New Publication: Leetocracy/Nexus

I have very fond memories from the 2009 Oxford Internet Institute Summer Doctoral Programme. Our legacy project (except for the documentary, among many other things including my statement that "I am speaking to space aliens in the future") was an anthology of co-written chapters on various fields of Internet research, taking advantage of our coming from different disciplines, fields of research and continents.

The book project turned out great, covering such different fields as e-Health, hacking, journalism, linguistic developments in Wikipedia, interactions on photo sharing sites. The best practical use for it is using it as a textbook for students in especially the social sciences venturing into Internet research and wanting to know where the research frontier lies in various fields, what methodologies and theories are used, and so on. It is very inspiring reading.

The book was presented at a roundtable session at the AoIR 11.0 in Gothenburg in October, where some of the chapters were individually presented in panels as well.

Of course, the chapter I co-wrote with Yana Breindl of Université Libre, Brussels, holds a special place in my heart. We wrote it using Google docs and Skype during some hectic weeks in December 2009 and January 2010. The result, "Leetocracy. Networked Political Activism and the Continuation of Elitism in Competitive Democracy" is a combination of Yana's fantastic field work on the French/European advocacy group La Quadrature du Net and my own theoretical work on networked activism and democratic theory.

Order the book:

Araya, Daniel / Breindl, Yana / Houghton, Tessa J. (eds.) Nexus. New Intersections in Internet Research.

New York, Bern, Berlin, Bruxelles, Frankfurt am Main, Oxford, Wien, 2010. XIV, 264 pp., num. ill. and tables
ISBN 978-1-4331-0970-6 pb.

Abstract:

This chapter critically examines the role of networked advocacy groups in the policy making process of intellectual property rights reform. Through analysing the case of la Quadrature du Net, we question the assumption that political intermediaries or elites are dissappearing, leaving space for a more inclusive, direct democracy in which decision-makers interact more directly with citizens. Next to established political actors such as political parties or trade unions, which are integrating Information and Communication Technologies (ICTs) into their working practices, internet-based actors are emerging in a wide range of political areas (Chadwick, 2006).

Such forms of networked political organisations are usually perceived as less hierarchical than traditional mobilizing groups such as political parties, trade unions and other voluntary organizations (Norris, 2002; Dalton, 2008). This development is often interpreted by techno-optimists as a way out of the iron law of oligarchy in traditional politics, offsetting the professionalization of politics and the transfer of political power to technocrats and anonymous international political actors far away from democratic accountability, thus preparing the ground for a more inclusive grassroots-oriented democracy.

However, we argue that intermediary elites still exist. Our discussion will show that internet-based activism constitutes new types of elites in competitive democracy, whose effective forms are heavily dependent on technical and networking skills. Rather than functioning as the base of more egalitarian politics, the growing importance of networked political activism aided by digital media may, on the contrary, create new elites.

New publication: Mainstreaming the Alternative

I have co-written an article with Tina Askanius, also a part of the Wahlgren Foundation Doctoral Programme, that has now been published in the latest issue of Interface: a journal for and about social movements. Article here (Creative Common). Abstract below.

The article argues that contemporary protest movements are facing a convergence of what has traditionally been coined as mainstream and alternative media. Traditionally, the broad term ‘alternative media’ has been employed to embrace a wide range of oppositional media channels that can be considered to carry on the tradition of the early radical and party press: micro-media operating at the grassroots level, discontinuous, non-professional, persecuted or illegal. Today, heavily commercialised media and online communities such as Facebook, YouTube and MySpace constitute a common part of the repertoire of communication channels for activists engaged in alterative politics and protest movements. Are these new media channels a necessary means in order to reach beyond the circles of the likeminded? Or, do the use of these media point towards a mainstreaming process of political cultures of resistance to the establishment, eroding their very raison d’être? Combining a theoretical discussion of the inherent paradoxes in the celebration of new media technology as a source of democratisation and empowerment of civic cultures with an empirical focus aimed at exploring the changing repertoire of communicative tools used by social movement actors, this paper analyses two cases of online media practices in contemporary Scandinavian protest movements: 1) A series of civil disobedience actions and mobilisations of mass demonstrations before and after the eviction and destruction of the Youth House (Ungdomshuset) in Copenhagen, Denmark, in 2007-2008; 2) The popular demonstrations in connection with the European Social Forum in Malmö, Sweden in September 2008.

Update: The article has been included in the syllabi of a few courses, among them this course in Political Communication at the Central European University

Min presentation på Ungdomsstyrelsens rikskonferens

Jag deltog i ett seminarium på Ungdomsstyrelsens rikskonferens om sociala medier och ungas inflytande tillsammans med Pia Brundin och Tobias Olsson idag. Jag pratade om vilka möjligheter som sociala medier - trots allt! - innebär för det politiska deltagandet i samhället och om att vi kan se ganska positivt på framtidens demokrati.

Här är min presentation: http://prezi.com/kay9cvpdymmx/underbara-dagar-framfor-oss-politiskt-deltagande-och-sociala-medier/

I Ystads Allehanda i somras

För fullständighetens skull kommer en länk till en artikel som kom redan i juni men som jag inte sett förrän nu. Jag kommenterar Facebookgrupper som mobiliseringsstrategi apropå en man i Skurup (Skurup!) som vill ha fartkameror på en gata där. Artikeln lyckas få mig till en simrishamnsbo som nyss påbörjat en avhandling (jag flyttade från Simrishamn 1999 och jag började för tre år sen), men jag låter udda vara jämnt.

http://www.ystadsallehanda.se/skurup/article959261/Facebookgrupp-foumlr-fartkameror.html

De som hatar Vi som älskar Malmö

I Malmö cyklar en man runt och skjuter människor som ser ut att ha invandrarbakgrund. Av naturliga skäl är människor i staden rädda. Det händer då och då att människor blir skjutna i Malmö, men det har tidigare nästan undantagslöst rört sig om så kallade uppgörelser i undre världen. P3:s Tankesmedjan gjorde sig lustig över att Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström twittrade att det inte var invandrare utan Malmöbor som var måltavlor. Men han hade rätt. Det går inte att se på en person om hon eller han är invandrare eller inte. Man kan mycket väl vara Malmöbo sedan generationer och ändå vara utsatt. Måltavlan är vem som helst.

Utomsocknes får sin bild av Malmö bekräftad, naturligtvis. Fast de var rädda redan innan. Mina grannar kom tillbaka efter att ha varit i Sydamerika ett halvår och sa att det verkade som om Malmö hade blivit mer otryggt, att det var mycket våld och så. Dessa Malmöbor i tillfällig exil hade alltså suttit i Rio de Janeiro - en stad med ungefär 15 gånger så mycket dödligt våld som Malmö - och tyckt att Skånemetropolen verkade otrygg.

Som Ann Heberlein skriver så är denna rädsla - milt uttryckt - inte något som är bra för staden eller dess invånare.

Sydsvenskan startade för några dagar sedan en kampanj som heter Vi älskar Malmö. Kampanjen förs på Twitter, i Facebook och i tidningen och går enkelt uttryckt ut på att ge Malmöborna en möjlighet att visa hur mycket de älskar sin stad och att sätta upp en positiv motbild mot skräcknarrativet. Idag är det ungefär 11 000 personer som "gillat" initiativet på Facebook.

Det finns de som hatar Vi älskar Malmö. De finns på Flashback. Där tycker många att det är invandrarnas fel och att kampanjen är en attack på Sverigedemokraterna. Nämen. Ser man på.

Men de finns på andra håll också. I Sydsvenskan skriver Lundaforskarna Anders Ackfeldt, som är enhetsadministratör på Center för Mellanösternstudier och Niklas Bernsand, doktorand i Öst- och Centraleuropakunskap om den arroganta kampanjen.

De menar att tidningen försöker att stärka stadens varumärke genom att mörka de klasskillnader som (underförstått) ligger till grund för stadens problem. "Man älskar inte en stad och dess invånare genom Facebookkampanjer och varumärkesautism" och "Malmös politiker [...] gnuggar [med säkerhet] händerna åt Sydsvenskans pr-spektakel."

Det är en mer intressant kritik. Är kampanjen ett opium för Malmöborna? Lurar de som ger sitt stöd till kampanjen sig själva?

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar i sin tur att det är "väl magstarkt" att "skälla ut bekymrade medborgare som vill bidra till samhörigheten i Malmö".

Det finns två sidor av Malmö. Den ena är framgångssagan Malmö: befolkningsökning, högskola, innovationer, entreprenörsskap, fair trade, ung stad, levande kulturliv, mångfaldens Malmö, kreativitetens Malmö, coola Malmö. Den andra är segregationens Malmö, klassklyftornas Malmö, våldets Malmö, den organiserade brottslighetens malmö, hemlöshetens Malmö. Ilmar Reepalu talar om den ena sidan när han besöker världsutställningen i Shanghai och om den andra när han ber regeringen om mer poliser.

En del drar slutsatsen att den ena sidan är en chimär som används av kapitalet för att mörka den andra sidan. En sorts medveten diskursproduktion. Ibland är det säkert så. Men konstruktionen av Malmö som en farlig och våldsam stad, som ett skyltfönster för misslyckad integrationspolitik, som en orgie i otrygghet - vem tjänar på den? På vilket sätt leder den till att Malmö blir en bättre stad att leva i?

Och framförallt - vad är det som är så dåligt med att visa lite jävla kärlek?

Det är helt enkelt inte rätt att döma ut människors spontana engagemang för sin hemstad som meningslöst eller direkt farligt. Vad är en manifestation egentligen om inte ett uttryck för känslor? Varför ska inte Malmöborna visa sin kärlek till varandra och till sin stad? Varför är det fel att erbjuda en motbild till skräcknarrativet? Och är det någon på allvar som tror att vi bara glömmer bort de dåliga sidorna med staden?

Det Niklas Bernsand och Anders Ackfeldt gör är att de inte kan förstå att alla politiska handlingar inte behöver vara direkt instrumentella. Lika lite som manifestationerna på årsdagen av Kristallnatten har ett syfte mer än att människor vill uttrycka sin avsky för det som hände 9 november 1938 och aldrig glömma det, är det någon som tror att Vi älskar Malmö kommer att leda till att ungdomsarbetslösheten besegras eller att det illegala vapnen försvinner.

Eller, minst av allt, till att den cyklande mördaren tas fast. Vilket vi - nästan alla! - hoppas kommer att hända mycket snart.

Men lite jävla kärlek kan inte vara fel just nu.

At the IR11

I'm at the Association of Internet Researchers annual conference in Gothenburg. I am really excited, especially for getting the opportunity to meet so many of my old OIISDP 2009 co-conspirers. We will hold a roundtable session to promote (there, I said it!) our coming book this Saturday at 9 am.

Yana Breindl and I will also present our co-written chapter "Leetocracy. Networked Political Activism and the Continuation of Elitism in Competitive Democracy." Friday 2.40 pm.

Also to look forward to: hundreds of brilliant scholars doing amazing stuff. I hope to blog some of it.

Oh btw don't forget to pre-order your

Araya, D., Breindl, Y., Houghton, T. J. (eds.). Nexus: New Intersections in Internet Research, New York: Peter Lang.

Nils i medierna kring valet

Jag medverkade i media precis lagom mycket den här valrörelsen:

I Radio Kristianstad den 15 september om sociala medier i valrörelsen. Jag var faktiskt ganska bra.

I Pol Kand Magazine den 19 september - ett referat av min kortföreläsning om ni vet vad under institutionens succévalvaka. Men OBS jag använder Prezi och inte ppt. Här är förresten presentationen:

Sociala medier i valrörelsen on Prezi

I TV4 Malmö den 20 september om Feministiskt initiativs framgångar i min hemstad Simrishamn (intervjun är gjord klockan två på natten efter institutionens valvaka, vilket märks):

Och slutligen på Lundagård.se den 21 september om läget för högskolorna efter valet.

Uttala sig är silver?

Statsvetenskaplig Tidskrifts senaste nummer - som presenterades i Almedalen härom veckan - har de svenska politiska partierna som tema. Samtliga riksdagspartier och "utmanarna" Fi, Sd, Junilistan och Pp avhandlas i var sin uppsats.

Det är ett synnerligen lättillgängligt och läsvärt nummer. I de olika uppsatserna är det egentligen bara partierna som är det sammanhållande elementet; författarna har valt ytterst olika metoder och frågor. En kort genomgång av uppsatsernas slutsatser visar dock att det kanske inte är något revolutionerande innehåll:

- Moderaterna hatar inte välfärdsstaten längre (Anders Lindbom, "Moderaterna och välfärdsstaten").

- Det är inte konstigt att Socialdemokraterna går i koalition (Peter Santesson-Wilson, "Socialdemokraterna. Från minoritetsregering till koalitionspartner").

- Kristdemokraterna är inte ett kristet mittenparti utan ett sekulärt högerparti (Douglas Brommesson, "Svenska kristdemokrater i förändring").

- Miljöpartiet har blivit mindre radikalt för att kunna vara mer regeringsdugligt (Stig-Björn Ljunggren, "Miljöpartiet de Gröna. Från missnöjesparti till grön regeringspartner").

- Centerpartiet har gått till höger och försöker profilera sig som näringslivsparti (Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström, "Ett smalare men vassare Centerparti").

- Jan Björklund håller sig till Folkpartiets kulturella traditioner (Katarina Barrling Hermansson, "Bland blåklint och totempålar").

- Kommunismen var en lång parentes i Vänsterpartiets historia och nu är de inte kommunister längre (Jörgen Hermansson, "Vänsterpartiet. Med historien in i framtiden").

- Utmanarpartiernas kärnväljare är lågutbildade, unga och arbetslösa, men det skiljer såklart mycket mellan Fi och Sd (Gissur Erlingsson och Mikael Persson, "Utmanarna. Uppkomst, idéer och opinion").

Både författarna och de som faktiskt har läst uppsatserna kanske kan tycka att mina enfrassammanfattningar inte gör rättvisa åt arbetena, och det har de ju såklart rätt i. Man kan också tycka att min sammanfattande dom om att det inte är några ahaupplevelser man får som politiskt intresserad svensk är orättvis - uppsatserna innehåller mycket mer än så.

Men så är sammanfattningar och så är medier. Den mest intressanta texten i numret är redaktören Magnus Erlandssons avslutande krönika om statsvetare i medierna.

Det finns en konflikt i svenskt statsveteri vad gäller medieframträdanden. Å ena sidan finns det de som menar att man som akademiker - statsanställd sådan till råga på allt - har en skyldighet att delta i samhällsdebatten och svara på frågor från journalister. Å andra sidan finns det de som anser att de förra är mediehoror - även om de aldrig skulle använda just det uttrycket - som uttalar sig om vad som helst, hur som helst.

Jag tillhör den förra gruppen men har förståelse för den senare gruppens argument. Det är egentligen ett olösligt problem. Inför Europaparlamentsvalet 2009 intervjuades jag i Rapport om de svenska partiernas användning av sociala medier. Jag och reportern, nerflugen med fakirflyg, tillbringade tre timmar tillsammans i TV-huset på Jägersro. På den tiden hann jag säga det mesta som finns att säga om frågan. I TV-reportaget kom några sekunder med, och kontentan av det jag säger är att de svenska partierna är "dåliga" på att använda sociala medier.

Jag tror att de flesta som intervjuats i egenskap av "expert" kan känna igen sig i det här. Det spelar ingen roll om man uttrycker sig nyanserat och översiktligt, för om det ska vara tryckbart måste det vara citatvänligt - man medialiseras. Då kan man välja mellan att inte uttala sig alls (och då känna sig ren och oförstörd), att fortsätta uttala sig nyanserat och översiktligt (och känna sig förrådd varje gång) eller att bara tala i citat (och känna hur man dag för dag förlorar en liten bit av sin själ). Jag tillhör mellangruppen.

Jag tycker att (stockholmaren) Erlandsson är lite väl sarkastisk, om än rolig, och, varför inte, citatvänlig och självmedialiserad. Han väljer medvetet ut särskilt kittlande citat från framförallt debattglada göteborgare (Henrik Oscarsson om Mats Odells Tobleronepolitik: "Det där kunde vara frambrölat av vilken döbloggare som helst").

Inte nog med det, han behandlar sådant statsvetarna skriver på sina egna bloggar likadant som citaten de presenteras med i dagspressen. Och det där är ju en helt annan historia.

Nåväl. Det utlovas ett kommande nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift där debatten om mediestatsvetarna ska fortsätta - och där de betygssatta politikerna ska få ge sin syn på saken. Det ser jag fram emot.

Sokrates och nya medier

Jag läser, med stor behållning, Nancy Bayms Personal Connections in the Digital Age och påminns (på sidan 25) om vad Sokrates sa om skrivkonsten. I Platons dialog Faidros återger Sokrates en historia från Egypten om att guden Thoth uppfann skrivkonsten bland mycket annat och berättade om sina uppfinningar för farao, varpå denne svarade:

Ty denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära; de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de skola bliva odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka.

Varpå Faidros svarar:

Sokrates, det är en lätt sak för dig att hitta på historier från Egypten eller från vilket annat land som helst.

Spola fram 2400 år och vi kan säga det samma om, tja, välj själva. Jag hittade ett utdrag från dialogen som innehåller mina citat här.

Aristoteles och jämlikhet

När jag städade kontoret i förmiddags hittade jag en sida med anteckningar jag gjorde när jag läste Aristoteles' Politiken häromåret. Jag kommer ihåg att jag slogs av den lustiga blandningen av rena vansinnigheter (städer med demokratiskt styre bör anläggas på slätter) och sådant som idag uppfattas som common sense (korruption är dåligt). Men en del grejer tyckte jag var riktigt bra. De flesta grundläggande problem med politik och att organisera samhällen tycks vara eviga.

Jag fastnade särskilt för ett stycke. Aristoteles var visserligen inte vänligt inställd till demokratin (åtminstone inte hans tids direktdemokrati), men han visste ett och annat om faran med stora samhällsklyftor.

I alla stater finns det tre grupper av människor, de mycket välbärgade, de utfattiga, och en tredje grupp, som befinner sig däremellan. Eftersom man är överens om att måttan och medelvägen är det bästa, är det tydligt att en måttlig tilldelning även av slumpens skänker är bäst av allt. Då blir det lättast att lyda förnuftet medan däremot människor som är övermåttan sköna, starka, välborna eller rika, eller deras yttersta motsatser, det vill säga ytterst fattiga, svaga eller utan avseende, får svårt att följa förnuftet; de förstnämnda blir snarare storskurkar och de sistnämnda nedriga småfifflare, och båda begår brott av övermod eller nedrighet.

(Aristoteles, 1993 [ca 335-323 f Kr]: Politiken. Översättning av Karin Blomqvist. Partille: Åström. S. 109.)

Valtips

Det är populärt att tippa valresultat i dessa dagar - kanske delvis som en reaktion på att opinionsundersökningarna håller så ojämn kvalitet och att de tenderar att misstolkas i den allmänna debatten. Det finns dessutom vissa undersökningar som tyder på att det ger säkrare resultat att låta ett stort antal människor gissa vad de tror att valresultatet skulle bli snarare än att fråga dem om vilket parti de skulle rösta på om det vore val idag. Här på institutionen tippar man traditionellt valresultatet inför riksdagsvalen. 2006 kom man närmare resultatet än någon av de opinionsundersökningar som publicerades veckorna före valet. Det kan finnas anledning att tillmäta sådana valtips en viss betydelse - särskilt om man som sagt tänker på hur darriga vanliga opinionsundersökningar är.

En av vårt lands flitigaste valforskare är Henrik Oscarsson, som står bakom flera skojiga mätinstrument för att sia om valutgången. På hans blogg kan man bland annat ta del av "mätningarnas mätning", som väger samman ett gäng opinionsundersökningar. I den senaste varianten leder de borgerliga över de rödgröna, fast med SD som vågmästare.

Han är dessutom en av dem som står bakom valtipset på Facebook, som lät personer sända in sina egna gissningar på valresultatet. Deadline för att skicka in var den 19 juni, och resultatet siade om egen majoritet för de rödgröna och SD utanför riksdagen.

Jag skickade själv in ett svar, men själva tippandet gjorde jag redan för ett halvår sedan. Här är mina siffror:

s 35.6

mp 9.8

v 4.4

m 26.7

fp 7.5

c 4.8

kd 4.1

pp 2.4

sd 4.2

fi 0.2

svmp 50.3

mfpckd 44.2

I ljuset av den senaste tidens opinionsundersökningar verkar jag ha överskattat socialdemokraterna och underskattat moderaterna. Det kan vara önsketänkande, men det får vi inte veta förrän i september.

En annan femma är partitesterna. Det blev en del uppmärksamhet kring TT Spektras valkompass som publicerades i bl a Svenska Dagbladet. Kompassen fick omfattande kritik från olika håll, bland annat för att det i princip var omöjligt att bli socialdemokrat - de som försökte blev vänsterpartister istället.

Jesper Räf skrev ett intressant inlägg om valkompassen och partitester i allmänhet. Eftersom nu partitester verkar påverka hur folk faktiskt röstar är det en idé att vara öppen med hur testen är konstruerade istället för att det bara spottas ut ett resultat som ju kan vara "rätt" eller "fel" beroende på vilka frågor som var med i testet och varför man egentligen röstar på ett parti.

Tricket är ju det samma som med opinionsundersökningar: att det borde stå uppenbart för alla att undersökningar som partitest är ett bräckligt käril men att medier har en tendens att dra stora växlar på dem. Och i förlängningen medborgarna.

Slutligen. Om man är osäker som väljare kanske man inte ska låta sig lockas iväg av opinionsundersökningarnas momentum eller luras av partitestens olidliga lätthet. Mitt bästa valtips är att läsa igenom partiernas valmanifest när de kommer i augusti. Som Göteborgsstatsvetaren Elin Naurin fann i sin avhandling förra året håller nämligen partierna i allmänhet sina vallöften.

Politiskt handlande och politiskt tyckande

Det finns en långvarig diskussion inom statsvetenskapen om vad som egentligen ska betraktas som en politisk handling. När jag själv har suttit med förslag till enkätfrågor som ska mäta politiskt deltagande så blir det ganska uppenbart att man måste tänka igenom ganska noga vad man menar med det. Bekvämast är att göra som alla andra. Man brukar då ta med om man har kontaktat en politiker, tjänsteman, eller organisation, arbetat i en politisk eller intresseorganisation, skrivit under namninsamling, bojkottat, demonstrerat, samlat in pengar och så vidare.

Det är ganska okontroversiellt att betrakta arbete i ett politiskt parti som en politisk handling. Problemet blir var man ska dra gränsen mellan att prata och att handla. För snacka går ju.

En sak som de personer som jag intervjuar om politik och sociala medier ofta tar upp är känslan att engagemang genom t ex Facebook är så meningslöst: det spelar ju ingen roll om man går med i en grupp på Facebook. Istället lyfts klassiska former av deltagande fram: demonstrera, engagera sig i ett parti, etc.

Men flera av de klassiska formerna för politiska handlingar ligger ganska nära "uttrycka en åsikt". Att gå med i en Facebookgrupp ligger inte långt ifrån att skriva under en namninsamling eller bära ett kampanjmärke. Att det sedan upplevs som en starkare handling att bära ett kampanjmärke på sin kropp snarare än på sin profilsida är en fråga om gradskillnader, inte om fundamental olikhet.

Och när vi sedan går över till när man kommenterar på länkar till nyheter - är inte detta ett sätt att uttrycka sin åsikt, och är inte detta också en form av politisk handling? Samtidigt kan man rimligen inte mena att man varje gång man diskuterar politik utför man en politisk handling. Eller kan man det?

Nej, de är dåliga! (i City)

Jag var med i City Malmö/Lund den 16 juni (kan läsas här) och pratade politiker och sociala medier. Visserligen sa jag (som jag brukar) att svenska politiker och partier har lärt sig ganska snabbt vad som funkar och vad som inte funkar, men här ville journalisten utmåla politiker som klåpare, och det blev en annan vinkel på det hela. Men visst stämmer det att ett vanligt nybörjarmisstag är att använda t ex Twitter som en pressmeddelandemegafon - fast det stadiet är ju passerat för de flesta vid det här laget. Intressant fö att Sverigedemokraterna anger YouTube som den viktigaste kampanjkanalen på nätet.

Riksdagsvalet på Facebook

Jag har noterat med stigande fascination hur många av mina vänner har röstat i "riksdagsvalet 2010 på Facebook". Det är säkert inget lurt med det.

Men ändå: de ansvariga för applikationen är anonyma. Trots det tycker hittills ca 115000 svenska Facebookanvändare att det är OK att tillåta att dessa okända personer får ta in information från deras Facebookprofiler, skicka mail till dem, och därutöver berätta vad de har tänkt rösta på. Ett gyllene tillfälle att bygga upp ett ytterst precist åsiktsregister (förutsatt att inte en stor andel av deltagarna är Facebooktroll naturligtvis, men det tror jag inte).

Nils i TV4 om förstagångsväljare och sociala medier

Jag i TV4 Malmö den 3 juni. En förkortad variant gick också i TV4 riks.

Om Tobleronepolitik i Aftonbladet

Jag intervjuades 28 april i Aftonbladet om att Sven-Otto Littorin och Mats Odell hade använt uttrycket 'Tobleronepolitik' för att beskriva de rödgröna partiernas satsning på vård, skola och omsorg.

Som vanligt kände jag mig lite rumphuggen, men det hör ju till spelets regler.

Det jag sa i övrigt under intervjun var bland annat att det mycket väl kunde vara en slump att Tobleroneutspelen kom samma dag, att Sverige i allmänhet har sjyssta kampanjer utan särskilt mycket överloppsgärningar, men att det är ett jämnt och osäkert opinionsläge och att båda sidor kan frestas till att ta till smutsiga metoder ju närmare valdagen kommer.

Om sociala medier i Efter Arbetet

Jag intervjuades av Petra Martinsson i Efter Arbetet 4 mars. Länk här: http://efterarbetet.etc.se/28482/oviktiga-sociala-medier/

Ur artikeln:

Mobiliserar internt
I stället för att nå ut till väljarna, menar Gustafsson, är det kanske troligare att man använder de sociala medierna till att mobilisera internt inom det egna partiet, organisera egna medarbetare och få folk att hjälpa till med mera traditionellt partiarbete som torgmöten och att knacka dörr. Här kommer man (återigen) att snegla på Obamas kampanj.
Riksdagspartierna i Sverige har börjat anställa tjänstemän som ska lära politikerna att hantera de sociala medierna.
Vad tycker du att de ska lära sig först?
– Just att tänka på målgruppen, vem som läser och vad de vill använda medierna till. Sociala medier har ett speciellt problem, det ska vara sociala och personliga. Det kan vara svårt att dra gränser. Generellt förväntas man ha ett personligt tilltal men som politiker kan man inte vara för personlig.
Att det kan ställa till det om man är för personlig, bland annat i statusrader på Facebook, har politiker blivit medvetna om. I dag måste politiker lära sig prata på flera olika sätt. På ett sätt i talarstolen, ett annat i tv:s morgonsoffa och ett tredje på Twitter.
– Det är en mer komplex mediesituation är det någonsin har varit i svensk historia.
Politiker som inte twittrar, glöms de nu bort?
– Det beror på vilken position man har. Till exempel Ilmar Reepalu behöver inte twittra. Men ambitiösa personer kanske kan göra snabbare karriär inom partiet om man twittrar. Det handlar om att bli synlig för journalister och med ett målmedvetet nätverkande kan man också få en bättre position internt.
Vissa verkar dagligen lägga mycket tid på nätet, finns risken att politiker prioriterar fel?

– Jo, som alla andra. Men jag vet inte, det är en fråga för politikerna själva, säger Nils Gustafsson.

Att dela med sig av det överväldigande

Sociala medier handlar om att dela med sig av saker och ting; dels sådant som man själv upplevt eller tankar man har, dels saker man har läst, sett eller hört. Viral media är bitar av information som berör många människor samtidigt och som får dem att vilja dela med sig av det till bekanta.

En viktig fråga är om individer följer den övergripande medialogiken: hur ser din egen, personliga nyhetsvärdering ut? Vad får dig att vilja föra något vidare? Det som folk förväntas söka sig till är texter om våld, sex, katastrofer, lokala nyheter, kändisar, självhjälp och så vidare.

När informationsmängden blir allt större blir filtren mer intressanta och rollen som ens bekantskapskrets spelar för den egna mediekonsumtionen ökar i betydelse. Clay Shirky talade om filtrens betydelse häromåret:

Shirky säger att problemet inte är för mycket information, utan att filtren inte fungerar. Han pratar om olika typer av filter. Det filter jag personligen är mest intresserad av är det filter som det personliga nätverket av bekanta består av.

Jonah Berger och Katherine Milkman vid University of Pennsylvania har studerat vilka artiklar på New York Times webbsajt som folk helst emailar. Föga förvånande handlar det om känslor snarare än någon form av strategisk nyttomaximerande modell, även om man alltid i någon mening tjänar på att dela med sig av det man vet.

Den känsla som mer än någonting annat, enligt Berger och Milkman, får NY Times läsare att tycka att en artikel är värd att maila vidare, är awe. Det finns såvitt jag vet inte en riktigt bra svensk term för det, men fruktan/bävan/vördnad och en känsla av att vara överväldigad täcker ganska bra in vad det betyder. Eller som det uttrycks i Bergers och Milkmans paper: "Awe is the emotion of self-transcendence, a feeling of admiration and elevation in the face of something greater than the self."

Även efter att ha läst pappret verkar resultatet hålla. Att en artikel är vördnadsbjudande betyder mer än om den är skriven av en kändis, kort, överraskande, placerad högt upp på sidan eller innehåller praktisk information. Jag tycker att det är en vördnadsbjudande slutsats. Det innebär nämligen att vi som mediekonsumenter inte huvudsakligen för vidare snaskigheterna (kanske skäms vi för mycket för dem) utan det som gör oss upplyfta som människor.

Sedan de obligatoriska frågetecknen. Den här studien rör alltså till att börja med dem som läser NY Times på nätet OCH som mailar artiklar. Folk som läser NY Times är naturligtvis inte särskilt representativa ens för amerikaner, mycket mindre för människor i allmänhet. Det är omöjligt att veta hur en liknande studie hade fallit ut i exempelvis Sverige, men jag vill hemskt gärna veta och hoppas att någon medieforskare ligger i startgroparna för att replikera studien.

Och sen det här med att maila artiklar. Själv gjorde jag det ganska ofta tidigare, men numer brukar jag twittra om det eller lägga en länk på Facebook. Det är endast undantagsvis som jag mailar. Är det en generationsfråga? Skiljer sig innehållet i de mailade artiklarna från de Facebookade?

Men tills vi vet det kan vi ändå vara en smula överväldigade.

Studien här, NY Times artikel om det här.

Troll groups in Swedish Facebook

Swedish media has reported quite a lot on Facebook troll groups, ie groups changing names or information or pictures or whatever after they've reached a certain number of members. Usually the groups are about humanitarian aid which causes hundreds of thousands to join, after which the group is suddenly about paedophilia (or whatever seems most provoking and angering to the naïve people who joined in the first hand.) See The Local, reliable as ever, for a summary.

The most recent example is a group claiming to donate 2 crowns (approx. €0,20) to Haiti earthquake victims for every member, with the money coming from a secret sponsor, to be revealed upon reaching 200 000 members. Funny enough, although several major Swedish media outlets have reported the group as a fake, it is at the time of writing gaining members.

This is, of course, a global phenomenon. The reason that it is getting a lot of media attention in Sweden now is due to the smallness of the language community - when something goes around here, it quickly spreads to everyone, prompting instant mediation. Behind the trend is a small group of trolls gathered around the popular Swedish discussion site Flashback - home to criminals, nazis, general grousers, and regular trolls - have made it a spectator sport in the last year or so.

What is worrying is that a lot of otherwise sane people suddenly decide to join whatever group or cause obviously designed to attract as many people as possible, then becoming horrified as they realise that it's a fraud/joke.

I think that the trend (naïve social media users; trolls exploiting them) is best explained by a combination of factors. The most obvious one is that many people are still not used to how social network sites work. For Internet veterans, trolls and the way they use discussion fora to inferiorate people for laughs (or for profit) are familiar. For millions of people with a couple of years' experience of Facebook, they are an unknown property. For them, Facebook is made up of real people. Of course it is, but only to a certain extent.

Being unfamiliar with Internet discussion sites, they are unprepared for troll strategies and expect honesty from other participants. And as compassionate citizens, they cannot resist the urge to support a good cause and state their opinion. Why do people join groups stating that kittens are cute? Because they think so too! Why do people partake in web surveys? Because they want to make their voices heard. And it's so easy!

The Facebook trolls also use every feature possible to create the appearence of legitimacy. Graphics, proper language, links to major media outlets. The printed word has had a magic spell over people, at least in older times (before the Internet). "As seen on TV" is another one, mysteriously.

The final stroke is that people are invited to these groups by friends. People they trust. The social factor of social network sites can be put to use for unethical purposes.

So, I guess this is about growing up as social media users. Lesson learned: we should be careful. (Doesn't it sound banal when you spell it out like that?)

Digital literacy is something that we should not only teach our kids, but also ourselves (and probably, our parents). In this way, the troll groups and the media attention around it might lead to something good: self-education.

Also, to donate people money directly to the earthquake victims of Haiti instead of waiting for a secret sponsor to do it.

See also (in Swedish):

http://sydsvenskan.se/sverige/article621983/Facebookgrupp-for-Haiti-avslojad-som-bluff.html

https://www.flashback.info/sok/2kr+per+medlem?sp=1