Efter att statsministern i går meddelade att regeringen den 29 december avser att utlysa extra val som ska hållas den 22 mars 2015 har det blivit uppenbart att det finns en stor osäkerhet kring vad som egentligen gäller vid sådana tillfällen. Såväl journalister, tyckonomer som seniora statsvetare har uttalat sig och sagt att regeringen nu kommer att bli en övergångsregering, som inte "får" besluta några stora saker utan bara ska administrera. Till och med i regeringskansliet lär tjänstemännen ha pratat om "expeditionsministär".
Det är inte alls konstigt att det är så här: vi har inte haft nyval (som den gamla termen löd) sedan 1958, och vi har aldrig haft extra val med den "nya" regeringsformen, som började gälla 1975.
Jag tänkte därför gå igenom några saker som extra val innebär. Jag vill understryka att även om jag är disputerad i statsvetenskap är jag ingen författningsexpert. Jag har däremot läst vad som står i regeringsformen, riksdagsordningen samt några förarbeten till dessa lagar: SOU 1967: 26 "Partiell författningsreform" och SOU 1972: 15 "Ny regeringsform. Ny riksdagsordning". Båda finns tillgängliga här.
1. Extra val är till för att lösa konflikter mellan riksdag och regering.
Nyvalsinstitutet öppnar möjlighet att under löpande valperiod kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen. Anledning till sådan kontroll föreligger främst vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig. (SOU 1967: 26, s. 184).En riksdag som tillträder efter ett extra val kallas vaderiksdag, ett ord som användes i den gamla författningen men som bara finns i förarbetena till nuvarande regeringsform och riksdagsordning. Förledet "vade" är besläktat med vädja och det är alltså regeringen som vädjar till folket om en ny riksdag.
2. En regering som utlyst extra val är ingen övergångsregering.
Det är en helt vanlig regering. En övergångsregering är en regering som har entledigats av talmannen, dvs avgått, och sitter kvar i väntan på att en ny regering ska tillträda. Regeringen har inte avgått. (RF 6 kap 11 §)
3. Att regeringen utlyser extra val innebär inte att riksdagen är upplöst.
Enligt den gamla regeringsformen upphörde den gamla riksdagens mandat att gälla i och med en "upplösning". När man införde enkammarriksdagen 1970 ansåg man att det inte skulle vara godtagbart att "landet saknar riksdag" om viktiga ärenden skulle behöva beslutas (SOU 1967: 26, s. 185) och därför sitter den gamla riksdagen tills den nya har tillträtt.
4. Riksdagen kan inte avsätta regeringen efter att extra val har utlysts.
Som det stadgas i RF 13 kap 4 § tas ett yrkande om misstroendeförklaring av statsministern inte upp till prövning om extra val har utlysts. Anledningen till detta är att regeringen har rätt att få sin sak prövad av folket. Regeringen har alltid rätt att möta en misstroendeförklaring med att utlysa extra val. (SOU 1967: 26, s. 177)
5. Regeringen kan förbjuda riksdagen att sammanträda i väntan på extra val
Enligt den gamla ordningen upplöstes som sagt riksdagen vid nyval och mandatet upphörde. I nu gällande författning finns en möjlighet för regeringen att låta riksdagen arbeta vidare, men också en möjlighet att helt avbryta riksdagens arbete. Enligt RO 6 kap 11 § "får talmannen på begäran av regeringen besluta att kammaren inte ska sammanträda under återstoden av valperioden". Anledningen till detta är att lagstiftaren ansåg att om regeringen vädjar till folket ska riksdagen inte kunna fatta beslut mot regeringens vilja (SOU 1967: 26, s. 181).
UPPDATERAT 2014-12-05 Bör riksdagen fälla regeringen i en misstroendeomröstning?
Erik Vestin påpekar i en kommentar nedan att regeringen inte kan skydda sig mot ett misstroendevotum genom att utlysa extra val om inte tre månader har gått efter den nyvalda riksdagens första sammanträde. Detta är naturligtvis korrekt och har också uppmärksammats av flera debattörer, t ex Tove Lifvendahl i dagens SvD. (Den minnesgode erinrar sig att Lifvendahl föreslog detta redan i oktober.)
Detta förtjänar dock en extra kommentar.
I den gamla regeringsformen fanns det nämligen ingen spärr för hur snart efter ett ordinarie riksdagsval som regeringen (eller rättare sagt Konungen) kunde upplösa riksdagen och utlysa nyval. Tidsbegränsningen på tre månader infördes i den nya regeringsformen 1975 med den uttryckliga motiveringen att tre månader borde räcka för att budgeten skulle kunna behandlas (och man ville inte stå utan en gällande statsbudget), samt att "en regering som i ett val har lidit nederlag i ett val bör inte kunna omintetgöra valet genom att upplösa den nya riksdagen innan den har hunnit ta ställning i regeringsfrågan" (SOU 1972: 15, s. 127).
Detta leder till att man paradoxalt nog kan hitta argument både för och emot att rikta ett misstroendevotum mot regeringen. För talar bland annat att det inte finns några konstitutionella hinder mot det. Mot talar att anledningen till att regeln infördes, dvs förhindra en regering som har förlorat valet men inte avgått än att försöka rädda sig kvar vid makten genom att utlysa val, rimligen inte kan anses gälla. I detta fall har ju riksdagen hunnit ta ställning i regeringsfrågan.
