Nils är bitter kårmumie i Lundagård

"Så här mycket bättre var det förr." Foto: Hanna Gunnarsson

Inget forskningsrelaterat, men jag blev intervjuad i studenttidningen Lundagård om studentrörelsens avpolitisering. Jag säger väl huvudsakligen att studenterna nog inte var så rysligt politiskt medvetna förr i tiden heller, men att det verkar som om många verkar lite för upptagna av att ängsligt lägga livspussel och smälta in i den välmående medelklassen för att gå ut på gatorna. Studenterna upplever helt enkelt att de har för mycket att förlora och för lite på att vinna på att bråka.

Det bittraste kårmumiecitatet handlar om LUS överdrivna fokus på organisationsfrågor - en organisation jag älskar och högaktar, tro inget annat! Eftersom det är det enda jag säger om LUS känns det kanske en smula orättvist, men jag tycker ju så och har tyckt så sedan jag själv var aktiv i organisationen för ett decennium sedan.

Nils Gustafsson sitter så tillbakalutad i sin stol att han praktiskt taget ligger. När han tänker efter korsar han händerna över magen och ser upp i taket på sitt tomma, tillfälliga kontor på kemicentrum och suckar djupt. Han ser inte ut att vara en dag över 20, trots att han nu varit vid Lunds universitet i 14 år. Han berättar att hans egna erfarenhet av Lus, efter många år både som aktiv och utomstående observatör, är en organisation som utkämpar samma interna strider nu som för 20 år sedan. Vartannat år görs samma interna utredning för att avgöra storleken på organisationen, i hur hög grad organisationen ska sträva efter att påverka och inom vilka områden organisationen ska vara aktiv. Vilken kår ska ha mest inflytande och ska man ha vetorätt eller inte? Sedan är någon kritisk och hela processen börjar om igen.

Nils i studentradio nån gång i höstas

Hittade en intervju som Radio UPF gjorde med mig i höstas. Det är Utrikespolitiska föreningens i Lund radioprogram som går i Lunds närradio. Jag fick utbreda mig ganska mycket (fast ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska). Här hittar man inslaget.

Vem är jag på Twitter?

Som en del andra svenska statsvetare finns jag på Twitter. När jag startade mitt Twitterkonto 2009 tänkte jag att jag mest skulle använda det i min yrkesroll. Twittra på engelska, följa andra forskare med liknande intressen, och skriva om forskningsrelaterade ting. 

Efter snart fyra år visar det sig att jag har använt Twitter som en säkerhetsventil och avkoppling snarare än som ett strategiskt verktyg. Och, OK, en liten smula bekräftelseknark. 

Mina tweets är fulla av dåliga skämt, en del politiska kommentarer, saker jag tycker är fascinerande, vad jag läser för tillfället, grejer som händer. Det är en del forskning också, men inte alls så mycket som jag hade tänkt.

Ibland föreställer jag mig att folk börjar följa mig för att de läser en tweet med ett ideologiskt utbrott eller en sällsynt populärvetenskaplig inlaga och sen drabbas av bottenlös besvikelse när de upptäcker att det inte finns någon entydig linje.

Sen kommer jag på att inget är enklare än att avfölja någon som inte intresserar en och då antar jag att man får skylla sig själv.

Men jag tänker ofta på detta: att mina ambitioner med twittrandet så sällan sammanfaller med vad jag faktiskt skriver. 

Jag imponeras av kolleger som är fullkomligt monomana i sin strävan att bibringa allmänheten ett nytt informativt diagram eller som oförväget dunkar in sina talking points i åtta olika kanaler samtidigt, eller som försiktigt petar in en länk till en nypublicerad artikel då och då. Och kanske lite alldeles extra av de kolleger som kommenterar svensk dagspolitik samtidigt som de slår knut på sig själva för att inte säga vilken häst de håller på. Och så har vi de kollegerna som är övertydliga med vilken häst de håller på.

Men inget av det passar mig. Jag har aldrig bara varit intresserad av mitt jobb och jag kan inte disciplinera mig till att bara se Twitter som ett arbetsverktyg. 

Varför säger då min bio "Ph D Candidate in political science at Lund University"? Tja, det har den alltid gjort. Jag trodde ju som sagt att jag skulle twittra om min forskning på engelska. Kanske jag borde ändra den till något tramsigt och obegripligt, som "klapa snel hest", men det skulle ju bara vara en annan sorts snobberi.

Här är en lista på twittrande svenska statsvetare (doktorander och disputerade - alla jag känner till i alla fall).

I Radio Gotland om unga, politiskt intresse och sociala medier

Jag var med i Radio Gotland idag och pratade om att dagens ungdomar är väldigt politiskt intresserade jämfört med tidigare generationer - kanske fortfarande till en del människors förvåning.

Det finns en historia - kanske grundlagd redan på 1970-talet - om att varje ny generation är mer apatisk i politiska frågor än sin föregångare. Så skapas en bild av en ständigt sig förvärrande kris för den representativa demokratin: sjunkande valdeltagande, ökande politikerförakt.

Och det stämmer ju inte, det är precis tvärtom. En catchphrase som jag plockat upp från en studie av Henric Oscarsson och Mikael Persson (här, se sid 244ff) är den att dagens ungdomar är mer intresserade av politik än vad 68-generationen var 1968. Valdeltagandet har ökat i de två senaste riksdagsvalen - särskilt bland förstagångsväljare. Förtroendet för politiker har "ökat starkt sedan 1990-talet".

En illustration över styrkan i berättelsen om det minskande intresset är att när man googlar på "ökat politiskt intresse" hittar man en hel del tidningsartiklar från olika år - 2009, 2010, 2011 som alla har vinkeln att det är oerhört förvånande att ungas intresse för politik ökar.

Samtidigt är det också sant att medlemskapet i politiska partier minskar. Partiidentifikationen, dvs andelen som starkt identifierar sig med ett parti, minskar stadigt för varje ny generation. I inslaget i Radio Gotland hävdar företrädare för de politiska ungdomsförbunden att de kraftigt har ökat sitt medlemsantal (på Gotland), men jag vill gärna se siffror över lite längre tidsserier och för hela landet. Jag antar att Ungdomsstyrelsen borde ha statistik över inrapporterade medlemmar, men jag kan inte hitta det lätt tillgängligt någonstans.

(Det finns en lista på Wikipedia över ungdomsförbundens medlemsantal, men den har tyvärr inte med äldre siffror - och länkarna till Ungdomsstyrelsens hemsida som anges som källa fungerar inte. Utifrån uppgifterna verkar det för övrigt som om Ung Pirat har tappat en hel del medlemmar på sistone.)

Ingen skulle bli gladare än jag om det visar sig att unga människor kastar sig in i det politiska livet som förtroendevalda och aktivister - men vi vet också att unga politiker hoppar av i större utsträckning än andra. Nu är detta i sig kanske inte en anledning till oro - unga människor rör på sig, och de har fullt upp med att utbilda sig, skaffa jobb och bilda familj. Men det finns också en puckel av kommunpolitiker som idag är runt 50-60 år, och som leder till att medelåldern på kommunpolitiker ökar.

På sikt får vi se om partierna och ungdomsförbunden lyckas rekrytera kandidater och förtroendevalda som också orkar fortsätta sitt engagemang. Om inte, kanske vi måste förändra förutsättningarna för politiskt arbete.

Ungefär nu kanske jag borde säga något om sociala medier, men det får vänta till en annan gång.

I Sydnytt om unga förtroendevalda

Jag var gäst i gårdagens Sydnytt för att prata om varför unga är underrepresenterade i kommunpolitiken. Jag sa att unga inte alls är ointresserade av politik men att färre engagerar sig i politiska partier nuförtiden samt att unga alltid har varit underrepresenterade och att man behöver ändra arbetsvillkoren för förtroendevalda om man vill få till stånd en ändring, och sociala medier är ett utmärkt sätt att nå ut till intresserade och ta in synpunkter, men kan aldrig ersätta den representativa demokratin.

 Det hann jag säga på knappt två minuter, men som vanligt finns det en del att tillägga.

Varför är unga underrepresenterade?
Det är inget nytt att unga är underrepresenterade i politiken, det nya är att man bryr sig. Intresset för politik hos dagens unga är det inget fel på. Som framgår av Henrik Oscarssons och Mikael Perssons bearbetning av valundersökningsdata i denna rapport från Ungdomsstyrelsen (se sid 244 ff) är de unga idag mer politiskt intresserade än 68-generationen var 1968. Politiskt intresse är en egenskap som grundläggs i ungdomen och förblir sedan ganska stabil livet ut, så det finns all anledning att tro att 80- och 90-talisterna kommer att fortsätta vara intresserade av politik framöver.

Något som framgår av samma undersökning är dock att andelen som har starka partisympatier sjunker för varje ny generation. Ju yngre man är, desto mindre benägen är man att lojalt hålla sig till ett och samma parti. Detta avspeglas också i partiernas medlemssiffror, som varit på nedgång under en längre tid (med undantag för små och nya partier - t ex Miljöpartiet och Sverigedemokraterna). Man skulle alltså kunna tänka sig att en anledning till att så få unga är förtroendevalda beror på att de inte är intresserade av just partipolitik.

Detta är säkert en del av förklaringen, men det förklarar inte varför den låga andelen unga förtroendevalda i så fall är konstant över längre tid. SCB har gjort tre undersökningar av förtroendevalda i kommuner och landsting, 2003, 2007 och 2011. Där framgår det att andelen förtroendevalda i åldrarna 18-29 ligger stabilt kring 7 % (medan andelen av befolkningen i detta åldersspann är knappt 16 %).

En bidragande förklaring har därför förmodligen att göra med livsbetingelserna för unga - alltså sådant som har att göra med ens plats i livscykeln snarare än vilken generation man tillhör.

Gissur Erlingsson och Richard Öhrvall gjorde 2010 en rapport om varför folk engagerar sig och hoppar av från lokalpolitiken. Det är få som medvetet går in i politiken med avsikten att hamna på valbar plats på en lista. Ofta handlar det om att man har ett latent politiskt engagemang som väcks till liv genom att någon helt enkelt frågar en om man vill hänga på. Det gäller också frågan om man vill stå på en valsedel. Eftersom det tar tid att bygga upp ett socialt nätverk - också inom ett parti - har unga förmodligen en naturlig nackdel där (liksom för övrigt andra underrepresenterade grupper tenderar att ha i strukturer som präglas av att vissa grupper har dominerat traditionellt - läs svenskfödda medelålders män).

Det är dock också så att unga förtroendevalda hoppar av sina uppdrag i högre utsträckning än äldre. Vad beror det då på? Enligt Erlingssons och Öhrvalls undersökning beror det inte på politiska skäl - dvs att de upplever att de missgynnas på de äldres bekostnad eller så - utan främst på den privata livssituationen. Unga befinner sig i en position i livet när man utbildar sig, gör karriär och bildar familj. Av naturliga skäl blir det svårt att hitta tid till ett fritidsengagemang som snabbt äter upp kvällar och helger för möten och inläsning.

Det är förmodligen också därför som andelen förtroendevalda över 65 har ökat markant under de senaste tio åren. Om vi tar stereotypen av gamla tiders kommungubbar var han en person som förmodligen inte behövde ta ansvar för hem och barn i samma utsträckning som moderna 30-åringar oavsett kön förväntas göra.

Han hade kanske också en trygg heltidsanställning på ett företag eller i offentlig sektor där han hade rätt att ta ledigt för sina politiska uppdrag (t ex när det är heldagsmöten i kommunfullmäktige). Men hur ser jobbsituationen ut för många unga idag? Det har blivit allt vanligare med tillfälliga anställningar och frilans- och egenföretagarlösningar. Det är väl klart att om man inte har möjlighet att planera sin fritid eftersom man väntar på samtal om jobb har man inte heller möjlighet att binda upp sig i förväg för sammanträden? Många upplever också ett ökat tempo på arbetsplatserna, där längre arbetstider får täcka upp när man inte vågar anställa fler.

Om vi vill ha fler unga förtroendevalda i politiken, och också säkra återväxten för framtidens representativa demokrati, verkar det därmed klart att vi antingen måste ändra arbetsvillkoren i yrkeslivet eller villkoren för förtroendevalda. Med trygga anställningar och 40-timmarsvecka kan man förmodligen göra det lättare för en del. Med mer flexibla former för politiskt arbete kan man förmodligen komma längre.

Kanske finns det sätt att korta mötena eller att ha dem på distans, kanske kan man på något sätt minska inläsningstiden. Där borde aktiva fritidspolitiker ha mer förslag att ge än jag själv. Kanske är det i partiernas arbetssätt som man ska leta. Men det är en vidare frågeställning som jag kanske kommer att följa upp här på bloggen eller annorstädes.

Nu hade jag tänkt skriva en del om sociala medier, men det har redan blivit för långt, så det får anstå tills vidare.

Ekots lördagsintervju

Jag har sällan sett ett radioinslag bli så unisont hyllat som Tomas Rambergs intervju med försvarsminister Karin Enström i Ekots lördagsintervju i helgen. En del har det naturligtvis att göra med situationen: Karin Enström är en ganska ny minister och hon är satt att försvara en politik (säga att man inte ska exportera vapen till diktaturer och sen exportera vapen till diktaturer i alla fall) som många upplever som ett klart fall av hyckleri. Att Sverige har en lång tradition av att föra just denna politik oavsett regering (det är oppositionens uppgift att hävda demokrati och mänskliga rättigheter och regeringens uppgift att stödja exportindustrin och underrättelseutbyte med främmande makt) är en annan sak.

Att vi alla älskar den där intervjun tror jag har att göra med två saker. Tomas Ramberg är naturligtvis en skicklig journalist, men det är två saker han gör som inte så många andra politiska journalister kan göra. 1) Han har 30 minuter på sig. I de flesta andra sammanhang vet politikern att det bara blir ett kort citat, och då pratar man i de citat man vill ha. I det långa formatet fungerar inte det. 2) Han har mer än en förmiddag att göra research på personen han ska intervjua och då kommer man inte undan med "vi inväntar utredningen" och liknande inövade undanflykter.

När jag föreläser om politisk kommunikation brukar jag visa en bit av de tre O:nas intervju med Erlander, den där han får en fråga om bostadsbristen i Stockholm och säger "ja, de får väl ställa sig i bostadskön". Där var kombinationen av följdfrågor och research förödande, mycket eftersom Erlander inte alls var van vid den typen av intervjuare. Politikers motstrategi efter den intervjun har varit att aldrig svara på en fråga igen utan istället bestämma sig för ett budskap och sen upprepa det som en papegoja tills reportern tröttnar och går hem. Det krävs engagemang och tid för att göra meningsfulla intervjuer utifrån de förutsättningarna. Jag tror absolut att det finns något att lära för alla journalister utifrån Ekots lördagsintervju, men det kanske krävs ett extra engagemang för att orka med det i brist på resurser.

Detta pekar i sin tur på en annan sak: god politisk journalistik som en bristvara i en tid när fragmentisering och kommersialisering har gjort det svårare att producera nyanserad, välresearchad och utrymmesmässigt stor journalistik och dessutom få betalt för det. Journalister må jaga Stora Journalistpriset; deras chefer jagar klick.

Jag kom att tänka på när moderatorn för den andra debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney avbröt dem i ett meningsutbyte om Vita Husets svar på attacken i Benghazi och upplyste Romney och publiken om vad Obama egentligen hade sagt på en presskonferens. Publiken applåderade när Candy Crowley först sa att Obama visst hade använt ordet "terror" i uttalandet, och sedan igen när hon preciserade med att det visst hade tagit Vita Huset flera veckor innan man erkände att det var en riktad och planerad terroristattack mot ambassaden. Publiken applåderade för att en journalist gjorde sitt jobb.

Låt oss för ett ögonblick fundera på vad detta betyder för hälsoläget hos politisk journalistik i Sverige och i USA.

(Den här bloggposten föddes ur en diskussion med radiojournalisten Linnéa Mattisson om just Tomas Rambergs intervju.)

New Media and Society article now in print

My article, "The Subtle Nature of Facebook Politics", has been published in the latest issue of New Media and Society. I wrote about it earlier this year when it was published as an online first.

I note that out of nine original articles in this issue, five are from Nordic universities (with two from Lund university alone). Nordic authors are usually quite well represented in NMS, as well as in other specialised new media journals. This begs a discussion: do we need a Nordic journal for New Media? I think so.