer som rör sig på alla olika typer av bloggar. Man kan inte heller skönja
några skillnader mellan olika grupper, mer än de mer generella som beskrivits ovan.
Det är t.ex. inte de politiskt intresserade som återfinns på politikernas bloggar." (s. 397)
Problemet med den undersökningen är att frågan ställdes om huruvida man läste en blogg skriven av en politiker, alltså inte en blogg med politiskt innehåll. Det är trots det intressant att jämföra karakteristika för alla bloggläsare jämfört med Kullins enkät. Enligt Bergström finns det inte lika stora skillnader i utbildningsnivå hos dem som läser bloggar som hos Kullin, även om det även här visar sig att respondenter med medellång och lång utbildning läser bloggar i större utsträckning än lågutbildade. Det resultatet är stabilt från 2005 till 2006.
Vi har dock fortfarande ingen specialstudie av läsare av bloggar med politiskt innehåll. Vi får gå till USA för att hitta ett allvarligt försök: Joseph Grafs "The Audience for Political Blogs" från 2006.
I debatten har det framställts som att bloggar i allmänhet har större betydelse och fler läsare i USA än i Sverige. Vad gäller politiska bloggar ser det dock även här dystert ut. Regelbundna läsare är så få att det är ytterst svårt att hitta dem med hjälp av slumpmässiga urval i befolkningen. Istället tvingades Graf använda sig av en lista på registrerade väljare i Kalifornien som hade angivit sina e-postadresser. Man skickade e-post till 2.3 miljoner (2.3 MILJONER!) av dessa och fick till slut 7863 av dem att svara på en onlineenkät. Även om knappt 8000 respondenter är en respektingivande siffra, är svarsfrekvensen sorgligt låg: drygt 3 promille.
Att detta INTE ger ett representativt urval är uppenbart: respondenterna är genomgående mer liberala, mer utbildade och tjänar mer än vad både amerikanen och kalifornierna gör i genomsnitt. Dessutom är de extremt politiskt intresserade. Det är selection bias i kubik. På basis av detta blir det naturligtvis svårt att säga något som helst av värde om läsare av politiska bloggar. Resultaten pekar dock i en lite annan riktning än de svenska undersökningarna ovan. även om en del känns igen:
- 9 % av respondenterna läste politiska bloggar "nästan varje dag"
- läsandet koncentreras till ett litet urval bloggar med många läsare
- läsarna av politiska bloggar är män i oproportionerligt hög grad, tjänar mer än genomsnittsrespondenten, men är inte yngre
- läsarna av politiska bloggar är både intresserade av politik och omsätter sina åsikter i praktisk handling, till exempel genom att kontakta politiker eller skriva under namninsamlingar
Man ska inte jämföra äpplen och päron: ingen undersökning har gjorts endast av läsare av specifikt politiska bloggar i Sverige, och den som har gjorts i USA är dålig. Det skulle därför vara intressant att göra en ordentlig undersökning för att ta reda på hur det ser ut i verkligheten.
För mig personligen skulle det vara mest intressant att få svar på frågan om i hur stor grad läsare av politiska bloggar är politiskt organiserade och i hur stor grad de inte är det, och i hur stor grad deras bloggläsande omsätts i konkreta politiska handlingar.
Jag får ta och skissa på det. Och om ni känner till att en sådan undersökning har gjorts, tipsa mig extremt gärna!
UPPDATERING 2008-01-02: Hans Kullin genomför nu en tredje undersökning av svenska bloggläsare och -skribenter. Om man vill svara på den, kan man göra det här.
DN följde upp diskussionen ett år efter valet med en artikel ("Politiska bloggar en flopp") som trots rubriken var ganska nyanserad. Kontentan kunde sägas vara: det är ganska få som läser politiska bloggar, och även de mest välbesökta har en ganska liten publik. Å andra sidan fyller de politiska bloggarna en viktig funktion för debatten mellan politiker och mellan politiskt intresserade. De resonemang och åsikter som formeras där kan få en större publik i ett senare skede genom att de förs vidare ut i traditionella massmedier och i det formella politiska systemet.
Men vilka är det då som läser de politiska bloggarna? Nordicoms senaste internetbarometer kom fram till att endast 4 % av svenska internetanvändare 9-79 år under en genomsnittlig dag tar del av någon blogg (se tabell 17, s. 30). Annika Bergströms kapitel "Internetval 2006", som ingår i SOM-institutets senaste rapport Det nya Sverige (2007), anger att andelen i befolkningen som läste en blogg någon gång under en vecka ökade från 4 % 2005 till 11 % 2006. Detta gäller dock för bloggläsandet som helhet.
Enligt primelab, som dock inte anger hur man har kommit fram till siffran, fanns det i januari 2007 över 100 000 svenska bloggar, vilket borde betyda att den överväldigande majoriteten av bloggar överhuvudtaget har ytterst få, om några, besökare. De bloggar som har många läsare är lätträknade, och de politiska bloggar som har flest läsare har inte heller särskilt många besökare.
Enligt bloggtoppen.se har den mest populära bloggen, Jinge, haft 13 000 unika besökare hittills den här veckan, medan tvåan, Esbatis kommentarer, inte haft mer än 5 000 besökare (vi ska inte prata om hur många besökare den här bloggen har; jag vet inte ens själv). De här siffrorna är förmodligen dessutom tilltagna i överkant om man betänker hur många som bara stannar ett par sekunder på en sida man exempelvis har klickat sig till från en googlesökning.
Vad de här siffrorna inte berättar för oss är vad det är för sorts människor som är regelbundna läsare av just politiska bloggar.
Det har gjorts några få allvarliga försök i Sverige att studera bloggläsarna som grupp. Hans Kullin, som driver bloggen Media Culpa, har i två omgångar genomfört enkätundersökningar under namnet BloggSverige. Den senaste undersökningen, genomförd under juli 2006, visade att "'Politik och samhälle' är den näst populäraste kategorin av bloggar som respondenterna läser. Varannan bloggläsare uppger att de läser bloggar om politik och samhälle." (s. 12)
Läsare av politiska bloggar skiljs inte ut i undersökningen. Den genomsnittlige bloggläsaren visade sig vara en stockholmare i 20-årsåldern med högskoleutbildning men med låg inkomst, vilket föranleder mig att tro att det huvudsakligen rör sig om urbana studenter. En svaghet med Kullins undersökning är att urvalet på 700 respondenter inte är slumpmässigt utvalt; istället har bloggläsare frivilligt fått göra en onlineenkät som lockats dit efter att några olika bloggar länkade till undersökningen.
En mer systematisk undersökning gjordes av Annika Bergström i kapitlet "Nyheter, bloggar och offentliga sajter" inom ramen för SOM-institutets rapport Du stora nya värld (2006). Antalet respondenter utgör här ett slumpmässigt urval av befolkningen och är därför lättare att generalisera utifrån. Där gjordes försök att skilja ut läsare av olika kategorier av bloggar:
"Undersökningen möjliggör att titta på vilka personers bloggar som används. Några
olika typer har angetts i enkäten: journalister/redaktörer, politiker, kändisar och
privatpersoner. Tanken har varit att användning av olika typer av bloggar skulle
spegla olika personers intresseinriktningar. Det är emellertid ungefär lika stora (eller
små) andelar som besöker de olika bloggarna. Det är också ungefär samma
personer som rör sig på alla olika typer av bloggar. Man kan inte heller skönja
några skillnader mellan olika grupper, mer än de mer generella som beskrivits ovan.
Det är t.ex. inte de politiskt intresserade som återfinns på politikernas bloggar." (s. 397)
Problemet med den undersökningen är att frågan ställdes om huruvida man läste en blogg skriven av en politiker, alltså inte en blogg med politiskt innehåll. Det är trots det intressant att jämföra karakteristika för alla bloggläsare jämfört med Kullins enkät. Enligt Bergström finns det inte lika stora skillnader i utbildningsnivå hos dem som läser bloggar som hos Kullin, även om det även här visar sig att respondenter med medellång och lång utbildning läser bloggar i större utsträckning än lågutbildade. Det resultatet är stabilt från 2005 till 2006.
Vi har dock fortfarande ingen specialstudie av läsare av bloggar med politiskt innehåll. Vi får gå till USA för att hitta ett allvarligt försök: Joseph Grafs "The Audience for Political Blogs" från 2006.
I debatten har det framställts som att bloggar i allmänhet har större betydelse och fler läsare i USA än i Sverige. Vad gäller politiska bloggar ser det dock även här dystert ut. Regelbundna läsare är så få att det är ytterst svårt att hitta dem med hjälp av slumpmässiga urval i befolkningen. Istället tvingades Graf använda sig av en lista på registrerade väljare i Kalifornien som hade angivit sina e-postadresser. Man skickade e-post till 2.3 miljoner (2.3 MILJONER!) av dessa och fick till slut 7863 av dem att svara på en onlineenkät. Även om knappt 8000 respondenter är en respektingivande siffra, är svarsfrekvensen sorgligt låg: drygt 3 promille.
Att detta INTE ger ett representativt urval är uppenbart: respondenterna är genomgående mer liberala, mer utbildade och tjänar mer än vad både amerikanen och kalifornierna gör i genomsnitt. Dessutom är de extremt politiskt intresserade. Det är selection bias i kubik. På basis av detta blir det naturligtvis svårt att säga något som helst av värde om läsare av politiska bloggar. Resultaten pekar dock i en lite annan riktning än de svenska undersökningarna ovan. även om en del känns igen:
- 9 % av respondenterna läste politiska bloggar "nästan varje dag"
- läsandet koncentreras till ett litet urval bloggar med många läsare
- läsarna av politiska bloggar är män i oproportionerligt hög grad, tjänar mer än genomsnittsrespondenten, men är inte yngre
- läsarna av politiska bloggar är både intresserade av politik och omsätter sina åsikter i praktisk handling, till exempel genom att kontakta politiker eller skriva under namninsamlingar
Man ska inte jämföra äpplen och päron: ingen undersökning har gjorts endast av läsare av specifikt politiska bloggar i Sverige, och den som har gjorts i USA är dålig. Det skulle därför vara intressant att göra en ordentlig undersökning för att ta reda på hur det ser ut i verkligheten.
För mig personligen skulle det vara mest intressant att få svar på frågan om i hur stor grad läsare av politiska bloggar är politiskt organiserade och i hur stor grad de inte är det, och i hur stor grad deras bloggläsande omsätts i konkreta politiska handlingar.
Jag får ta och skissa på det. Och om ni känner till att en sådan undersökning har gjorts, tipsa mig extremt gärna!
UPPDATERING 2008-01-02: Hans Kullin genomför nu en tredje undersökning av svenska bloggläsare och -skribenter. Om man vill svara på den, kan man göra det här.
Tuesday, 11 September 2007
The usual suspects
I Godmorgon, Världen! i söndags sändes ett reportage om problemformuleringsprivilegiet i Sverige. Förutom att konstatera att gränsen mellan åsiktsjournalistik och nyhetsjournalistik håller på att suddas ut sades det att privilegiet har gått från grupp till grupp: kring förra sekelskiftet var det jurister och teologer, på 1930-talet var det teknologer och arkitekter, på 60- och 70-talet var det sociologer för hela slanten, som på 1980-talet ersattes av ekonomer. Från 90-talet och framåt är det tydligen statsvetarna som har problemformuleringsprivilegiet, vilket ju låter hoppingivande åtminstone för en statsvetare som jag.
Mats Bergstrand, chef för DN Debatt, menar dock att det rör sig om en liten krets av statsvetare som är konstant över åren: "Det är Lewin, och det är Rothstein, och det är Ruin och det är Möller. Det kommer ju inte upp några nya, unga statsvetare som syns i debatten, så det är möjligt att det ändå är slutet på statsvetarnas dominans."
Ett belägg som tas upp för att statsvetarnas dominans är på utgående är att söktrycket till de "förr så populära statsvetenskapliga utbildningarna" vid landets universitet har sjunkit kraftigt.
Att det är Mats Bergstrand som uttalar sig om vem som har problemformuleringsprivilegiet är ju en aning ironiskt, med tanke på att DN Debatt är en så pass viktig arena att dem som Mats Bergstrand ger lov att publicera sig får problemformuleringsprivilegiet.
Men några korrigeringar: för det första är det för få statsvetare som uttalar sig, men det beror också på att vissa statsvetare är mer bekväma med att kommentera i princip vad som helst, och därför kan bygga upp långsiktiga reltioner med journalistkåren, medan andra hellre bara uttalar sig om just det som är deras specialområde (vilket journalister inte orkar hålla reda på), och ytterligare andra är skeptiska mot medier i största allmänhet. För det andra kunde Bergstrand gott lagt till några namn: Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren, till exempel, men det kanske bara är DN Debatt-rävarna som räknas? För det tredje har det sjunkande söktrycket till statsvetenskaplig grundutbildning främst sin bakgrund i den goda arbetsmarknaden.
Marie Demcker (som ironiskt nog också är statsvetare) avslutar med att hävda att det inte går att urskilja en enskild grupp som har problemformuleringsprivilegiet längre. Istället talar hon om fria logotyper (något som hon har skrivit ihop med Ulf Bjereld om), "personer som i kraft av sig själva, som sina egna varumärken på olika sätt har ett problemformuleringsprivilegium...dessa personer, på grundval av sina personliga plattformar, har möjlighet att lyfta upp frågor som då blir debatterade."
Jag själv försöker så gott jag kan, grön i branschen som jag är, uppmuntra mina kollegor här på institutionen i Lund att synas i medierna, eftersom det är medias bild av statsvetarna som blir allmänhetens bild av medierna, och just nu är det mycket riktigt några få statsvetare som dominerar, och de kommer från Uppsala, Göteborg och Stockholm. Och det finns ingen motsättning mellan att vara statsvetare och att vra en "fri logotyp".
Mats Bergstrand, chef för DN Debatt, menar dock att det rör sig om en liten krets av statsvetare som är konstant över åren: "Det är Lewin, och det är Rothstein, och det är Ruin och det är Möller. Det kommer ju inte upp några nya, unga statsvetare som syns i debatten, så det är möjligt att det ändå är slutet på statsvetarnas dominans."
Ett belägg som tas upp för att statsvetarnas dominans är på utgående är att söktrycket till de "förr så populära statsvetenskapliga utbildningarna" vid landets universitet har sjunkit kraftigt.
Att det är Mats Bergstrand som uttalar sig om vem som har problemformuleringsprivilegiet är ju en aning ironiskt, med tanke på att DN Debatt är en så pass viktig arena att dem som Mats Bergstrand ger lov att publicera sig får problemformuleringsprivilegiet.
Men några korrigeringar: för det första är det för få statsvetare som uttalar sig, men det beror också på att vissa statsvetare är mer bekväma med att kommentera i princip vad som helst, och därför kan bygga upp långsiktiga reltioner med journalistkåren, medan andra hellre bara uttalar sig om just det som är deras specialområde (vilket journalister inte orkar hålla reda på), och ytterligare andra är skeptiska mot medier i största allmänhet. För det andra kunde Bergstrand gott lagt till några namn: Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren, till exempel, men det kanske bara är DN Debatt-rävarna som räknas? För det tredje har det sjunkande söktrycket till statsvetenskaplig grundutbildning främst sin bakgrund i den goda arbetsmarknaden.
Marie Demcker (som ironiskt nog också är statsvetare) avslutar med att hävda att det inte går att urskilja en enskild grupp som har problemformuleringsprivilegiet längre. Istället talar hon om fria logotyper (något som hon har skrivit ihop med Ulf Bjereld om), "personer som i kraft av sig själva, som sina egna varumärken på olika sätt har ett problemformuleringsprivilegium...dessa personer, på grundval av sina personliga plattformar, har möjlighet att lyfta upp frågor som då blir debatterade."
Jag själv försöker så gott jag kan, grön i branschen som jag är, uppmuntra mina kollegor här på institutionen i Lund att synas i medierna, eftersom det är medias bild av statsvetarna som blir allmänhetens bild av medierna, och just nu är det mycket riktigt några få statsvetare som dominerar, och de kommer från Uppsala, Göteborg och Stockholm. Och det finns ingen motsättning mellan att vara statsvetare och att vra en "fri logotyp".
Subscribe to:
Posts (Atom)
