På morgonen den 12 september satt jag på tåget till Lund som vanligt och stirrade på min telefon som vanligt. När jag klev av och började vackla mot rulltrapporna med de andra - Sighs, short and infrequent, were exhaled / And each man fixed his eyes before his feet - tänkte jag att nu får det nog faktiskt räcka för ett tag.
Det var inte konstigare än så. Jag tyckte att för mycket tid i min vardag gick åt till att följa mina Twitter- och Facebookflöden: på tåget, i kön i mataffären, när jag kommer till jobbet på morgonen, när jag kommer tillbaka efter lunchen, när jag vaknar på morgonen, innan jag somnar på kvällen. Det har hänt att jag plockat upp telefonen när jag varit med min son på lekplatsen. När jag suttit och ätit frukost med min familj.
Någon måtta får det vara. Så i ett anfall av lätt självförakt bestämde jag mig för att inte använda Twitter eller Facebook på tre månader, och nu är de tre månaderna slut.
Jag är inte ensam om att ta en paus. Susan Maushart lyckades klämma en hel bok ur ett lite mer vittgående experiment. Men jag tror faktiskt inte att jag skulle kunna leva ett normalt liv utan internet längre - förmodligen skulle jag bli fälld för tjänstefel - förr eller senare - om jag t ex slutade svara på mail. Om jag hade lagt av mobilen hade min familj (eller dagis eller what not) inte kunnat nå mig.
Så detta är väl någon sorts rapport. Men jag ska försöka att inte bli alldeles för långrandig. Till att börja med: har jag LÄRT mig något? Ja, det har jag väl. Jag har framförallt lärt mig att det inte gör så mycket om man taggar ner. I fortsättningen tänker jag vara lite mer sparsam med mitt telefongloende, eftersom det 1) går ut över min familj och mitt jobb, 2) inte ger så mycket added value att det är ok med 1). Man missar inga världsnyheter. Man förlorar inte alla sina vänner. Etc.
Blev jag mer produktiv? Ja, särskilt i början. Sen hittar man andra sätt att prokrastinera. Utföra mindre viktiga arbetsuppgifter. Prata skit med kollegor. Ni vet. Även under min paus har jag dagligen använt Freedom, som enkelt uttryckt hindrar en från att använda internet under en viss tid. Som författaren till romanen Freedom har uttryckt det, är det tveksamt om någon med en internetuppkoppling på arbetsplatsen överhuvudtaget kan skriva något bra.
Varför tänker jag börja använda Facebook och Twitter igen? Öh, tja, för att det är kul och nyttigt. Bara för att jag tagit tre vita månader för att få bukt med vardagsfyllor och skåpsupande betyder inte det att jag inte tänker ta en öl då och då. (OBS: metafor!) Samt att jag håller på med en doktorsavhandling om politiskt deltagande och sociala medier.
När jag berättade att jag skulle ta min paus kom olika former av reaktioner. Några trodde att det var ett skämt: om man forskar om sociala medier kan man väl inte sluta använda sociala medier? Eftersom jag har ägnat de senaste månaderna att bearbeta redan insamlad data (som dessutom inte har samlats in via sociala medier) har det inte spelat någon som helst roll för mitt arbete.
Några sa att de skulle sakna mig. Det kändes lite märkligt eftersom jag inte skulle gå under jorden direkt. Om man nu har ett stort behov av mina oneliners kan man ju skicka ett mail eller nåt. Apropå oneliners upptäckte jag den första veckan att jag hade börjat tänka i statusuppdateringar och tweets. Det gick över sen.
De flesta uppmuntrade mig. Det var nästan som att jag ägnade mig åt någon sorts ställföreträdande lidande (inga jämförelser i övrigt med Kristus). Och de blev besvikna när de misstänkte att jag hade fallit för frestelsen att avbryta i förtid.
Jag har nämligen loggat in på både Facebook och Twitter en handfull gånger de senaste tre månaderna. På Twitter handlade det om att jag ville följa tillbaka några nya följare: jag fick 50 nya följare under mina tre tysta månader. På Facebook handlade det om att kolla upp kontaktuppgifter (det visade sig vara det enklaste sättet). En annan gång hade någon angett att jag bodde i Lund och jag var tvungen att ändra. Och både när jag var inne på Twitter och Facebook fick jag meddelanden av folk som hade upptäckt att jag var inloggad och kände ett behov att tillrättavisa mig.
En grej jag upptäckte var att Facebook tydligen blev oroliga över min bortavaro. Minst en gång i veckan har de skickat mail där de anger att jag kan ha missat viktiga saker, t ex att den och den har kommenterat på den och dens foto eller statusuppdatering och borde jag inte gå in och kolla?
Men nej. Min paus har inte varit särskilt svår eller en livsomvälvande erfarenhet. Vad gick jag ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?
Nu är pausen hur som helst slut och jag är tillbaka.
1 comment:
Frun kommenterar: pausen var välbehövd: ibland blev jag tokig på det eviga surfandet. Jag hade lust att kasta telefonen eller hoppa på den eller bita sönder den. Samtidigt var det faktiskt lite omständligt i början när man skulle bestämma något med flera inblandade. Då var jag plötsligt tvungen att berätta vad som bestämts! Nu är det business as usual, fast vi är nog lite klokare...
Post a Comment