Jag intervjuades i Dalarnas Tidningar häromveckan om vad politiker kan tjäna på att använda sig av sociala medier. Det här är något jag INTE försöker säga något om i min avhandling, men det är naturligtvis något som inte minst politiker är mycket intresserade av.
En intressant sak jag dock tyckte mig hitta i en av mina studier var att det inte fanns någon uppenbar koppling mellan vilka politiker som TROR att det spelar roll för ens politiska karriär och vad dessa faktiskt gör i sociala medier. Med andra ord: man kan vara väldigt skeptisk vad gäller effekterna av ens twittrande och facebookande och ändå hålla på med det nästan hela tiden.
Det jag säger i artikeln är att det inte är så enkelt som att man automatiskt får fler röster om man är duktig på sociala medier (hur man nu ska definiera vad duktig betyder), men att det kommer att bli mer och mer betydelsefullt i takt med att fler och fler av väljarna ser sociala medier som en naturlig kanal för kommunikation och information.
På tal om detta råkade jag precis ut för att se en nypublicerad artikel som sysslar med nästan samma saker som jag själv - men till all lycka tre veckor EFTER min disputation. Medievetarna Bo Nilsson och Eric Carlson vid Umeå Universitet har en artikel i New Media & Society om politiker i Västerbotten och deras användning av sociala medier. Jag har inte hunnit läsa den, men den berör strategi och identitetsproduktion, ett vanligt tema inom sociala medie/internetforskningen och något jag själv kommer in på i flera av mina artiklar.
Men framförallt misstänker jag att många politiker - liksom många användare överlag - HÄVDAR att de är mer strategiska än vad de egentligen är. Mycket tycks vara informella normer, impulser, känslomässiga reaktioner och flockbeteende, snarare än att varje enskild talhandling är ett resultat av noggrant övervägande.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment