Facebook: en forskargenerations tröst?

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

Facebook har blivit en populär plats för samhällsvetare: 58 miljoner människor som hänsynslöst utlämnar de mest delikata detaljer om sitt privatliv är onekligen en intressant källa till kunskap om mänsklig samvaro.

En artikel i dagens NY Times gör några nedslag och finner att det bubblar av forskning, åtminstone i USA och åtminstone om unga vuxna. "For studying young adults...Facebook is the key site of the moment", hävdar en redaktör på The American Sociological Review.

Det som gör mig lite betänksam är att mycket av den forskningen som presenteras i artikeln verkar gå ut på att testa allmängiltiga teorier om vänskap, sociala nätverk (alltså riktiga sociala nätverk, inte internettjänster), kollektivt handlande osv. Men Facebookanvändare kan inte på något sätt sägas vara representativa för totalbefolkningen, inte i USA, inte i Sverige. Det vi vet om Facebookanvändare är att de är yngre och mer välutbildade än befolkningen i stort. För amerikanska Facebookanvändare gäller dessutom att vita är överrepresentarade.

Dessutom verkar det som om många forskare nöjer sig med att studera profiler på användare som har säkerhetsinställningar som tillåter att vem som helst kan se dem. Det finns inte ett enda exempel på någon som har fått Facebook att samarbeta med dem och ge dem tillgång till hela datamaterialet.

Eftersom jag själv är intresserad av Facebook som arena för politiskt handlande är det här naturligtvis saker som jag funderar på. Vad kan man egentligen få ut av Facebook? Om vi bortser från alla problem med representativitet och generaliserbarhet, vad är det som säger att information på Facebookprofiler är sanningsenlig? Och finns det inte uppenbara integritetsproblem med att som forskare använda information som samlats in utan att uppgiftslämnarna tillfrågats?

Samuel D Gosling, som är universitetslektor vid University of Texas, citeras i artikeln: "The rules were made for a different world, a pre-Facebook world. [...] There is a rule that you are allowed to observe public behavior, but it's not clear if online behavior is public or not."

Jag återkommer i ärendet.

Ordvitsar vapen mot kinesisk storebror

Under sovjeteran fick oppositionella lära sig att både läsa och skriva mellan raderna för att undgå repressalier från regimen. Något liknande håller på att utvecklas i det auktoritära Kina, som gjort sig känt för att försöka kontrollera sina medborgares aktiviteter på nätet.

Således tas ofta bloggposter med känsligt innehåll bort från kinesiska bloggar. När man blir utsatt för det brukar man skriva "jag har blivit harmoniserad", vilket är en anspelning på premiärminister Wen Jiabaos tal om att göra Kina till ett mer harmoniskt samhälle.

However, eftersom frasen "jag har blivit harmoniserad" används så ofta har den i sig blivit ett skäl för kinesiska myndigheter att ta bort inlägg, vilket har fått bloggare att använda uttrycket "flodkrabba", som på kinesiska uttalas nästan som "jag har blivit harmoniserad". Detta har i sin tur utlöst en hel kremlologi av komplicerade kinesiska ordvitsar, vilket har fått bloggaren Rebecca McKinnon att publicera en bild på en krabba med tre armbandsur.

Läs med fördel hennes inlägg, där hela storyn presenteras komplett med kinesiska tecken.