Om viral politik och teknologisk determinism på Människa +

Igår fick jag ännu ett välkommet tillfälle att prata om min forskning, denna gång för en liten men tapper skara från Människa +, en förening som intresserar sig för transhumanism.

Transhumanism handlar om att människan inte är "färdig" som varelse, och att det finns anledning till att sträva mot utveckling av människan, exempelvis genom att använda sig av ny teknik. Därför la jag lite extra tid på att prata om min syn på förhållandet mellan teknik och människa, eller snarare teknik och samhälle.

Det finns olika extrempositioner i det där. En långt driven teknologisk determinism innebär att samhällsförändringar är helt beroende av tekniska framsteg: en teknisk landvinning kommer, vilket sätter igång samhällsförändringar som är omöjliga att förhindra. I motsats till detta kan sättas ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på teknologi, som istället betonar människans påverkan på teknologin: det finns inget objektivt med teknik, utan konstruktion och användning är helt beroende av samhällstrukturer.

Föga förvånande placerar jag mig i någon sorts mittenposition. Jag blir själv trött varje gång jag ställer upp en dikotomi av oresonliga extrempositioner och sedan sätter mig själv i den förnuftiga mitten, men är det inte så vi alla gör? Nåväl.

Det finns naturligtvis en samverkan. Teknik konstrueras av ingenjörer, uppfinnare och designers, som inte existerar i ett objektivistiskt vakuum eller handlar efter matematisk-logiska principer, utan är situerade i en konkret historisk och samhällelig kontext. Detta påverkar hur tekniken konstrueras.

Men konstruktörerna kan samtidigt inte förutsäga hur tekniken kommer att användas. Jag brukar ta videotelefoni som exempel. Om man tittar på science fiction från 50- och 60-talet, är det påfallande ofta hur kommunikation sker genom att personer talar med varandra genom videoskärmar. I 1984 förekommer en TV som tillåter tvåvägskommunikation (Storebror ser dig!). När jag skriver detta inser jag att det kanske inte är så konstigt att man väljer att göra så här: det är rimligen roligare att titta på ett samtal när man ser båda parterna än att se en person prata i telefon och bara höra den andra partens röst. Men ok, vi lämnar det.

Dealen är ju att tekniken för videotelefoni har funnits länge, men det är påfallande sällan som man ser personer använda den funktionen på sina mobiltelefoner. Jag är medveten om att Skype finns och funkar bra, men utan egentligen veta hur folk brukar använda Skype, skulle jag tippa att man ofta väljer bort bildfunktionen.

Om man inte har goda skäl att vilja titta på sin samtalspartner, vill säga. Videotelefoni verkar vara särskilt populärt hos ett par grupper. Döva, av uppenbara skäl. Samt far- och morföräldrar, föräldrar, och älskande som är skilda åt och gärna vill SE varandra. Men när jag har ett jobbsamtal känner jag sällan ett stort behov av att se personen jag talar med.

Att vi inte kan förutsäga hur en teknisk innovation kommer att användas tyder på ett samspel mellan teknik och samhälle. För det är samtidigt inte så att människors beteende inte förändras alls när nya teknik blir tillgänglig.

Facebook är ett bra exempel. Folk tycker om att skvallra, framställa sig själv i god dager, är intresserade av sina medmänniskor, vill ha sympati och uppmuntran från andra, vill dela med sig av information som de tycker är rolig och intressant och så vidare. Dessa grundläggande beteenden hos människan utgör grunden för de sociala nätverkssajternas existens.

Men sajter som Facebook leder till att dessa beteenden utövas på ett delvis nytt sätt. Talhandlingar som tidigare skulle varit flyktiga, blir manifesta. Personkretsar (familj, vänner, arbetskamrater osv) som tidigare varit separerade flyter ihop, och alla får ta del av samma digitala representation. Det sätter vår sociala smidighet på prov, men ger oss också (i idealfallet) en helhetssyn på våra bekanta.

I förlängningen, och detta är mitt huvudbudskap, innebär detta för politiken att de grundläggande strukturerna och drivkrafterna inte förändras i den mån som vissa kanske hoppas eller fruktar, men förändrar definitivt sättet som politik diskuteras, organiseras, och utförs.

Ungefär det sa jag igår alltså.

Nils om Carl Bildts twittrande i P4 Kristianstad

Det är ett par veckor sen, men jag brukar lägga in länkar till medieframträdanden här, så här är en länk till en intervju med mig i P4 Kristianstad den 15 februari i år. Denna dag hade Carl Bildt en frågestund på ett särskilt twitterkonto med anledning av den utrikespolitiska debatten i riksdagen tidigare under dagen.

Jag noterar bland annat att Bildt sedan länge är en pionjär inom att använda internet för politisk kommunikation, att detta är en del i en global trend - politiker vill synas vara tillgängliga, att det är förvånande att inte ännu fler kommunicerar med politiker via sociala medier, att en konversation med Carl Bildt av naturen måste vara assymmetrisk (fler som vill prata med honom än tvärtom), och lite annat.

I DN och City Landskrona

Jag intervjuades i DN den 4 januari och i City Landskrona den 26 januari om direktkontakten mellan politiker och folkvalda i sociala medier. Särskilt i City Landskrona så var citaten quite to the point.

"Ett högt valdeltagande är det bästa formen av politisk input som finns. Man behöver ingen utbildning och alla får rösta. Det finns ingenting som säger att mer direktkontakt är bättre ur en demokratisk synvinkel. Men man kan inte utifrån det säga att det är meningslöst för en politiker att använda sociala medier."

Uppdaterat: Denna bloggpost används som blurb för journalisten i City, mkt roligt"

Tre månader utan Facebook och Twitter

Foto: Kazi Hirok Al-Arafat
På morgonen den 12 september satt jag på tåget till Lund som vanligt och stirrade på min telefon som vanligt. När jag klev av och började vackla mot rulltrapporna med de andra - Sighs, short and infrequent, were exhaled / And each man fixed his eyes before his feet - tänkte jag att nu får det nog faktiskt räcka för ett tag. 


Det var inte konstigare än så. Jag tyckte att för mycket tid i min vardag gick åt till att följa mina Twitter- och Facebookflöden: på tåget, i kön i mataffären, när jag kommer till jobbet på morgonen, när jag kommer tillbaka efter lunchen, när jag vaknar på morgonen, innan jag somnar på kvällen. Det har hänt att jag plockat upp telefonen när jag varit med min son på lekplatsen. När jag suttit och ätit frukost med min familj.  


Någon måtta får det vara. Så i ett anfall av lätt självförakt bestämde jag mig för att inte använda Twitter eller Facebook på tre månader, och nu är de tre månaderna slut. 


Jag är inte ensam om att ta en paus. Susan Maushart lyckades klämma en hel bok ur ett lite mer vittgående experiment. Men jag tror faktiskt inte att jag skulle kunna leva ett normalt liv utan internet längre - förmodligen skulle jag bli fälld för tjänstefel - förr eller senare - om jag t ex slutade svara på mail. Om jag hade lagt av mobilen hade min familj (eller dagis eller what not) inte kunnat nå mig.


Så detta är väl någon sorts rapport. Men jag ska försöka att inte bli alldeles för långrandig. Till att börja med: har jag LÄRT mig något? Ja, det har jag väl. Jag har framförallt lärt mig att det inte gör så mycket om man taggar ner. I fortsättningen tänker jag vara lite mer sparsam med mitt telefongloende, eftersom det 1) går ut över min familj och mitt jobb, 2) inte ger så mycket added value att det är ok med 1). Man missar inga världsnyheter. Man förlorar inte alla sina vänner. Etc.


Blev jag mer produktiv? Ja, särskilt i början. Sen hittar man andra sätt att prokrastinera. Utföra mindre viktiga arbetsuppgifter. Prata skit med kollegor. Ni vet. Även under min paus har jag dagligen använt Freedom, som enkelt uttryckt hindrar en från att använda internet under en viss tid. Som författaren till romanen Freedom har uttryckt det, är det tveksamt om någon med en internetuppkoppling på arbetsplatsen överhuvudtaget kan skriva något bra.


Varför tänker jag börja använda Facebook och Twitter igen? Öh, tja, för att det är kul och nyttigt. Bara för att jag tagit tre vita månader för att få bukt med vardagsfyllor och skåpsupande betyder inte det att jag inte tänker ta en öl då och då. (OBS: metafor!) Samt att jag håller på med en doktorsavhandling om politiskt deltagande och sociala medier.


När jag berättade att jag skulle ta min paus kom olika former av reaktioner. Några trodde att det var ett skämt: om man forskar om sociala medier kan man väl inte sluta använda sociala medier? Eftersom jag har ägnat de senaste månaderna att bearbeta redan insamlad data (som dessutom inte har samlats in via sociala medier) har det inte spelat någon som helst roll för mitt arbete. 


Några sa att de skulle sakna mig. Det kändes lite märkligt eftersom jag inte skulle gå under jorden direkt. Om man nu har ett stort behov av mina oneliners kan man ju skicka ett mail eller nåt. Apropå oneliners upptäckte jag den första veckan att jag hade börjat tänka i statusuppdateringar och tweets. Det gick över sen. 


De flesta uppmuntrade mig. Det var nästan som att jag ägnade mig åt någon sorts ställföreträdande lidande (inga jämförelser i övrigt med Kristus). Och de blev besvikna när de misstänkte att jag hade fallit för frestelsen att avbryta i förtid.


Jag har nämligen loggat in på både Facebook och Twitter en handfull gånger de senaste tre månaderna. På Twitter handlade det om att jag ville följa tillbaka några nya följare: jag fick 50 nya följare under mina tre tysta månader. På Facebook handlade det om att kolla upp kontaktuppgifter (det visade sig vara det enklaste sättet). En annan gång hade någon angett att jag bodde i Lund och jag var tvungen att ändra. Och både när jag var inne på Twitter och Facebook fick jag meddelanden av folk som hade upptäckt att jag var inloggad och kände ett behov att tillrättavisa mig. 


En grej jag upptäckte var att Facebook tydligen blev oroliga över min bortavaro. Minst en gång i veckan har de skickat mail där de anger att jag kan ha missat viktiga saker, t ex att den och den har kommenterat på den och dens foto eller statusuppdatering och borde jag inte gå in och kolla?


Men nej. Min paus har inte varit särskilt svår eller en livsomvälvande erfarenhet. Vad gick jag ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? 

Nu är pausen hur som helst slut och jag är tillbaka. 

SOM-boken nu på nätet!

Lycksalighetens ö, där Lars Höglund och jag har ett kapitel om sociala medier och politiskt engagemang, finns nu fritt tillgängligt på nätet.

Här hittar man Höglunds och mitt kapitel och här hittar man hela boken.

Om höger-vänster i P4 Malmöhus

P4 Malmöhus har en frågestafett i sitt morgonprogram. I morse fick jag svara på en fråga om varför man pratar om höger- och vänsterpartier snarare än t ex nord- och sydpartier och skickade vidare en fråga om varför skåningar pratar med diftonger. Här kan man höra inslaget.

För övrigt kan jag meddela att jag har tagit en tre månader paus från Twitter och Facebook i höst. Denna paus kommer att upphöra den 12 december, och då kommer jag också att berätta om varför jag gjorde det och hur jag upplevde det.

Och anledningen till att vi pratar om höger/vänster som en politisk dimension är att ledamöterna i den franska nationalförsamlingen efter revolutionen satte sig med sina meningsfränder. Radikala hamnade till vänster om ordföranden, konservativa till höger. Så kan det gå.

Om Politiskt Inkorrekt i City

Med anledning av den förestående nedläggningen av Politiskt Inkorrekt kommenterar jag idag skillnaden mellan "medborgarjournalistik" a la bloggar och traditionella nyhetsmedier i en artikel i City Skåne.

Det jag citeras på är att skillnaden mest handlar om (uttalad) subjektivitet: medan det i kommersiella medier finns en tradition av objektivitet (sedan kan man diskutera vad det egentligen innebär) och av att ge båda sidor i en konflikt möjlighet att kommentera ett skeende, har bloggar som PI en uttalad subjektiv agenda. Av naturliga skäl ingår fristående bloggar inte heller i de självreglerande organ och uppförandekoder som de kommersiella medierna har satt upp för sin verksamhet.

Sen, och det citeras jag inte på, kan man inte riktigt säga att det är två helt väsensskilda företeelser: formerna tar intryck av varandra. Åsiktsjournalistik ("krönikor", "analyser") blir mer framträdande i traditionella medier samtidigt som t ex namnpublicering blir vanligare, inte minst i kvällspressen. Det krävs numera inte alltid en fällande dom för att sätta ut namn och bild på en anklagad person. Detta kan förmodligen åtminstone i någon utsträckning tillskrivas påverkan från bloggarnas, kommentarsfältens och diskussionsforumens tyckande och grävande.

På samma gång verkar inte bloggar heller i ett vakuum, utan hämtar mycket av sin information från professionella journalister. De präglas i stor utsträckning, i alla fall de framgångsrika, av medielogik: vad drar till sig läsare, hur bygger man upp en story, ska man bekräfta läsarnas världsbild eller slå hål på den, och så vidare. De har också att ta ställning till pressetiska frågor, även om det inte finns någon PO som kan ta dem i örat. Vilka kommentarer ska tillåtas? Hur långt kan man gå i anständighetens (eller bara den övergripande strategins) namn?

Och en sista sak som förenar: journalistik och nyhetsförmedling tar tid och kostar pengar, och det är i sista hand det som utgör de traditionella mediernas och bloggarnas problem, och det som till slut verkar ha fällt PI. Var ska vi ta't?

Jag har fortfarande inte fattat hur man länkar till enskilda nummer av City, men deras arkiv finns här, och artikeln är på s. 14 i Malmöupplagan den 17 oktober.