Nils i studentradio nån gång i höstas

Hittade en intervju som Radio UPF gjorde med mig i höstas. Det är Utrikespolitiska föreningens i Lund radioprogram som går i Lunds närradio. Jag fick utbreda mig ganska mycket (fast ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska). Här hittar man inslaget.

Vem är jag på Twitter?

Som en del andra svenska statsvetare finns jag på Twitter. När jag startade mitt Twitterkonto 2009 tänkte jag att jag mest skulle använda det i min yrkesroll. Twittra på engelska, följa andra forskare med liknande intressen, och skriva om forskningsrelaterade ting. 

Efter snart fyra år visar det sig att jag har använt Twitter som en säkerhetsventil och avkoppling snarare än som ett strategiskt verktyg. Och, OK, en liten smula bekräftelseknark. 

Mina tweets är fulla av dåliga skämt, en del politiska kommentarer, saker jag tycker är fascinerande, vad jag läser för tillfället, grejer som händer. Det är en del forskning också, men inte alls så mycket som jag hade tänkt.

Ibland föreställer jag mig att folk börjar följa mig för att de läser en tweet med ett ideologiskt utbrott eller en sällsynt populärvetenskaplig inlaga och sen drabbas av bottenlös besvikelse när de upptäcker att det inte finns någon entydig linje.

Sen kommer jag på att inget är enklare än att avfölja någon som inte intresserar en och då antar jag att man får skylla sig själv.

Men jag tänker ofta på detta: att mina ambitioner med twittrandet så sällan sammanfaller med vad jag faktiskt skriver. 

Jag imponeras av kolleger som är fullkomligt monomana i sin strävan att bibringa allmänheten ett nytt informativt diagram eller som oförväget dunkar in sina talking points i åtta olika kanaler samtidigt, eller som försiktigt petar in en länk till en nypublicerad artikel då och då. Och kanske lite alldeles extra av de kolleger som kommenterar svensk dagspolitik samtidigt som de slår knut på sig själva för att inte säga vilken häst de håller på. Och så har vi de kollegerna som är övertydliga med vilken häst de håller på.

Men inget av det passar mig. Jag har aldrig bara varit intresserad av mitt jobb och jag kan inte disciplinera mig till att bara se Twitter som ett arbetsverktyg. 

Varför säger då min bio "Ph D Candidate in political science at Lund University"? Tja, det har den alltid gjort. Jag trodde ju som sagt att jag skulle twittra om min forskning på engelska. Kanske jag borde ändra den till något tramsigt och obegripligt, som "klapa snel hest", men det skulle ju bara vara en annan sorts snobberi.

Här är en lista på twittrande svenska statsvetare (doktorander och disputerade - alla jag känner till i alla fall).

I Radio Gotland om unga, politiskt intresse och sociala medier

Jag var med i Radio Gotland idag och pratade om att dagens ungdomar är väldigt politiskt intresserade jämfört med tidigare generationer - kanske fortfarande till en del människors förvåning.

Det finns en historia - kanske grundlagd redan på 1970-talet - om att varje ny generation är mer apatisk i politiska frågor än sin föregångare. Så skapas en bild av en ständigt sig förvärrande kris för den representativa demokratin: sjunkande valdeltagande, ökande politikerförakt.

Och det stämmer ju inte, det är precis tvärtom. En catchphrase som jag plockat upp från en studie av Henric Oscarsson och Mikael Persson (här, se sid 244ff) är den att dagens ungdomar är mer intresserade av politik än vad 68-generationen var 1968. Valdeltagandet har ökat i de två senaste riksdagsvalen - särskilt bland förstagångsväljare. Förtroendet för politiker har "ökat starkt sedan 1990-talet".

En illustration över styrkan i berättelsen om det minskande intresset är att när man googlar på "ökat politiskt intresse" hittar man en hel del tidningsartiklar från olika år - 2009, 2010, 2011 som alla har vinkeln att det är oerhört förvånande att ungas intresse för politik ökar.

Samtidigt är det också sant att medlemskapet i politiska partier minskar. Partiidentifikationen, dvs andelen som starkt identifierar sig med ett parti, minskar stadigt för varje ny generation. I inslaget i Radio Gotland hävdar företrädare för de politiska ungdomsförbunden att de kraftigt har ökat sitt medlemsantal (på Gotland), men jag vill gärna se siffror över lite längre tidsserier och för hela landet. Jag antar att Ungdomsstyrelsen borde ha statistik över inrapporterade medlemmar, men jag kan inte hitta det lätt tillgängligt någonstans.

(Det finns en lista på Wikipedia över ungdomsförbundens medlemsantal, men den har tyvärr inte med äldre siffror - och länkarna till Ungdomsstyrelsens hemsida som anges som källa fungerar inte. Utifrån uppgifterna verkar det för övrigt som om Ung Pirat har tappat en hel del medlemmar på sistone.)

Ingen skulle bli gladare än jag om det visar sig att unga människor kastar sig in i det politiska livet som förtroendevalda och aktivister - men vi vet också att unga politiker hoppar av i större utsträckning än andra. Nu är detta i sig kanske inte en anledning till oro - unga människor rör på sig, och de har fullt upp med att utbilda sig, skaffa jobb och bilda familj. Men det finns också en puckel av kommunpolitiker som idag är runt 50-60 år, och som leder till att medelåldern på kommunpolitiker ökar.

På sikt får vi se om partierna och ungdomsförbunden lyckas rekrytera kandidater och förtroendevalda som också orkar fortsätta sitt engagemang. Om inte, kanske vi måste förändra förutsättningarna för politiskt arbete.

Ungefär nu kanske jag borde säga något om sociala medier, men det får vänta till en annan gång.