Lennart Lundquist är död. Denna text försöker sammanfatta mina minnen av honom.
Jag började studera statsvetenskap i Lund 2004, och den första boken man fick i handen var "
Det vetenskapliga studiet av politik", som under decennier var introduktionsboken till ämnet. Det var en erbarmligt ful bok, i Studentlitteraturs gamla "Du kan ändå inte välja en annan"-stil. Mötet med en text fylld av abstrakta resonemang om epistemologi för hoppfulla studenter som mest var intresserade av internationella relationer och ideologi hjälpte inte. Men precis som arkitekturstudenterna i Lund börjar med att älska Universitetshuset och slutar med att älska Sparta tog många boken till sitt hjärta. När jag sen läste offentlig förvaltning fick jag också tillfälle att läsa hans rasande böcker om korruption och bristande yttrandefrihet i förvaltningen; "Demokratins väktare", Byråkratisk etik", och så vidare.
Men böcker är böcker. Jag minns mycket tydligt mitt första möte med personen Lennart Lundquist. Det var på ett seminarium på förvaltningskursen på B-nivån. Lunkan började med att helt enkelt läsa upp Fausts första monolog, där han beklagar sig över att han har studerat filosofi, juridik, medicin och dessvärre också teologi: "Och ändå är jag lika klok som jag var förut, stackars tok!" Han avslutade med att dela ut restupplagan av sina gamla böcker, som han var tvungen att göra sig av med eftersom han hade gått i pension och skulle lämna sitt professorsrum och flytta in i emeritusskrubben.
Lennart Lundquist hade vid den här tiden kommit att intressera sig för normativ och konstruktiv statsvetenskap mer än empirisk. När han inte citerade Faust kunde han säga att "vi bara hoppar från tuva från tuva" på sin karakteristiska, vänliga blekingska som tycktes släta över det faktum att det han sa ofta var ytterst vasst. Eller - så att ingen kunde missförstå - "Empirisk forskning är i princip meningslös. Det finns bra journalistik i stället." Det säger något om Lennart Lundquists ställning på institutionen att han kunde säga detta i ett hus fullt av empirisk forskning utan att någon egentligen blev arg. Det var ju så han var. Och mest av allt var han snäll.
Snäll och arbetsvillig. När jag själv blev doktorand i statsvetenskap och fick ett rum mitt emot Lunkans lärde jag mig hans rutiner. Han kom till jobbet halv åtta-åtta, ibland tidigare, på helgerna lite senare. Så satt han och skrev hela morgonen och gick sen hem för att leka med barnbarnen eller något annat nyttigt. Operamusik på hög volym som strömmade ut i korridoren. Paus för en kaffe och lite snack om fotboll och annat med vaktmästaren (den likaledes legendariske Lasse Wester, som var på institutionen i 40 år). Att han rent formellt blev pensionerad 2005 spelade ingen roll. Det var bara att "plita på", som Nils Stjernquist, statsvetarprofessorn som en gång rekryterade honom, brukade säga.
För mig, som skriver i sjok, ibland nätterna igenom, har alltid det dagliga morgonskrivandet, skrivandet som rutin, framstått som ett ideal. Jag tror att den som skriver på det sättet har möjlighet att reflektera över sina egna texter på ett annat sätt än den som häver ur sig rubbet under hotet från en definitiv deadline. Lennart Lundquists obevekliga arbetsmoral borde lyftas fram som ett föredöme för alla akademiker.
En gång i lunchrummet bekände han för mig att han inte visste vad han annars skulle ta sig till. Statsvetenskapen, forskningen, det dagliga skrivandet var det han hade vigt sitt liv åt sedan han började studera ämnet som tjugoåring i det tidiga 60-talet.
Ilskan var en viktig drivkraft för honom, framförallt den ilska som riktades mot ekonomismen i offentlig förvaltning, införandet av New Public Management och underminerandet av ämbetsmännens självständiga ställning. Eller det som slarvigt kallas för nyliberalism i största allmänhet. När han på sin 70-årsdag hedrades med en festskrift (en antologi där folk som tycker om festföremålet skriver en text om ett ämne som ligger denne nära) hade han förberett sig med att beställa hem 50 ex av Naomi Kleins "The Shock Doctrine", som han glatt delade ut till alla. "Och om det är någon som inte vågar ta, så kan ni komma till mitt kontor sen!"
Det som upptog hans sista decennium i livet var ändå yttrandefriheten i förvaltningen, inspirerad av några ytterst konkreta fall som han gärna lade ut texten om för den som blev inropad på hans kontor. Men, som han beskriver i
denna intervju med studenttidningen Panorama - där man också kan märka hur han i studenternas ögon växte till en nästan mytisk varelse - kunde han inte börja med det egentliga ämnet först.
Nej, först skulle han skriva en metateori. Jag minns nu att han redan på seminariet 2005 tipsade om två böcker som jag själv sedan läste och uppskattade: Richard G. Wilkinsons "Mind the gap", en föregångare till den mer kända "Jämlikhetsanden" med Kate Pickett, och Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" om människan som en i grunden god samhällsvarelse som strävar efter jämlikhet och försoning.
Boken, som kom att heta "Att hantera humanvetenskapens tudelning" inspirerades av sociobiologin och försökte beskriva hur man kan studera människan både som biologisk och som kulturvarelse. Det han egentligen ville åt, tror jag, var att återvända till den empiriska samhällsvetenskapen och försöka bygga kumulativ forskning. Därpå följde "Flocken i massamhället", en "makroteori" som lyfter fram människans tänka ursprungstillstånd i små flockar som en grund för organiseringen i samhället. Först efter dessa två böcker kände Lundquist att han kunde återvända till utgångspunkten, med "Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)", som kom 2011.
För att kunna göra något sådant - ta sig tid att skriva tre böcker i stället för en - måste man ha fasta arbetsrutiner, gott om tid, och gott humör. Jag är glad över att Lennart Lundquist hade allt detta.
Så sent som förra året gav han sig in i den eviga debatten om yttrandefriheten, denna gång tillsammans med den nästan femtio år yngre kollegan Mi Lennhag
om den skamliga hanteringen av Edward Snowden, i en artikel i Svenska Dagbladet.
Nu har operamusiken tystnat i Edens korridorer.
[En förkortad version av denna text publicerades i
Sydsvenskan den 6 augusti.]
