Jag intervjuades i ett inslag i TV4:s lokalnyheter om politiker som (inte) ångrar saker de skrivit på sociala medier. Man hade gjort en enkät, och det var väldigt få som uppgav att de ångrade något. En sak jag sa som inte togs med var mina fria spekulationer om varför så få var ångerfulla:
1) Det finns ju ingen anledning att ångra något man skrivit innan man får en stormflod av negativa reaktioner. När man skriver saker i sociala medier är det ju ofta som reaktioner helt enkelt uteblir, eller att merparten av reaktionerna är positiva. Trots detta är den allra största delen av publiken osynlig. När man börjar glida iväg mot det mer spetsigt formulerade kan man få en massa påhejare som tycker att man ska ta i ännu mer. Eftersom de som är negativa kanske inte syns är det då lätt att falla in i det. Och sen rycks plötsligt det skrivna ur den kontextlösa kontexten och kastas i ansiktet på en av en reporter.
2) Det kan vara dumt att i en öppen enkät säga att man ångrar någonting man skrivit i sociala medier, eftersom det kan få folk att fundera på VAD det är man ångrar, och på så sätt dra oönskad uppmärksamhet till tveksamma inlägg.
3) Slutligen kan det ju också vara så att politiker är vana vid att väga sina ord på guldvåg, och då är det naturligt att de inte har anledning att ångra något.
Till sist en allmän reflektion: kanske är det så att toleransen för enskilda snedsteg i t ex sociala medier kommer att öka i takt med att vi blir allt mer vana vid att allt vi gör på nätet sparas och kan användas emot oss. Jag tycker visserligen inte att detta kan anas redan nu, men jag är inte den förste att föreslå en sådan utveckling, så det kanske kommer senare?
Thursday, 7 November 2013
Tuesday, 8 October 2013
Utopier
Det här var ett tag sen, men jag hade semester, och sen var jag föräldraledig, så jag skyller på det. De här inläggen om mina medieframträdanden är ju hur som helst mest för min egen del. Nå!
Jag intervjuades om min avhandling i den danska tidningen Information den 17 juli (med den roliga rubriken "Sociale medier er ikke en demokratisk klasseknuser").
Artikeln börjar med att beskriva min egen utveckling från glad utopistoptimist över dystopessimist till, öh, objektiv betraktare. Det finns lite att reda upp där.
I min avhandling skriver jag om debatten mellan (cyber-)utopister och -dystopiker.
Utopisterna, i sin mest streckgubbeartade form (dvs som Evgeny Morozov beskriver dem) tänker sig att de förtryckande strukturer i form av byråkratiska stater, hierarkiska partier osv lägger på de frihetstörstande medborgarna ska besegras och vittra bort när nätverksaktivism och nätverksorganisering låter alla göra sina röster höra på ett fritt och jämlikt sätt. Arabisk vår och så vidare.
Dystopikerna menar i stället att samhället blir mindre demokratiskt eftersom de som redan har makt och inflytande med digitala medier får ännu större möjligheter att utöva denna makt och kontrollera agendor och folk. The Great Firewall, Snowden, och så vidare.
En stor grupp kan vi kanske kalla för skeptiker; de menar att digitala medier i stort sett saknar påverkan på det politiska systemet.
Vad man nu menar med det. Och det är väl problemet, att när vi reducerar den här debatten till ett läger som står och hojtar "Det är revolution! Allt blir fantastiskt!" och ett annat som svarar "Det blir värre!" med ett tredje i mitten som muttrar "Det är samma gamla skit." blir den i princip helt frikopplad från verkligheten. Till att börja med eftersom den rör sig om tänkta extremer mer än den handlar om den faktiska verkligheten.
Vad är det för utopi som utopisterna ser framför sig, egentligen? Naturligtvis kallar de det inte för en utopi eller sig själva för utopister, vem skulle göra det? Grejen är att själva kärnan i debatten - vilket samhälle vi egentligen vill ha - sällan diskuteras i detalj. Det beror i sin tur på att "vi" inte alls är överens om hur det samhället ska se ut.
Alla är överens om att vi ska ha demokrati tills vi börjar prata om vad vi menar med demokrati. Alla världens länder anser sig vara demokratiska. När Carin Jämtin för tio år sedan var nyutnämnd biståndsminister fick hon svara på vilka länder som är riktiga demokratier. Hon svarade: "Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns är väl Sverige och Norge och några stycken till."
Det var ett svar som kanske andades en smula ironi, men svaret rymmer en viktig sanning: demokrati kan se ut på olika sätt och det är väldigt svårt att dela in världens länder i tydliga kategorier (men vi är hyfsat säkra på att Sverige är en demokrati). Den nuvarande försvarsministern hade å sin sida häromåret lika svårt att peka ut vilka länder som är diktaturer.
Men när vi talar om att vi vill att världen ska bli mer demokratisk är det rimligt att fundera på vad det egentligen skulle innebära. När vi tänker på länder som Kina, Egypten osv och föreställer oss en demokratisk utveckling för dem så kanske vi uttalat eller outtalat föreställer oss att de ska bli mer som Sverige, som om det vore någon sorts logisk slutpunkt för demokratiskt utvecklingsarbete. (Eller som något annat land. I sitt stora verk om statens utveckling talar Francis Fukuyama om "getting to Denmark" som något sorts benchmark i statskonst.)
Men när vi tänker på vårt eget land är vi kanske inte längre så nöjda med hur det står till med demokratin. Är det inte så att en del bestämmer mer än andra? De politiker som vi väljer - lyssnar de verkligen på väljarna eller regerar de efter eget huvud? Finns det inte mäktiga organiserade intressen i samhället - näringslivet, fackförbunden - som har lättare att nå företräde hos politikerna? Och har inte medierna ett genomgripande inflytande över vilken sorts politisk debatt som ens får föras? Har alla medborgare samma möjlighet att göra sina röster hörda?
Nej, det har de inte. Och därför är det kanske naturligt att man så ofta sätter sitt hopp till olika innovationer som ska fördela makten och inflytandet mer jämlikt i samhället.
Men mycket av detta är som sagt ofta outtalat: man tänker sig att det finns någon sorts inneboende vilja till politiskt engagemang (eller ännu mer abstrakt någon sorts vilja till ökad egenmakt överhuvudtaget) hos alla människor. Om man bara kan frigöra människan från olika slags hinder (PK-media, den representativa demokratin, you name it) kommer dessa fria individer att i anarko-libertariansk yra att skapa sig en bättre framtid i öppet samarbete genom nätets försorg.
Det där är ju också en streckgubbe: det är sällan någon tillåter sig att skena iväg så långt med fantasin. Kanske får oftare de nätrelaterade utopierna drag av andra ideologier: socialliberalism och socialdemokrati, dessa våra vanligaste svenska tankesystem. En utopi som inte ligger så långt från samtiden eller det nära förflutna. Ett revitaliserat civilsamhälle med digitala folkrörelser.
Min egen ingång till nätet och utopierna är att ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle skapas inte med hjälp av appar: man har inte samma möjlighet till inflytande bara för att fler kan twittra med Göran Hägglund. För att dra största möjliga nytta av de möjligheter som nätet erbjuder krävs mer grundläggande saker: jobb, utbildning, välfärd, självkänsla, tillit. Att tro att man ska kunna öka demokratin med "digital demokrati" utan att koppla ihop det med allt det andra är att kasta in degen i ugnen utan att ens slänga in jästen i efterhand.
Så, ungefär, tänker jag om utopier och nätet.
Jag intervjuades om min avhandling i den danska tidningen Information den 17 juli (med den roliga rubriken "Sociale medier er ikke en demokratisk klasseknuser").
Artikeln börjar med att beskriva min egen utveckling från glad utopistoptimist över dystopessimist till, öh, objektiv betraktare. Det finns lite att reda upp där.
I min avhandling skriver jag om debatten mellan (cyber-)utopister och -dystopiker.
Utopisterna, i sin mest streckgubbeartade form (dvs som Evgeny Morozov beskriver dem) tänker sig att de förtryckande strukturer i form av byråkratiska stater, hierarkiska partier osv lägger på de frihetstörstande medborgarna ska besegras och vittra bort när nätverksaktivism och nätverksorganisering låter alla göra sina röster höra på ett fritt och jämlikt sätt. Arabisk vår och så vidare.
Dystopikerna menar i stället att samhället blir mindre demokratiskt eftersom de som redan har makt och inflytande med digitala medier får ännu större möjligheter att utöva denna makt och kontrollera agendor och folk. The Great Firewall, Snowden, och så vidare.
En stor grupp kan vi kanske kalla för skeptiker; de menar att digitala medier i stort sett saknar påverkan på det politiska systemet.
Vad man nu menar med det. Och det är väl problemet, att när vi reducerar den här debatten till ett läger som står och hojtar "Det är revolution! Allt blir fantastiskt!" och ett annat som svarar "Det blir värre!" med ett tredje i mitten som muttrar "Det är samma gamla skit." blir den i princip helt frikopplad från verkligheten. Till att börja med eftersom den rör sig om tänkta extremer mer än den handlar om den faktiska verkligheten.
Vad är det för utopi som utopisterna ser framför sig, egentligen? Naturligtvis kallar de det inte för en utopi eller sig själva för utopister, vem skulle göra det? Grejen är att själva kärnan i debatten - vilket samhälle vi egentligen vill ha - sällan diskuteras i detalj. Det beror i sin tur på att "vi" inte alls är överens om hur det samhället ska se ut.
Alla är överens om att vi ska ha demokrati tills vi börjar prata om vad vi menar med demokrati. Alla världens länder anser sig vara demokratiska. När Carin Jämtin för tio år sedan var nyutnämnd biståndsminister fick hon svara på vilka länder som är riktiga demokratier. Hon svarade: "Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns är väl Sverige och Norge och några stycken till."
Det var ett svar som kanske andades en smula ironi, men svaret rymmer en viktig sanning: demokrati kan se ut på olika sätt och det är väldigt svårt att dela in världens länder i tydliga kategorier (men vi är hyfsat säkra på att Sverige är en demokrati). Den nuvarande försvarsministern hade å sin sida häromåret lika svårt att peka ut vilka länder som är diktaturer.
Men när vi talar om att vi vill att världen ska bli mer demokratisk är det rimligt att fundera på vad det egentligen skulle innebära. När vi tänker på länder som Kina, Egypten osv och föreställer oss en demokratisk utveckling för dem så kanske vi uttalat eller outtalat föreställer oss att de ska bli mer som Sverige, som om det vore någon sorts logisk slutpunkt för demokratiskt utvecklingsarbete. (Eller som något annat land. I sitt stora verk om statens utveckling talar Francis Fukuyama om "getting to Denmark" som något sorts benchmark i statskonst.)
Men när vi tänker på vårt eget land är vi kanske inte längre så nöjda med hur det står till med demokratin. Är det inte så att en del bestämmer mer än andra? De politiker som vi väljer - lyssnar de verkligen på väljarna eller regerar de efter eget huvud? Finns det inte mäktiga organiserade intressen i samhället - näringslivet, fackförbunden - som har lättare att nå företräde hos politikerna? Och har inte medierna ett genomgripande inflytande över vilken sorts politisk debatt som ens får föras? Har alla medborgare samma möjlighet att göra sina röster hörda?
Nej, det har de inte. Och därför är det kanske naturligt att man så ofta sätter sitt hopp till olika innovationer som ska fördela makten och inflytandet mer jämlikt i samhället.
Men mycket av detta är som sagt ofta outtalat: man tänker sig att det finns någon sorts inneboende vilja till politiskt engagemang (eller ännu mer abstrakt någon sorts vilja till ökad egenmakt överhuvudtaget) hos alla människor. Om man bara kan frigöra människan från olika slags hinder (PK-media, den representativa demokratin, you name it) kommer dessa fria individer att i anarko-libertariansk yra att skapa sig en bättre framtid i öppet samarbete genom nätets försorg.
Det där är ju också en streckgubbe: det är sällan någon tillåter sig att skena iväg så långt med fantasin. Kanske får oftare de nätrelaterade utopierna drag av andra ideologier: socialliberalism och socialdemokrati, dessa våra vanligaste svenska tankesystem. En utopi som inte ligger så långt från samtiden eller det nära förflutna. Ett revitaliserat civilsamhälle med digitala folkrörelser.
Min egen ingång till nätet och utopierna är att ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle skapas inte med hjälp av appar: man har inte samma möjlighet till inflytande bara för att fler kan twittra med Göran Hägglund. För att dra största möjliga nytta av de möjligheter som nätet erbjuder krävs mer grundläggande saker: jobb, utbildning, välfärd, självkänsla, tillit. Att tro att man ska kunna öka demokratin med "digital demokrati" utan att koppla ihop det med allt det andra är att kasta in degen i ugnen utan att ens slänga in jästen i efterhand.
Så, ungefär, tänker jag om utopier och nätet.
Monday, 7 October 2013
Debut på NEMO:s blogg
Jag debuterar på forskningsprojektet NEMO:s (New Media, New Democracy) engelskspråkiga blogg med en text om en paneldebatt om demokrati, transparens, korruption och digital teknologi som Veckans Affärer anordnade förra veckan i samband med deras temadag Hållbara Affärer. Deltog gjorde förutom jag själv Brit Stakston från JMW, Åse Bergstedt från Millicom och David Mothander från Google.
Inlägget kan läsas här: Communication does not want to be free
Inlägget kan läsas här: Communication does not want to be free
Monday, 8 July 2013
Obligatorisk Almedalsreaktion
Jag gjorde min Almedalsdebut förra veckan, och med tanke på den enorma flod av sammanfattningar och kommentarer kring Almedalsveckan som brukar florera så här års antar jag att det här inlägget först och främst är avsett för mig själv. Jag ska ändå försöka att inte bli långrandig.
Jag reste till Almedalen av följande skäl: jag arbetar med ett projekt om hur sociala medier förändrar riksdagsarbetet och intervjuar av den anledningen ett antal riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier. När jag började med detta förra året upptäckte jag att svenska riksdagsledamöter är oerhört välvilliga mot oss forskare och ställer gärna upp i olika sammanhang. Svarsfrekvensen i den så kallade Riksdagsundersökningen som Göteborgs universitet genomför sedan 1969 (!) är exempelvis på ca 95 %, vilket ju får sägas vara exceptionellt bra. Det är dock också så att riksdagsledamöter arbetar under hårt tryck utifrån. De får runt 100-200 mail om dagen, vilket gör att det kan ta ganska länge att få svar den vägen. Om man har tillgång till deras mobilnummer blir det lite bättre - SMS är ett favoritverktyg för riksdagsledamöter - men i värsta fall måste man gå via en politisk sekreterare eller till och med pressekreterare som inte alltid vidarebefordrar ens önskemål. (Det finns naturligtvis välvilliga sekreterare också, jag träffade ett par stycken i Almedalen som till och med hade varit mina studenter och hade stor förståelse för mitt arbete.)
Men det allra bästa enligt min erfarenhet är att gå fram till en riksdagsledamot, skaka hand och artigt förklara vad man vill. Jag har hittills inte fått ett enda nej den vägen. På Almedalsveckan vimlar det av riksdagsledamöter och det står dessutom utsatt i programmet vilka seminarier och evenemang de kommer att medverka på, så då är det bara att gå dit och sträcka fram näven, vilket jag jag gjorde med stor framgång. Jag bokade in samtliga intervjuer för partiet jag koncentrerade mig på och genomförde dessutom fem under veckan.
Denna strategi gjorde att jag inte alls valde ut vilka arrangemang jag skulle gå på utifrån mina intressen, utan efter helt andra bevekelsegrunder, vilket jag tror var givande. Många - exempelvis Bo Rothstein - kritiserar debatter och seminarier för att vara ytliga och rentav förvrängda i en viss riktning. Så är det säkert ofta. Om Fastighetsägarna ordnar en utfrågning är det nog inte för att sakligt och objektivt tränga in i exempelvis fastighetsskattens vara eller icke vara, och om jag hade gått på seminarier om sådant jag kan hade jag nog också blivit besviken.
Men nu fick jag istället lära mig om indexeringens roll för garantipensionens storlek, utförsäljningen av de svenska stadsnäten, europeiska tillväxtstrategier, sambandet mellan kultur och hälsa och annat matnyttigt, och gott så.
Det andra man brukar anföra mot Almedalsveckan är det osunda umgänget mellan politiker, lobbyister och journalister som sägs vara ett hot mot demokratin. Men då är det nästan som om man förutsätter att Almedalen är skuld till detta, och så är det ju inte: Almedalen är ett symptom på hur politisk makt uppstår och fördelas i Sverige, inte en orsak till detta. Och i så fall är det väl bra att det synliggörs på detta sätt.
Och även om man kan säga att det är ett exkluderande jippo är det rimligen mindre exkluderande än när samma osunda umgänge sker i skyddat tillstånd i Stockholm - det som Håkan Juholt lite småbittert kallade klägget. För en ung engagerad idealist som vill träffa lite makthavare och få en smula uppmärksamhet för sina frågor är det nog ändå jämförelsevis låga trösklar, som Oisín Cantwell konstaterade i en krönika.
Så för mig förenar Almedalsveckan det bästa och det sämsta med Sverige: den relativa öppenheten och lättillgängligheten parat med insikten om vilken homogen gröt av etniska svenskar mitt i livet som styr detta land. Och detta att jag träffade så många gamla bekanta - det var både roligt och en aning skrämmande. Är det "vi" som styr nu?
PS: Jag har letat, men jag har nog bara skrivit om Almedalen en enda gång tidigare, och det var sju år sedan.
ds
Jag reste till Almedalen av följande skäl: jag arbetar med ett projekt om hur sociala medier förändrar riksdagsarbetet och intervjuar av den anledningen ett antal riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier. När jag började med detta förra året upptäckte jag att svenska riksdagsledamöter är oerhört välvilliga mot oss forskare och ställer gärna upp i olika sammanhang. Svarsfrekvensen i den så kallade Riksdagsundersökningen som Göteborgs universitet genomför sedan 1969 (!) är exempelvis på ca 95 %, vilket ju får sägas vara exceptionellt bra. Det är dock också så att riksdagsledamöter arbetar under hårt tryck utifrån. De får runt 100-200 mail om dagen, vilket gör att det kan ta ganska länge att få svar den vägen. Om man har tillgång till deras mobilnummer blir det lite bättre - SMS är ett favoritverktyg för riksdagsledamöter - men i värsta fall måste man gå via en politisk sekreterare eller till och med pressekreterare som inte alltid vidarebefordrar ens önskemål. (Det finns naturligtvis välvilliga sekreterare också, jag träffade ett par stycken i Almedalen som till och med hade varit mina studenter och hade stor förståelse för mitt arbete.)
Men det allra bästa enligt min erfarenhet är att gå fram till en riksdagsledamot, skaka hand och artigt förklara vad man vill. Jag har hittills inte fått ett enda nej den vägen. På Almedalsveckan vimlar det av riksdagsledamöter och det står dessutom utsatt i programmet vilka seminarier och evenemang de kommer att medverka på, så då är det bara att gå dit och sträcka fram näven, vilket jag jag gjorde med stor framgång. Jag bokade in samtliga intervjuer för partiet jag koncentrerade mig på och genomförde dessutom fem under veckan.
Denna strategi gjorde att jag inte alls valde ut vilka arrangemang jag skulle gå på utifrån mina intressen, utan efter helt andra bevekelsegrunder, vilket jag tror var givande. Många - exempelvis Bo Rothstein - kritiserar debatter och seminarier för att vara ytliga och rentav förvrängda i en viss riktning. Så är det säkert ofta. Om Fastighetsägarna ordnar en utfrågning är det nog inte för att sakligt och objektivt tränga in i exempelvis fastighetsskattens vara eller icke vara, och om jag hade gått på seminarier om sådant jag kan hade jag nog också blivit besviken.
Men nu fick jag istället lära mig om indexeringens roll för garantipensionens storlek, utförsäljningen av de svenska stadsnäten, europeiska tillväxtstrategier, sambandet mellan kultur och hälsa och annat matnyttigt, och gott så.
Det andra man brukar anföra mot Almedalsveckan är det osunda umgänget mellan politiker, lobbyister och journalister som sägs vara ett hot mot demokratin. Men då är det nästan som om man förutsätter att Almedalen är skuld till detta, och så är det ju inte: Almedalen är ett symptom på hur politisk makt uppstår och fördelas i Sverige, inte en orsak till detta. Och i så fall är det väl bra att det synliggörs på detta sätt.
Och även om man kan säga att det är ett exkluderande jippo är det rimligen mindre exkluderande än när samma osunda umgänge sker i skyddat tillstånd i Stockholm - det som Håkan Juholt lite småbittert kallade klägget. För en ung engagerad idealist som vill träffa lite makthavare och få en smula uppmärksamhet för sina frågor är det nog ändå jämförelsevis låga trösklar, som Oisín Cantwell konstaterade i en krönika.
Så för mig förenar Almedalsveckan det bästa och det sämsta med Sverige: den relativa öppenheten och lättillgängligheten parat med insikten om vilken homogen gröt av etniska svenskar mitt i livet som styr detta land. Och detta att jag träffade så många gamla bekanta - det var både roligt och en aning skrämmande. Är det "vi" som styr nu?
PS: Jag har letat, men jag har nog bara skrivit om Almedalen en enda gång tidigare, och det var sju år sedan.
ds
Tuesday, 11 June 2013
Moving on
I started my Ph D project in September, 2007. During my undergrad studies I used to say that "Whatever I do, I'm NOT doing a Ph D" much in the same line that I spent my high school years saying "Wherever I'm going to university, it WON'T be Lund". I wanted to be in the "real" world, working in public administration or with communication or whatever. As a student union representative I had seen too much of the downsides of doctoral studies, and to be frank, I didn't know if I was good enough. As an undergrad you tend to see Ph D students as Übermenschen (they're not).
But as I was finishing my Master's Degree, a couple of my teachers at the department encouraged me to apply for the Ph D programme. I was immensely flattered. As a student, you're usually happy with the occasional "OK" from your teachers, scribbled in the margins of an essay. Being considered as someone worthy of taking up an academic career made me instantly rethink my plans.
As it happened, the Department of Political Science had been involved in a somewhat vague, but very generously funded project - the Wahlgren Foundation Doctoral Programme - in which five doctoral students from different academic disciplines (political science, media and communication, film studies, and press studies) would write theses under the common theme of media, democracy and globalization.
I had been interested in the prospects of social media in the political realm, been an avid blogger since 2005, and fiddled a little with student journalism, so I felt this was up my ally. I applied and got - thank God! - the position.
I suggested a supervisor I had never met - Jan Teorell - which turned out to be a stroke of luck. Together with my assistant supervisor, Magnus Jerneck, I got a team of Virgils that guided me through academic Inferno. My supervisors didn't have the faintest clue what a social network site was (Jan does now, I'm still not sure about Magnus), but they knew political science.
And I made it through. I wrote the book, I defended it, I got a laurel wreath and a golden ring.
After almost six years of research, teaching, admin and some parental leave, it is time for me to move on. I really love my home department, and it has been a fantastic journey, but I am also very happy to being able to continue my research in an exciting new place with new wonderful people.
From August 1, I will start at the Department of Strategic Communication at Lund university. Here, I will work in the NEMO project (New Media, Modern Democracy), headed by Philip Young. I will be doing all sorts of interesting things, but I will focus on a theme that I touched upon in my dissertation: how does the use of social media change the communication culture of political parties? The empirical focus will be on the Swedish parliamentary parties, and I am looking forward to interviewing parliamentarians and let them talk about how they use social media internally.
Hopefully, I will be able to do a few interviews at Almedalsveckan. If you happen to be there, and if you want to ask me about my research, get in touch! Send me an email or contact me on Twitter.
I am happy to go to the Dept of Strategic Communication, which is not a completely foreign place to me - I have been giving guest lectures and seminars here for the past four years - but I will keep in touch with the political scientists back home. And the journey continues.
But as I was finishing my Master's Degree, a couple of my teachers at the department encouraged me to apply for the Ph D programme. I was immensely flattered. As a student, you're usually happy with the occasional "OK" from your teachers, scribbled in the margins of an essay. Being considered as someone worthy of taking up an academic career made me instantly rethink my plans.
As it happened, the Department of Political Science had been involved in a somewhat vague, but very generously funded project - the Wahlgren Foundation Doctoral Programme - in which five doctoral students from different academic disciplines (political science, media and communication, film studies, and press studies) would write theses under the common theme of media, democracy and globalization.
I had been interested in the prospects of social media in the political realm, been an avid blogger since 2005, and fiddled a little with student journalism, so I felt this was up my ally. I applied and got - thank God! - the position.
I suggested a supervisor I had never met - Jan Teorell - which turned out to be a stroke of luck. Together with my assistant supervisor, Magnus Jerneck, I got a team of Virgils that guided me through academic Inferno. My supervisors didn't have the faintest clue what a social network site was (Jan does now, I'm still not sure about Magnus), but they knew political science.
And I made it through. I wrote the book, I defended it, I got a laurel wreath and a golden ring.
After almost six years of research, teaching, admin and some parental leave, it is time for me to move on. I really love my home department, and it has been a fantastic journey, but I am also very happy to being able to continue my research in an exciting new place with new wonderful people.
From August 1, I will start at the Department of Strategic Communication at Lund university. Here, I will work in the NEMO project (New Media, Modern Democracy), headed by Philip Young. I will be doing all sorts of interesting things, but I will focus on a theme that I touched upon in my dissertation: how does the use of social media change the communication culture of political parties? The empirical focus will be on the Swedish parliamentary parties, and I am looking forward to interviewing parliamentarians and let them talk about how they use social media internally.
Hopefully, I will be able to do a few interviews at Almedalsveckan. If you happen to be there, and if you want to ask me about my research, get in touch! Send me an email or contact me on Twitter.
I am happy to go to the Dept of Strategic Communication, which is not a completely foreign place to me - I have been giving guest lectures and seminars here for the past four years - but I will keep in touch with the political scientists back home. And the journey continues.
Monday, 3 June 2013
Om sociala medier och kampanjande i DT
Jag intervjuades i Dalarnas Tidningar häromveckan om vad politiker kan tjäna på att använda sig av sociala medier. Det här är något jag INTE försöker säga något om i min avhandling, men det är naturligtvis något som inte minst politiker är mycket intresserade av.
En intressant sak jag dock tyckte mig hitta i en av mina studier var att det inte fanns någon uppenbar koppling mellan vilka politiker som TROR att det spelar roll för ens politiska karriär och vad dessa faktiskt gör i sociala medier. Med andra ord: man kan vara väldigt skeptisk vad gäller effekterna av ens twittrande och facebookande och ändå hålla på med det nästan hela tiden.
Det jag säger i artikeln är att det inte är så enkelt som att man automatiskt får fler röster om man är duktig på sociala medier (hur man nu ska definiera vad duktig betyder), men att det kommer att bli mer och mer betydelsefullt i takt med att fler och fler av väljarna ser sociala medier som en naturlig kanal för kommunikation och information.
På tal om detta råkade jag precis ut för att se en nypublicerad artikel som sysslar med nästan samma saker som jag själv - men till all lycka tre veckor EFTER min disputation. Medievetarna Bo Nilsson och Eric Carlson vid Umeå Universitet har en artikel i New Media & Society om politiker i Västerbotten och deras användning av sociala medier. Jag har inte hunnit läsa den, men den berör strategi och identitetsproduktion, ett vanligt tema inom sociala medie/internetforskningen och något jag själv kommer in på i flera av mina artiklar.
Men framförallt misstänker jag att många politiker - liksom många användare överlag - HÄVDAR att de är mer strategiska än vad de egentligen är. Mycket tycks vara informella normer, impulser, känslomässiga reaktioner och flockbeteende, snarare än att varje enskild talhandling är ett resultat av noggrant övervägande.
En intressant sak jag dock tyckte mig hitta i en av mina studier var att det inte fanns någon uppenbar koppling mellan vilka politiker som TROR att det spelar roll för ens politiska karriär och vad dessa faktiskt gör i sociala medier. Med andra ord: man kan vara väldigt skeptisk vad gäller effekterna av ens twittrande och facebookande och ändå hålla på med det nästan hela tiden.
Det jag säger i artikeln är att det inte är så enkelt som att man automatiskt får fler röster om man är duktig på sociala medier (hur man nu ska definiera vad duktig betyder), men att det kommer att bli mer och mer betydelsefullt i takt med att fler och fler av väljarna ser sociala medier som en naturlig kanal för kommunikation och information.
På tal om detta råkade jag precis ut för att se en nypublicerad artikel som sysslar med nästan samma saker som jag själv - men till all lycka tre veckor EFTER min disputation. Medievetarna Bo Nilsson och Eric Carlson vid Umeå Universitet har en artikel i New Media & Society om politiker i Västerbotten och deras användning av sociala medier. Jag har inte hunnit läsa den, men den berör strategi och identitetsproduktion, ett vanligt tema inom sociala medie/internetforskningen och något jag själv kommer in på i flera av mina artiklar.
Men framförallt misstänker jag att många politiker - liksom många användare överlag - HÄVDAR att de är mer strategiska än vad de egentligen är. Mycket tycks vara informella normer, impulser, känslomässiga reaktioner och flockbeteende, snarare än att varje enskild talhandling är ett resultat av noggrant övervägande.
Saturday, 1 June 2013
Tal vid promotionsmiddagen 2013
Svarstal från doktorer efter avlagda prov vid promotionsmiddagen, Lund, 31 maj 2013 av fil dr Nils Gustafsson
Hej på er!
Det faller på min lott att hålla tacktalet från doktorerna efter avlagda prov.
Tack, Eva Ryrstedt, för ett fint tal till oss doktorer!
Tack också till övermarskalk Carin Brenner som har gjort det här till en fantastisk dag för oss alla! Jag har haft förmånen att som vän och kollega dela många fina stunder vid det här universitetet med dig, Carin, och jag är glad över att vi kan dela också det här med varandra!
Man får inte applådera i kyrkan, och därför skulle jag vilja att vi nu passar på att tacka Johan Stenfeldt för den fullkomligt lysande orationen till universitetet som han höll under promotionshögtiden! Det var inte konstigt att det var bra, för han är från Österlen, precis som jag.
Den bästa dikt om att doktorera jag vet är skriven av Erik Johan Stagnelius och utgår från myten om Apollon och Daphne. Vi filosofie doktorer har ju idag fått en lagerkrans, och den hör ju ihop med Apollon, och att den hör ihop med Apollon har alltså att göra med att Apollon blev förälskad i en nymf som hette Daphne. Daphne blev skrämd av Apollon och bad om att få komma undan honom, och då var det en flodgud som var snäll och eh förvandlade henne till ett lagerträd.
Anyhow, det här är dikten. Lyssna noga:
Daphne
En fruktlös kärlek ock ditt hjärta brydde
till Penei dotter, Sångens milde Far!
Förgäves lyran på din arm du bar
och gyllne kogret dina skuldror prydde.
För dina famntag bävande hon flydde,
som turturduvan undan gamen far,
och i en lager ren förbytt hon var,
då böjda grenar hennes ånger tydde.
I trädets skuggor sorgsen än du står;
den friska krans, som hårens guld bekröner,
förmår väl den att läka hjärtats sår?
Ett lika öde träffar dina söner.
Kring jordens rymd de jaga skönheten,
och i en lager sist förbytes den.
Så OK. Visst kan vi känna igen oss i det här? Vi jagar efter skönheten, eller sanningen, eller i alla fall något större än vi själva, ett torn högre än vi själva, vad vi än vill kalla det.
Vi börjar ofta med ganska höga ambitioner, och sen får vi år efter år plocka ner de där ambitionerna, och till slut handlar ofta forskarutbildningen om att lära sig leva med skammen över ens egen otillräcklighet.
Det är som i den där strippen i Ph D Comics, där doktorandens ambitioner börjar med ”Win Nobel Prize” och slutar med ”hoppas att de har pizza på konferensen”.
Men det är en annan grej med den här dikten. Stagnelius pratar om Apollons SÖNER, som jagar skönheten. Nu så här två hundra år senare är vi ju både söner och döttrar som jagar efter vad vi nu jagar efter.
Och det är ju inte bara detta. I dikten görs sexuellt våld till en metafor för vetenskapen. Daphne flyr ju för att hon INTE vill ligga med Apollo, och det enda sättet för henne att komma undan är att bli en växt.
Är inte det helt sjukt? Forskning är väl ingen våldtäkt? Att se kunskapen som något som ska jagas, överfallas och penetreras är en dålig syn, tycker jag. I stället borde vi tänka så här: vetenskapen är ett äventyr som vi gör tillsammans även när vi är ensamma. Inte ett ord i våra avhandlingar hade stått där utan andra människors hjälp.
Och naturligtvis är det ett äventyr som både män och kvinnor upplever, även om en del traditioner hindrar oss ibland.
Fortfarande kan bilden av den ensamme, manlige jägaren komma fram. Mannen som försakar värdsliga njutningar och familjelycka, yada yada yada, 80 procent manliga professorer som känner igen sig i manliga doktorander, post docs, lektorer och docenter med rätt jägarinstinkt.
Vi måste förändra detta. Om vi ska kunna leva och överleva akademin måste vi göra det möjligt att forska och undervisa utan att förvandlas till monomana våldtäktsmän. Om vi gör den akademiska karriären mer mänsklig tjänar vi alla på det. Om vi krossar patriarkatet tjänar vi alla på det.
Så vill jag till sist be er förena er med mig i en skål för vår ärevördiga hulda moder, Lunds universitet, som består därför att hon ständigt förnyar sig. Skål!
Hej på er!
Det faller på min lott att hålla tacktalet från doktorerna efter avlagda prov.
Tack, Eva Ryrstedt, för ett fint tal till oss doktorer!
Tack också till övermarskalk Carin Brenner som har gjort det här till en fantastisk dag för oss alla! Jag har haft förmånen att som vän och kollega dela många fina stunder vid det här universitetet med dig, Carin, och jag är glad över att vi kan dela också det här med varandra!
Man får inte applådera i kyrkan, och därför skulle jag vilja att vi nu passar på att tacka Johan Stenfeldt för den fullkomligt lysande orationen till universitetet som han höll under promotionshögtiden! Det var inte konstigt att det var bra, för han är från Österlen, precis som jag.
Den bästa dikt om att doktorera jag vet är skriven av Erik Johan Stagnelius och utgår från myten om Apollon och Daphne. Vi filosofie doktorer har ju idag fått en lagerkrans, och den hör ju ihop med Apollon, och att den hör ihop med Apollon har alltså att göra med att Apollon blev förälskad i en nymf som hette Daphne. Daphne blev skrämd av Apollon och bad om att få komma undan honom, och då var det en flodgud som var snäll och eh förvandlade henne till ett lagerträd.
Anyhow, det här är dikten. Lyssna noga:
Daphne
En fruktlös kärlek ock ditt hjärta brydde
till Penei dotter, Sångens milde Far!
Förgäves lyran på din arm du bar
och gyllne kogret dina skuldror prydde.
För dina famntag bävande hon flydde,
som turturduvan undan gamen far,
och i en lager ren förbytt hon var,
då böjda grenar hennes ånger tydde.
I trädets skuggor sorgsen än du står;
den friska krans, som hårens guld bekröner,
förmår väl den att läka hjärtats sår?
Ett lika öde träffar dina söner.
Kring jordens rymd de jaga skönheten,
och i en lager sist förbytes den.
Så OK. Visst kan vi känna igen oss i det här? Vi jagar efter skönheten, eller sanningen, eller i alla fall något större än vi själva, ett torn högre än vi själva, vad vi än vill kalla det.
Vi börjar ofta med ganska höga ambitioner, och sen får vi år efter år plocka ner de där ambitionerna, och till slut handlar ofta forskarutbildningen om att lära sig leva med skammen över ens egen otillräcklighet.
Det är som i den där strippen i Ph D Comics, där doktorandens ambitioner börjar med ”Win Nobel Prize” och slutar med ”hoppas att de har pizza på konferensen”.
Men det är en annan grej med den här dikten. Stagnelius pratar om Apollons SÖNER, som jagar skönheten. Nu så här två hundra år senare är vi ju både söner och döttrar som jagar efter vad vi nu jagar efter.
Och det är ju inte bara detta. I dikten görs sexuellt våld till en metafor för vetenskapen. Daphne flyr ju för att hon INTE vill ligga med Apollo, och det enda sättet för henne att komma undan är att bli en växt.
Är inte det helt sjukt? Forskning är väl ingen våldtäkt? Att se kunskapen som något som ska jagas, överfallas och penetreras är en dålig syn, tycker jag. I stället borde vi tänka så här: vetenskapen är ett äventyr som vi gör tillsammans även när vi är ensamma. Inte ett ord i våra avhandlingar hade stått där utan andra människors hjälp.
Och naturligtvis är det ett äventyr som både män och kvinnor upplever, även om en del traditioner hindrar oss ibland.
Fortfarande kan bilden av den ensamme, manlige jägaren komma fram. Mannen som försakar värdsliga njutningar och familjelycka, yada yada yada, 80 procent manliga professorer som känner igen sig i manliga doktorander, post docs, lektorer och docenter med rätt jägarinstinkt.
Vi måste förändra detta. Om vi ska kunna leva och överleva akademin måste vi göra det möjligt att forska och undervisa utan att förvandlas till monomana våldtäktsmän. Om vi gör den akademiska karriären mer mänsklig tjänar vi alla på det. Om vi krossar patriarkatet tjänar vi alla på det.
Så vill jag till sist be er förena er med mig i en skål för vår ärevördiga hulda moder, Lunds universitet, som består därför att hon ständigt förnyar sig. Skål!
Subscribe to:
Posts (Atom)
