Strindbergskväll i Åkarp

Ett av mina fritidsintressen är August Strindberg. Under fem års tid läste jag hans samlade verk och pratade så mycket om detta att jag blev ansedd som någon sorts expert, vilket bland annat ledde till att jag fick recensera den senaste biografin om honom i Sydsvenskan. Jag kan inte heller neka till att jag gjorde en radioessä om Strindbergs förhållande till sociala medier i OBS i P1 i höstas.

Förra veckan, närmare bestämt den 22 januari, på Strindbergs födelsedag, blev jag betrodd med att leda en samtalskväll kring Strindberg på Möllegården i Åkarp i arrangemang av Burlövs kommun. Det var jag och Harald Winter, som jag känner sen vår tid på Radio AF och som numera är "chef för allmänkultur" i Burlöv, som pratade om Strindberg med de ditkomna entusiasterna.

Vi kom in på en hel del kring hans privatliv och författarskap. En historia som jag själv tycker om att berätta är den om hans vän- och fiendskap med Carl Larsson.

Strindberg och Larsson bodde faktiskt grannar med varandra redan under studenttiden i Uppsala på 1860-talet, men lärde känna varandra på allvar i början på 1880-talet. De blev nationella storheter på sina respektive områden, Strindberg nationalskald (åtminstone efter sin död) och Larsson nationalmålare, eller i alla fall nationaltecknare, redan under sin livstid. De delade också 80-talets radikala arv och gick på en hel del fester ihop.

Ett av Strindbergs partytricks var att han brukade sjunga en finlandssvensk studentvisa, "Nu ska vi följa en rysse till hans grav", som enligt legenden ska ha framförts av finska studenter då de fungera som likbärare vid ryska ämbetsmäns och officerares begravningar i det ryska storfurstendömet. Eftersom ryssarna inte kunde svenska förstod de inte att den allvarliga sången var en nidvisa riktad mot den ryska överhögheten. Strindbergs eget bidrag var att sången kompletterades med att någon ur sällskapet (ibland Strindberg, ibland någon annan) vitsminkades och bars runt i procession med ett ljus i ena handen och en citron i den andra. Strindberg nämner detta bland annat i ett brev till Hjalmar Branting 1886.

Vid en fest 1905 på Djurgården i Stockholm - har Hjalmar Söderberg berättat och refererar Göran Söderström i sin Strindbergsbiografi - satte sig Strindberg vid pianot och började dundra igång visan. Då sa Larsson: "Ä. hörru Strindberg, den där historien har du nu sjungit och spelat och berättat varenda gång vi råkats i trettio års tid!" Varpå Strindberg mulnar och avbryter upptåget. 

Efter detta börjar vänskapen svalna för att få sin bottenpunkt då Strindberg 1908 publicerar karaktärsmordet "Hopljugna karaktärer" i "En Blå Bok III. Enligt Carl Larssons självbiografi "Jag" ska han ha blivit så arg att han beväpnade sig med en kniv han fått av Anders Zorn och begav sig ut på Stockholms gator för att spåra upp och nedgöra sin fiende mer bokstavligt.

Men det intressantaste med "Hopljugna karaktärer" är att Strindberg tycks mörda sig själv lika mycket som Larsson. Som han avslutar:

Kanske mänskor i livet och på jakt efter lyckan
äro så alla? Måhända har han sett mig lika
karaktärslös och lögnaktig? Tänk om jag var sådan som jag
skildrat honom ?

Det finns ju många, som bruka skildra mig så där,
och alltså kan ju vara möjligt att jag är sådan. Det
vore fatalt.

Men tröstlöst vore om alla liknade denna
hopljugna karaktär. 

Man kanske skulle kunna beskriva texten som ett utvidgat karaktärssjälvmord. fast det var nog en klen tröst för Larsson om han märkte det.

Annars vill jag bara i all korthet säga att jag tyckte att det var jätteroligt att prata om Strindberg och att det var skoj att så många andra verkade tycka att det var bra och intressant.

Om Strindberg och sociala medier

När min frus farfar dog för drygt sex år sedan tog jag hand om hans upplaga av Strindbergs samlade skrifter (som gavs ut 1912-1921). Jag bestämde mig då för att läsa precis allt, 55 band, tiotusentals sidor dramatik, prosa, lyrik och rent trams.

Detta läsprojekt råkade sammanfalla med att jag blev doktorand i statsvetenskap, och under fem år, 2007-2012, varvade jag vetenskapliga verk på dagarna med Strindberg på kvällarna (fast jag hann läsa LITE andra saker också). Resultatet har blivit att jag ganska ofta tänker på Strindberg eller i alla fall någon av hans texter. De som umgås med mig eller läser mig på Twitter har fått stå ut med detta ett tag.

Jag har däremot aldrig skrivit något mer uppstyrt om Strindberg, men på sistone har jag faktiskt skrivit två olika Strindbergsrelaterade texter.

Jag recenserade Göran Strömbergs massiva biografi Strindberg - ett liv i Sydsvenskan den 9 november. Jag fick ganska stort utrymme för min text, men jag hade lätt kunnat skriva tre gånger så långt. Bara en sådan sak: Söderström skriver om Strindbergs agrarsocialistiska period och för att förklara ungefär vad det rör sig om nämner han - i samma andetag - Pol Pot och Miljöpartiet. Det är förvisso två mycket olika politiska fenomen. Framförallt skulle man dock kunna säga mycket om Strindbergs politiska uppfattningar och hur de på samma gång belyser och står i kontrast till de dominerande rörelserna i tiden. Annars uppskattade jag särskilt den ingående analysen av Strindbergs måleri och att Söderström lyfter fram Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet (och kanske än mer till traditionella könsroller).

I OBS i P1 den 12 november medverkade jag med en essä om Strindbergs förhållande till sociala medier. Det är egentligen en ganska enkel poäng: vad vi sysslar med i sociala medier är inte i sig nya beteenden. Strindberg tog selfies, fiktionaliserade sitt liv, "delade" innehåll etc. Men jag tyckte att det blev extra tydligt tack vare Strindbergs produktivitet och språkkänsla. Tom Standage har för övrigt skrivit en hel bok om det där, Writing on the Wall (2013), som jag för övrigt hoppas få återkomma till - jag läser den just nu i ett exemplar som författaren personligen delat med sig av i ett nätverksexperiment som han kallar "share it like Cicero".

Kanske blir det mer Strindberg, kanske inte. Jag är hur som helst inte den förste statsvetaren som intresserar mig för honom: Patrik Hall skrev för ett antal år sen en artikel om hur man kan se Strindbergsfejden som ett exempel på hur medborgarskapet kan diskuteras i en politisk offentlighet.