FLASH: Public defense of my dissertation will be on May 3, 2013!

So after years and years of studying, teaching, interviewing, number-crunching and writing, re-writing, going to conferences, getting rejected, getting published, presenting at seminars, re-writing, re-writing and re-writing, my department has considered me and my thesis fail-proof (or failsafe?) and will let me print it and defend it in public.

I will defend my doctoral thesis Leetocracy: political participation, social network sites and inequality on May 3, 10.15-12.00, in Stora hörsalen, Ingvar Kamprad Design Centre, Sölvegatan 26, Lund.

The faculty examiner will be associate professor Eva Anduiza, Department of Political Science, Universitat Autònoma de Barcelona.

The examining comittee will consist of Erik Amnå, professor in political science at Örebro University and Hanna Bäck, associate professor in political science; Lena Halldenius, professor in human right studies, and associate professor in practical philosophy; Annette Hill, professor in media and communication studies; and Anders Uhlin, professor in political science (all at Lund University).

This is a public event; you are all welcome!

Om partiledare och sociala medier hos SVT och om långsiktighet och rymdvarelser hos P4 Malmöhus

Jag hade knappt reda på att SVT-program som Agenda hade webbexklusivt extramaterial till sina reportage, men jag var hur som helst extramaterialet till ett reportage om partiledarnas användning av sociala medier som gick i går.

Jag sa det jag brukar säga, vilket är att det sociala medier är en viktig kanal för politiker (som för alla andra som har något att säga), men att det inte innebär att skicklighet i sociala medier leder till fler röster. Samt att verkligt effektiv blir kommunikation i sociala medier först när folk sprider den vidare till sina bekanta. Dessutom får jag komma ut som Jens Stoltenberg-fan.

I P4 Malmöhus i morse var jag med något som kallas för frågestafetten, vilket innebär att man svarar på en fråga och sen skickar vidare en fråga som någon annan får svara på. Frågan jag fick handlade om varför det verkar vara så svårt för politiker att fatta långsiktiga, ansvarstagande beslut, och mitt svar gick ut på att det snarare är väljarna som är kortsiktiga, och att riktigt långsiktiga frågor berör väljare som inte finns ännu och därför har svårt att tillvarata sina intressen. Det var ju egentligen ett ganska tråkigt svar, men men men. Det är klart att det går att fatta långsiktiga beslut, men det kräver att det finns bred enighet kring dem (och kanske inte innebär för stora uppoffringar), för annars kommer någon ofelbart att exploatera möjligheten att väljarna vill riva upp beslutet till förmån för en mer kortsiktig vinning.

Roligare var kanske frågan jag fick ställa: varför finns det inga rymdvarelser på jorden? Om universum nu är fullt av liv med tanke på alla de miljoner jordlika planeter som man har upptäckt eller i alla fall tror finns, varför har ingen tagit kontakt med oss? Är det inte mödan värt? Kanske (hö hö hö) kan de inte tänka långsiktigt.

(Jag har förresten varit med en gång tidigare då jag svarade på en fråga om varför det heter höger och vänster i politiken.)

Nils är bitter kårmumie i Lundagård

"Så här mycket bättre var det förr." Foto: Hanna Gunnarsson

Inget forskningsrelaterat, men jag blev intervjuad i studenttidningen Lundagård om studentrörelsens avpolitisering. Jag säger väl huvudsakligen att studenterna nog inte var så rysligt politiskt medvetna förr i tiden heller, men att det verkar som om många verkar lite för upptagna av att ängsligt lägga livspussel och smälta in i den välmående medelklassen för att gå ut på gatorna. Studenterna upplever helt enkelt att de har för mycket att förlora och för lite på att vinna på att bråka.

Det bittraste kårmumiecitatet handlar om LUS överdrivna fokus på organisationsfrågor - en organisation jag älskar och högaktar, tro inget annat! Eftersom det är det enda jag säger om LUS känns det kanske en smula orättvist, men jag tycker ju så och har tyckt så sedan jag själv var aktiv i organisationen för ett decennium sedan.

Nils Gustafsson sitter så tillbakalutad i sin stol att han praktiskt taget ligger. När han tänker efter korsar han händerna över magen och ser upp i taket på sitt tomma, tillfälliga kontor på kemicentrum och suckar djupt. Han ser inte ut att vara en dag över 20, trots att han nu varit vid Lunds universitet i 14 år. Han berättar att hans egna erfarenhet av Lus, efter många år både som aktiv och utomstående observatör, är en organisation som utkämpar samma interna strider nu som för 20 år sedan. Vartannat år görs samma interna utredning för att avgöra storleken på organisationen, i hur hög grad organisationen ska sträva efter att påverka och inom vilka områden organisationen ska vara aktiv. Vilken kår ska ha mest inflytande och ska man ha vetorätt eller inte? Sedan är någon kritisk och hela processen börjar om igen.

Nils i studentradio nån gång i höstas

Hittade en intervju som Radio UPF gjorde med mig i höstas. Det är Utrikespolitiska föreningens i Lund radioprogram som går i Lunds närradio. Jag fick utbreda mig ganska mycket (fast ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska). Här hittar man inslaget.

Vem är jag på Twitter?

Som en del andra svenska statsvetare finns jag på Twitter. När jag startade mitt Twitterkonto 2009 tänkte jag att jag mest skulle använda det i min yrkesroll. Twittra på engelska, följa andra forskare med liknande intressen, och skriva om forskningsrelaterade ting. 

Efter snart fyra år visar det sig att jag har använt Twitter som en säkerhetsventil och avkoppling snarare än som ett strategiskt verktyg. Och, OK, en liten smula bekräftelseknark. 

Mina tweets är fulla av dåliga skämt, en del politiska kommentarer, saker jag tycker är fascinerande, vad jag läser för tillfället, grejer som händer. Det är en del forskning också, men inte alls så mycket som jag hade tänkt.

Ibland föreställer jag mig att folk börjar följa mig för att de läser en tweet med ett ideologiskt utbrott eller en sällsynt populärvetenskaplig inlaga och sen drabbas av bottenlös besvikelse när de upptäcker att det inte finns någon entydig linje.

Sen kommer jag på att inget är enklare än att avfölja någon som inte intresserar en och då antar jag att man får skylla sig själv.

Men jag tänker ofta på detta: att mina ambitioner med twittrandet så sällan sammanfaller med vad jag faktiskt skriver. 

Jag imponeras av kolleger som är fullkomligt monomana i sin strävan att bibringa allmänheten ett nytt informativt diagram eller som oförväget dunkar in sina talking points i åtta olika kanaler samtidigt, eller som försiktigt petar in en länk till en nypublicerad artikel då och då. Och kanske lite alldeles extra av de kolleger som kommenterar svensk dagspolitik samtidigt som de slår knut på sig själva för att inte säga vilken häst de håller på. Och så har vi de kollegerna som är övertydliga med vilken häst de håller på.

Men inget av det passar mig. Jag har aldrig bara varit intresserad av mitt jobb och jag kan inte disciplinera mig till att bara se Twitter som ett arbetsverktyg. 

Varför säger då min bio "Ph D Candidate in political science at Lund University"? Tja, det har den alltid gjort. Jag trodde ju som sagt att jag skulle twittra om min forskning på engelska. Kanske jag borde ändra den till något tramsigt och obegripligt, som "klapa snel hest", men det skulle ju bara vara en annan sorts snobberi.

Här är en lista på twittrande svenska statsvetare (doktorander och disputerade - alla jag känner till i alla fall).

I Radio Gotland om unga, politiskt intresse och sociala medier

Jag var med i Radio Gotland idag och pratade om att dagens ungdomar är väldigt politiskt intresserade jämfört med tidigare generationer - kanske fortfarande till en del människors förvåning.

Det finns en historia - kanske grundlagd redan på 1970-talet - om att varje ny generation är mer apatisk i politiska frågor än sin föregångare. Så skapas en bild av en ständigt sig förvärrande kris för den representativa demokratin: sjunkande valdeltagande, ökande politikerförakt.

Och det stämmer ju inte, det är precis tvärtom. En catchphrase som jag plockat upp från en studie av Henric Oscarsson och Mikael Persson (här, se sid 244ff) är den att dagens ungdomar är mer intresserade av politik än vad 68-generationen var 1968. Valdeltagandet har ökat i de två senaste riksdagsvalen - särskilt bland förstagångsväljare. Förtroendet för politiker har "ökat starkt sedan 1990-talet".

En illustration över styrkan i berättelsen om det minskande intresset är att när man googlar på "ökat politiskt intresse" hittar man en hel del tidningsartiklar från olika år - 2009, 2010, 2011 som alla har vinkeln att det är oerhört förvånande att ungas intresse för politik ökar.

Samtidigt är det också sant att medlemskapet i politiska partier minskar. Partiidentifikationen, dvs andelen som starkt identifierar sig med ett parti, minskar stadigt för varje ny generation. I inslaget i Radio Gotland hävdar företrädare för de politiska ungdomsförbunden att de kraftigt har ökat sitt medlemsantal (på Gotland), men jag vill gärna se siffror över lite längre tidsserier och för hela landet. Jag antar att Ungdomsstyrelsen borde ha statistik över inrapporterade medlemmar, men jag kan inte hitta det lätt tillgängligt någonstans.

(Det finns en lista på Wikipedia över ungdomsförbundens medlemsantal, men den har tyvärr inte med äldre siffror - och länkarna till Ungdomsstyrelsens hemsida som anges som källa fungerar inte. Utifrån uppgifterna verkar det för övrigt som om Ung Pirat har tappat en hel del medlemmar på sistone.)

Ingen skulle bli gladare än jag om det visar sig att unga människor kastar sig in i det politiska livet som förtroendevalda och aktivister - men vi vet också att unga politiker hoppar av i större utsträckning än andra. Nu är detta i sig kanske inte en anledning till oro - unga människor rör på sig, och de har fullt upp med att utbilda sig, skaffa jobb och bilda familj. Men det finns också en puckel av kommunpolitiker som idag är runt 50-60 år, och som leder till att medelåldern på kommunpolitiker ökar.

På sikt får vi se om partierna och ungdomsförbunden lyckas rekrytera kandidater och förtroendevalda som också orkar fortsätta sitt engagemang. Om inte, kanske vi måste förändra förutsättningarna för politiskt arbete.

Ungefär nu kanske jag borde säga något om sociala medier, men det får vänta till en annan gång.

I Sydnytt om unga förtroendevalda

Jag var gäst i gårdagens Sydnytt för att prata om varför unga är underrepresenterade i kommunpolitiken. Jag sa att unga inte alls är ointresserade av politik men att färre engagerar sig i politiska partier nuförtiden samt att unga alltid har varit underrepresenterade och att man behöver ändra arbetsvillkoren för förtroendevalda om man vill få till stånd en ändring, och sociala medier är ett utmärkt sätt att nå ut till intresserade och ta in synpunkter, men kan aldrig ersätta den representativa demokratin.

 Det hann jag säga på knappt två minuter, men som vanligt finns det en del att tillägga.

Varför är unga underrepresenterade?
Det är inget nytt att unga är underrepresenterade i politiken, det nya är att man bryr sig. Intresset för politik hos dagens unga är det inget fel på. Som framgår av Henrik Oscarssons och Mikael Perssons bearbetning av valundersökningsdata i denna rapport från Ungdomsstyrelsen (se sid 244 ff) är de unga idag mer politiskt intresserade än 68-generationen var 1968. Politiskt intresse är en egenskap som grundläggs i ungdomen och förblir sedan ganska stabil livet ut, så det finns all anledning att tro att 80- och 90-talisterna kommer att fortsätta vara intresserade av politik framöver.

Något som framgår av samma undersökning är dock att andelen som har starka partisympatier sjunker för varje ny generation. Ju yngre man är, desto mindre benägen är man att lojalt hålla sig till ett och samma parti. Detta avspeglas också i partiernas medlemssiffror, som varit på nedgång under en längre tid (med undantag för små och nya partier - t ex Miljöpartiet och Sverigedemokraterna). Man skulle alltså kunna tänka sig att en anledning till att så få unga är förtroendevalda beror på att de inte är intresserade av just partipolitik.

Detta är säkert en del av förklaringen, men det förklarar inte varför den låga andelen unga förtroendevalda i så fall är konstant över längre tid. SCB har gjort tre undersökningar av förtroendevalda i kommuner och landsting, 2003, 2007 och 2011. Där framgår det att andelen förtroendevalda i åldrarna 18-29 ligger stabilt kring 7 % (medan andelen av befolkningen i detta åldersspann är knappt 16 %).

En bidragande förklaring har därför förmodligen att göra med livsbetingelserna för unga - alltså sådant som har att göra med ens plats i livscykeln snarare än vilken generation man tillhör.

Gissur Erlingsson och Richard Öhrvall gjorde 2010 en rapport om varför folk engagerar sig och hoppar av från lokalpolitiken. Det är få som medvetet går in i politiken med avsikten att hamna på valbar plats på en lista. Ofta handlar det om att man har ett latent politiskt engagemang som väcks till liv genom att någon helt enkelt frågar en om man vill hänga på. Det gäller också frågan om man vill stå på en valsedel. Eftersom det tar tid att bygga upp ett socialt nätverk - också inom ett parti - har unga förmodligen en naturlig nackdel där (liksom för övrigt andra underrepresenterade grupper tenderar att ha i strukturer som präglas av att vissa grupper har dominerat traditionellt - läs svenskfödda medelålders män).

Det är dock också så att unga förtroendevalda hoppar av sina uppdrag i högre utsträckning än äldre. Vad beror det då på? Enligt Erlingssons och Öhrvalls undersökning beror det inte på politiska skäl - dvs att de upplever att de missgynnas på de äldres bekostnad eller så - utan främst på den privata livssituationen. Unga befinner sig i en position i livet när man utbildar sig, gör karriär och bildar familj. Av naturliga skäl blir det svårt att hitta tid till ett fritidsengagemang som snabbt äter upp kvällar och helger för möten och inläsning.

Det är förmodligen också därför som andelen förtroendevalda över 65 har ökat markant under de senaste tio åren. Om vi tar stereotypen av gamla tiders kommungubbar var han en person som förmodligen inte behövde ta ansvar för hem och barn i samma utsträckning som moderna 30-åringar oavsett kön förväntas göra.

Han hade kanske också en trygg heltidsanställning på ett företag eller i offentlig sektor där han hade rätt att ta ledigt för sina politiska uppdrag (t ex när det är heldagsmöten i kommunfullmäktige). Men hur ser jobbsituationen ut för många unga idag? Det har blivit allt vanligare med tillfälliga anställningar och frilans- och egenföretagarlösningar. Det är väl klart att om man inte har möjlighet att planera sin fritid eftersom man väntar på samtal om jobb har man inte heller möjlighet att binda upp sig i förväg för sammanträden? Många upplever också ett ökat tempo på arbetsplatserna, där längre arbetstider får täcka upp när man inte vågar anställa fler.

Om vi vill ha fler unga förtroendevalda i politiken, och också säkra återväxten för framtidens representativa demokrati, verkar det därmed klart att vi antingen måste ändra arbetsvillkoren i yrkeslivet eller villkoren för förtroendevalda. Med trygga anställningar och 40-timmarsvecka kan man förmodligen göra det lättare för en del. Med mer flexibla former för politiskt arbete kan man förmodligen komma längre.

Kanske finns det sätt att korta mötena eller att ha dem på distans, kanske kan man på något sätt minska inläsningstiden. Där borde aktiva fritidspolitiker ha mer förslag att ge än jag själv. Kanske är det i partiernas arbetssätt som man ska leta. Men det är en vidare frågeställning som jag kanske kommer att följa upp här på bloggen eller annorstädes.

Nu hade jag tänkt skriva en del om sociala medier, men det har redan blivit för långt, så det får anstå tills vidare.