Det här var ett tag sen, men jag hade semester, och sen var jag föräldraledig, så jag skyller på det. De här inläggen om mina medieframträdanden är ju hur som helst mest för min egen del. Nå!
Jag intervjuades om min avhandling i den danska tidningen Information den 17 juli (med den roliga rubriken "Sociale medier er ikke en demokratisk klasseknuser").
Artikeln börjar med att beskriva min egen utveckling från glad utopistoptimist över dystopessimist till, öh, objektiv betraktare. Det finns lite att reda upp där.
I min avhandling skriver jag om debatten mellan (cyber-)utopister och -dystopiker.
Utopisterna, i sin mest streckgubbeartade form (dvs som Evgeny Morozov beskriver dem) tänker sig att de förtryckande strukturer i form av byråkratiska stater, hierarkiska partier osv lägger på de frihetstörstande medborgarna ska besegras och vittra bort när nätverksaktivism och nätverksorganisering låter alla göra sina röster höra på ett fritt och jämlikt sätt. Arabisk vår och så vidare.
Dystopikerna menar i stället att samhället blir mindre demokratiskt eftersom de som redan har makt och inflytande med digitala medier får ännu större möjligheter att utöva denna makt och kontrollera agendor och folk. The Great Firewall, Snowden, och så vidare.
En stor grupp kan vi kanske kalla för skeptiker; de menar att digitala medier i stort sett saknar påverkan på det politiska systemet.
Vad man nu menar med det. Och det är väl problemet, att när vi reducerar den här debatten till ett läger som står och hojtar "Det är revolution! Allt blir fantastiskt!" och ett annat som svarar "Det blir värre!" med ett tredje i mitten som muttrar "Det är samma gamla skit." blir den i princip helt frikopplad från verkligheten. Till att börja med eftersom den rör sig om tänkta extremer mer än den handlar om den faktiska verkligheten.
Vad är det för utopi som utopisterna ser framför sig, egentligen? Naturligtvis kallar de det inte för en utopi eller sig själva för utopister, vem skulle göra det? Grejen är att själva kärnan i debatten - vilket samhälle vi egentligen vill ha - sällan diskuteras i detalj. Det beror i sin tur på att "vi" inte alls är överens om hur det samhället ska se ut.
Alla är överens om att vi ska ha demokrati tills vi börjar prata om vad vi menar med demokrati. Alla världens länder anser sig vara demokratiska. När Carin Jämtin för tio år sedan var nyutnämnd biståndsminister fick hon svara på vilka länder som är riktiga demokratier. Hon svarade: "Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns är väl Sverige och Norge och några stycken till."
Det var ett svar som kanske andades en smula ironi, men svaret rymmer en viktig sanning: demokrati kan se ut på olika sätt och det är väldigt svårt att dela in världens länder i tydliga kategorier (men vi är hyfsat säkra på att Sverige är en demokrati). Den nuvarande försvarsministern hade å sin sida häromåret lika svårt att peka ut vilka länder som är diktaturer.
Men när vi talar om att vi vill att världen ska bli mer demokratisk är det rimligt att fundera på vad det egentligen skulle innebära. När vi tänker på länder som Kina, Egypten osv och föreställer oss en demokratisk utveckling för dem så kanske vi uttalat eller outtalat föreställer oss att de ska bli mer som Sverige, som om det vore någon sorts logisk slutpunkt för demokratiskt utvecklingsarbete. (Eller som något annat land. I sitt stora verk om statens utveckling talar Francis Fukuyama om "getting to Denmark" som något sorts benchmark i statskonst.)
Men när vi tänker på vårt eget land är vi kanske inte längre så nöjda med hur det står till med demokratin. Är det inte så att en del bestämmer mer än andra? De politiker som vi väljer - lyssnar de verkligen på väljarna eller regerar de efter eget huvud? Finns det inte mäktiga organiserade intressen i samhället - näringslivet, fackförbunden - som har lättare att nå företräde hos politikerna? Och har inte medierna ett genomgripande inflytande över vilken sorts politisk debatt som ens får föras? Har alla medborgare samma möjlighet att göra sina röster hörda?
Nej, det har de inte. Och därför är det kanske naturligt att man så ofta sätter sitt hopp till olika innovationer som ska fördela makten och inflytandet mer jämlikt i samhället.
Men mycket av detta är som sagt ofta outtalat: man tänker sig att det finns någon sorts inneboende vilja till politiskt engagemang (eller ännu mer abstrakt någon sorts vilja till ökad egenmakt överhuvudtaget) hos alla människor. Om man bara kan frigöra människan från olika slags hinder (PK-media, den representativa demokratin, you name it) kommer dessa fria individer att i anarko-libertariansk yra att skapa sig en bättre framtid i öppet samarbete genom nätets försorg.
Det där är ju också en streckgubbe: det är sällan någon tillåter sig att skena iväg så långt med fantasin. Kanske får oftare de nätrelaterade utopierna drag av andra ideologier: socialliberalism och socialdemokrati, dessa våra vanligaste svenska tankesystem. En utopi som inte ligger så långt från samtiden eller det nära förflutna. Ett revitaliserat civilsamhälle med digitala folkrörelser.
Min egen ingång till nätet och utopierna är att ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle skapas inte med hjälp av appar: man har inte samma möjlighet till inflytande bara för att fler kan twittra med Göran Hägglund. För att dra största möjliga nytta av de möjligheter som nätet erbjuder krävs mer grundläggande saker: jobb, utbildning, välfärd, självkänsla, tillit. Att tro att man ska kunna öka demokratin med "digital demokrati" utan att koppla ihop det med allt det andra är att kasta in degen i ugnen utan att ens slänga in jästen i efterhand.
Så, ungefär, tänker jag om utopier och nätet.
Rising Voices: Listening to the world on its own terms
46 minutes ago
