Nya rön om Facebook och politiskt deltagande

Det är inte ofta man får se en statsvetenskaplig artikel i Nature, en av naturvetenskapens absoluta topptidskrifter, särskilt inte en som handlar om Facebook och politiskt deltagande.

Men artikeln, med den upplysande titeln "A 61-million-person experiment in social influence and political mobilization", och som publicerades den 12 september, är faktiskt något alldeles extra och kommer också med en del förvånande resultat.

I korthet har artikelförfattarna gjort följande. Tack vare ett samarbete med Facebook kunde de den 2 november 2010, alltså dagen för det senaste amerikanska kongressvalet, se till att (nästan) samtliga Facebookanvändare i USA över 18 som gick in på Facebook längst upp i sin news feed fick se ett meddelande som uppmanade dem att rösta. Man kunde också klicka på en knapp om man hade röstat och se vilka av ens vänner som hade klickat på knappen, och klicka på en länk där man kunde se var ens närmaste vallokal var. Detta fick de allra flesta, ca 60 miljoner, se i sitt flöde.

En kontrollgrupp på 600 000 fick se samma meddelande, men utan informationen om vilka av vännerna som hade klickat på "I voted!"-knappen. Ytterligare en kontrollgrupp på 600 000 fick inte se något meddelande alls.

En listig detalj var att man med hjälp av att matcha namn och födelsedata från Facebookprofilerna med offentliga data över röstlängderna kunde se vilka som FAKTISKT hade röstat i valet 2010. Det visade sig att underrapporteringen var mycket större än överrapporteringen, dvs det var inte så många som klickade i "I voted!" och inte hade röstat, men däremot väldigt många som röstade utan att klicka på knappen. Detta är inte så konstigt eftersom det inte fanns något tvång att delta. Poängen med att samköra med röstlängderna är att man då kan se hur meddelanden som folk läser på Facebook slår på verkligt beteende.

I absoluta termer var påverkan ganska svag, men signifikant: de som fick se meddelandet röstade i något högre utsträckning än de som inte fick se det, men den stora överraskningen var denna:

De som såg att någon av deras nära vänner hade röstat gick själva och röstade i högre utsträckning, och denna sociala effekt var större än den direkta effekten av meddelandet i sig.

Vad detta betyder är att människors politiska beteende påverkas av hur ens nära vänner beter sig i sociala medier. Fokuset på nära vänner är intressant, eftersom mycket forskning på sociala nätverk och sociala nätverkssajter utgår från att det är påverkan genom bekanta som är det intressanta: de nära vännerna påverkas man ju av ändå, medan de svaga länkarna (weak ties) ses som mer intressanta som informationsspridare.

Alla detaljer om metoder osv är klart och tydligt beskrivna i pappret. Detta är en av de mest imponerande, eleganta och enkla lösningar jag har sett för att dels dra nytta av den enorma datamängden som sociala medier producerar och dels producera resultat som inte är triviala.

Och jag har ytterligare en sak att bry mitt huvud över inför det sista rycket med min avhandling i ämnet.

Här hittar man en populärvetenskaplig sammanfattning (samt lite intressant tillkomsthistoria).

I OBS i P1 om jämlikhet och sociala medier

Jag medverkar i OBS i P1 med ett debattinlägg om sociala medier och politisk jämlikhet. Här är en länk till texten. I korthet argumenterar jag för att sociala medier visserligen är en välkommen plattform för politiskt deltagande, men det finns ingen anledning att tro att nätverken kan ersätta den representativa demokratins organisationer. Att tro det kan istället leda till minskad jämlikhet. Den mest jämlika politiska handlingen är att gå och rösta, och vi får inte glömma bort det.

Anders Mildner, journalist, svarar att ett jämlikt samhälle är möjligt och inom räckhåll, tack vare de sociala medierna. Hur?

En grundläggande insikt när man pratar om sådana här saker måste vara att förstå att den offentliga diskussionen i sig har utvidgats enormt de senaste åren. I vårt land finns i dag väldigt få hinder för den som vill göra sin röst hörd. Om jag och Nils Gustafsson pratar om demokrati här i public service-radion, kan du som lyssnar numera göra din åsikt hörd.

Just detta är att rasera hierarkier. Antagligen bygger du och alla andra som förmedlar sina tankar via internet upp nya medan ni gör det, men poängen är att även dessa kan utmanas och besegras.

Naturligtvis går det utmärkt för vem som helst att ge sig in i denna diskussion genom att blogga, twittra, skriva en kommentar, dela på Facebook eller vad man nu kan tänkas göra. Min poäng är att alla inte vill göra det, och allas röster räknas inte lika mycket i den offentliga debatten.

Anders Mildner och jag debatterar med våra titlar som sköld: jag är "forskaren", han är "journalisten". Vi är båda vana att uttrycka oss i offentligheten (vi kanske till och med har blivit coachade av en producent). Vi tillåts utbreda oss i riksradion. Det är en ojämlik debattsituation oavsett vad man tycker om saken. 

Alla hierarkier kan utmanas och besegras, men detta är inte något nytt, och det är inte säkert på vilket sätt det har blivit lättare på sistone.

Mildner tycker inte att valhandlingen duger så mycket till utan frågar: "varför stannar folk då hemma? Varför uteblir så många från valstugorna?"

Och då frågar jag istället: varför ÖKAR då valdeltagandet? Varför är det så MÅNGA som röstar? 2010 var det 84,6 % som röstade i riksdagsvalet jämfört med 82 % 2006. Bland 18-29-åringar ökade valdeltagandet procentuellt MER än för befolkningen som helhet, upp 3,8 %. 

Och framförallt: 84,6 % av de röstberättigade medborgarna i detta land masar sig alltså iväg till en vallokal för att lägga sin röst på dem som ska representera dem i riksdagen. Över sex miljoner människor. 

Naturligtvis berikar det demokratin att fler röster kan höras i den offentliga debatten. Men det finns mycket goda skäl att låta rösten i valurnan väga tyngre än rösten i radio. Eller på Twitter.