Sokrates och nya medier

Jag läser, med stor behållning, Nancy Bayms Personal Connections in the Digital Age och påminns (på sidan 25) om vad Sokrates sa om skrivkonsten. I Platons dialog Faidros återger Sokrates en historia från Egypten om att guden Thoth uppfann skrivkonsten bland mycket annat och berättade om sina uppfinningar för farao, varpå denne svarade:

Ty denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära; de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de skola bliva odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka.

Varpå Faidros svarar:

Sokrates, det är en lätt sak för dig att hitta på historier från Egypten eller från vilket annat land som helst.

Spola fram 2400 år och vi kan säga det samma om, tja, välj själva. Jag hittade ett utdrag från dialogen som innehåller mina citat här.

Aristoteles och jämlikhet

När jag städade kontoret i förmiddags hittade jag en sida med anteckningar jag gjorde när jag läste Aristoteles' Politiken häromåret. Jag kommer ihåg att jag slogs av den lustiga blandningen av rena vansinnigheter (städer med demokratiskt styre bör anläggas på slätter) och sådant som idag uppfattas som common sense (korruption är dåligt). Men en del grejer tyckte jag var riktigt bra. De flesta grundläggande problem med politik och att organisera samhällen tycks vara eviga.

Jag fastnade särskilt för ett stycke. Aristoteles var visserligen inte vänligt inställd till demokratin (åtminstone inte hans tids direktdemokrati), men han visste ett och annat om faran med stora samhällsklyftor.

I alla stater finns det tre grupper av människor, de mycket välbärgade, de utfattiga, och en tredje grupp, som befinner sig däremellan. Eftersom man är överens om att måttan och medelvägen är det bästa, är det tydligt att en måttlig tilldelning även av slumpens skänker är bäst av allt. Då blir det lättast att lyda förnuftet medan däremot människor som är övermåttan sköna, starka, välborna eller rika, eller deras yttersta motsatser, det vill säga ytterst fattiga, svaga eller utan avseende, får svårt att följa förnuftet; de förstnämnda blir snarare storskurkar och de sistnämnda nedriga småfifflare, och båda begår brott av övermod eller nedrighet.

(Aristoteles, 1993 [ca 335-323 f Kr]: Politiken. Översättning av Karin Blomqvist. Partille: Åström. S. 109.)

Valtips

Det är populärt att tippa valresultat i dessa dagar - kanske delvis som en reaktion på att opinionsundersökningarna håller så ojämn kvalitet och att de tenderar att misstolkas i den allmänna debatten. Det finns dessutom vissa undersökningar som tyder på att det ger säkrare resultat att låta ett stort antal människor gissa vad de tror att valresultatet skulle bli snarare än att fråga dem om vilket parti de skulle rösta på om det vore val idag. Här på institutionen tippar man traditionellt valresultatet inför riksdagsvalen. 2006 kom man närmare resultatet än någon av de opinionsundersökningar som publicerades veckorna före valet. Det kan finnas anledning att tillmäta sådana valtips en viss betydelse - särskilt om man som sagt tänker på hur darriga vanliga opinionsundersökningar är.

En av vårt lands flitigaste valforskare är Henrik Oscarsson, som står bakom flera skojiga mätinstrument för att sia om valutgången. På hans blogg kan man bland annat ta del av "mätningarnas mätning", som väger samman ett gäng opinionsundersökningar. I den senaste varianten leder de borgerliga över de rödgröna, fast med SD som vågmästare.

Han är dessutom en av dem som står bakom valtipset på Facebook, som lät personer sända in sina egna gissningar på valresultatet. Deadline för att skicka in var den 19 juni, och resultatet siade om egen majoritet för de rödgröna och SD utanför riksdagen.

Jag skickade själv in ett svar, men själva tippandet gjorde jag redan för ett halvår sedan. Här är mina siffror:

s 35.6

mp 9.8

v 4.4

m 26.7

fp 7.5

c 4.8

kd 4.1

pp 2.4

sd 4.2

fi 0.2

svmp 50.3

mfpckd 44.2

I ljuset av den senaste tidens opinionsundersökningar verkar jag ha överskattat socialdemokraterna och underskattat moderaterna. Det kan vara önsketänkande, men det får vi inte veta förrän i september.

En annan femma är partitesterna. Det blev en del uppmärksamhet kring TT Spektras valkompass som publicerades i bl a Svenska Dagbladet. Kompassen fick omfattande kritik från olika håll, bland annat för att det i princip var omöjligt att bli socialdemokrat - de som försökte blev vänsterpartister istället.

Jesper Räf skrev ett intressant inlägg om valkompassen och partitester i allmänhet. Eftersom nu partitester verkar påverka hur folk faktiskt röstar är det en idé att vara öppen med hur testen är konstruerade istället för att det bara spottas ut ett resultat som ju kan vara "rätt" eller "fel" beroende på vilka frågor som var med i testet och varför man egentligen röstar på ett parti.

Tricket är ju det samma som med opinionsundersökningar: att det borde stå uppenbart för alla att undersökningar som partitest är ett bräckligt käril men att medier har en tendens att dra stora växlar på dem. Och i förlängningen medborgarna.

Slutligen. Om man är osäker som väljare kanske man inte ska låta sig lockas iväg av opinionsundersökningarnas momentum eller luras av partitestens olidliga lätthet. Mitt bästa valtips är att läsa igenom partiernas valmanifest när de kommer i augusti. Som Göteborgsstatsvetaren Elin Naurin fann i sin avhandling förra året håller nämligen partierna i allmänhet sina vallöften.

Politiskt handlande och politiskt tyckande

Det finns en långvarig diskussion inom statsvetenskapen om vad som egentligen ska betraktas som en politisk handling. När jag själv har suttit med förslag till enkätfrågor som ska mäta politiskt deltagande så blir det ganska uppenbart att man måste tänka igenom ganska noga vad man menar med det. Bekvämast är att göra som alla andra. Man brukar då ta med om man har kontaktat en politiker, tjänsteman, eller organisation, arbetat i en politisk eller intresseorganisation, skrivit under namninsamling, bojkottat, demonstrerat, samlat in pengar och så vidare.

Det är ganska okontroversiellt att betrakta arbete i ett politiskt parti som en politisk handling. Problemet blir var man ska dra gränsen mellan att prata och att handla. För snacka går ju.

En sak som de personer som jag intervjuar om politik och sociala medier ofta tar upp är känslan att engagemang genom t ex Facebook är så meningslöst: det spelar ju ingen roll om man går med i en grupp på Facebook. Istället lyfts klassiska former av deltagande fram: demonstrera, engagera sig i ett parti, etc.

Men flera av de klassiska formerna för politiska handlingar ligger ganska nära "uttrycka en åsikt". Att gå med i en Facebookgrupp ligger inte långt ifrån att skriva under en namninsamling eller bära ett kampanjmärke. Att det sedan upplevs som en starkare handling att bära ett kampanjmärke på sin kropp snarare än på sin profilsida är en fråga om gradskillnader, inte om fundamental olikhet.

Och när vi sedan går över till när man kommenterar på länkar till nyheter - är inte detta ett sätt att uttrycka sin åsikt, och är inte detta också en form av politisk handling? Samtidigt kan man rimligen inte mena att man varje gång man diskuterar politik utför man en politisk handling. Eller kan man det?

Nej, de är dåliga! (i City)

Jag var med i City Malmö/Lund den 16 juni (kan läsas här) och pratade politiker och sociala medier. Visserligen sa jag (som jag brukar) att svenska politiker och partier har lärt sig ganska snabbt vad som funkar och vad som inte funkar, men här ville journalisten utmåla politiker som klåpare, och det blev en annan vinkel på det hela. Men visst stämmer det att ett vanligt nybörjarmisstag är att använda t ex Twitter som en pressmeddelandemegafon - fast det stadiet är ju passerat för de flesta vid det här laget. Intressant fö att Sverigedemokraterna anger YouTube som den viktigaste kampanjkanalen på nätet.

Riksdagsvalet på Facebook

Jag har noterat med stigande fascination hur många av mina vänner har röstat i "riksdagsvalet 2010 på Facebook". Det är säkert inget lurt med det.

Men ändå: de ansvariga för applikationen är anonyma. Trots det tycker hittills ca 115000 svenska Facebookanvändare att det är OK att tillåta att dessa okända personer får ta in information från deras Facebookprofiler, skicka mail till dem, och därutöver berätta vad de har tänkt rösta på. Ett gyllene tillfälle att bygga upp ett ytterst precist åsiktsregister (förutsatt att inte en stor andel av deltagarna är Facebooktroll naturligtvis, men det tror jag inte).

Nils i TV4 om förstagångsväljare och sociala medier

Jag i TV4 Malmö den 3 juni. En förkortad variant gick också i TV4 riks.