Transhumanism handlar om att människan inte är "färdig" som varelse, och att det finns anledning till att sträva mot utveckling av människan, exempelvis genom att använda sig av ny teknik. Därför la jag lite extra tid på att prata om min syn på förhållandet mellan teknik och människa, eller snarare teknik och samhälle.
Det finns olika extrempositioner i det där. En långt driven teknologisk determinism innebär att samhällsförändringar är helt beroende av tekniska framsteg: en teknisk landvinning kommer, vilket sätter igång samhällsförändringar som är omöjliga att förhindra. I motsats till detta kan sättas ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på teknologi, som istället betonar människans påverkan på teknologin: det finns inget objektivt med teknik, utan konstruktion och användning är helt beroende av samhällstrukturer.
Föga förvånande placerar jag mig i någon sorts mittenposition. Jag blir själv trött varje gång jag ställer upp en dikotomi av oresonliga extrempositioner och sedan sätter mig själv i den förnuftiga mitten, men är det inte så vi alla gör? Nåväl.
Det finns naturligtvis en samverkan. Teknik konstrueras av ingenjörer, uppfinnare och designers, som inte existerar i ett objektivistiskt vakuum eller handlar efter matematisk-logiska principer, utan är situerade i en konkret historisk och samhällelig kontext. Detta påverkar hur tekniken konstrueras.
Men konstruktörerna kan samtidigt inte förutsäga hur tekniken kommer att användas. Jag brukar ta videotelefoni som exempel. Om man tittar på science fiction från 50- och 60-talet, är det påfallande ofta hur kommunikation sker genom att personer talar med varandra genom videoskärmar. I 1984 förekommer en TV som tillåter tvåvägskommunikation (Storebror ser dig!). När jag skriver detta inser jag att det kanske inte är så konstigt att man väljer att göra så här: det är rimligen roligare att titta på ett samtal när man ser båda parterna än att se en person prata i telefon och bara höra den andra partens röst. Men ok, vi lämnar det.
Dealen är ju att tekniken för videotelefoni har funnits länge, men det är påfallande sällan som man ser personer använda den funktionen på sina mobiltelefoner. Jag är medveten om att Skype finns och funkar bra, men utan egentligen veta hur folk brukar använda Skype, skulle jag tippa att man ofta väljer bort bildfunktionen.
Om man inte har goda skäl att vilja titta på sin samtalspartner, vill säga. Videotelefoni verkar vara särskilt populärt hos ett par grupper. Döva, av uppenbara skäl. Samt far- och morföräldrar, föräldrar, och älskande som är skilda åt och gärna vill SE varandra. Men när jag har ett jobbsamtal känner jag sällan ett stort behov av att se personen jag talar med.
Att vi inte kan förutsäga hur en teknisk innovation kommer att användas tyder på ett samspel mellan teknik och samhälle. För det är samtidigt inte så att människors beteende inte förändras alls när nya teknik blir tillgänglig.
Facebook är ett bra exempel. Folk tycker om att skvallra, framställa sig själv i god dager, är intresserade av sina medmänniskor, vill ha sympati och uppmuntran från andra, vill dela med sig av information som de tycker är rolig och intressant och så vidare. Dessa grundläggande beteenden hos människan utgör grunden för de sociala nätverkssajternas existens.
Men sajter som Facebook leder till att dessa beteenden utövas på ett delvis nytt sätt. Talhandlingar som tidigare skulle varit flyktiga, blir manifesta. Personkretsar (familj, vänner, arbetskamrater osv) som tidigare varit separerade flyter ihop, och alla får ta del av samma digitala representation. Det sätter vår sociala smidighet på prov, men ger oss också (i idealfallet) en helhetssyn på våra bekanta.
I förlängningen, och detta är mitt huvudbudskap, innebär detta för politiken att de grundläggande strukturerna och drivkrafterna inte förändras i den mån som vissa kanske hoppas eller fruktar, men förändrar definitivt sättet som politik diskuteras, organiseras, och utförs.
Ungefär det sa jag igår alltså.
