Ekots lördagsintervju

Jag har sällan sett ett radioinslag bli så unisont hyllat som Tomas Rambergs intervju med försvarsminister Karin Enström i Ekots lördagsintervju i helgen. En del har det naturligtvis att göra med situationen: Karin Enström är en ganska ny minister och hon är satt att försvara en politik (säga att man inte ska exportera vapen till diktaturer och sen exportera vapen till diktaturer i alla fall) som många upplever som ett klart fall av hyckleri. Att Sverige har en lång tradition av att föra just denna politik oavsett regering (det är oppositionens uppgift att hävda demokrati och mänskliga rättigheter och regeringens uppgift att stödja exportindustrin och underrättelseutbyte med främmande makt) är en annan sak.

Att vi alla älskar den där intervjun tror jag har att göra med två saker. Tomas Ramberg är naturligtvis en skicklig journalist, men det är två saker han gör som inte så många andra politiska journalister kan göra. 1) Han har 30 minuter på sig. I de flesta andra sammanhang vet politikern att det bara blir ett kort citat, och då pratar man i de citat man vill ha. I det långa formatet fungerar inte det. 2) Han har mer än en förmiddag att göra research på personen han ska intervjua och då kommer man inte undan med "vi inväntar utredningen" och liknande inövade undanflykter.

När jag föreläser om politisk kommunikation brukar jag visa en bit av de tre O:nas intervju med Erlander, den där han får en fråga om bostadsbristen i Stockholm och säger "ja, de får väl ställa sig i bostadskön". Där var kombinationen av följdfrågor och research förödande, mycket eftersom Erlander inte alls var van vid den typen av intervjuare. Politikers motstrategi efter den intervjun har varit att aldrig svara på en fråga igen utan istället bestämma sig för ett budskap och sen upprepa det som en papegoja tills reportern tröttnar och går hem. Det krävs engagemang och tid för att göra meningsfulla intervjuer utifrån de förutsättningarna. Jag tror absolut att det finns något att lära för alla journalister utifrån Ekots lördagsintervju, men det kanske krävs ett extra engagemang för att orka med det i brist på resurser.

Detta pekar i sin tur på en annan sak: god politisk journalistik som en bristvara i en tid när fragmentisering och kommersialisering har gjort det svårare att producera nyanserad, välresearchad och utrymmesmässigt stor journalistik och dessutom få betalt för det. Journalister må jaga Stora Journalistpriset; deras chefer jagar klick.

Jag kom att tänka på när moderatorn för den andra debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney avbröt dem i ett meningsutbyte om Vita Husets svar på attacken i Benghazi och upplyste Romney och publiken om vad Obama egentligen hade sagt på en presskonferens. Publiken applåderade när Candy Crowley först sa att Obama visst hade använt ordet "terror" i uttalandet, och sedan igen när hon preciserade med att det visst hade tagit Vita Huset flera veckor innan man erkände att det var en riktad och planerad terroristattack mot ambassaden. Publiken applåderade för att en journalist gjorde sitt jobb.

Låt oss för ett ögonblick fundera på vad detta betyder för hälsoläget hos politisk journalistik i Sverige och i USA.

(Den här bloggposten föddes ur en diskussion med radiojournalisten Linnéa Mattisson om just Tomas Rambergs intervju.)

Uttala sig är silver?

Statsvetenskaplig Tidskrifts senaste nummer - som presenterades i Almedalen härom veckan - har de svenska politiska partierna som tema. Samtliga riksdagspartier och "utmanarna" Fi, Sd, Junilistan och Pp avhandlas i var sin uppsats.

Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:

- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").

- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").

- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").

- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").

- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").

- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").

- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").

- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").

Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.

Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.

Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.

Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.

Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.

Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").

Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.

Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.

The usual suspects

I Godmorgon, Världen! i söndags sändes ett reportage om problemformuleringsprivilegiet i Sverige. Förutom att konstatera att gränsen mellan åsiktsjournalistik och nyhetsjournalistik håller på att suddas ut sades det att privilegiet har gått från grupp till grupp: kring förra sekelskiftet var det jurister och teologer, på 1930-talet var det teknologer och arkitekter, på 60- och 70-talet var det sociologer för hela slanten, som på 1980-talet ersattes av ekonomer. Från 90-talet och framåt är det tydligen statsvetarna som har problemformuleringsprivilegiet, vilket ju låter hoppingivande åtminstone för en statsvetare som jag.

Mats Bergstrand, chef för DN Debatt, menar dock att det rör sig om en liten krets av statsvetare som är konstant över åren: "Det är Lewin, och det är Rothstein, och det är Ruin och det är Möller. Det kommer ju inte upp några nya, unga statsvetare som syns i debatten, så det är möjligt att det ändå är slutet på statsvetarnas dominans."

Ett belägg som tas upp för att statsvetarnas dominans är på utgående är att söktrycket till de "förr så populära statsvetenskapliga utbildningarna" vid landets universitet har sjunkit kraftigt.

Att det är Mats Bergstrand som uttalar sig om vem som har problemformuleringsprivilegiet är ju en aning ironiskt, med tanke på att DN Debatt är en så pass viktig arena att dem som Mats Bergstrand ger lov att publicera sig får problemformuleringsprivilegiet.

Men några korrigeringar: för det första är det för få statsvetare som uttalar sig, men det beror också på att vissa statsvetare är mer bekväma med att kommentera i princip vad som helst, och därför kan bygga upp långsiktiga reltioner med journalistkåren, medan andra hellre bara uttalar sig om just det som är deras specialområde (vilket journalister inte orkar hålla reda på), och ytterligare andra är skeptiska mot medier i största allmänhet. För det andra kunde Bergstrand gott lagt till några namn: Ulf Bjereld och Stig-Björn Ljunggren, till exempel, men det kanske bara är DN Debatt-rävarna som räknas? För det tredje har det sjunkande söktrycket till statsvetenskaplig grundutbildning främst sin bakgrund i den goda arbetsmarknaden.

Marie Demcker (som ironiskt nog också är statsvetare) avslutar med att hävda att det inte går att urskilja en enskild grupp som har problemformuleringsprivilegiet längre. Istället talar hon om fria logotyper (något som hon har skrivit ihop med Ulf Bjereld om), "personer som i kraft av sig själva, som sina egna varumärken på olika sätt har ett problemformuleringsprivilegium...dessa personer, på grundval av sina personliga plattformar, har möjlighet att lyfta upp frågor som då blir debatterade."

Jag själv försöker så gott jag kan, grön i branschen som jag är, uppmuntra mina kollegor här på institutionen i Lund att synas i medierna, eftersom det är medias bild av statsvetarna som blir allmänhetens bild av medierna, och just nu är det mycket riktigt några få statsvetare som dominerar, och de kommer från Uppsala, Göteborg och Stockholm. Och det finns ingen motsättning mellan att vara statsvetare och att vra en "fri logotyp".