On truth and lies in Axess TV

 I did a half-hour interview on Axess Television that is now available on YouTube. In the interview, with Sam Leith, I talk about truth, political communication and the contemporary media landscape and when I watched just now I was struck by the sinister setting, dark in all senses of the word, and that I might come of as a bit of a nihilist when it comes to the value of truth... Well, I do believe in truth – I just don't think it is not as important for either senders or receivers of communication as you might think. And I do believe that a brighter future is ahead.

Lite blandad övrig samverkan, 2018-2020

Här är lite saker jag har gjort externt sedan förra inlägget (yngsta framträdanden först). Här kommer alla YouTube-klippen på en och samma gång...

16 november 2020 | Föredrag för Parlamentariska Östersjökonferensen (BSPC Standing Committee): "On new forms of political participation, youth engagement and challenges and possibilities for democracy".

3 november 2020 | Medverkan i Sydsvenskans livesändningar i samband med presidentvalet i USA (med Heidi Avellan och Nathan Larson resp Peggy Rooke.

15 oktober 2020 | Gästföreläsning vid Åbo Akademi, Vasa: "Greta, Trump, uppmärksamhetsekonomin och populism"

14 oktober 2020 | Föredrag och panelsamtal, HBG Live, Helsingborg: "Presidentval i ett delat USA". 

13 oktober 2020 | Föredrag, Framtidsveckan, Lunds universitet: "Efter COVID-19: Litar vi på samhällets skydd?" med Jesper Falkheimer

13 oktober 2020 | Föredrag, Framtidsveckan, Lunds universitet: "Öresundssamarbetet - en framgångssaga med olyckligt slut" med Jesper Falkheimer och Johanno Rivano Eckerdal.

15 november 2019 | Föredrag, Campus Open, Campus Helsingborg: Greta, Trump, och vem som säger vad om politik.

24 september 2019 | Föredrag, Filosoficirkeln, Lunds universitet: Sociala medier och demokrati under 2010-talet - så trodde vi och så blev det.

15 mars 2019 | Föredrag vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet: Informationsmonopolet – att outsourca valrörelsen till Facebook.

18 oktober 2018 | Föredrag, Kommunikationsdagen, Malmö stad: Political participation among young people - from party democrats to social media activists? med Malena Rosén Sundström

15 september 2018 | Panelsamtal, Månteatern, Kulturnatten, Lund. "Vi vet var du bor + eftersnack" med Marie Parker Shaw, Kristian hallberg och Tina Askanius. 

Lite blandad övrig samverkan

Jag har nyligen skrivit två bloggposter om publikationer, mediebevakning och offentliga framträdanden kring Svenska Akademien och en artikel i Sociologisk Forskning, och här listar jag helt enkelt det som inte fick plats i dem. Ja, ni förstår själva att det här mest är för min egen skull.

Medieframträdanden:
Radio Kristianstad: Så utsatta är politikerna idag (30 maj).

Offentliga framträdanden:
Frukostseminarium på Aspekta inför Almedalen etc (28 februari). Aspekta gjorde också ett extraklipp med mig med tips om Almedalen. (Facebooklänkar)

Föredrag om "Troll på sociala medier och myndigheters påverkan" på KEFU-dagen (29 maj) där jag bl a pratade om den handbok för offentliga kommunikatörer om att möta informationspåverkan som Institutionen för strategisk kommunikation har gjort på uppdrag av MSB och där jag har varit med på ett litet hörn. Föredraget filmades och kan ses nedan:

Lunchseminarium hos SNS Skåne på temat "Spaning inför valet" (25 juni).

Nils i medierna och på seminarium om Svenska Akademien

Som vanligt är jag dålig på att göra uppdateringar, men här är en lista på min mediemedverkan under de senaste månaderna.

Det blev lite oväntat en hel del kring mitt hastigt uppflammande intresse för de författningspolitiska konsekvenserna av Kungens inblandning i Svenska Akademien. Först twittrade jag lite om det och blev intervjuad i Aftonbladet (13 april). Sen skrev jag en serie tweets som fick ännu mer uppmärksamhet och blev därefter inbjuden till att förklara mig i Svenska Dagbladet (16 april).

Detta ledde i sin tur till att jag intervjuades i Dagens Nyheter (16 april) medverkade i Nordegren & Epstein i P1 (17 april) och omnämndes i Nerikes Allehanda (17 april), av Karin Olsson i Expressen (18 april), norska Aftenposten (19 april), och av Torbjörn Nilsson i Expressen (20 april). Senare blev jag intervjuad ännu en gång i Dagens Nyheter (5 juni).


Uppmärksamheten ledde också till att jag bjöds in att diskutera saken på ett seminarium med titeln "Vem bestämmer över Svenska Akademien?" på Juridicum i Lund den 17 maj.

En förhoppning är att diskussionerna som fördes på seminariet ska kunna publiceras i någon form i höst.

Ny publikation och mediebevakning: Om ungas icke-deltagande i sociala medier

Det projekt om ungas politiska deltagande som jag deltagit i sedan 2015 (Political Participation among young people - from party democrats to social media activists) går mot sitt slut, men publikationer kommer att fortsätta att komma under en tid framöver.

Senast i raden är en artikel i Sociologisk Forsknings nya temanummer inför det svenska riksdagsvalet 2018 dör vi baserat på intervjuer med unga, både politiskt aktiva och inaktiva, studerar anledningar till att INTE delta. Artikeln är på svenska (!) och fritt tillgänglig (!!).

Fjellman, Elin, Gustafsson, Nils, och Rosén Sundström, Malena (2018)
Ungas politiska (icke-)deltagande på sociala medier – hellre offline? [pdf i länken]

Abstract:

 In the Swedish general election in 2018, social media is expected to play a major role for young people, since social media is their most important source for news and communication. This qualitative interview and focus group study analyses attitudes to political participation in social media of 110 Swedish young persons. Using an explorative perspective, this study offers empirical results, based on the attitudes of politically active as well as inactive participants, that partially contradict the existing body of research in the field. Results indicate that the participation divide, described in previous studies, is not as clear cut. It has been assumed that the politically confident young persons are more active in social media whereas the unconfident remain passive. However, our results indicate that such divides cut through the most confident and unconfident groups. Even some of the most active young people in the study state that they refrain from participating in social media. The study also shows that politically active individuals experience social pressure to participate in social media.

Mediebevakning i anledning av artikeln (urval):
Göteborgs-Posten 3 juni
Aftonbladet 3 juni
LUM 4 juni
SVT 4 juni
Dagens Opinion 5 juni
Fria Tidningen (6 juni)
Lokaltidningen (6 juni)

Nils i DN om valrörelsen 2018

Jag är verkligen spektakulärt dålig på att uppdatera här, men jag har åtminstone alltid en ambition om att bli bättre!

Jag medverkade i DN på julafton 2017 i en artikel om valrörelsen 2018 och fick bland annat säga att vissa saker alltid sägs om en stundande valrörelse, t ex att det är ett extra viktigt val, samt att den riskerar att bli smutsig.

"Att tala om smutsiga kampanjer är att framställa motståndarens attacker som orättfärdiga. Det skapar ett intresse och kan mobilisera väljare."

Jag fick dessutom prata att redan valkampanjerna för 100 år sedan ansågs vara smutsiga samt att Sverigedemokraterna hittills har dragit störst nytta av sociala medier.

På senaste tiden: Nils i medierna

Ja, jag har ju inte skrivit här på ett och ett halvt år, så det kan ju vara dags igen, kanske. Även om min ursprungliga ambition med bloggen - som när jag startade den för snart tio år sedan var att skriva ganska ofta om forskningsrelaterade saker - har kommit på skam var jag länge noga med att lägga upp inlägg om nya publikationer, medieframträdanden, offentliga föreläsningar och liknande. På så sätt gick det att åtminstone indirekt följa vad jag höll på med, och jag fick själv en överblick över vad jag höll på med. Att ventilera halvsmälta tankar använder jag sedan många år främst Twitter för, men det är ju ett flytande medium som lever i nuet. Så det rimliga är kanske trots allt att starta upp här i stället.

Vi kan starta med lite medieframträdanden sedan sist:

7 mars 2017 i Lundagård (om studentradikalismens tillbakagång)

15 november 2016 i Sydsvenskan (om det svala intresset för Greater Copenhagen och Öresundsregionen bland skåningarna

10 juli 2016 i Vetandets Värld i P1 om sociala medier och demokratin 

23 april 2016 i Konflikt i P1 om sociala medier och demokratin (och näthat)

18 januari 2016 i Sydsvenskan om frivilligengagemanget under flyktingkrisen 2015

14 november 2015 i The Telegraph om gränskontrollerna

13 oktober 2015 i Radio Sweden on ungas politiska deltagande (även 14 oktober i P4 Malmöhus)

19 mars 2015 i Snedtänkt med Kalle Lind (Sveriges Radio) om valkampanjer.

30 januari 2015 i Svenska Dagbladet: Hägglund twittrade tom lada.

12 januari 2015 i Tendens i P1: "När vi alla blir opinionsbildare".

Övrigt:

21 maj 2016 omnämndes en av mina offentliga föreläsningar på Avpixlat.

20 april 2016 citerades en av mina tweets på DN:s ledarsida

16 oktober 2015 intervjuades inte jag själv, men mina kolleger Hanna och Emma Bäck, i Sydsvenskan om vårt forskningsprojekt med Malena Rosén Sundström om ungas politiska deltagande.

Om intresset för politik

Jag medverkade i ett inslag i Godmorgon, världen! den 21 september om varför intresset för politik ökar. Jag betonar att det inte är helt känt varför människor blir intresserade av politik (det har naturligtvis rimligen en lång rad olika förklaringar), men att det finns variationer över livscykeln och mellan generationer. Man är i allmänhet mindre intresserad som ung, mer som medelålders, och lite mindre igen som gammal, och det har att göra med graden av insocialisering i samhället.

Generationseffekten har att göra med att många vanor och attityder formas i ung ålder, även så intresset för politik. Om man blir intresserad av politik i sena tonåren, fortsätter man i allmänhet att vara det resten av livet. Detta har att göra med politisk socialisering, dvs vilka människor som påverkar en under dessa formbara år: föräldrar och skolan, men kanske mest jämnåriga vänner. Till detta kommer en mycket svårbestämbar faktor som vi kan kalla tidsandan. Vi vet till exempel att den så kallade 68-generationen blev i hög grad intresserad av politik och att detta kan ha något att göra med ett allmänt uppsving för exempelvis rapportering om internationell politik och politiska strömningar i många länder samtidigt. På samma sätt är 60-talisterna, som blev vuxna under 80-talet, är något mindre intresserade av politik, och att det kanske kan kopplas till den "materialistiska" anda med yuppies, högervindar etc som man ofta förknippar med detta årtionde.

Dagens svenska ungdomsgeneration är mycket intresserad av politik. Varför? Det är vanskligt att säga något bestämt, men man kan tillåta sig att spekulera. En viktig del av 90-talisternas liv är de sociala medierna. Det finns studier som pekar i riktning mot att personer som kommer i kontakt med politiskt innehåll på exempelvis Facebook också blir mer engagerade.

Ett problem med många av dessa är att de ofta enbart är intresserade av politiskt deltagande, medan politiskt intresse i allmänhet ingår som en kontrollvariabel (eftersom vi vet att politiskt intresse är en viktig förklaringsfaktor i sammanhanget).

Ett annat problem är att det ofta rör sig om så kallade tvärsnittstudier baserade på enkäter. Det blir då svårt att se i vilken riktning orsakssambanden går: man kan ju rimligen anta att politiskt intresserade personer använder sociala medier för politiska ändamål, medan det är svårt att visa att användningen av sociala medier i sig skulle leda till ett ökat intresse.

Nu finns det en del panelstudier, men dessvärre inte så många som specifikt tittar på politiskt intresse. De som behandlar politiskt deltagande och politisk kunskap (t ex denna) pekar mot att det kan finnas effekter av användning av sociala medier på deltagande (men där då politiskt intresse ingår som en förklaringsfaktor). Det finns också en intressant experimentstudie som visar att det finns en social smittoeffekt av sociala medier på politiskt deltagande (dvs det dina vänner gör spelar roll för vad du själv gör). Jag har skrivit om den tidigare.

Politiken är medierad och det är rimligt att anta att också sociala medier har en effekt på hur vi uppfattar politik över huvud taget. Eftersom vi vet att vi socialiseras in i detta bör en social smittoeffekt också påverka hur intresset för politik utvecklas hos individer och kanske också i generationer. Har man politiskt intresserade personer i sitt nätverk bör denna påverkan också ske genom sociala medier. Om detta skiljer sig på något mer substantiellt sätt från andra former av interaktion är oklart.

Det behövs mer forskning om det här!

PS: Brit Stakston har skrivit en läsvärd text om hur nätet påverkade valrörelsen. Jag tror att mycket av det hon lyfter fram stämmer, även om jag också skulle hävda att det krävs empirisk forskning för att belägga hennes teser.
ds

Valet

Nästan som en minnesanteckning: jag medverkade i Statsvetenskapliga institutionens valvaka (rapport här i Lundagård) och försökte efter bästa förmåga att kommentera vallokalsundersökning och valresultat; jag chattade med läsarna på expressen.se en timme på valdagskvällen; jag kommenterade vallokalsundersökning och valresultat för Sydsvenskans livebevakning och jag gjorde detsamma för tidningen City.

Och...det jag har sagt är kanske inte så oerhört förvånande. Det blir svårt men inte omöjligt för en rödgrön regering att klara sig igenom mandatperioden. Valet är en stor framgång för Sverigedemokraterna och inte stor tillbakagång för Moderaterna. På lokal nivå kommer vi att få en komplicerad situation i många kommuner där Moderaterna tappat mandat till Sverigedemokraterna och där majoritetsförhållandena är oklara. Det mest intressanta framöver blir kanske att se hur M lokalt kommer att agera. Kommer de att upprätthålla sin linje att inte samarbeta med SD eller kommer de att gradvis anpassa sig till den uppkomna situationen? I en del kommuner hade man redan efter valet 2010 så kallade stora koalitioner med S och M och där tycks väljarna ha straffat M men inte S. Kommer man att möta detta med ännu en ny stor koalition, eller försöker man att hitta andra lösningar.

Varför politiker använder sociala medier

Jag intervjuades i Trelleborgs Allehanda den 4 september om rollen sociala medier spelar i valrörelsen.

Jag tycker väl kanske att citaten får mig att låta för avvisande och nonchalant, så låt mig utvcekla. Mitt problem med debatten om sociala medier i valrörelsen 2010 var att man försökte mäta "effekten" av sociala medier genom att jämföra röstutfall med antal Facebookvänner, likes, och annat dumt. Som jag har sagt i mer än ett halvt decennium gör den sortens föreställningar om vad som spelar roll och vad som inte gör det att man missar att den effekt sociala medier har på väljarnas beslut att rösta och på valrörelsen i allmänhet ofta är "indirekt" i den meningen att det är tämligen få "vanliga" medborgare som är Facebookvänner med politiker och politiska partier eller - ännu mindre sannolikt - följer dem på Twitter.

Om vi ska begränsa oss till vad politiker och partier gör använder de sociala medier av flera olika skäl och med flera olika målgrupper i åtanke, varav den stora breda massan väljare sällan är den viktigaste.

De som en politiker är Facebookvänner med är, beroende på hens popularitet, allmänna internetvanor osv, i allmänhet en blandning av "riktiga" vänner, intresserat folk från hembygden, journalister, partikamrater, en och annan motståndare. Genom att kontinuerligt berätta om vad man gör i sitt uppdrag som förtroendevald i kombination med mer lättsamt material av typen bilder på svampplockningsutflykter, skapar man en bild av sig själv. Det är en bild som man förutom att ge sina närmaste också gärna vill förmedla till journalister, för att dessa i sin tur ska förmedla den till bredare grupper.

En ofta förbisedd anledning för politiker att framställa sig på ett visst sätt är att få partikamrater i hemdistriktet att tycka att man är tillräckligt värdig att hamna på valbar plats när listorna ska sättas inför de allmänna valen. Medan den forskning som görs på politikers användning av sociala medier ofta är begränsade till studier av valkampanjer, lämnas den viktiga perioden mellan valen ofta åt sidan.

Sverige är ett land där det är mycket viktigare att få en bra placering på listan på valsedeln än att bedriva en framgångsrik personvalskampanj. Många riksdagsledamöter som jag intervjuat i mitt projekt om sociala medier i riksdagen pekar på att detta får effekter på hur man använder särskilt Facebook. Det är ungefär ett år före valet som det är viktigast att profilera sig.

Själva valkampanjen är en mer kollektiv historia (för så vitt att man inte har hamnat för långt ner på listan, naturligtvis). Då handlar det mycket mer om att upprepa officiella talepunkter och skapa positiva gemenskapskänslor för partiet. Genom att peppa och mobilisera partikamrater och sympatisörer kan man dessutom motivera sig själv att orka igenom de sista slitsamma veckorna i valrörelsen. För det ska inte glömmas att sociala medier minst lika mycket handlar om att skapa och förstärka  en identitet inför sig själv som inför andra.

Efter valet blir den personliga profileringen viktigare igen, när poster ska tillsättas, motståndare diskret manövreras ut och eventuella reträttpositioner behöver säkras.

I DN om ordmoln

Jag kommenterade några ordmoln som konstruerats utifrån en analys av vad som twittras om partierna. DN 140825.

I ETC om Facebooks 10-årsjubileum

Den här hade jag missat att lägga upp: jag intervjuades av ETC i samband med att Facebook fyllde 10 år.

Algoritmernas bur. Pelle Snickars Digitalism.

Jag recenserar Pelle Snickars bok Digitalism. När allt är internet i Sydsvenskan idag. (Uppdatering: Pelle Snickars recenserar min recension på sin blogg. Denna eviga rekursivitet.) Det är i vanlig ordning en bråkdel av vad jag kunde säga om den här boken, men men.

En grej jag hakade upp mig på i boken (och som inte fick plats i recensionen) är att Snickars verkar tycka att det är kalas med algoritmer som räknar ut vad man förmodligen gillar. Låt oss säga att du likt Snickars gillar James Blake. Då kan du låta Spotify göra en radiokanal med artister som andra som gillar James Blake också gillar. Snickars menar att detta upphäver behovet av musikkritik, eftersom Spotifys förslag "upplevs dock av mig som mer kvalitativ än rekommendationer från någon smakfull musikkritiker."

Bakom Snickars resonemang ligger en diskussion om kvalitetskultur kontra populärkultur, men den kan vi faktiskt lämna därhän. I stället kan vi fundera på vad det gör med oss som kulturkonsumenter om vår konsumtion av film, musik, böcker osv i allt större utsträckning utgår från det vi redan gillar.

Jag testar med att starta en radiokanal i Spotify baserad på Hoola Bandoola band. Första låten är Hoola Bandoolas. Sen blir det i tur och ordning Ulf Lundell, Cornelis Vreeswijk, Olle Ljungström, "IFK Göteborgs nya inmarschsmång", Eldkvarn och Ebba Grön. Jag säger inte att det inte är bra musik, men det är outhärdligt torftigt och det öppnar inte precis några nya perspektiv för mig.

Jag kommer på mig själv med att undra om Snickars resonerar likadant vad gäller forskning. "Folk som citerade Shirky citerar också Rheingold." Fruktansvärt.

Algoritmerna ger sken av att anpassa sig till individens unika uppsättning drömmar och önskningar. I själva verket trycker de in oss i små uttänkta burar. Jag tycker inte om Spotifys rekommendationer. Mycket mer gillar jag rullistan till höger som visar vad mina kontakter lyssnar på. Där kan jag få upp ögonen för musik jag aldrig hade trott att jag skulle tycka om (och inte Spotify heller).

Slumpen och tillfälligheterna är ofta, snarare än vare sig kulturkritiker eller algoritmer, det som ger oss nya impulser. Algoritmerna förutsätter att vi stiger ner i samma flod två gånger.

I Sala Allehanda om skolval och sociala medier

"SD näst störst när eleverna röstade", Sala Allehanda 140528

Om lokalpolitiker i sociala medier i Sydnytt

Jag intervjuades om (lokal-)politiker i sociala medier i Sydnytt tillsammans med Hanna Gunnarsson (V, Lund) och Ulf Bingsgård (M, Trelleborg). Jag menar väl framförallt att det inte är något konstigt med att politiker finns i sociala medier eftersom det är ett naturligt sätt att kommunicera med väljare, medier och andra och att vi snart inte längre kommer att vara så upphetsade över sociala medier eftersom det kommer att vara lika vanligt för oss som motorvägar.

Fast - jag har gjort liknande intervjuer som den här i snart sju år (!). Av någon anledning verkar det ta en hel del tid för sociala medier att bli "osynliga" för oss. Kanske har det att göra med att det finns en generationsklyfta mellan unga och gamla i användandet och att det är därför det fortfarande upplevs som intressant. Eller så blev sociala medier mainstream för mig mycket fortare än för andra.

Här är hur som helst klippet:

Recension av Writing on the Wall i Sydsvenskan

Jag recenserade Tom Standages "Writing on the Wall : Social Media - the First 2000 Years" i Sydsvenskan den 22 januari (och skrev faktiskt om bokprojektet redan 2011).

Boken kom till mig genom någon sorts metahändelse: Standage bestämde sig för att utföra ett litet experiment som han kallade "Share it like Cicero": han skickade helt enkelt ut ett antal förhandsex till folk och bad dem läsa så mycket eller så lite som de ville av boken och sen skicka den vidare till någon annan. (Samt, eftersom vi lever i våra dagar, gärna skriva om vad de tyckte om boken under hashtaggen #wotw13.) De första böckerna rullade iväg åt lite olika håll och en bok rullade iväg till en av mina kollegor här på Institutionen för strategisk kommunikation, Philip Young, som gav den till mig. Jag har nu skickat iväg mitt ex (fullklottrat med marginalanteckningar och ett printat ex av min recension) till Hans Kullin.

Detta lilla experiment illustrerar en av mina tankar kring boken, som alltså drar paralleller mellan sättet som medier fungerade före massmediernas tid (man delade med sig och skickade vidare) och våra dagars sociala medier. Experimentet är ju ett exempel på exklusiv delning i elitnätverk: det finns ett begränsat antal exemplar som på detta sätt skickas runt mellan journalister och akademiker, precis som på Ciceros tid.

Även om våra moderna sociala medier är mer öppna på det sättet att det är lättare att ta del av innehåll för en bredare krets är det ändå så att hur ditt flöde ser ut beror på vilket nätverk du har, och vilka de tongivande noderna i det nätverket är beror på deras status inom och utom nätverket.

Man ska alltså inte få för sig att sociala medier med nödvändighet är mer demokratiska än de traditionella massmedierna.

Avslutningsvis vill jag bara i största allmänhet be om ursäkt för liknelsen med det rivna bönehuset i recensionen.

Om ungas valdeltagande i dansk radio

Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.

Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.

Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.

Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.

Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.

Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.

Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.

Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.

Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.

Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.

Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.

Om Strindberg och sociala medier

När min frus farfar dog för drygt sex år sedan tog jag hand om hans upplaga av Strindbergs samlade skrifter (som gavs ut 1912-1921). Jag bestämde mig då för att läsa precis allt, 55 band, tiotusentals sidor dramatik, prosa, lyrik och rent trams.

Detta läsprojekt råkade sammanfalla med att jag blev doktorand i statsvetenskap, och under fem år, 2007-2012, varvade jag vetenskapliga verk på dagarna med Strindberg på kvällarna (fast jag hann läsa LITE andra saker också). Resultatet har blivit att jag ganska ofta tänker på Strindberg eller i alla fall någon av hans texter. De som umgås med mig eller läser mig på Twitter har fått stå ut med detta ett tag.

Jag har däremot aldrig skrivit något mer uppstyrt om Strindberg, men på sistone har jag faktiskt skrivit två olika Strindbergsrelaterade texter.

Jag recenserade Göran Strömbergs massiva biografi Strindberg - ett liv i Sydsvenskan den 9 november. Jag fick ganska stort utrymme för min text, men jag hade lätt kunnat skriva tre gånger så långt. Bara en sådan sak: Söderström skriver om Strindbergs agrarsocialistiska period och för att förklara ungefär vad det rör sig om nämner han - i samma andetag - Pol Pot och Miljöpartiet. Det är förvisso två mycket olika politiska fenomen. Framförallt skulle man dock kunna säga mycket om Strindbergs politiska uppfattningar och hur de på samma gång belyser och står i kontrast till de dominerande rörelserna i tiden. Annars uppskattade jag särskilt den ingående analysen av Strindbergs måleri och att Söderström lyfter fram Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet (och kanske än mer till traditionella könsroller).

I OBS i P1 den 12 november medverkade jag med en essä om Strindbergs förhållande till sociala medier. Det är egentligen en ganska enkel poäng: vad vi sysslar med i sociala medier är inte i sig nya beteenden. Strindberg tog selfies, fiktionaliserade sitt liv, "delade" innehåll etc. Men jag tyckte att det blev extra tydligt tack vare Strindbergs produktivitet och språkkänsla. Tom Standage har för övrigt skrivit en hel bok om det där, Writing on the Wall (2013), som jag för övrigt hoppas få återkomma till - jag läser den just nu i ett exemplar som författaren personligen delat med sig av i ett nätverksexperiment som han kallar "share it like Cicero".

Kanske blir det mer Strindberg, kanske inte. Jag är hur som helst inte den förste statsvetaren som intresserar mig för honom: Patrik Hall skrev för ett antal år sen en artikel om hur man kan se Strindbergsfejden som ett exempel på hur medborgarskapet kan diskuteras i en politisk offentlighet.

I TV4 Skåne om politiker, ånger, och sociala medier

Jag intervjuades i ett inslag i TV4:s lokalnyheter om politiker som (inte) ångrar saker de skrivit på sociala medier. Man hade gjort en enkät, och det var väldigt få som uppgav att de ångrade något. En sak jag sa som inte togs med var mina fria spekulationer om varför så få var ångerfulla:

1) Det finns ju ingen anledning att ångra något man skrivit innan man får en stormflod av negativa reaktioner. När man skriver saker i sociala medier är det ju ofta som reaktioner helt enkelt uteblir, eller att merparten av reaktionerna är positiva. Trots detta är den allra största delen av publiken osynlig. När man börjar glida iväg mot det mer spetsigt formulerade kan man få en massa påhejare som tycker att man ska ta i ännu mer. Eftersom de som är negativa kanske inte syns är det då lätt att falla in i det. Och sen rycks plötsligt det skrivna ur den kontextlösa kontexten och kastas i ansiktet på en av en reporter.

2) Det kan vara dumt att i en öppen enkät säga att man ångrar någonting man skrivit i sociala medier, eftersom det kan få folk att fundera på VAD det är man ångrar, och på så sätt dra oönskad uppmärksamhet till tveksamma inlägg.

3) Slutligen kan det ju också vara så att politiker är vana vid att väga sina ord på guldvåg, och då är det naturligt att de inte har anledning att ångra något.

Till sist en allmän reflektion: kanske är det så att toleransen för enskilda snedsteg i t ex sociala medier kommer att öka i takt med att vi blir allt mer vana vid att allt vi gör på nätet sparas och kan användas emot oss. Jag tycker visserligen inte att detta kan anas redan nu, men jag är inte den förste att föreslå en sådan utveckling, så det kanske kommer senare?

Om sociala medier och kampanjande i DT

Jag intervjuades i Dalarnas Tidningar häromveckan om vad politiker kan tjäna på att använda sig av sociala medier. Det här är något jag INTE försöker säga något om i min avhandling, men det är naturligtvis något som inte minst politiker är mycket intresserade av.

En intressant sak jag dock tyckte mig hitta i en av mina studier var att det inte fanns någon uppenbar koppling mellan vilka politiker som TROR att det spelar roll för ens politiska karriär och vad dessa faktiskt gör i sociala medier. Med andra ord: man kan vara väldigt skeptisk vad gäller effekterna av ens twittrande och facebookande och ändå hålla på med det nästan hela tiden.

Det jag säger i artikeln är att det inte är så enkelt som att man automatiskt får fler röster om man är duktig på sociala medier (hur man nu ska definiera vad duktig betyder), men att det kommer att bli mer och mer betydelsefullt i takt med att fler och fler av väljarna ser sociala medier som en naturlig kanal för kommunikation och information.

På tal om detta råkade jag precis ut för att se en nypublicerad artikel som sysslar med nästan samma saker som jag själv - men till all lycka tre veckor EFTER min disputation. Medievetarna Bo Nilsson och Eric Carlson vid Umeå Universitet har en artikel i New Media & Society om politiker i Västerbotten och deras användning av sociala medier. Jag har inte hunnit läsa den, men den berör strategi och identitetsproduktion, ett vanligt tema inom sociala medie/internetforskningen och något jag själv kommer in på i flera av mina artiklar.

Men framförallt misstänker jag att många politiker - liksom många användare överlag - HÄVDAR att de är mer strategiska än vad de egentligen är. Mycket tycks vara informella normer, impulser, känslomässiga reaktioner och flockbeteende, snarare än att varje enskild talhandling är ett resultat av noggrant övervägande.