Nils i Linköping och politikens privatisering (och lite Juholt)

Häromveckan (den 29 september) var jag på Utrikespolitiska Föreningen i Linköping och pratade tillsammans med Östgöta-Correspondentens chefredaktör Charlotta Friborg om journalistrollens utveckling i en värld präglad av sociala medier.

Jag körde huvudsakligen mitt schtick om viral politik och att villkoren för politisk organisering och medierapportering både är ungefär som tidigare och samtidigt mycket annorlunda. Charlotta talade om utmaningar för journalistiken - ekonomiska, kvalitetsmässiga och så vidare. Det hela var mycket trevligt, och jag uppskattade verkligen att prata journalistik med en företrädare för den professionella sidan av medievärlden.

Jag fick en pratstund med Charlotta och vi diskuterade en sak som vi båda lagt märke till, nämligen hur det politiska idéarbetet tycks flytta ut från partierna till tankesmedjor och lobbyorganisationer, medan partierna själva fungerar mer och mer som valvinnarmaskiner.

I en krönika i Corren utvecklar hon det hela och kopplar det till hur partierna använder sig av sociala medier: som marknadsföringsinstrument.

Jag håller med, men jag har några hoppfulla frågetecken. Dels är det så att viral politik och en ökad användning av sociala medier i politiska kampanjer åtminstone till viss grad förutsätter äkta engagemang från dem som sprider politiska åsikter i sociala nätverk. Man utsätter sig lite för mycket gentemot sina personliga kontakter för att de flesta ska känna sig helt bekväma med att vara själlösa slavsändare (även om det alldeles säkert finns sådana också).

På så vis blir partierna paradoxalt nog återigen beroende av sina gräsrötter - för att få ut sitt budskap till många räcker det inte med att ha en centralt placerad propagandaminister som tutar ut pressmeddelandeliknande statusuppdateringar.

Ett annat frågetecken, som kanske inte är så hoppfullt, är att många politiker vandrar mellan politiken och lobby- och PR-branschen. En del av dem vandrar sedan tillbaka igen. På så sätt kan man säga att det trots allt ligger politiker bakom mycket av utvecklingsarbetet - även om det sker i det fördolda, med ibland suspekt finansiering och med motiv som inte nödvändigtvis har det allmännas bästa för ögonen.

Nåja. Min övertygelse är att om partierna i för stor utsträckning förvandlas till toppstyrda kampanjmaskiner blir de också känsliga för plötsliga omsvängningar i folkopinionen.

Ta Socialdemokraterna under Juholt, till exempel. Just nu blåser det rejält om honom och han rasar i olika förtroendeundersökningar. Vi ska inte gå in på tråkiga detaljer om vad sådana undersökningar egentligen säger om vad folk tycker. Men om vi ändå ska utgå från Novus opinions övning i ämnet kan vi ändå notera att Juholt hade högt eller mycket högt förtroende hos 67 % av dem i undersökningen som sade sig sympatisera med Socialdemokraterna.

Nu kan det ju naturligtvis tänkas att Juholt ryker oavsett vilket (även om jag inte tror det), men frågan är om han hade kunnat sitta kvar om han t ex hade varit VD för en tankesmedja (inga jämförelser med SNS i övrigt) istället för ordförande för en trögrörlig organisation beroende av sina hundra tusen medlemmar.

Men något annat som vi har kunnat se prov på inom Socialdemokraterna på sistone är att ett ganska slutet parti med hård partipiska och klara direktiv från VU har präglats av hyfsat öppna konflikter (t ex i fråga om skuggbudgeten).

Processerna kring utseendet av nya partiledare i V och C följer åtminstone delvis samma mönster: lite, lite öppnare. Det är en bit kvar till primärval, men det kommer säkert.

Att partier som är mer beroende av sina gräsrötter inte nödvändigtvis är partier som väljarna tycker bättre om är väl sin sak. Men jag tror att spänningen mellan dessa två utvecklingstendenser - partierna som kampanjmaskiner och partierna som gräsrotsorganisationer - kommer att prägla politiken i många demokratiska stater framöver, och så även Sverige.

Om viral politik på Lunds filosoficirkel

Igår pratade jag om viral politik på Lunds filosoficirkel, som för övrigt bjuder på flera intressanta föredragshållare i höst. Andreas Bergh har redan föreläst. Den 4 oktober kan man lyssna på Jan Hjärpe, den 29 november föreläser Katrin Kielos, och den 6 december kommer Björn Badersten från min egen institution.

Det hela filmades, och man kan se en video av föredraget här. Om man inte vill titta på mig, men lyssna, finns en ljudfil här.

Till föredraget hör också en Prezi, som finns här nedan:

Viral politik: Politisk mobilisering i sociala medier on Prezi

Tom Standage om sociala medier genom 2000 år

(Foto: Travis Payne)

Tom Standage, journalist och digital redaktör på The Economist, skrev den mycket fascinerande boken The Victorian Internet, som jämförde telegrafins framväxt och påverkan på samhället med Internet.

Nu försöker han sig på något liknande: han planerar en bok om sociala medier från antiken och framåt.

Vi visste naturligtvis redan att alla medier genom historien har varit sociala till sin natur, men Tom Standage gör en del ganska roliga analogier mellan bruket av medier tidigare och vad vi tror är nytt och revolutionerande idag.

Han utvecklade sina idéer i ett föredrag nyligen, och även om alla argument inte är helt vattentäta, är det en underhållande påminnelse om det faktum att somliga saker ligger mer djupt inbäddade i vår kultur än vad vi tänker på.

Här en inspelning av föredraget:

Om sociala medier och politiskt engagemang i ALBA

I det senaste numret av nättidningen ALBA finns en förkortad version av kapitlet Lars Höglund och jag skrev i "Lycksalighetens ö".

Läs här: Sociala medier och politiskt engagemang

Om kommentarsfält i SR Blekinge

Jag pratade lite grann om debatten om anonyma kommentarsfält i SR Blekinge den 30 augusti (ca 15 min in i klippet): Lyssna

Nils pratar anonymitet i Studio Ett

Jag fick tillfälle att diskutera anonymitet i tidningarnas kommentarsfält tillsammans med Sofia Mirjamsdotter aka Mymlan i Studio Ett idag. Inslaget kan höras här.

I korthet sa jag att det är ett olösligt dilemma: man vill ha så fullständig yttrandefrihet som möjligt och samtidigt ha en hyfsad, produktiv debatt. Men det är inte en moralisk skyldighet för tidningarna att låta troll och hatare härja fritt i spalterna, lika lite som det är en mänsklig rättighet att häva ur sig invektiv i versaler på privatägda sajter.

Och om man vill ha kommentarsfält - oavsett om det är av kommersiella skäl för att driva trafik till sajterna, eller för att man värnar om den offentliga debatten, eller om man är genuint intresserad av vad läsarna har att säga - så måste man ägna sig åt aktiv moderering och ge sig in i debatten. Lite som Anders Mildner uttryckte det i Sydsvenskan häromdagen. Men man kan ju börja att fråga sig varför man har kommentarsfält överhuvudtaget.

Så långt inslaget. Jag fick dessutom lära mig att de flesta svenska mediehus anlitar ett och samma företag i Varberg för att rensa bort de värsta hetsningarna, vilket ju är intressant i sig.

I dessa dagar tror jag att det också är viktigt att skilja på lagstiftning och enskilda publicistiska beslut. Det vore illa om riksdagen exempelvis försökte begränsa möjligheten att vara anonym på internet, som ju har diskuterats i andra länder. Möjligheten att fritt uttrycka sin mening utan risk för repressalier är viktig för ett samhälle som vill vara demokratiskt, även om den möjligheten då och då utnyttjas på ett sätt de flesta finner kontraproduktivt.

I samband med det kan man också ställa sig frågan om det är ett problem att så mycket av den offentliga debatten - och mänsklig kommunikation överhuvudtaget! - sker på och genom ett fåtal kommersiella plattformar, som Facebook, Twitter, Gmail, Hotmail, stora mediehus, Flashback.org och så vidare. Vi har sett flera exempel på att företagen som äger dessa tjänsterna - förutom att de lagrar och använder information för kommersiella syften - av och till gör publicistiska bedömningar som några kanske skulle finna tveksamma, och att de ibland samarbetar med regeringar och rättsapparater runt om i världen som vi kanske också kan ha synpunkter på. Tina Askanius och jag skrev en artikel för något år sedan som behandlade det fascinerande faktum att utomparlamentariska, "alternativa" rörelser på sistone alltmer börjat använda sig av kommersiella aktörer för sin kommunikation.

Och även regeringarna flyttar fram sina positioner. Det mest uppseendeväckande var väl kanske när Storbritanniens premiärminister David Cameron antydde att eftersom sociala medier kan användas för oänskade ändamål, kanske man ibland måste begränsa användandet av dem. Det påminner ju inte så lite om de resonemang som fördes fram av t ex Mubarak i samband med revolutionen i Egypten i våras. Därutöver har vi naturligtvis hela utvecklingen mot mer kontroll över den digitala kommunikationen, med telekompaket, FRA och så vidare. Den norske bloggaren Fjordman kunde inte hålla sig anonym längre än tills att rättsväsendet fattade intresse för honom.

Niklas Strandh (Deep Edition) har skrivit känslosamt och uppmanande om denna utveckling. Det är en i viss mån naturlig utveckling. I takt med att internet har växt fram som en av de viktigaste infrastrukturella systemen i samhället har också trycket att från statsmakternas och de kommersiella intressenas sida försöka reglera och kontrollera dessa. Jag hör inte till de utopistiska libertarianarkister som vill hålla internet fritt från allt inflytande från de etablerade politiska systemen, men vi bör vara mycket uppmärksamma när demokratiska ledare föreslår inskränkningar i yttrandefriheten för att skydda samhället.

Samtidigt får vi inte bortse från att "total öppenhet" i form av fritt blås för omodererade anonyma kommentarer på inget sätt är en jämlik debatt. Den hätska ton, ofta fientlig mot olika folkgrupper, ofta oresonlig, ofta sexistisk, och så vidare, som förekommer i många forum och kommentarsfält, skrämmer bort fler än den lockar. Vi vet att det är få som exempelvis kommenterar nyhetsartiklar. Det är inte mer demokratiskt än när man öppnar för möjligheten att lämna medborgarförslag och nästan alla skrivs av samma person.

Och att argumentera för att journalister och andra ska ta sig tid att bemöta kommentarerna, som Anders Mildner gör i sin krönika och som Mymlan föreslog i Studio Ett, innebär också att man måste avsätta avsevärd tid för att diskutera med ett mycket litet antal läsare. Ibland kan man göra det. Min kollega Rasmus skrev i veckan ett debattinlägg om kommentarsfält på Newsmill som också argumenterar för detta. Jag tror han la mer eller mindre en hel arbetsvecka på att "ta debatten" med den vanliga samlingen kommentatorer. Det är naturligtvis helt orimligt att joruanlister och debattörer ska kunna göra det på regelbunden basis.

Som sagt, ett olösligt dilemma. Men det har varit några intressanta veckor med debatter om debatterna!

Kommentarsfältsmännen. Och kvinnorna.

Det har varit en livlig diskussion kring tidningarnas kommentarsfält de senaste dagarna. Exempelvis gör Anders Mildner i Sydsvenskan idag den träffande liknelsen att det är som att bygga en ungdomsgård och sen lämna dörren öppen och gå därifrån utan att bry sig om vad som händer.

Någonting jag däremot har saknat är hänvisningar till den, trots allt, enorma forskning som finns på området. Samhällsvetare, humanister och teknologer har skrivit en hel del om diskussionen allmänt i internetforum och tidningarnas kommentarsfält. De har skrivit ur alla tänkbara perspektiv: ur samtalsdemokratiska perspektiv, diskursanalyser, emancipation för minoriteter, ekonomiska vinstmodeller, etnografiska undersökningar, identitetsskapande effekter etc etc. Och helt vanliga tabeller som visar vad det är för sorts människor som kommenterar på artiklar och vad tidningsläsare i gemen anser om det.

Annika Bergström vid JMG i Göteborg har skrivit en hel del om tidningsanvändande på webben i en svensk kontext de senaste åren. Jag tar mig friheten att bara kort sammanfatta en artikel från 2008 - från "Westminster Papers in Communication and Culture" - som dessutom finns fritt tillgänglig här.

Bergström använder data från en enkätundersökning gjord 2006 med sex urval på vardera 500 respondenter i olika kommuner i Sydsverige (detaljer i pappret). (Det finns senare undersökningar som tycks bekräfta mönstret, men jag råkar ha läst just den här artikeln ganska noga.)

I allmänhet tycker inte webbtidningsläsare att kommentarsfält är så rasande viktiga. 24 % av dem tyckte att det var viktigt med kommentarsfält, medan en lång rad andra saker (t ex att det är gratis, att det artiklarna innehåller relevanta länkar, att det är regelbundet uppdaterat) upplevs som viktigare. Lågutbildade tycker att det är viktigare med kommentarsfält än högutbildade. Och ju mer man läser webbtidningar, desto mindre uppskattar man kommentarsfälten. Samtidigt är det högutbildade som i högre utsträckning själva kommenterar.

5 % av webbanvändarna kommenterar minst en gång i veckan (som jämförelse är det 55 % av webbanvändare som läser nyheter på webben minst en gång i veckan). Naturligtvis är det långt fler som läser kommentarer än som kommenterar själva.

Kommentarsfältsmännen är faktiskt inte bara män: nästan hälften av dem är kvinnor. (Dessvärre innehåller inte undersökningen data om vilken typ av artiklar man kommenterar, inte heller exempelvis var de kommenterande står politiskt.) De är yngre än genomsnittet och läser nyheter på nätet mer än genomsnittet.

Länkar till några ppt-presentationer som Bergström har hållit i ämnet i SOM-sammanhang (tack till Daniel Swedin):

"Läsarna - journalisternas nya kollegor?" (2008)

"Är vi producenter eller konsumenter på webben?" (2007)

Jag kan också rekommendera denna artikel av Ulrika Hedman vid JMG som handlar om hur redaktioner hanterar kommentarsfält. Där kan man bland annat läsa att utvecklingen mot mer användarskapat innehåll inte drivs från redaktionellt håll, utan av webbansvariga, samtidigt som just webbansvariga är MER negativa till det användarskapade innehållet än av den redaktionella ledningen.

"Läsarmedverkan - lönande logiskt lockbete - Nättidningarnas användarskapade innehåll ur ett redaktionellt ledningsperspektiv" (2009)