New publication: Mainstreaming the Alternative

I have co-written an article with Tina Askanius, also a part of the Wahlgren Foundation Doctoral Programme, that has now been published in the latest issue of Interface: a journal for and about social movements. Article here (Creative Common). Abstract below.

The article argues that contemporary protest movements are facing a convergence of what has traditionally been coined as mainstream and alternative media. Traditionally, the broad term ‘alternative media’ has been employed to embrace a wide range of oppositional media channels that can be considered to carry on the tradition of the early radical and party press: micro-media operating at the grassroots level, discontinuous, non-professional, persecuted or illegal. Today, heavily commercialised media and online communities such as Facebook, YouTube and MySpace constitute a common part of the repertoire of communication channels for activists engaged in alterative politics and protest movements. Are these new media channels a necessary means in order to reach beyond the circles of the likeminded? Or, do the use of these media point towards a mainstreaming process of political cultures of resistance to the establishment, eroding their very raison d’être? Combining a theoretical discussion of the inherent paradoxes in the celebration of new media technology as a source of democratisation and empowerment of civic cultures with an empirical focus aimed at exploring the changing repertoire of communicative tools used by social movement actors, this paper analyses two cases of online media practices in contemporary Scandinavian protest movements: 1) A series of civil disobedience actions and mobilisations of mass demonstrations before and after the eviction and destruction of the Youth House (Ungdomshuset) in Copenhagen, Denmark, in 2007-2008; 2) The popular demonstrations in connection with the European Social Forum in Malmö, Sweden in September 2008.

Update: The article has been included in the syllabi of a few courses, among them this course in Political Communication at the Central European University

Min presentation på Ungdomsstyrelsens rikskonferens

Jag deltog i ett seminarium på Ungdomsstyrelsens rikskonferens om sociala medier och ungas inflytande tillsammans med Pia Brundin och Tobias Olsson idag. Jag pratade om vilka möjligheter som sociala medier - trots allt! - innebär för det politiska deltagandet i samhället och om att vi kan se ganska positivt på framtidens demokrati.

Här är min presentation: http://prezi.com/kay9cvpdymmx/underbara-dagar-framfor-oss-politiskt-deltagande-och-sociala-medier/

I Ystads Allehanda i somras

För fullständighetens skull kommer en länk till en artikel som kom redan i juni men som jag inte sett förrän nu. Jag kommenterar Facebookgrupper som mobiliseringsstrategi apropå en man i Skurup (Skurup!) som vill ha fartkameror på en gata där. Artikeln lyckas få mig till en simrishamnsbo som nyss påbörjat en avhandling (jag flyttade från Simrishamn 1999 och jag började för tre år sen), men jag låter udda vara jämnt.

http://www.ystadsallehanda.se/skurup/article959261/Facebookgrupp-foumlr-fartkameror.html

De som hatar Vi som älskar Malmö

I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.

Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg.

Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.

Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt ut på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook.

Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.

Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.

De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underförstått) ligger till grund för stadens problem. "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."

Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".

Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.

En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i?

Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?

Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varför är det fel att erbjuda en motbild till skräcknarrativet? Och är det någon på allvar som tror att vi bara glömmer bort de dåliga sidorna med staden?

Det Niklas Bernsand och Anders Ackfeldt gör är att de inte kan förstå att alla politiska handlingar inte behöver vara direkt instrumentella. Lika lite som manifestationerna på årsdagen av Kristallnatten har ett syfte mer än att människor vill uttrycka sin avsky för det som hände 9 november 1938 och aldrig glömma det, är det någon som tror att Vi älskar Malmö kommer att leda till att ungdomsarbetslösheten besegras eller att det illegala vapnen försvinner.

Eller, minst av allt, till att den cyklande mördaren tas fast. Vilket vi - nästan alla! - hoppas kommer att hända mycket snart.

Men lite jävla kärlek kan inte vara fel just nu.

At the IR11

I'm at the Association of Internet Researchers annual conference in Gothenburg. I am really excited, especially for getting the opportunity to meet so many of my old OIISDP 2009 co-conspirers. We will hold a roundtable session to promote (there, I said it!) our coming book this Saturday at 9 am.

Yana Breindl and I will also present our co-written chapter "Leetocracy. Networked Political Activism and the Continuation of Elitism in Competitive Democracy." Friday 2.40 pm.

Also to look forward to: hundreds of brilliant scholars doing amazing stuff. I hope to blog some of it.

Oh btw don't forget to pre-order your

Araya, D., Breindl, Y., Houghton, T. J. (eds.). Nexus: New Intersections in Internet Research, New York: Peter Lang.

Nils i medierna kring valet

Jag medverkade i media precis lagom mycket den här valrörelsen:

I Radio Kristianstad den 15 september om sociala medier i valrörelsen. Jag var faktiskt ganska bra.

I Pol Kand Magazine den 19 september - ett referat av min kortföreläsning om ni vet vad under institutionens succévalvaka. Men OBS jag använder Prezi och inte ppt. Här är förresten presentationen:

Sociala medier i valrörelsen on Prezi

I TV4 Malmö den 20 september om Feministiskt initiativs framgångar i min hemstad Simrishamn (intervjun är gjord klockan två på natten efter institutionens valvaka, vilket märks):

Och slutligen på Lundagård.se den 21 september om läget för högskolorna efter valet.

Uttala sig är silver?

Statsvetenskaplig Tidskrifts senaste nummer - som presenterades i Almedalen härom veckan - har de svenska politiska partierna som tema. Samtliga riksdagspartier och "utmanarna" Fi, Sd, Junilistan och Pp avhandlas i var sin uppsats.

Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:

- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").

- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").

- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").

- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").

- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").

- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").

- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").

- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").

Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.

Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.

Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.

Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.

Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.

Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").

Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.

Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.