Ny publikation och mediebevakning: Om ungas icke-deltagande i sociala medier

Det projekt om ungas politiska deltagande som jag deltagit i sedan 2015 (Political Participation among young people - from party democrats to social media activists) går mot sitt slut, men publikationer kommer att fortsätta att komma under en tid framöver.

Senast i raden är en artikel i Sociologisk Forsknings nya temanummer inför det svenska riksdagsvalet 2018 dör vi baserat på intervjuer med unga, både politiskt aktiva och inaktiva, studerar anledningar till att INTE delta. Artikeln är på svenska (!) och fritt tillgänglig (!!).

Fjellman, Elin, Gustafsson, Nils, och Rosén Sundström, Malena (2018)
Ungas politiska (icke-)deltagande på sociala medier – hellre offline? [pdf i länken]

Abstract:

 In the Swedish general election in 2018, social media is expected to play a major role for young people, since social media is their most important source for news and communication. This qualitative interview and focus group study analyses attitudes to political participation in social media of 110 Swedish young persons. Using an explorative perspective, this study offers empirical results, based on the attitudes of politically active as well as inactive participants, that partially contradict the existing body of research in the field. Results indicate that the participation divide, described in previous studies, is not as clear cut. It has been assumed that the politically confident young persons are more active in social media whereas the unconfident remain passive. However, our results indicate that such divides cut through the most confident and unconfident groups. Even some of the most active young people in the study state that they refrain from participating in social media. The study also shows that politically active individuals experience social pressure to participate in social media.

Mediebevakning i anledning av artikeln (urval):
Göteborgs-Posten 3 juni
Aftonbladet 3 juni
LUM 4 juni
SVT 4 juni
Dagens Opinion 5 juni
Fria Tidningen (6 juni)
Lokaltidningen (6 juni)

Extra val: författningspolitisk kommentar

UPPDATERAD 2014-12-05 (se nederst i inlägget)

Efter att statsministern i går meddelade att regeringen den 29 december avser att utlysa extra val som ska hållas den 22 mars 2015 har det blivit uppenbart att det finns en stor osäkerhet kring vad som egentligen gäller vid sådana tillfällen. Såväl journalister, tyckonomer som seniora statsvetare har uttalat sig och sagt att regeringen nu kommer att bli en övergångsregering, som inte "får" besluta några stora saker utan bara ska administrera. Till och med i regeringskansliet lär tjänstemännen ha pratat om "expeditionsministär".

Det är inte alls konstigt att det är så här: vi har inte haft nyval (som den gamla termen löd) sedan 1958, och vi har aldrig haft extra val med den "nya" regeringsformen, som började gälla 1975.

Jag tänkte därför gå igenom några saker som extra val innebär. Jag vill understryka att även om jag är disputerad i statsvetenskap är jag ingen författningsexpert. Jag har däremot läst vad som står i regeringsformen, riksdagsordningen samt några förarbeten till dessa lagar: SOU 1967: 26 "Partiell författningsreform" och SOU 1972: 15 "Ny regeringsform. Ny riksdagsordning". Båda finns tillgängliga här.

1. Extra val är till för att lösa konflikter mellan riksdag och regering.

Nyvalsinstitutet öppnar möjlighet att under löpande valperiod kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstämmer med folkopinionen. Anledning till sådan kontroll föreligger främst vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig. (SOU 1967: 26, s. 184).

En riksdag som tillträder efter ett extra val kallas vaderiksdag, ett ord som användes i den gamla författningen men som bara finns i förarbetena till nuvarande regeringsform och riksdagsordning. Förledet "vade" är besläktat med vädja och det är alltså regeringen som vädjar till folket om en ny riksdag.


2. En regering som utlyst extra val är ingen övergångsregering.
Det är en helt vanlig regering. En övergångsregering är en regering som har entledigats av talmannen, dvs avgått, och sitter kvar i väntan på att en ny regering ska tillträda. Regeringen har inte avgått. (RF 6 kap 11 §)


3. Att regeringen utlyser extra val innebär inte att riksdagen är upplöst.
Enligt den gamla regeringsformen upphörde den gamla riksdagens mandat att gälla i och med en "upplösning". När man införde enkammarriksdagen 1970 ansåg man att det inte skulle vara godtagbart att "landet saknar riksdag" om viktiga ärenden skulle behöva beslutas (SOU 1967: 26, s. 185) och därför sitter den gamla riksdagen tills den nya har tillträtt.


4. Riksdagen kan inte avsätta regeringen efter att extra val har utlysts.
Som det stadgas i RF 13 kap 4 § tas ett yrkande om misstroendeförklaring av statsministern inte upp till prövning om extra val har utlysts. Anledningen till detta är att regeringen har rätt att få sin sak prövad av folket. Regeringen har alltid rätt att möta en misstroendeförklaring med att utlysa extra val. (SOU 1967: 26, s. 177)


5. Regeringen kan förbjuda riksdagen att sammanträda i väntan på extra val
Enligt den gamla ordningen upplöstes som sagt riksdagen vid nyval och mandatet upphörde. I nu gällande författning finns en möjlighet för regeringen att låta riksdagen arbeta vidare, men också en möjlighet att helt avbryta riksdagens arbete. Enligt RO 6 kap 11 § "får talmannen på begäran av regeringen besluta att kammaren inte ska sammanträda under återstoden av valperioden". Anledningen till detta är att lagstiftaren ansåg att om regeringen vädjar till folket ska riksdagen inte kunna fatta beslut mot regeringens vilja (SOU 1967: 26, s. 181).


UPPDATERAT 2014-12-05 Bör riksdagen fälla regeringen i en misstroendeomröstning?
Erik Vestin påpekar i en kommentar nedan att regeringen inte kan skydda sig mot ett misstroendevotum genom att utlysa extra val om inte tre månader har gått efter den nyvalda riksdagens första sammanträde. Detta är naturligtvis korrekt och har också uppmärksammats av flera debattörer, t ex Tove Lifvendahl i dagens SvD. (Den minnesgode erinrar sig att Lifvendahl föreslog detta redan i oktober.)

Detta förtjänar dock en extra kommentar.

I den gamla regeringsformen fanns det nämligen ingen spärr för hur snart efter ett ordinarie riksdagsval som regeringen (eller rättare sagt Konungen) kunde upplösa riksdagen och utlysa nyval. Tidsbegränsningen på tre månader infördes i den nya regeringsformen 1975 med den uttryckliga motiveringen att tre månader borde räcka för att budgeten skulle kunna behandlas (och man ville inte stå utan en gällande statsbudget), samt att "en regering som i ett val har lidit nederlag i ett val bör inte kunna omintetgöra valet genom att upplösa den nya riksdagen innan den har hunnit ta ställning i regeringsfrågan" (SOU 1972: 15, s. 127).

Detta leder till att man paradoxalt nog kan hitta argument både för och emot att rikta ett misstroendevotum mot regeringen. För talar bland annat att det inte finns några konstitutionella hinder mot det. Mot talar att anledningen till att regeln infördes, dvs förhindra en regering som har förlorat valet men inte avgått än att försöka rädda sig kvar vid makten genom att utlysa val, rimligen inte kan anses gälla. I detta fall har ju riksdagen hunnit ta ställning i regeringsfrågan.

Om intresset för politik

Jag medverkade i ett inslag i Godmorgon, världen! den 21 september om varför intresset för politik ökar. Jag betonar att det inte är helt känt varför människor blir intresserade av politik (det har naturligtvis rimligen en lång rad olika förklaringar), men att det finns variationer över livscykeln och mellan generationer. Man är i allmänhet mindre intresserad som ung, mer som medelålders, och lite mindre igen som gammal, och det har att göra med graden av insocialisering i samhället.

Generationseffekten har att göra med att många vanor och attityder formas i ung ålder, även så intresset för politik. Om man blir intresserad av politik i sena tonåren, fortsätter man i allmänhet att vara det resten av livet. Detta har att göra med politisk socialisering, dvs vilka människor som påverkar en under dessa formbara år: föräldrar och skolan, men kanske mest jämnåriga vänner. Till detta kommer en mycket svårbestämbar faktor som vi kan kalla tidsandan. Vi vet till exempel att den så kallade 68-generationen blev i hög grad intresserad av politik och att detta kan ha något att göra med ett allmänt uppsving för exempelvis rapportering om internationell politik och politiska strömningar i många länder samtidigt. På samma sätt är 60-talisterna, som blev vuxna under 80-talet, är något mindre intresserade av politik, och att det kanske kan kopplas till den "materialistiska" anda med yuppies, högervindar etc som man ofta förknippar med detta årtionde.

Dagens svenska ungdomsgeneration är mycket intresserad av politik. Varför? Det är vanskligt att säga något bestämt, men man kan tillåta sig att spekulera. En viktig del av 90-talisternas liv är de sociala medierna. Det finns studier som pekar i riktning mot att personer som kommer i kontakt med politiskt innehåll på exempelvis Facebook också blir mer engagerade.

Ett problem med många av dessa är att de ofta enbart är intresserade av politiskt deltagande, medan politiskt intresse i allmänhet ingår som en kontrollvariabel (eftersom vi vet att politiskt intresse är en viktig förklaringsfaktor i sammanhanget).

Ett annat problem är att det ofta rör sig om så kallade tvärsnittstudier baserade på enkäter. Det blir då svårt att se i vilken riktning orsakssambanden går: man kan ju rimligen anta att politiskt intresserade personer använder sociala medier för politiska ändamål, medan det är svårt att visa att användningen av sociala medier i sig skulle leda till ett ökat intresse.

Nu finns det en del panelstudier, men dessvärre inte så många som specifikt tittar på politiskt intresse. De som behandlar politiskt deltagande och politisk kunskap (t ex denna) pekar mot att det kan finnas effekter av användning av sociala medier på deltagande (men där då politiskt intresse ingår som en förklaringsfaktor). Det finns också en intressant experimentstudie som visar att det finns en social smittoeffekt av sociala medier på politiskt deltagande (dvs det dina vänner gör spelar roll för vad du själv gör). Jag har skrivit om den tidigare.

Politiken är medierad och det är rimligt att anta att också sociala medier har en effekt på hur vi uppfattar politik över huvud taget. Eftersom vi vet att vi socialiseras in i detta bör en social smittoeffekt också påverka hur intresset för politik utvecklas hos individer och kanske också i generationer. Har man politiskt intresserade personer i sitt nätverk bör denna påverkan också ske genom sociala medier. Om detta skiljer sig på något mer substantiellt sätt från andra former av interaktion är oklart.

Det behövs mer forskning om det här!

PS: Brit Stakston har skrivit en läsvärd text om hur nätet påverkade valrörelsen. Jag tror att mycket av det hon lyfter fram stämmer, även om jag också skulle hävda att det krävs empirisk forskning för att belägga hennes teser.
ds

Valet

Nästan som en minnesanteckning: jag medverkade i Statsvetenskapliga institutionens valvaka (rapport här i Lundagård) och försökte efter bästa förmåga att kommentera vallokalsundersökning och valresultat; jag chattade med läsarna på expressen.se en timme på valdagskvällen; jag kommenterade vallokalsundersökning och valresultat för Sydsvenskans livebevakning och jag gjorde detsamma för tidningen City.

Och...det jag har sagt är kanske inte så oerhört förvånande. Det blir svårt men inte omöjligt för en rödgrön regering att klara sig igenom mandatperioden. Valet är en stor framgång för Sverigedemokraterna och inte stor tillbakagång för Moderaterna. På lokal nivå kommer vi att få en komplicerad situation i många kommuner där Moderaterna tappat mandat till Sverigedemokraterna och där majoritetsförhållandena är oklara. Det mest intressanta framöver blir kanske att se hur M lokalt kommer att agera. Kommer de att upprätthålla sin linje att inte samarbeta med SD eller kommer de att gradvis anpassa sig till den uppkomna situationen? I en del kommuner hade man redan efter valet 2010 så kallade stora koalitioner med S och M och där tycks väljarna ha straffat M men inte S. Kommer man att möta detta med ännu en ny stor koalition, eller försöker man att hitta andra lösningar.

Varför politiker använder sociala medier

Jag intervjuades i Trelleborgs Allehanda den 4 september om rollen sociala medier spelar i valrörelsen.

Jag tycker väl kanske att citaten får mig att låta för avvisande och nonchalant, så låt mig utvcekla. Mitt problem med debatten om sociala medier i valrörelsen 2010 var att man försökte mäta "effekten" av sociala medier genom att jämföra röstutfall med antal Facebookvänner, likes, och annat dumt. Som jag har sagt i mer än ett halvt decennium gör den sortens föreställningar om vad som spelar roll och vad som inte gör det att man missar att den effekt sociala medier har på väljarnas beslut att rösta och på valrörelsen i allmänhet ofta är "indirekt" i den meningen att det är tämligen få "vanliga" medborgare som är Facebookvänner med politiker och politiska partier eller - ännu mindre sannolikt - följer dem på Twitter.

Om vi ska begränsa oss till vad politiker och partier gör använder de sociala medier av flera olika skäl och med flera olika målgrupper i åtanke, varav den stora breda massan väljare sällan är den viktigaste.

De som en politiker är Facebookvänner med är, beroende på hens popularitet, allmänna internetvanor osv, i allmänhet en blandning av "riktiga" vänner, intresserat folk från hembygden, journalister, partikamrater, en och annan motståndare. Genom att kontinuerligt berätta om vad man gör i sitt uppdrag som förtroendevald i kombination med mer lättsamt material av typen bilder på svampplockningsutflykter, skapar man en bild av sig själv. Det är en bild som man förutom att ge sina närmaste också gärna vill förmedla till journalister, för att dessa i sin tur ska förmedla den till bredare grupper.

En ofta förbisedd anledning för politiker att framställa sig på ett visst sätt är att få partikamrater i hemdistriktet att tycka att man är tillräckligt värdig att hamna på valbar plats när listorna ska sättas inför de allmänna valen. Medan den forskning som görs på politikers användning av sociala medier ofta är begränsade till studier av valkampanjer, lämnas den viktiga perioden mellan valen ofta åt sidan.

Sverige är ett land där det är mycket viktigare att få en bra placering på listan på valsedeln än att bedriva en framgångsrik personvalskampanj. Många riksdagsledamöter som jag intervjuat i mitt projekt om sociala medier i riksdagen pekar på att detta får effekter på hur man använder särskilt Facebook. Det är ungefär ett år före valet som det är viktigast att profilera sig.

Själva valkampanjen är en mer kollektiv historia (för så vitt att man inte har hamnat för långt ner på listan, naturligtvis). Då handlar det mycket mer om att upprepa officiella talepunkter och skapa positiva gemenskapskänslor för partiet. Genom att peppa och mobilisera partikamrater och sympatisörer kan man dessutom motivera sig själv att orka igenom de sista slitsamma veckorna i valrörelsen. För det ska inte glömmas att sociala medier minst lika mycket handlar om att skapa och förstärka  en identitet inför sig själv som inför andra.

Efter valet blir den personliga profileringen viktigare igen, när poster ska tillsättas, motståndare diskret manövreras ut och eventuella reträttpositioner behöver säkras.

Om ungas valdeltagande i dansk radio

Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.

Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.

Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.

Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.

Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.

Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.

Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.

Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.

Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.

Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.

Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.

Nils i medierna kring valet

Jag medverkade i media precis lagom mycket den här valrörelsen:

I Radio Kristianstad den 15 september om sociala medier i valrörelsen. Jag var faktiskt ganska bra.

I Pol Kand Magazine den 19 september - ett referat av min kortföreläsning om ni vet vad under institutionens succévalvaka. Men OBS jag använder Prezi och inte ppt. Här är förresten presentationen:

Sociala medier i valrörelsen on Prezi

I TV4 Malmö den 20 september om Feministiskt initiativs framgångar i min hemstad Simrishamn (intervjun är gjord klockan två på natten efter institutionens valvaka, vilket märks):

Och slutligen på Lundagård.se den 21 september om läget för högskolorna efter valet.

Valtips

Det är populärt att tippa valresultat i dessa dagar - kanske delvis som en reaktion på att opinionsundersökningarna håller så ojämn kvalitet och att de tenderar att misstolkas i den allmänna debatten. Det finns dessutom vissa undersökningar som tyder på att det ger säkrare resultat att låta ett stort antal människor gissa vad de tror att valresultatet skulle bli snarare än att fråga dem om vilket parti de skulle rösta på om det vore val idag. Här på institutionen tippar man traditionellt valresultatet inför riksdagsvalen. 2006 kom man närmare resultatet än någon av de opinionsundersökningar som publicerades veckorna före valet. Det kan finnas anledning att tillmäta sådana valtips en viss betydelse - särskilt om man som sagt tänker på hur darriga vanliga opinionsundersökningar är.

En av vårt lands flitigaste valforskare är Henrik Oscarsson, som står bakom flera skojiga mätinstrument för att sia om valutgången. På hans blogg kan man bland annat ta del av "mätningarnas mätning", som väger samman ett gäng opinionsundersökningar. I den senaste varianten leder de borgerliga över de rödgröna, fast med SD som vågmästare.

Han är dessutom en av dem som står bakom valtipset på Facebook, som lät personer sända in sina egna gissningar på valresultatet. Deadline för att skicka in var den 19 juni, och resultatet siade om egen majoritet för de rödgröna och SD utanför riksdagen.

Jag skickade själv in ett svar, men själva tippandet gjorde jag redan för ett halvår sedan. Här är mina siffror:

s 35.6

mp 9.8

v 4.4

m 26.7

fp 7.5

c 4.8

kd 4.1

pp 2.4

sd 4.2

fi 0.2

svmp 50.3

mfpckd 44.2

I ljuset av den senaste tidens opinionsundersökningar verkar jag ha överskattat socialdemokraterna och underskattat moderaterna. Det kan vara önsketänkande, men det får vi inte veta förrän i september.

En annan femma är partitesterna. Det blev en del uppmärksamhet kring TT Spektras valkompass som publicerades i bl a Svenska Dagbladet. Kompassen fick omfattande kritik från olika håll, bland annat för att det i princip var omöjligt att bli socialdemokrat - de som försökte blev vänsterpartister istället.

Jesper Räf skrev ett intressant inlägg om valkompassen och partitester i allmänhet. Eftersom nu partitester verkar påverka hur folk faktiskt röstar är det en idé att vara öppen med hur testen är konstruerade istället för att det bara spottas ut ett resultat som ju kan vara "rätt" eller "fel" beroende på vilka frågor som var med i testet och varför man egentligen röstar på ett parti.

Tricket är ju det samma som med opinionsundersökningar: att det borde stå uppenbart för alla att undersökningar som partitest är ett bräckligt käril men att medier har en tendens att dra stora växlar på dem. Och i förlängningen medborgarna.

Slutligen. Om man är osäker som väljare kanske man inte ska låta sig lockas iväg av opinionsundersökningarnas momentum eller luras av partitestens olidliga lätthet. Mitt bästa valtips är att läsa igenom partiernas valmanifest när de kommer i augusti. Som Göteborgsstatsvetaren Elin Naurin fann i sin avhandling förra året håller nämligen partierna i allmänhet sina vallöften.

Nej, de är dåliga! (i City)

Jag var med i City Malmö/Lund den 16 juni (kan läsas här) och pratade politiker och sociala medier. Visserligen sa jag (som jag brukar) att svenska politiker och partier har lärt sig ganska snabbt vad som funkar och vad som inte funkar, men här ville journalisten utmåla politiker som klåpare, och det blev en annan vinkel på det hela. Men visst stämmer det att ett vanligt nybörjarmisstag är att använda t ex Twitter som en pressmeddelandemegafon - fast det stadiet är ju passerat för de flesta vid det här laget. Intressant fö att Sverigedemokraterna anger YouTube som den viktigaste kampanjkanalen på nätet.

Riksdagsvalet på Facebook

Jag har noterat med stigande fascination hur många av mina vänner har röstat i "riksdagsvalet 2010 på Facebook". Det är säkert inget lurt med det.

Men ändå: de ansvariga för applikationen är anonyma. Trots det tycker hittills ca 115000 svenska Facebookanvändare att det är OK att tillåta att dessa okända personer får ta in information från deras Facebookprofiler, skicka mail till dem, och därutöver berätta vad de har tänkt rösta på. Ett gyllene tillfälle att bygga upp ett ytterst precist åsiktsregister (förutsatt att inte en stor andel av deltagarna är Facebooktroll naturligtvis, men det tror jag inte).

Nils i TV4 om förstagångsväljare och sociala medier

Jag i TV4 Malmö den 3 juni. En förkortad variant gick också i TV4 riks.

Födande kvinna röstade i ambulans

Det är val till Folketinget i Danmark idag. Politiken rapporterar om en kvinna på väg till förlossningen som övertalade ambulanspersonalen att ta en sväng förbi vallokalen först.

Sånt gör mig glad.