On truth and lies in Axess TV

 I did a half-hour interview on Axess Television that is now available on YouTube. In the interview, with Sam Leith, I talk about truth, political communication and the contemporary media landscape and when I watched just now I was struck by the sinister setting, dark in all senses of the word, and that I might come of as a bit of a nihilist when it comes to the value of truth... Well, I do believe in truth – I just don't think it is not as important for either senders or receivers of communication as you might think. And I do believe that a brighter future is ahead.

Ryktet om bloggens död är överdrivet

Jag har ju då inte skrivit något här de senaste fem åren, och egentligen inte så mycket de senaste 15 åren, och på det hela taget inte så mycket alls under bloggens totalt 19-åriga existens. Utvecklingen var naturlig för någon som likt jag började blogga sommaren 2005 men i slutet av 00-talet blev alltmer upptagen av har kul det var på andra sociala medie-plattformar, framförallt Twitter. Bloggen fyllde helt enkelt inte den funktionen av en plats för lösa tankar och inspel kombinerat med hänvisningar till olika saker jag gjorde och som nätverksyta som jag uppskattade då.

Twitter var min främsta utloppskälla för det under i princip hela 2010-talet och en bra bit in i 2020-talet, men av olika skäl har jag slutat att skriva saker på X och istället har LinkedIn blivit ett ställe där jag berättar om vad jag gör (om än inte tänker högt) och håller mig ajour med vad andra hittar på.

Det är bara så trist. 

Å andra sidan ger det kanske ingen större mening att skriva rakt ut i rymden, som den här bloggplattformen kan kännas som. Det finns ju gudbevars andra plattformar, men Substack har ju som bekant sina egna problem. 

Men nog finns det en god anledning att försöka hålla kvar ett eget hörn på nätet. Inte minst eftersom jag inte längre har en personlig sida på mitt hemuniversitet utan bara en ingång på forskningsportalen. Jag har länge funderat på att skaffa en egen hemsida men har såklart inte orkat; det är det rätt få som gör ändå. Den här bloggen har legat på Blogger i snart 20 år och det är ju något av ett mirakel att plattformen överhuvudtaget finns kvar, med tanke på allt annat Google har startat upp och lagt ner genom tiderna. 

Min gamla doktorandkollega Rasmus slutade aldrig blogga utan fortsätter som om det var brinnande 00-tal fortfarande på Rawls and me. Det är en uthållighet få har visat.

Nåja. Kanske blir det inget mer än det här. Kanske blir det en nystart lagom till bloggens 20-årsjubileum nästa år. Och kanske börjar jag skriva här mer ofta framöver. I brist på bättre.