[English summary: I just got a tenured position as senior lecturer/assistant professor at the
Department of Strategic Communication at Lund university. This makes me a winner in the academic lottery and also a very calm, satisfied, healthy and productive researcher, teacher, and father. Also: read this depressing article in Times Higher Education;
"Too many PhDs, not enough tenured positions".]
[Varning för extremt långt inlägg.]
Lukta på kaffet
Ett återkommande samtalsämne bland doktorander - åtminstone i statsvetenskap - är vad man ska göra efter disputationen. Detta är ett samtalsämne som i allmänhet är förbundet med en stor portion ångest. Det finns naturligtvis ett sätt som man "ska" göra på för att påbörja en lysande akademisk bana: post doc på ett prestigefyllt universitet, varför inte i USA, så att man kan meritera sig (läs publicera utav helvete) för ett lektorat i hemlandet, eller varför inte i USA, beroende på vad man känner sig mest bekväm med.
Annars kanske man kan få undervisa som vikarierande lärare, eller i värsta fall på timmar, på hemmainstitutionen, eller i värsta fall på en högskola där ingen egentligen vill vara - i väntan på att den där forskningsansökan med Guds och VRs hjälp ska beviljas så man kan få sin post doc enligt ovan.
Systemet karakteriseras dock av att det blir fler och fler personer som konkurrerar om forskningsanslag och tjänster och detta är en hyfsat ny företeelse i den svenska akademin. Innan var det doktorandtiden som var osäker. Man antogs utan finansiering och fick hanka sig fram på timanställningar, extrajobb och stipendier. Efter disputationen kunde man dock i allmänhet räkna med en anställning någonstans i akademin, om det blev på hemmainstitutionen eller ej. (På den riktigt gamla tiden var det värsta som kunde hända att man inte fick docentbetyg på sin avhandling och då fick bli gymnasielektor i stället.)
Nu är det i stället doktorandtiden som är trygg. Införandet av doktorandanställningar från dag ett på Lunds universitet gör att man har i praktiken minst fem år tryggade framför sig, då man kan skriva sin avhandling, undervisa lite, och till och med bilda familj, eftersom föräldraledighet ger rätt till förlängning av tjänsten.
Efteråt, däremot, väntar förvirring och kaos. Jag känner folk i branschen som hoppar mellan forskningsprojekten 15 år efter disputation utan någon större chans till en fast anställning trots goda resultat. Konkurrensen är för hög.
Detta är i alla fall delvis ett resultat av expansionen av högre utbildning i hela industrivärlden, vilket även innefattar en expansion av antalet disputerade. 2014 hade 1,25 % av Sveriges befolkning en doktorsexamen - en fördubbling av andelen på bara 15 år. jag hittar inte siffrorna nu, men jag är ganska säker på att fler i Sverige tar en doktorsexamen idag än som tog studenten för 100 år sedan.
Många i branschen pratar om nivellering och urholkning, men jag är inte så säker på att ökningen i sig är ett problem. Däremot leder det faktum att antalet tjänster i akademin inte följer med i samma takt att till att situationen för nydisputerade blir allt mer pressad.
Det akademiska prekariatet
En
artikel i Times Higher Education berättar om en europeisk studie som har följt upp 500 disputerade upp till sju år efter examen. 90 % har jobb, vilket är trevligt, men endast 30 % är fast anställda. De allra flesta vill ha en akademisk karriär, men den ständiga stressen och konkurrensen leder till depression.
Utvecklingen med ett litet och hyfsat konstant antal fasta tjänster och ett ökat antal vikariat och timanställningar leder också till en ökande klyfta mellan privilegierade och prekariserade akademiker.
Från Nordamerika kommer rapporter om att för ett växande antal högskolelärare är ett pärlband av timanställningar det bästa de kan hoppas på. Antalet studenter ökar, men antalet lärare inte alls i samma utsträckning. Gapet fylls med stressade och överlastade deltidsanställda, vikarier och timanställda som jobbar på terminsbasis för ett eller flera universitet. I USA började denna utveckling i det tidiga 1970-talet. 1975 var 57 % av de anställda inom högre utbildning i USA fast anställda; idag är det bara 25 %.
De har på alla sätt sämre villkor än de fast anställda, de som har "tenure", som det heter i det nordamerikanska systemet. De fasta lärarna har större möjligheter att välja vilka kurser de vill undervisa på, och väljer i stor utsträckning mindre studentgrupper och högre nivåer, medan de tillfälligt anställda tar de stora nybörjarkurserna. I en fast läraranställning finns dessutom forskning inbyggd i tjänsten, även om det inte är så mycket. För en timanställd lärare blir det svårt att hitta tid att ens söka pengar till forskning.
"Tenure" är ett institution som skyddar akademikers ämbeten och fyller samma funktion som den gamla tidens "oavsättliga" professorer som var utnämnda direkt av regeringen, på samma sätt som domare fortfarande är. Anställningstryggheten har traditionellt setts som en förutsättning för den akademiska friheten: endast så kan forskningen stå fullständigt fri från olika intressen. Frågan är hur stor den akademiska friheten är när en allt mindre andel i praktiken omfattas av den.
Sverige: bättre, men gradvis sämre?
Sverige är ett land där ett liv i akademin är mycket bättre än i de flesta andra länder. Den övervägande andelen av den forskande och undervisande personalen i högskolan är fast anställd enligt
Universitetskanslerämbetets senaste rapport. Samtidigt pekar bl a Vetenskapsrådet i en ny rapport att det
tar allt längre tid för nydisputerade att få en fast anställning. Särskilt svårt är det för kvinnor, och det är också vanligare att kvinnor har tidsbegränsade anställningar än män.
Nyckeln till en framgångsrik karriär i akademin är att man direkt efter disputationen kan få en tjänst med mycket forskning i; en post doc, ett biträdande lektorat, eller en forskartjänst i ett projekt. Akademin är en märklig blandning av strikt meritokrati och hejdlös nepotism och ryggdunkeri. För att ha möjlighet till de eftertraktade forskningspengarna krävs visserligen talang och kunnighet, men också i allmänhet att man är kompis med sin handledare eller någon annan duglig senior akademiker med näsa för vad som funkar och ett brett nätverk. Om man är omtyckt på sin hemmainstitution kanske man kan få hjälp att överbrygga tiden mellan disputation och forskartjänst med att undervisa lite på timmar, eller till och med ett lärarvikariat så att man kan skriva alla de där ansökningarna man inte hann med slutfasen av avhandlingsprojektet. Om man har talangen men inte nätverket är det åtskilligt svårare (som i alla branscher), men med hårt arbete och mycket tur kan det gå vägen ändå.
Men - som jag sagt ovan - i en hårdnande konkurrens kommer man att få ha exponentiellt mer tur och mer talang för att klara sig. Eller vara kompis med alla.
Hoppjerkor och flytande modernitet
Ickeakademiker som läser detta kanske känner att så här ser ju faktiskt resten av samhället ut också, så vad gnäller ni på? Jodå, mina kolleger och jag har ganska bra koll på hur arbetsmarknaden i andra branscher ser ut, inte minst eftersom fler och fler av oss är tvungna att byta bransch, eller hoppa mellan dem. På 90-talet började man prata om att den unga generation som jag då tillhörde inte skulle vilja stanna ett helt liv på samma ställe som våra föräldrar och farföräldrar. Förr i tiden kallades man hoppjerka om man bytte jobb ofta, men i framtiden skulle det bli det normala. Så blev det ju. Däremot blev det inte så att alla i min generation eller dem som kom efter oss tyckte att det nödvändigtvis var särskilt befriande.
Gabriel Stille skriver i en artikel i Arbetaren om Zygmunt Bauman om dessa krav på flexibilitet som invaderar livets alla områden: arbete, fritid, identitet. Vi övervakar noggrant oss själva med hjälp av internet och appar och försöker hitta privata lösningar på samhälleliga problem. Jag talar med en vän som är egenföretagare; han känner sig som en frilansare med åtta olika arbetsgivare som aldrig pratar med varandra - han har ingen chef utom sig själv och arbetar med det han vill, men han håller på att arbeta ihjäl sig. Jag lyssnar på en intervju med Peter Stormare som beskriver livet som skådespelare i Hollywood: en privilegierad tillvaro, men också den kännetecknad av de allt högre kraven på flexibilitet. Ett jobb kan ställas in med några dagars varsel, nästa dag ringer de och säger att man ska vara Toronto på måndag, sedan kan det vara två månaders arbetslöshet.
Min tidigare kollega Rasmus Karlsson
beskrev i en SVT-dokumentär häromåret hur dagens politiker tycks bli alltmer visionslösa. De försöker inte längre skapa framtiden eftersom de inte längre tror att det är möjligt. Man harvar på och ser status quo som det bästa möjliga. Ibland undrar jag om inte detta gäller oss själva också. Vi talar om självförverkligande och individualisering, men håller inte också individer på att tappa makten över vår framtid där vi ligger och väntar på ett SMS från bemanningsföretaget?
Den grund varpå samhället vilar
Men jag då? Efter knappt två år som (lyckligt om än oroligt) vikarierande lärare har jag landat jag ett fast lektorat på Lunds universitet och tre års forskningsfinansiering. Det är jag som är Old Academe Stanley, en anakronism i min värld. Efter att knappt ha vågat tänka på nästa termin kan jag lägga upp långsiktiga planer för forskningsansökningar, publiceringar och kursutveckling i vetskapen att det spelar roll. Jag kan planera för att skicka in en ansökan om ett år för jag vet att jag fortfarande kommer att vara kvar i branschen om ett år. De kurser jag ger denna termin kan jag komma att ge igen; mitt utvecklingsarbete är inte rön för vinden. Min input till institutionens utveckling blir något som jag själv kommer att få se frukterna av.
Men framförallt är det en källa till ständig oro som har blivit stillad: det blir bröd på bordet för familjen också denna jul! Det är en oro som kan vara rationell eller inte (extremt få disputerade är trots allt arbetslösa), men den är nog högst densamma oavsett vilket yrke man har. Och när den oron väl är stillad frigörs energi till andra saker. Skriva något utan att veta om det blir något av det till slut, våga testa en idé. Vara hemma med sjuka barn en vecka utan att ha konstant ångest för att det sinkar produktionstakten och därmed mina möjligheter att hänga med i konkurrensen. Denna kalla sommarvecka arbetar jag på fyra olika akademiska texter och är fylld av arbetslust och inre frid. Jag önskar att alla som vill ska få ha det så.
