Nils i TV4 om förstagångsväljare och sociala medier

Jag i TV4 Malmö den 3 juni. En förkortad variant gick också i TV4 riks.

Om Tobleronepolitik i Aftonbladet

Jag intervjuades 28 april i Aftonbladet om att Sven-Otto Littorin och Mats Odell hade använt uttrycket 'Tobleronepolitik' för att beskriva de rödgröna partiernas satsning på vård, skola och omsorg.

Som vanligt kände jag mig lite rumphuggen, men det hör ju till spelets regler.

Det jag sa i övrigt under intervjun var bland annat att det mycket väl kunde vara en slump att Tobleroneutspelen kom samma dag, att Sverige i allmänhet har sjyssta kampanjer utan särskilt mycket överloppsgärningar, men att det är ett jämnt och osäkert opinionsläge och att båda sidor kan frestas till att ta till smutsiga metoder ju närmare valdagen kommer.

Om sociala medier i Efter Arbetet

Jag intervjuades av Petra Martinsson i Efter Arbetet 4 mars. Länk här: http://efterarbetet.etc.se/28482/oviktiga-sociala-medier/

Ur artikeln:

Mobiliserar internt
I stället för att nå ut till väljarna, menar Gustafsson, är det kanske troligare att man använder de sociala medierna till att mobilisera internt inom det egna partiet, organisera egna medarbetare och få folk att hjälpa till med mera traditionellt partiarbete som torgmöten och att knacka dörr. Här kommer man (återigen) att snegla på Obamas kampanj.
Riksdagspartierna i Sverige har börjat anställa tjänstemän som ska lära politikerna att hantera de sociala medierna.
Vad tycker du att de ska lära sig först?
– Just att tänka på målgruppen, vem som läser och vad de vill använda medierna till. Sociala medier har ett speciellt problem, det ska vara sociala och personliga. Det kan vara svårt att dra gränser. Generellt förväntas man ha ett personligt tilltal men som politiker kan man inte vara för personlig.
Att det kan ställa till det om man är för personlig, bland annat i statusrader på Facebook, har politiker blivit medvetna om. I dag måste politiker lära sig prata på flera olika sätt. På ett sätt i talarstolen, ett annat i tv:s morgonsoffa och ett tredje på Twitter.
– Det är en mer komplex mediesituation är det någonsin har varit i svensk historia.
Politiker som inte twittrar, glöms de nu bort?
– Det beror på vilken position man har. Till exempel Ilmar Reepalu behöver inte twittra. Men ambitiösa personer kanske kan göra snabbare karriär inom partiet om man twittrar. Det handlar om att bli synlig för journalister och med ett målmedvetet nätverkande kan man också få en bättre position internt.
Vissa verkar dagligen lägga mycket tid på nätet, finns risken att politiker prioriterar fel?

– Jo, som alla andra. Men jag vet inte, det är en fråga för politikerna själva, säger Nils Gustafsson.

Att dela med sig av det överväldigande

Sociala medier handlar om att dela med sig av saker och ting; dels sådant som man själv upplevt eller tankar man har, dels saker man har läst, sett eller hört. Viral media är bitar av information som berör många människor samtidigt och som får dem att vilja dela med sig av det till bekanta.

En viktig fråga är om individer följer den övergripande medialogiken: hur ser din egen, personliga nyhetsvärdering ut? Vad får dig att vilja föra något vidare? Det som folk förväntas söka sig till är texter om våld, sex, katastrofer, lokala nyheter, kändisar, självhjälp och så vidare.

När informationsmängden blir allt större blir filtren mer intressanta och rollen som ens bekantskapskrets spelar för den egna mediekonsumtionen ökar i betydelse. Clay Shirky talade om filtrens betydelse häromåret:

Shirky säger att problemet inte är för mycket information, utan att filtren inte fungerar. Han pratar om olika typer av filter. Det filter jag personligen är mest intresserad av är det filter som det personliga nätverket av bekanta består av.

Jonah Berger och Katherine Milkman vid University of Pennsylvania har studerat vilka artiklar på New York Times webbsajt som folk helst emailar. Föga förvånande handlar det om känslor snarare än någon form av strategisk nyttomaximerande modell, även om man alltid i någon mening tjänar på att dela med sig av det man vet.

Den känsla som mer än någonting annat, enligt Berger och Milkman, får NY Times läsare att tycka att en artikel är värd att maila vidare, är awe. Det finns såvitt jag vet inte en riktigt bra svensk term för det, men fruktan/bävan/vördnad och en känsla av att vara överväldigad täcker ganska bra in vad det betyder. Eller som det uttrycks i Bergers och Milkmans paper: "Awe is the emotion of self-transcendence, a feeling of admiration and elevation in the face of something greater than the self."

Även efter att ha läst pappret verkar resultatet hålla. Att en artikel är vördnadsbjudande betyder mer än om den är skriven av en kändis, kort, överraskande, placerad högt upp på sidan eller innehåller praktisk information. Jag tycker att det är en vördnadsbjudande slutsats. Det innebär nämligen att vi som mediekonsumenter inte huvudsakligen för vidare snaskigheterna (kanske skäms vi för mycket för dem) utan det som gör oss upplyfta som människor.

Sedan de obligatoriska frågetecknen. Den här studien rör alltså till att börja med dem som läser NY Times på nätet OCH som mailar artiklar. Folk som läser NY Times är naturligtvis inte särskilt representativa ens för amerikaner, mycket mindre för människor i allmänhet. Det är omöjligt att veta hur en liknande studie hade fallit ut i exempelvis Sverige, men jag vill hemskt gärna veta och hoppas att någon medieforskare ligger i startgroparna för att replikera studien.

Och sen det här med att maila artiklar. Själv gjorde jag det ganska ofta tidigare, men numer brukar jag twittra om det eller lägga en länk på Facebook. Det är endast undantagsvis som jag mailar. Är det en generationsfråga? Skiljer sig innehållet i de mailade artiklarna från de Facebookade?

Men tills vi vet det kan vi ändå vara en smula överväldigade.

Studien här, NY Times artikel om det här.

Troll groups in Swedish Facebook

Swedish media has reported quite a lot on Facebook troll groups, ie groups changing names or information or pictures or whatever after they've reached a certain number of members. Usually the groups are about humanitarian aid which causes hundreds of thousands to join, after which the group is suddenly about paedophilia (or whatever seems most provoking and angering to the naïve people who joined in the first hand.) See The Local, reliable as ever, for a summary.

The most recent example is a group claiming to donate 2 crowns (approx. €0,20) to Haiti earthquake victims for every member, with the money coming from a secret sponsor, to be revealed upon reaching 200 000 members. Funny enough, although several major Swedish media outlets have reported the group as a fake, it is at the time of writing gaining members.

This is, of course, a global phenomenon. The reason that it is getting a lot of media attention in Sweden now is due to the smallness of the language community - when something goes around here, it quickly spreads to everyone, prompting instant mediation. Behind the trend is a small group of trolls gathered around the popular Swedish discussion site Flashback - home to criminals, nazis, general grousers, and regular trolls - have made it a spectator sport in the last year or so.

What is worrying is that a lot of otherwise sane people suddenly decide to join whatever group or cause obviously designed to attract as many people as possible, then becoming horrified as they realise that it's a fraud/joke.

I think that the trend (naïve social media users; trolls exploiting them) is best explained by a combination of factors. The most obvious one is that many people are still not used to how social network sites work. For Internet veterans, trolls and the way they use discussion fora to inferiorate people for laughs (or for profit) are familiar. For millions of people with a couple of years' experience of Facebook, they are an unknown property. For them, Facebook is made up of real people. Of course it is, but only to a certain extent.

Being unfamiliar with Internet discussion sites, they are unprepared for troll strategies and expect honesty from other participants. And as compassionate citizens, they cannot resist the urge to support a good cause and state their opinion. Why do people join groups stating that kittens are cute? Because they think so too! Why do people partake in web surveys? Because they want to make their voices heard. And it's so easy!

The Facebook trolls also use every feature possible to create the appearence of legitimacy. Graphics, proper language, links to major media outlets. The printed word has had a magic spell over people, at least in older times (before the Internet). "As seen on TV" is another one, mysteriously.

The final stroke is that people are invited to these groups by friends. People they trust. The social factor of social network sites can be put to use for unethical purposes.

So, I guess this is about growing up as social media users. Lesson learned: we should be careful. (Doesn't it sound banal when you spell it out like that?)

Digital literacy is something that we should not only teach our kids, but also ourselves (and probably, our parents). In this way, the troll groups and the media attention around it might lead to something good: self-education.

Also, to donate people money directly to the earthquake victims of Haiti instead of waiting for a secret sponsor to do it.

See also (in Swedish):

http://sydsvenskan.se/sverige/article621983/Facebookgrupp-for-Haiti-avslojad-som-bluff.html

https://www.flashback.info/sok/2kr+per+medlem?sp=1

Vi ses igen, nätokrater!

Jag medverkar med en artikel i det senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas (4-5/09. Det är ett temanummer om "Twittersamhället" och jag skriver under rubriken "Vi ses igen, nätokrater" om att man bör använda sociala medier för att mobilisera aktivister, inte för att "nå ut till väljarna". Länk här.

Uppdaterad 2010-01-25: nu ligger texten uppe!

New publication: This Time it's Personal

I'm contributing with a chapter in a new anthology on online culture. As proud as I am over this my first academic publication, I would like to add that this is an e-book based on conference presentations, and that a hard-copy version with a substantially altered version of my text will be out some time next year. A link to the book is provided below.

Gustafsson, Nils, 2009. "This Time it's Personal. Social Networks, Viral Politics and Identity Management" in Riha, Daniel & Maj, Anna (eds) The Real and the Virtual. Oxford: Inter-Disciplinary Press.