Jag medverkade igår i Orientering i Danmarks Radios P1 och talade helt kort (dold bakom en voice over!) om valdeltagande i Sverige och vad som kan tänkas öka det.
Fortfarande kan man stöta på folk som tror att 1) valdeltagandet minskar, 2) politikerföraktet ökar, 3) politisk apati breder ut sig och 4) det är de ungas fel. Vilket är rätt? None of the above.
Som framgår av SCB:s statistik har ungas valdeltagande ökat två val i rad (2006 och 2010), och det har ökat mest bland grupper med lägst valdeltagande. Av valundersökningen 2010 framgår att politikerförtroendet ökade kraftigt. Intresset för politik är högre under 1960-talet, och den unga generationen idag är mer intresserad av politik än vad 68-generationen var 1968.
Sedan är det också så att valdeltagandet är lägre bland unga och särskilt bland förstagångsväljare. Detta är inget nytt utan som det brukar vara: med ökad livserfarenhet och politisk kunskap brukar valdeltagandet gå upp. Samtidigt grundläggs röstningsvanorna i ung ålder, så om man vill sätta in insatser för att höja valdeltagandet (eller hålla det på en hög nivå) är det de unga man ska satsa på.
Om nu ökat valdeltagande är ett mål i sig - det kan ju hända att ett minskat intresse för att rösta inte har att göra med bristande politiskt intresse eller minskad samhällssolidaritet, utan en känsla av att det inte spelar någon roll vad man röstar på. För några argument i den aktuella debatten om detta kan man konsultera denna intervju med Russell Brand.
Bortsett från detta finns det viss forskning om vad som har god effekt. Konstitutionsutskottet beställde för några år sedan en forskningsöversikt om detta, som gjordes av Ludvig Beckman. Bortsett från den uppenbara forskarsynpunkten att "det tarvas mera forskning omkring detta" lyfter Beckman fram studier som visar att det personliga mötet tycks fungera bäst. Detta är också väl känt av politiska partiers kampanjavdelningar. Det är därför som dörrknackandet har återkommit i stor stil. Moderaterna vill "lyssna på 900 000 väljare"och Socialdemokraterna uppmanar kontinuerligt sina medlemmar att organisera dörrknackningskampanjer. Liknande grepp är att sympatisörer erbjuds att bjuda hem politiker för politiska Tupperwarepartyn - förutom alla klassiska sätt att möta väljare i form av valstugor, torgmöten, talarkvällar, debatter etc etc.
Detta gäller naturligtvis också för kampanjandet i sociala medier, där sympatisörer uppmanas att dela med sig av länkar, tipsa om events, påminna sina vänner att rösta och så vidare. I en medieverklighet där det sociala nätverket fungerar som ett filter för vilken information man tar in, kan sympatisörer och gräsrötter bli viktigare för att nå ut med propaganda även till personer som inte är särskilt intresserade av politik.
Jag har i det sammanhanget redan tidigare skrivit om ett storskaligt experiment som visade på sociala smittoeffekter på valdeltagande genom Facebook.
Men alla de andra satsningar som görs på ungas valdeltagande, på skolval och skoldebatter, informationssatsningar, jippon och what not, som inte är kopplade till olika partiers försök att fiska röster? Där är forskningen lite splittrad, även om man i radioreportaget ovan kan få höra den amerikanske statsvetaren Donald Green tala sig varm för Rock the Vote, som använder sig av kändisar, konserter, bussturnéer och andra metoder för att få unga människor att - till att börja med - registrera sig för att rösta. Det verkar dock som om olika sorters satsningar av de här slagen kan ha en viss effekt - särskilt då om de involverar personliga möten. Ungdomsstyrelsen har av regeringen fått uppdraget att öka ungas valdeltagande i Sverige och lägger sju miljoner på att ge bidrag till projekt inför supervalåret 2014.
Tillgänglighet är en annan detalj. I Sverige behöver man inte som i USA registrera sig i förväg för att rösta, och tillgängligheten ökar för varje val med utökade tider för att förhandsrösta och fler lokaler att lämna förhandsröster (som butiksgallerior etc). Detta påverkar rimligen också valdeltagandet, även för förstagångsväljare. Man kan ju också helt enkelt tvinga medborgarna att rösta: i Australien och Belgien, liksom i en rad andra länder, är det obligatoriskt, vilket leder till ett ganska högt valdeltagande. Belgien hade i det senaste parlamentsvalet 2010 ett deltagande på 89 procent.
Sedan har vi ju hela den sakpolitiska verkligheten med konfliktnivåer, tydliga alternativ, engagerande sakfrågor, det allmänna politiska engagemanget i samhället och så vidare, men det får bli en annan gång.
Thursday, 21 November 2013
Monday, 18 November 2013
Wahlgren Symposium on Media, Democracy and Globalisation II
Min doktorandtjänst finansierades av Wahlgrenska stiftelsen (tack igen!) och ingick i ett löst sammanknutet projekt där totalt fem tjänster ingick. Förutom jag själv var det även Tina Askanius i medie- och kommunikationsvetenskap (som jag skrev en hyfsat lyckad artikel ihop med), Elisabet Björklund i filmvetenskap, Emilia Ljungberg i pressvetenskap och Zeenath Hasan på K3 i Malmö. Samarbetet oss emellan har varit roligt och givande om än i skiftande form.
En av slutpunkterna för projektet var det andra Wahlgrensymposiet, som ägde rum i fredags den 15 november på Pufendorfinstitutet i Lund. Det första ordnade vi i november 2008 med fem inbjudna talare. Min gäst var Markus Prior - en ytterst trevlig bekantskap!
Även denna gång hade vi inbjudna talare - och trots deras olika forskningsintressen blev det en intim och mycket givande dag som spände från feministisk film till bloggande backpackers.
Anastasia Kavada från University of Westminster var först ut för att presentera ett pågående projekt om Occupy-rörelsen med empiriskt material bland annat från Occupy London Stock Exchange och Occupy London. MYCKET intressant om motsättningen mellan strävan att ha en organisation byggd på demokratisk deltagarjämlikhet och nödvändigheten av att presentera ett sammanhållet budskap t ex i mediekontakter, och intressanta skillnader i hur de två olika eventen organiserades kommunikationsmässigt. I min avhandling är jag själv inne på hur nätverksaktivism (med uttalade jämlikhetsideal) lik förbannat organiseras i hierarkier och maktcentra. Jag tror att det är oundvikligt (vilket iofs redan Michels hävdade), men jag ser mycket fram emot kommande resultat från kavadas nya projekt.
Nishant Shah från Centre of Internet & Society, Bangalore, missade jag tyvärr eftersom jag tog hand om lunchcateringen, men det verkar ha varit en spännande presentation: Nishant berättade om Indiens lika ambitiösa som eventuellt misslyckade projekt för "e-literacy", vilket i stort sett tycks innebära "förmåga att hantera Microsoftprodukter i arbetet".
Jennie Germann Molz från College of the Holy Cross talade om internets betydelse för turismen och mindes nostalgiskt sina dagar som backpacker och det tidiga resebloggandet, som oundvikligen tycks ha övergått i mer kommersiella former, medan sociala nätverkssajter har övertagit behovet att dela med sig av reseupplevelser till vänner och familj.
Christie Milliken från Brock University avslutade med en fantastisk presentation om ytterst explicita feministiska "själv-hälso-filmer" i 1970-talets USA. Vi fick se tre klipp med kvinnor som inför publik demonstrerade hur man gör en gynundersökning på sig själv med hjälp av spekulum, spegel och ficklampa. Milliken berättade hur hennes studenter brukar ta mycket mer intryck av dessa filmer än av något annat hon visar av 1970-talsdokumentärer - kanske främst eftersom nakenhet och kön idag är så intimt förknippat med pornografi.
Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad tillställning!
Den andra och avslutande slutpunkten för Wahlgrenprojektet kommer förhoppningsvis att bli ett temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift där vi alla fem skriver på svenska om vår forskning. Mer om detta senare!
En av slutpunkterna för projektet var det andra Wahlgrensymposiet, som ägde rum i fredags den 15 november på Pufendorfinstitutet i Lund. Det första ordnade vi i november 2008 med fem inbjudna talare. Min gäst var Markus Prior - en ytterst trevlig bekantskap!
Även denna gång hade vi inbjudna talare - och trots deras olika forskningsintressen blev det en intim och mycket givande dag som spände från feministisk film till bloggande backpackers.
Anastasia Kavada från University of Westminster var först ut för att presentera ett pågående projekt om Occupy-rörelsen med empiriskt material bland annat från Occupy London Stock Exchange och Occupy London. MYCKET intressant om motsättningen mellan strävan att ha en organisation byggd på demokratisk deltagarjämlikhet och nödvändigheten av att presentera ett sammanhållet budskap t ex i mediekontakter, och intressanta skillnader i hur de två olika eventen organiserades kommunikationsmässigt. I min avhandling är jag själv inne på hur nätverksaktivism (med uttalade jämlikhetsideal) lik förbannat organiseras i hierarkier och maktcentra. Jag tror att det är oundvikligt (vilket iofs redan Michels hävdade), men jag ser mycket fram emot kommande resultat från kavadas nya projekt.
Nishant Shah från Centre of Internet & Society, Bangalore, missade jag tyvärr eftersom jag tog hand om lunchcateringen, men det verkar ha varit en spännande presentation: Nishant berättade om Indiens lika ambitiösa som eventuellt misslyckade projekt för "e-literacy", vilket i stort sett tycks innebära "förmåga att hantera Microsoftprodukter i arbetet".
Jennie Germann Molz från College of the Holy Cross talade om internets betydelse för turismen och mindes nostalgiskt sina dagar som backpacker och det tidiga resebloggandet, som oundvikligen tycks ha övergått i mer kommersiella former, medan sociala nätverkssajter har övertagit behovet att dela med sig av reseupplevelser till vänner och familj.
Christie Milliken från Brock University avslutade med en fantastisk presentation om ytterst explicita feministiska "själv-hälso-filmer" i 1970-talets USA. Vi fick se tre klipp med kvinnor som inför publik demonstrerade hur man gör en gynundersökning på sig själv med hjälp av spekulum, spegel och ficklampa. Milliken berättade hur hennes studenter brukar ta mycket mer intryck av dessa filmer än av något annat hon visar av 1970-talsdokumentärer - kanske främst eftersom nakenhet och kön idag är så intimt förknippat med pornografi.
Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad tillställning!
Den andra och avslutande slutpunkten för Wahlgrenprojektet kommer förhoppningsvis att bli ett temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift där vi alla fem skriver på svenska om vår forskning. Mer om detta senare!
Om Strindberg och sociala medier
När min frus farfar dog för drygt sex år sedan tog jag hand om hans upplaga av Strindbergs samlade skrifter (som gavs ut 1912-1921). Jag bestämde mig då för att läsa precis allt, 55 band, tiotusentals sidor dramatik, prosa, lyrik och rent trams.
Detta läsprojekt råkade sammanfalla med att jag blev doktorand i statsvetenskap, och under fem år, 2007-2012, varvade jag vetenskapliga verk på dagarna med Strindberg på kvällarna (fast jag hann läsa LITE andra saker också). Resultatet har blivit att jag ganska ofta tänker på Strindberg eller i alla fall någon av hans texter. De som umgås med mig eller läser mig på Twitter har fått stå ut med detta ett tag.
Jag har däremot aldrig skrivit något mer uppstyrt om Strindberg, men på sistone har jag faktiskt skrivit två olika Strindbergsrelaterade texter.
Jag recenserade Göran Strömbergs massiva biografi Strindberg - ett liv i Sydsvenskan den 9 november. Jag fick ganska stort utrymme för min text, men jag hade lätt kunnat skriva tre gånger så långt. Bara en sådan sak: Söderström skriver om Strindbergs agrarsocialistiska period och för att förklara ungefär vad det rör sig om nämner han - i samma andetag - Pol Pot och Miljöpartiet. Det är förvisso två mycket olika politiska fenomen. Framförallt skulle man dock kunna säga mycket om Strindbergs politiska uppfattningar och hur de på samma gång belyser och står i kontrast till de dominerande rörelserna i tiden. Annars uppskattade jag särskilt den ingående analysen av Strindbergs måleri och att Söderström lyfter fram Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet (och kanske än mer till traditionella könsroller).
I OBS i P1 den 12 november medverkade jag med en essä om Strindbergs förhållande till sociala medier. Det är egentligen en ganska enkel poäng: vad vi sysslar med i sociala medier är inte i sig nya beteenden. Strindberg tog selfies, fiktionaliserade sitt liv, "delade" innehåll etc. Men jag tyckte att det blev extra tydligt tack vare Strindbergs produktivitet och språkkänsla. Tom Standage har för övrigt skrivit en hel bok om det där, Writing on the Wall (2013), som jag för övrigt hoppas få återkomma till - jag läser den just nu i ett exemplar som författaren personligen delat med sig av i ett nätverksexperiment som han kallar "share it like Cicero".
Kanske blir det mer Strindberg, kanske inte. Jag är hur som helst inte den förste statsvetaren som intresserar mig för honom: Patrik Hall skrev för ett antal år sen en artikel om hur man kan se Strindbergsfejden som ett exempel på hur medborgarskapet kan diskuteras i en politisk offentlighet.
Detta läsprojekt råkade sammanfalla med att jag blev doktorand i statsvetenskap, och under fem år, 2007-2012, varvade jag vetenskapliga verk på dagarna med Strindberg på kvällarna (fast jag hann läsa LITE andra saker också). Resultatet har blivit att jag ganska ofta tänker på Strindberg eller i alla fall någon av hans texter. De som umgås med mig eller läser mig på Twitter har fått stå ut med detta ett tag.
Jag har däremot aldrig skrivit något mer uppstyrt om Strindberg, men på sistone har jag faktiskt skrivit två olika Strindbergsrelaterade texter.
Jag recenserade Göran Strömbergs massiva biografi Strindberg - ett liv i Sydsvenskan den 9 november. Jag fick ganska stort utrymme för min text, men jag hade lätt kunnat skriva tre gånger så långt. Bara en sådan sak: Söderström skriver om Strindbergs agrarsocialistiska period och för att förklara ungefär vad det rör sig om nämner han - i samma andetag - Pol Pot och Miljöpartiet. Det är förvisso två mycket olika politiska fenomen. Framförallt skulle man dock kunna säga mycket om Strindbergs politiska uppfattningar och hur de på samma gång belyser och står i kontrast till de dominerande rörelserna i tiden. Annars uppskattade jag särskilt den ingående analysen av Strindbergs måleri och att Söderström lyfter fram Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet (och kanske än mer till traditionella könsroller).
I OBS i P1 den 12 november medverkade jag med en essä om Strindbergs förhållande till sociala medier. Det är egentligen en ganska enkel poäng: vad vi sysslar med i sociala medier är inte i sig nya beteenden. Strindberg tog selfies, fiktionaliserade sitt liv, "delade" innehåll etc. Men jag tyckte att det blev extra tydligt tack vare Strindbergs produktivitet och språkkänsla. Tom Standage har för övrigt skrivit en hel bok om det där, Writing on the Wall (2013), som jag för övrigt hoppas få återkomma till - jag läser den just nu i ett exemplar som författaren personligen delat med sig av i ett nätverksexperiment som han kallar "share it like Cicero".
Kanske blir det mer Strindberg, kanske inte. Jag är hur som helst inte den förste statsvetaren som intresserar mig för honom: Patrik Hall skrev för ett antal år sen en artikel om hur man kan se Strindbergsfejden som ett exempel på hur medborgarskapet kan diskuteras i en politisk offentlighet.
Thursday, 7 November 2013
I TV4 Skåne om politiker, ånger, och sociala medier
Jag intervjuades i ett inslag i TV4:s lokalnyheter om politiker som (inte) ångrar saker de skrivit på sociala medier. Man hade gjort en enkät, och det var väldigt få som uppgav att de ångrade något. En sak jag sa som inte togs med var mina fria spekulationer om varför så få var ångerfulla:
1) Det finns ju ingen anledning att ångra något man skrivit innan man får en stormflod av negativa reaktioner. När man skriver saker i sociala medier är det ju ofta som reaktioner helt enkelt uteblir, eller att merparten av reaktionerna är positiva. Trots detta är den allra största delen av publiken osynlig. När man börjar glida iväg mot det mer spetsigt formulerade kan man få en massa påhejare som tycker att man ska ta i ännu mer. Eftersom de som är negativa kanske inte syns är det då lätt att falla in i det. Och sen rycks plötsligt det skrivna ur den kontextlösa kontexten och kastas i ansiktet på en av en reporter.
2) Det kan vara dumt att i en öppen enkät säga att man ångrar någonting man skrivit i sociala medier, eftersom det kan få folk att fundera på VAD det är man ångrar, och på så sätt dra oönskad uppmärksamhet till tveksamma inlägg.
3) Slutligen kan det ju också vara så att politiker är vana vid att väga sina ord på guldvåg, och då är det naturligt att de inte har anledning att ångra något.
Till sist en allmän reflektion: kanske är det så att toleransen för enskilda snedsteg i t ex sociala medier kommer att öka i takt med att vi blir allt mer vana vid att allt vi gör på nätet sparas och kan användas emot oss. Jag tycker visserligen inte att detta kan anas redan nu, men jag är inte den förste att föreslå en sådan utveckling, så det kanske kommer senare?
1) Det finns ju ingen anledning att ångra något man skrivit innan man får en stormflod av negativa reaktioner. När man skriver saker i sociala medier är det ju ofta som reaktioner helt enkelt uteblir, eller att merparten av reaktionerna är positiva. Trots detta är den allra största delen av publiken osynlig. När man börjar glida iväg mot det mer spetsigt formulerade kan man få en massa påhejare som tycker att man ska ta i ännu mer. Eftersom de som är negativa kanske inte syns är det då lätt att falla in i det. Och sen rycks plötsligt det skrivna ur den kontextlösa kontexten och kastas i ansiktet på en av en reporter.
2) Det kan vara dumt att i en öppen enkät säga att man ångrar någonting man skrivit i sociala medier, eftersom det kan få folk att fundera på VAD det är man ångrar, och på så sätt dra oönskad uppmärksamhet till tveksamma inlägg.
3) Slutligen kan det ju också vara så att politiker är vana vid att väga sina ord på guldvåg, och då är det naturligt att de inte har anledning att ångra något.
Till sist en allmän reflektion: kanske är det så att toleransen för enskilda snedsteg i t ex sociala medier kommer att öka i takt med att vi blir allt mer vana vid att allt vi gör på nätet sparas och kan användas emot oss. Jag tycker visserligen inte att detta kan anas redan nu, men jag är inte den förste att föreslå en sådan utveckling, så det kanske kommer senare?
Subscribe to:
Posts (Atom)
