EMODEMO in Mexico!

Apparently, subcultural chaos has struck Mexico. Attacks against emo kids from anti-emo youngsters have resulted in organised counterstrikes from the emo community. Daniel Hernandez provides a summary of the culture clash on his blog (in English).

My Spanish is a bit shaky, but the video below (from an emo rally in Mexico City on March 15) is clear enough (although I'm not quite sure about what the Hare Krishnas at the end of the clip are trying to accomplish).

It's a viral, however!

Switching to English, BTW

So the last post was probably the last in Swedish for a while. I have been thinking a lot about cosmopolitanism, global civil society, the global public sphere and the like for a while, and I came to the conclusion that it would be ridiculous to keep blogging in Swedish with a research agenda like that.

At numerous occasions I have found myself frustrated trying to read blog posts that seem interesting in languages I don't understand (thanks to Global Voices, I manage to understand a bit more). I made the final decision to switch to English talking to an Indian friend (a car dealer, as it happens) yesterday.

For my old Swedish speaking readers (I don't know who you are as I haven't got a tracking device yet, but I have my suspicions): stop whining. Of course you can English. For any newcomers from other language areas: you are most welcome!

As readers of this blog probably have noticed, posting has been sparse and irregular. There is no blogroll. Etc. One of the main reasons for this is that I did not figure out what my target audience was. Academic colleagues? Polisci students? Friends? The Interested Public? Was I going to write only about my own research or about other things as well? As a result of my not knowing what this blog was for, I wound up not being able to write at all, even though I wanted.

I have now decided to cut myself some slack. From now on, this blog will be about many things, research related or not, accessible to all. And as always, my socialist rantings will be confined to erlanderbrigaderna (in Swedish).

And the target audience? Myself and anyone who happens to pass by.

Akademisk bastuklubb, gubbslem mm

(Foto: WukieGrl. Personerna på bilden har inget att göra med innehållet i texten.)

En kompis tipsade mig om att jag "inpasserats i gubbslemsbloggosfären", med vilket hon menade att erlanderbrigaderna dök upp på Kalle Palmås (99, our 68) fantastiska visualiserade analys av hur nätverk mellan bloggande manliga samhällsvetare och humanister växer fram. Analysen visar inkommande länkningar till Palmås och två av hans (manliga) kompisars bloggar under 460 dagar. (Nej, det är inte bara manliga bloggare som länkar till varandra, men tendensen är tydlig.)

"Mappa-mitt-gubbslem"-projektet var en spin-off från en bloggpost av Johan Karlsson på Mothugg - "Den akademiska bastuklubben börjar blogga" där svenska bloggande samhällsvetare och/eller akademiker listades (däribland er egen Nils Gustafsson). Många män, få kvinnor. Diskussionen i kommentarfältet, om varför det ser ut så, är spännande och lärorik.

Och det inlägget var i sin tur inspirerat av Andreas Berghs "Högkonjunktur för svenska NEK-bloggar" om imbalansen mellan svenska statsvetar- och nationalekonombloggar.

Jag är inte helt säker vad det beror på. Som Vänstra Stranden skriver i en kommentar:

"De kvinnliga bloggare som skriver om politik är mindre ofta samhällsvetare utan aktiva politiker. Det är i alla fall min erfarenhet, de flesta av dem har en akademisk utbildning i botten men bloggar utifrån sin politiska plattform. Kanske krävs det skäggväxt för att våga tro att man har något att säga bara för att man råkar fått en utbildning… :-) /VS"

Fast jag tror också att det finns något självförstärkande i det här. Relationer och kopplingar online har ju en tendens att likna relationer off-line (eller onffline, som Joshua Levy kanske skulle uttrycka det). Män tycker om att ta plats, prata högt, framhäva sig själv och, framförallt, göra det i grupp med andra män. Gubbslemsbloggosfären är i själva verket en ond romb (eller ett ont rhizom, kanske) av manligt ryggdunkande/kompislänkande.

Å andra sidan förklarar inte det helt den starka närvaron av kvinnliga (parti-)politiska bloggare i den svenska bloggosfären (även om det vore intressant att göra liknande nätverksstudier på samlänkande mellan några centrala politiska bloggar).

Men å tredje sidan har jag i detta inlägg redan länkat till fyra manliga bloggande samhällsvetare.

För att avsluta: Den 3 september 2004 intervjuades jag i Radio AF:s Bastuklubben (man kan fortfarande lyssna på programmet om man följer länken). Men det var ju innan jag började blogga.

Och allra, allra sist: en svensk bloggande statsvetare (manlig) som inte har nämnts i någon av de här diskussionerna är min doktorandkollega Rasmus Karlsson. Bara ett tips.

(Korspublicerad på erlanderbrigaderna.)

Globalt opinionskrig: Den Andre slår tillbaka

Jag sitter och försöker skriva en artikel om en kosmopolitisk mediestruktur (personliga medier som komplement till mainstreammedier, nyhetsgenerering genom personliga nätverk mm), när jag råkar se den här videon, som för tillfället sprids mycket snabbt:



Den är ett försvar för Kinas överhöghet över Tibet, med all sannolikhet gjord av en kines (jag kan inte läsa kinesiska och förstår därför inte produktionsuppgifterna i slutet). Jag tänker inte uttala mig om argumentationen i filmen (även om det hade varit frestande: bland annat försvaras Kinas närvaro i Tibet med att Skottland ingår i Storbritannien, och därför har västerlänningar ingen rätt att ha några synpunkter).

Nej, det intressanta är att stödet för ett fritt Tibet är så dominerande i västvärlden att det känns märkligt att se en film som så kraftigt argumenterar emot den ståndpunkten. Den Andre (kinesen, österlänningen, vad ni vill) slår tillbaka.

Det känns kanske inte helt korrekt att kalla detta för ett inlägg i en interkulturell dialog (antalet "fuck" och den aggressiva tonen gör det svårt att veta vad syftet egentligen är), men kanske kan det ses som ett fragment i en framväxande global opinionsbildning (eller, mer pessimistiskt uttryckt, opinionskrig) där röster från alla delar av världen deltar.

Förutsättningen är naturligtvis att konversationen förs på engelska. Det finns förmodligen tusen och åter tusen opinionsyttringar på samma tema från Kina som inte når en västerländsk publik. Och jag tror inte för ett ögonblick att filmen får särskilt många västerlänningar att ompröva sitt stöd för Dalai Lama eller Tibets självständighet, men intressant är det.

Potlatch

UPPDATERING: Nu kan man höra ljudet! Och se en slideshow till!

Det här är kanske lite för internt...men nån gång 2001 spelade Jon Waltersson, då stationschef på Radio AF, numer högstadielärare, in Alexander Jerneck, numer doktorand i sociologi vid University of Pennsylvania, under en ytterst blöt radiopub.

Alexander talade huvudsakligen om potlatch som antropologiskt begrepp.

Jag klippte ihop ljudfilen med lite musik.