Bär en röd tröja fredagen den 28 september

För att visa sitt stöd till demokratirörelsen i Burma kommer människor över hela världen att bära röda kläder (vinrött är de burmesiska munkarnas färg) på fredag den 28 september. Gör det, du också!

För övrigt: Igår skrev jag om Facebook-gruppen till stöd för de burmesiska munkarna. Igår på eftermiddagen hade den 14 000 medlemmar. Idag, 17 timmar senare, har den 30 000.

Vad kan en Facebook-grupp göra mot en militärdiktatur?

Facebook-gruppen "Support the Monk's protests in Burma" har växt exponentiellt de senaste dagarna. I skrivande stund har gruppen knappt 14 000 medlemmar. Eftersom de personliga nätverken på Facebook länkar i varandra går det att med hjälp av kedjebrevsmetoden väldigt snabbt koppla ihop stora skaror av människor, och det är ganska uppenbart att de allra flesta människor känner starkt för de protesterande i Burma.

På gruppens hemsida placeras uppdaterad information om händelserna i Burma (bland annat länkar till bloggar och mainstreammedier, videofilmer, fotografier etc), diskussioner och upmaningar till handling. Så till exempel uppmanas gruppmedlemmarna att kontakta sina politiker för att få dem att agera mer kraftfullt och att delta i spontana demonstrationer runt om i världen. Det publiceras listor på företag som har relationer med militärregimen och som därför ska bojkottas.

Det är uppenbart att ett sådant här initiativ har potential för att spela en roll. Frågan är bara om det kommer att göra det. Ett problem med Facebook-grupper är att de ofta används som etiketter att sätta på sin profil, och nästan alla kan tycka att det känns bra att stödja en god sak.

Att sedan världsopinionen står på munkarnas sida kanske inte spelar så stor roll om den burmesiska armén får härja utan ingripanden utifrån. Var är världspolisen när man behöver den?

Satirisk krönika om nätverkssamhället, eller?

(Foto: Emma Svensson, Lundagård)

Jag skriver en del i studenttidningen Lundagård. I det senaste numret hade jag en krönika om nätverkssamhället. Idén var att belysa de mer cyniska, streberaktiga inslagen i nätverkskulturen, där ens bekantskapskrets förvandlas till ett verktyg för karriären. Idén var också att göra det i satirisk form, men på ett sådant sätt at det skulle vara svårt att veta om det var på allvar eller inte. Jag lade mig ganska nära den jargong som brukar användas i sådana här sammanhang, men skruvade tankegångarna ett varv till.

Min egen förhoppning var att hela läsekretsen skulle ta krönikan på blodigt allvar, och att hälften skulle förfasa sig över den råa cynismen och den andra hälften riva ut den och använda som bruksanvisning. Sen kan jag tycka att bildbylinen vi använde gjorde det lite för tydligt att det inte var helt allvarligt menat (se ovan).

Men det som hände var att inte en enda av de studenter som kommenterade texten, hade nappat på betet. Alla jag har pratat med insåg snabbt att det var en ironisk text. Alla i min egen generation, vill säga. Två medelålders läsare tog texten på fullaste allvar. Den ena, verksam på Studenthälsan på universitetet, var mycket oroad över tonläget och den kallhjärtade strebermentaliteten, medan den andra, universitetslärare, menade att det var en bra text och att man inte nog kunde understryka för studenterna hur viktigt det var att bygga upp ett bra nätverk från dag ett.

Är den här sortens subtila ironi en generationsfråga? Döm själva: här finns krönikan på Lundagårds hemsida och här nedan återpublicerar jag den:

Investera i ditt nätverk

Vi lever i nätverkssamhället. Nyckeln till framgång är snarare vem du känner än vem du är och vad du råkat lära dig under föreläsningarna.

Det är därför en god idé att börja bygga på ditt sociala nätverk från dag ett i Lund. Eftersom staden och studentpopulationen karakteriseras av extremt stor rörlighet har man goda chanser att bygga relationer med en rad olika människor. Kanske kommer någon av dem vara just den där avgörande kontakten som ger dig drömjobbet eller sänker dina bolånekostnader.

Grundregel nummer ett är naturligtvis att vara trevlig, artig och öppen. Det handlar om att marknadsföra sig själv: du är VD, styrelseordförande och PR-ansvarig för Jag AB och du vill naturligtvis ge din omgivning en bra bild av dig själv. Försök att verka driftig, hälsosam och intelligent, men undvik att gå till överdrift – det kan få dig att framstå som skrytsam.
Var framför allt glad – ingen tycker om att umgås med en sur och tråkig person. Möt din omgivning med ett stort och så naturligt leende som möjligt.

Antalet kontakter är viktigt: du kan inte säkert veta vilka människor som kommer att vara till nytta för dig senare, därför bör du sträva efter att bygga upp ett så stort nätverk som möjligt. På så sätt sprider du riskerna i din relationsportfölj.
Grundregel nummer två är att ha få vänner, men många bekanta. Vänner kräver en mycket större investering tidsmässigt än bekanta. Medan du måste ”finnas till hands” för vänner, träffa dem ofta, äta middag med dem, tala i telefon osv räcker det med att skicka ett mail då och då till dina bekanta.

När du har ett stort socialt nätverk är det viktigt att kunna få en överblick över dina kontakter och kunna strukturera dina olika relationer. Som tur är finns det praktiska nätburna verktyg, som till exempel Facebook, som du kan använda för network management – det är mycket enklare än anteckningsböcker och visitkortspärmar. Det kan dessutom aldrig skada att använda sig av andra nätverkssajter som LinkedIn eller Jaiku, men var försiktig med MySpace – det kan lätt ge ett intryck av att du inte har så höga ambitioner i livet.

Ta för vana att hålla dig uppdaterad om vad dina kontakter gör – har de börjat på ett nytt jobb, har de skaffat sig några nya intressanta relationer etc. Genom att titta på olika personers Wall-to-Wall-konversationer på Facebook kan du enkelt hålla koll på vad dina ”vänner” pratar med varandra om.

Innan du kan börja organisera ditt nätverk, måste du dock skaffa ett. Det finns flera olika sätt, och du bör använda dig av dem alla. Genom att snabbt lära känna exempelvis dina kursare eller korridorare kan du bli navet kring vilket det sociala hjulet snurrar. Det kommer att göra dig till en social informations-hub och du behöver då lägga ner mindre tid på att ta reda på saker om andra: viktig information kommer att komma till dig först.

Engagera dig gärna i flera olika studentföreningar: kåren, nationen, programföreningen, spex eller liknande. Med en relativt liten insats kan du på detta sätt få tillgång till stora sociala nätverk med många förgreningar. Försök gärna bygga vänskapliga relationer till dina lärare – att vara en del av ett akademiskt nätverk kan ha stora fördelar. Lycka till.

Tysta studenter: tips från coachen

Ett problem som man både som student och lärare kommer i kontakt med är att studenter i en seminariegrupp ofta kan vara ganska tysta. Diskussionen kommer inte igång, och läraren slänger ut frågor, påståenden eller i desperation rena provokationer utan att någon reagerar.

Chris Bertram, professor i "Social and Political Philosophy" vid University of Bristol, slängde ut en fråga om hur man skulle kunna göra för att koma tillrätta med det här på den akademiska grupbloggen Crooked Timber och fick många intressanta svar. Många av tipsen kretsar kring olika sätt att få studenterna att slappna av, at inte vara rädd för långa pauser, och att låta studenterna förbereda frågor eller diskussionsinlägg i förväg.

Required reading för lärare och studenter alike.

Don't tase me, bro!

Under ett tal som John Kerry höll för studenter vid University of Florida i måndags, fick han några frågor av en efterhand allt mer upphetsad manlig student vid namn Andrew Meyer. Meyer frågade bland annat Kerry varför han så lätt hade förklarat sig besegrad vid presidentvalet 2004 trots anklagelser om valfusk, och om Kerry var medlem av samma hemliga sällskap som George W Bush.

Polis ingrep då och förde bort den skrikande Meyer. Eftersom Meyer inte lugnade ner sig hotade poliserna med att ge honom en elchock, vilket fick Meyer att vråla följande redan klassiska fras: "Don't tase me, bro!" (Ge mig ingen elchock, kompis!)

Det hela filmades av minst ett halvdussin personer, som omedelbart lade ut sitt material på YouTube.

Storyn har spridits med blixtens hastighet under veckan och kommenteras flitigt i hela världen. Frasen "Don't tase me, bro!" är den tionde mest googlade den här veckan, originalvideon på YouTube har fått över 40 000 kommentarer och nästan 3 miljoner tittare, amerikansk mainstream media har kommentarat händelsen som galna hela veckan och det trycks redan T-shirts och bildekaler.

Läs om hela storyn här hos Michelle Malkin, läs här om hur man tolkar händelsen i Kina, och läs här om vad Wired Magazines bloggare har att säga om hur en lokal händelse kan bli en global popkulturell ikon på några timmar. I Sverige verkar det vara tyst än så länge. Jag tippar att DN kultur gör en grej på det om en månad.

Se videon:

Federalistisk mardröm: Belgien

Jag har alltid tyckt att det på något sätt är höjden av ironi att hjärtat av den Europeiska Unionen, det stora fredsprojektet som ska ge européerna möjlighet att leva i harmoni med varandra efter tusen års ständiga strider, håller på att slitas sönder på grund av etniska konflikter.

Jag talar naturligtvis om Belgien och den europeiska huvudstaden Bryssel. Min syster har bott några år i Belgien (hennes fästman är vallon) och har gett mig uppdateringar om läget, och det är aldrig goda nyheter. För att ta den senaste, absurda, krisen: Belgien har varit utan regering i 100 dagar, eftersom flamländska och vallonska partier saknar förmåga att göra upp med varandra.

Grundproblemet är att Belgien är ett land med tre språkliga "kommuniteter", holländskspråkiga, franskspråkiga och tyskspråkiga, som knappt har någon kontakt med varandra och som tycker allt mer illa om varandra. Flamländarna är rika, vallonerna fattiga. Och så den multispråkliga federala huvudstaden Bryssel mitt i alltihopa som är Belgiens verkliga kassako.

Ingrid Robeyns, belgisk-holländsk statsvetare, har skrivit ett långt och mycket informativt inlägg på bloggen Crooked Timber, som kan fungera som en introduktionskurs till Belgien som multietnisk mardröm. Läs!

Via Thomas Nilsson

Skojig dag i Göteborg

Eftersom jag ändå hade tänkt hälsa på vänner i Götet den här helgen, passade det bra att lägga in en arbetsdag här. Sålunda har jag haft ett intressant samtal med Marie Demker om den tilltagande individualiseringens och de nya mediernas effekter på demokratin. Mer om det senare (jag står vid en offentlig dator på Göteborgs stadsbibliotek och skriver det här, och minuterna tickar ner, samtidigt som man av någon anledning inte får ha mer än ett fönster öppet i webbläsaren; när ska jag få min nya bärbara med trådlöst nätverkskort?).

Det ramlar in ett pressmeddelande från Politics Online som ska utse "The Top 10 Who Are Changing the World of Internet and Politics". Jag passade på att nominera Carl Bildt, och han är med på listan över vilka man kan rösta på; de har till och med snott min nomineringstext rakt av. Gör vad ni vill med den informationen.

När kampanjvideon blir konst

Jag nämnde den demokratiske outsider-presidentkandidaten Mike Gravel tidigare i veckan. Hans kampanj har även skapat uppmärksamhet på andra sätt i USA.

Sålunda har två videosnuttar - ingen av dem producerade av det officiella kampanjhögkvarteret - blivit föremål för mycken debatt. "Rock" inleds med att Mike Gravel under tystnad stirrar in i kameran i 70 sekunder - en evighet - och sedan slänger en sten i en damm:



Den har i skrivande stund visats en kvarts miljon gånger på YouTube och får väl sägas vara ett exempel på framgångsrik viral marketing.

Videon uppfattas av många som fullkomligt obegriplig, varför Gravels egen YouTube-kanal gick ut med en interju där Mike Gravel förklarar vad filmen handlar om:



Det här är den andra filmen i serien, "Fire":



Mycket nöje/konsternering!

Ordvitsar vapen mot kinesisk storebror

Under sovjeteran fick oppositionella lära sig att både läsa och skriva mellan raderna för att undgå repressalier från regimen. Något liknande håller på att utvecklas i det auktoritära Kina, som gjort sig känt för att försöka kontrollera sina medborgares aktiviteter på nätet.

Således tas ofta bloggposter med känsligt innehåll bort från kinesiska bloggar. När man blir utsatt för det brukar man skriva "jag har blivit harmoniserad", vilket är en anspelning på premiärminister Wen Jiabaos tal om att göra Kina till ett mer harmoniskt samhälle.

However, eftersom frasen "jag har blivit harmoniserad" används så ofta har den i sig blivit ett skäl för kinesiska myndigheter att ta bort inlägg, vilket har fått bloggare att använda uttrycket "flodkrabba", som på kinesiska uttalas nästan som "jag har blivit harmoniserad". Detta har i sin tur utlöst en hel kremlologi av komplicerade kinesiska ordvitsar, vilket har fått bloggaren Rebecca McKinnon att publicera en bild på en krabba med tre armbandsur.

Läs med fördel hennes inlägg, där hela storyn presenteras komplett med kinesiska tecken.

Amerikanska politikers närvaro på Wikipedia

Den amerikanska bloggen TechPresident (som skriver om hur den amerikanska presidentvalskampanjen använder IKT) noterar att två av de mest okända kandidaterna, republikanen Ron Paul och demokraten Mike Gravel har satsat på Wikipedia.

Båda kandidaterna ligger långt efter i opinionsmätningar och får väldigt lite mediautrymme. För att kompensera detta satsar man på Wikipediaartiklarna. Artikeln om Ron Paul uppdateras tiotals gånger om dagen.

Som ett resultat av detta får artiklarna fler besökare, som dessutom stannar längre tid på sidan och som ofta går vidare och besöker den officiella kampanjhemsidan.

Som jag har skrivit tidigare, har svenska politiker och deras pressfolk långt kvar.

The usual suspects

I Godmorgon, Världen! i söndags sändes ett reportage om problemformuleringsprivilegiet i Sverige. Förutom att konstatera att gränsen mellan åsiktsjournalistik och nyhetsjournalistik håller på att suddas ut sades det att privilegiet har gått från grupp till grupp: kring förra sekelskiftet var det jurister och teologer, på 1930-talet var det teknologer och arkitekter, på 60- och 70-talet var det sociologer för hela slanten, som på 1980-talet ersattes av ekonomer. Från 90-talet och framåt är det tydligen statsvetarna som har problemformuleringsprivilegiet, vilket ju låter hoppingivande åtminstone för en statsvetare som jag.

Mats Bergstrand, chef för DN Debatt, menar dock att det rör sig om en liten krets av statsvetare som är konstant över åren: "Det är Lewin, och det är Rothstein, och det är Ruin och det är Möller. Det kommer ju inte upp några nya, unga statsvetare som syns i debatten, så det är möjligt att det ändå är slutet på statsvetarnas dominans."

Ett belägg som tas upp för att statsvetarnas dominans är på utgående är att söktrycket till de "förr så populära statsvetenskapliga utbildningarna" vid landets universitet har sjunkit kraftigt.

Att det är Mats Bergstrand som uttalar sig om vem som har problemformuleringsprivilegiet är ju en aning ironiskt, med tanke på att DN Debatt är en så pass viktig arena att dem som Mats Bergstrand ger lov att publicera sig får problemformuleringsprivilegiet.

Men några korrigeringar: för det första är det för få statsvetare som uttalar sig, men det beror också på att vissa statsvetare är mer bekväma med att kommentera i princip vad som helst, och därför kan bygga upp långsiktiga reltioner med journalistkåren, medan andra hellre bara uttalar sig om just det som är deras specialområde (vilket journalister inte orkar hålla reda på), och ytterligare andra är skeptiska mot medier i största allmänhet. För det andra kunde Bergstrand gott lagt till några namn: Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren, till exempel, men det kanske bara är DN Debatt-rävarna som räknas? För det tredje har det sjunkande söktrycket till statsvetenskaplig grundutbildning främst sin bakgrund i den goda arbetsmarknaden.

Marie Demcker (som ironiskt nog också är statsvetare) avslutar med att hävda att det inte går att urskilja en enskild grupp som har problemformuleringsprivilegiet längre. Istället talar hon om fria logotyper (något som hon har skrivit ihop med Ulf Bjereld om), "personer som i kraft av sig själva, som sina egna varumärken på olika sätt har ett problemformuleringsprivilegium...dessa personer, på grundval av sina personliga plattformar, har möjlighet att lyfta upp frågor som då blir debatterade."

Jag själv försöker så gott jag kan, grön i branschen som jag är, uppmuntra mina kollegor här på institutionen i Lund att synas i medierna, eftersom det är medias bild av statsvetarna som blir allmänhetens bild av medierna, och just nu är det mycket riktigt några få statsvetare som dominerar, och de kommer från Uppsala, Göteborg och Stockholm. Och det finns ingen motsättning mellan att vara statsvetare och att vra en "fri logotyp".

Fördomar och Hot Spots i Lund

Idag bidrar jag på två ställen i lokaltidningen: I studentbilagan har jag och Dag Oredsson berättat om stereotyper på studentnationer för Anna Sandqvist och på Lundasidorna finns en ytterst välvillig artikel om resultatet av ett av mina tidigare projekt: Hot Spot Sölvegatan.

Ny blogg för objektiv sanning

OK, så här blir det: mitt forskningsbloggande kommer att ske på en blogg som jag egotrippat nog kommer att kalla för Nils Gustafsson. Här kommer jag att ostrukturerat och knapphändigt skriva om det som rör sig i mitt huvud och som händer i mitt professionella liv. Naturligtvis kommer jag också att skriva om politik - jag är ju statsvetare, för Guds skull - men de mer svavelosande predikningarna kommer att reserveras för good old erlanderbrigaderna.