Vådan av att vara sig själv

Jag medverkar idag med mitt andra inlägg på NEMO:s (New Media, Modern Democracy) projektblogg med en text som handlar om en sak jag nyligen fått upp ögonen för i mitt forskningsprojekt om sociala medier i riksdagsarbetet: att det fokus som sociala medier sätter på individuella politiker och den möjlighet att skapa en tydlig plattform som de medger kanske trots allt är ett mer allvarligt hot mot sammanhållningen i redan individualistiska partier än i kollektivistiska.

The Threat of Being Yourself

Strindbergskväll i Åkarp

Ett av mina fritidsintressen är August Strindberg. Under fem års tid läste jag hans samlade verk och pratade så mycket om detta att jag blev ansedd som någon sorts expert, vilket bland annat ledde till att jag fick recensera den senaste biografin om honom i Sydsvenskan. Jag kan inte heller neka till att jag gjorde en radioessä om Strindbergs förhållande till sociala medier i OBS i P1 i höstas.

Förra veckan, närmare bestämt den 22 januari, på Strindbergs födelsedag, blev jag betrodd med att leda en samtalskväll kring Strindberg på Möllegården i Åkarp i arrangemang av Burlövs kommun. Det var jag och Harald Winter, som jag känner sen vår tid på Radio AF och som numera är "chef för allmänkultur" i Burlöv, som pratade om Strindberg med de ditkomna entusiasterna.

Vi kom in på en hel del kring hans privatliv och författarskap. En historia som jag själv tycker om att berätta är den om hans vän- och fiendskap med Carl Larsson.

Strindberg och Larsson bodde faktiskt grannar med varandra redan under studenttiden i Uppsala på 1860-talet, men lärde känna varandra på allvar i början på 1880-talet. De blev nationella storheter på sina respektive områden, Strindberg nationalskald (åtminstone efter sin död) och Larsson nationalmålare, eller i alla fall nationaltecknare, redan under sin livstid. De delade också 80-talets radikala arv och gick på en hel del fester ihop.

Ett av Strindbergs partytricks var att han brukade sjunga en finlandssvensk studentvisa, "Nu ska vi följa en rysse till hans grav", som enligt legenden ska ha framförts av finska studenter då de fungera som likbärare vid ryska ämbetsmäns och officerares begravningar i det ryska storfurstendömet. Eftersom ryssarna inte kunde svenska förstod de inte att den allvarliga sången var en nidvisa riktad mot den ryska överhögheten. Strindbergs eget bidrag var att sången kompletterades med att någon ur sällskapet (ibland Strindberg, ibland någon annan) vitsminkades och bars runt i procession med ett ljus i ena handen och en citron i den andra. Strindberg nämner detta bland annat i ett brev till Hjalmar Branting 1886.

Vid en fest 1905 på Djurgården i Stockholm - har Hjalmar Söderberg berättat och refererar Göran Söderström i sin Strindbergsbiografi - satte sig Strindberg vid pianot och började dundra igång visan. Då sa Larsson: "Ä. hörru Strindberg, den där historien har du nu sjungit och spelat och berättat varenda gång vi råkats i trettio års tid!" Varpå Strindberg mulnar och avbryter upptåget. 

Efter detta börjar vänskapen svalna för att få sin bottenpunkt då Strindberg 1908 publicerar karaktärsmordet "Hopljugna karaktärer" i "En Blå Bok III. Enligt Carl Larssons självbiografi "Jag" ska han ha blivit så arg att han beväpnade sig med en kniv han fått av Anders Zorn och begav sig ut på Stockholms gator för att spåra upp och nedgöra sin fiende mer bokstavligt.

Men det intressantaste med "Hopljugna karaktärer" är att Strindberg tycks mörda sig själv lika mycket som Larsson. Som han avslutar:

Kanske mänskor i livet och på jakt efter lyckan
äro så alla? Måhända har han sett mig lika
karaktärslös och lögnaktig? Tänk om jag var sådan som jag
skildrat honom ?

Det finns ju många, som bruka skildra mig så där,
och alltså kan ju vara möjligt att jag är sådan. Det
vore fatalt.

Men tröstlöst vore om alla liknade denna
hopljugna karaktär. 

Man kanske skulle kunna beskriva texten som ett utvidgat karaktärssjälvmord. fast det var nog en klen tröst för Larsson om han märkte det.

Annars vill jag bara i all korthet säga att jag tyckte att det var jätteroligt att prata om Strindberg och att det var skoj att så många andra verkade tycka att det var bra och intressant.

Recension av Writing on the Wall i Sydsvenskan

Jag recenserade Tom Standages "Writing on the Wall : Social Media - the First 2000 Years" i Sydsvenskan den 22 januari (och skrev faktiskt om bokprojektet redan 2011).

Boken kom till mig genom någon sorts metahändelse: Standage bestämde sig för att utföra ett litet experiment som han kallade "Share it like Cicero": han skickade helt enkelt ut ett antal förhandsex till folk och bad dem läsa så mycket eller så lite som de ville av boken och sen skicka den vidare till någon annan. (Samt, eftersom vi lever i våra dagar, gärna skriva om vad de tyckte om boken under hashtaggen #wotw13.) De första böckerna rullade iväg åt lite olika håll och en bok rullade iväg till en av mina kollegor här på Institutionen för strategisk kommunikation, Philip Young, som gav den till mig. Jag har nu skickat iväg mitt ex (fullklottrat med marginalanteckningar och ett printat ex av min recension) till Hans Kullin.

Detta lilla experiment illustrerar en av mina tankar kring boken, som alltså drar paralleller mellan sättet som medier fungerade före massmediernas tid (man delade med sig och skickade vidare) och våra dagars sociala medier. Experimentet är ju ett exempel på exklusiv delning i elitnätverk: det finns ett begränsat antal exemplar som på detta sätt skickas runt mellan journalister och akademiker, precis som på Ciceros tid.

Även om våra moderna sociala medier är mer öppna på det sättet att det är lättare att ta del av innehåll för en bredare krets är det ändå så att hur ditt flöde ser ut beror på vilket nätverk du har, och vilka de tongivande noderna i det nätverket är beror på deras status inom och utom nätverket.

Man ska alltså inte få för sig att sociala medier med nödvändighet är mer demokratiska än de traditionella massmedierna.

Avslutningsvis vill jag bara i största allmänhet be om ursäkt för liknelsen med det rivna bönehuset i recensionen.

Om Rasmus Fleischers Tapirskrift i Sydsvenskan

Jag recenserar Rasmus Fleischers samlingsvolym med nät- och andra politiska texter Tapirskrift i Sydsvenskan (ej på nätet än). Det jag tyckte bäst om den var att den förmådde koppla ihop kritiken av det reellt existerande internet med en övergripande samhällsanalys, i Fleischers fall en analys inspirerad av Marx och den marxologiske tänkaren Robert Kurz.

Jag gör inte boken rättvisa i min recension, men det gör man ju aldrig.